- This topic has 96 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 6 månader sedan by
.
-
Som en reaktion till att han lättade trycket på hennes punkterade lunga drog hon efter andan – även om hon snart svor över sin egen dumhet. Hon visste bättre än så. Hon grimaserade över smärtan, men gav inte ifrån sig något mer ljud än det djupa andetaget som var lite mer rosslande.
Ziyatés blick var lite tom. Som om hon inte ville lyssna på hans ord och hon skakade långsamt på huvudet åt det hela. För att vända blicken mot Ayperos, lite irriterad.
“Självisk akt? Om jag hade tänkt på mig själv hade jag stannat där, i hennes tjänst.” spottade hon nästan fram och som för att tygla sin egna ilska som blossade upp. En märklig känsla, när hon så ofta tyglade den mästerligt.
“Enda anledningen var att varna och uppmana Isra. Uppenbarligen är jag en död mörkeralv redan.” sa hon och sjönk ner lite mot väggen för att sluta ögonen.
-
Ayperos hummade lite roat, ett lurigt leende och en farlig glimt i hans ögon då han såg hennes reaktion på hans ord.
‘Hade du tänkt på drottning Isra, hade du inte kommit hit.’ kontrade han simpelt tillbaka, som två spelare på ett schackbräde. En stund satt han bara där och betraktade henne med sina mörka ögon.
‘En mörkeralv utan Lloth, det kan kännas som döden för de flesta av er sort…’ sa han fundersamt, och blickade mot Isra sedan.
‘Jag kan inte känna Lloths influens över henne.’ förklarade han lite avvisande sedan, och reste sig, trots allt brydde han sig inte riktigt över vad Isra gjorde med henne – eller ifall Ziyaté levde eller dog. -
Hon ryckte inte till när Ayperos högg Ziyaté i bröstet, men hennes ögon smalnade en aning och kanske spelade ett litet leende i hennes mungipor medan hon betraktade Ayperos. När han reste sig upp och vände blicken mot henne så sträckte hon ut en slank hand och strök bort blodet som stänkt upp i hans ansikte med tummen.
”Kalla mig sentimental, men om ni inte känner Lloth i hennes sinne så tror jag att jag ska behålla henne ett litet tag”, sade hon med ett litet, roat leende innan hon vände sig mot Ziyaté igen.
”Trots allt så misstänker jag att hon inte skulle vilja missa sitt eget barnbarns bröllop, inte sant?” Tillade hon i samma mjuka, något roade ton.
-
Ayperos tunga for långsamt över klon med Ziyatés blod och han smackade lite hummande, lite teatraliskt medan hans mörka ögon betraktade mörkeralven i hennes försvagade tillstånd. Hans mörka ögon vandrade från mörkeralven till Isra igen.
‘Visste du att blod kan säga mycket om folk, om man vet hur man ska tyda det?’ frågade han, lite mystiskt.
‘Många av våra upplevelser förvaras i vårt blod…’ sa han och gick runt Isra i en halvcirkel, medan han betraktade de två kvinnorna. Han stannade upp och hummade lite tankfullt.
‘Jag ser… en ring som höll henne bunden, en ring som krossades nyligen. Och så många känslor… Känslor hon inte ens vill erkänna för sig själv…’ sa han och gick närmare Ziyaté med ett finurligt leende.
‘Så som din älskares död…’ han sökte Ziyatés blick för att se hennes reaktion.
‘Det stinger mycket hårdare, eftersom din son inte vill ha med dig att göra, eller hur? Den enda del av honom som finns kvar här i världen…’ -
Det var som om hennes hjärta slog ett litet extra slag när hon hörde att Isra ville ha kvar henne. En liten stund till… Åtminstone var det en kort önskan att få vara del av en familj. Även om det var en löjlig tanke. En som hon alltid hade sett ner på sig själv för att ha. Hon hade en liten lättnad över att demonen skulle lämna dem.
Orden som lämnade hans läppar fick henne att frysa till. Ögonen var blanka när hon såg hur hennes älskade Aeldir dödades av Lloth själv. Hur ett av spindelbenen punkterade hans hjärta. Hennes förtvivlade skrik hade ekat genom salen och snyftningarna. Sättet som hennes forna härskarinna tvingat henne att älska henne… Izotar stora oskyldiga ögon som så långsam fylldes med ett ilska och ett hat.
“Jag… ville… Det var en dåraktig dröm” viskade hon och lät blicken vandra mot Isra.
-
Ayperos ord verkade ha tagit eggen av vad för trotsighet Ziyaté än haft och kanske hade hans ord och de tankar som de väckt gjort henne något ouppmärksam, ty hon verkade inte ha hört Isras ord. Kanske var det lika bra. Hon skulle få se snart nog.
”Känslor kan vara komplicerade, inte sant? Ni borde veta bättre”, sade hon med ett litet leende, och kanske fanns det ett visst mått av illvilja i det leendet. Så många gånger hade hon blivit övergiven av de som skulle liknas vid hennes familj och nu kom hennes farmor krypandes tillbaka med en önskan om att få ta del av hennes närvaro igen? Hur länge skulle det vara denna gång? Det spelade ingen roll, drottningen hade lovat sig själv att inte lita på någon annan igen, skulle inte hysa några fler drömmar av det familjära slaget, det var allt för komplicerat trots allt.
”Men kanske kan ni fortfarande vara av användning för mig”, tillade hon med en axelryckning innan hon såg tillbaka på Ayperos.
”Eller vad tror ni? Säger hennes blod er något om den saken?” Frågade hon med ett litet, vasst leende. Trots allt kunde det vara en fördel att ha en skuggdansare på sin sida i de stundande erövringarna, om de nu kunde vinna mörkeralvens lojalitet.
-
Ayperos verkade nöjd över de reaktioner han fick ur Ziyaté, hur orden av vad han sett slog henne hårdare än något vapen kunde göra. Till och med Lloths främsta kämpar kunde besegras, utan att han behövde ta till metoder som tortyr och onödigt våld. De fakto verkade sådana metoder sällan ge genuina resultat. Ziyaté hade verkat för inne i sin misär för att notera Isras tal om deras ankommande bröllop, inte för att Ziyaté kanske ännu pusslade ihop en och en. Lite demonstrativt, kanske för att belysa orden för henne, ställde han sig vid Isra och la en av sina delikata händer om hennes slanka midja.
Demonen såg fundersam ut en stund över Isras fråga, och han verkade tänka en stund över frågan.
‘Lloths hemligheter kan gynna oss.’ sa han till sist. ‘Om du kan lita på hennes ord, drottning Isra.’ -
Blicken var lite tom över Isras ord. Så klart skull hon vetat bättre och det här var säkert ännu ett misstag och felsteg från henne. Egentligen hade hon hoppats på att det skulle vara hennes sista andetag. Fast det visade sig inte vara så. Längtan till döden var större än någonsin nu. Vad hade hon kvar att förlora?
Orden som Isra hade yttrat innan kom till hennes tankar. Bröllop? Ordet fick henne nästan att grimasera. Det var ett löjligt skådespel om makt. För inte var det där… mellan… dem något kärleksfullt. Hon rynkade ögonbrynet lite men det fanns ett snett leende där.
“Ett bröllop, minsann. Vilka festiligheter jag återvänder till.” sa hon och harklade sig, fortfarande inte helt bra efter hennes skador och torkade bort lite av blodet som kom upp på hennes mörka kläder.
“Mina gratulationer så klart, till det lyckliga paret” fortsatte hon sedan i sin sarkastiska ton.
-
Kanske blev hon lite förvånad över Ayperos närmande, men hon visade det inte utåt mer än genom att leendet över hennes läppar blev lite bredare. Hon hyste inga illusioner om att det fanns något annat än en affärsmässig överenskommelse mellan dem, men hon tillät sig själv att njuta av uppmärksamheten och lutade sig därför in i hans närhet för ett ögonblick.
”Lita på henne…” Hon skrattade kort till innan hon skakade på huvudet. ”Nej, så långt är jag inte redo att gå, men hon är av mitt blod och hon verkar värdera sådant högre än man skulle kunna tro om någon som henne, och det är något att lita på”, tillade hon lite mjukare.
Med en kort suck sträckte hon åter på sig där hon stod bredvid Ayperos och såg ned på Ziyaté där hon satt på golvet.
”Festligheter ja… Kanske blir det en hel familjeåterförening? Nu när ni är här så dyker säkert min far upp lagom till vigseln också”, sade hon med ett litet, glädjelöst leende. ”Jag ser fram emot det. Vi har mycket att reda ut, trots allt”, tillade hon i samma sarkastiska ton som Ziyaté själv precis givit prov på.
Kanske var det trots allt dags nu; att ta det hon behövde från sin far och farmor och sen göra sig av med dem för gott och eliminera alla framtida möjligheter till ytterligare svek eller förräderi? Det var värt att tänka på.
-
Ayperos tog inte ställning till Isras familjeangelägenheter, men betraktade utbytet av ord med en nyfiken glimt i de mörka ögonen. Att göra sig av med de hon kallade familj hade ju varit lika enkelt som att blinka för honom, men kanske inte för henne. Demonen höll om Isra en stund, lät dem två vara den perfekta bilden av ett lyckligt par en stund – motsatser till varandra visuellt. Han med det mörka håret och den bleka huden, hon med den mörka huden och ljusa håret.
‘Åh, minsann, det kommer bli en fest som ingen kan glömma på en väldigt lång tid.’ sa Ayperos med en road ton. Bröllop, det var något nytt för honom trots allt men han började känna sig måttligt förväntansfull inför det hela. Inför vad Isra planerade, snarare. Och vad det skulle innebära för honom, så klart.
‘Så vad tror du, Ziyaté? Kommer vi få träffa mannen som med all rätt borde bli min svärfar?’ frågade han med ett ironiskt leende, för att kalla en så ung varelse som Izotar sin far var bara skrattretande. Han gjorde en gest med handen.‘Nog med detta.’ sa han, och gick fram till Ziyaté och rev upp ett litet sår i sin handled. Utan att fråga om lov pressade han ned den äldre mörkeralven och rev upp hennes kläder och utstyr med ett ritsch ratsch och lät några bloddroppar rinna ned över hennes sår, och några över hennes läppar. Då det var gjort reste han sig, hans mörka ögon intensivt fästa på henne.
‘Det kan göra henne något. fylld av rus… Men åtminstone kommer hon inte dö av inre blödningar. Så, vad är Lloths planer?’ ville han veta, hans ton skarpare nu. -
Åt deras tal om Izotar rynkade hon lätt på näsan för att skaka på huvudet. Det skulle vara ett dåraktigt drag från hennes son. Trots allt var han mer van med att han tänkte efter och agerade mer varsamt. Så som hon hade tränat honom, en gång i tiden.
“Nej. Izotar kommer inte att visa sig på bröllopet. Det är för mycket som kan gå fel.” sa hon simpelt och skakade på huvudet innan försökte att spotta ut blodet som Ayperos droppade i hennes mun. Trots att en del redan hade fäst sig i såren och gjort att hennes pupiller vigades något. Hon drog handen över sina läppar för att försöka få bort det mesta för att sedan sjunka ner lite mer lättat ner mot väggen.
“Hennes planer…” sa hon och smakade på orden, som om hon inte riktigt var säker på vart hon skulle börja eller vad hon skulle säga och gav ifrån sig ett nästan flickaktigt fnitter för att sluta ögonen och göra en gest framför sig mot dem båda.
“Åh, hon vill väl åt er båda. Och nu har hon er här, på samma ställe…”
-
Hon skakade lite på huvudet och suckade med spelad besvikelse, som om blotta tanken på att hennes far inte skulle vilja dyka upp på sin egen dotters bröllop väckte någon slags känsla inom henne.
”Åh, säg inte det. Ni är ju här, trots allt”, sade hon lite roat medan hon betraktade Ayperos när han tryckte ned Ziyaté mot golvet och lät sitt blod falla på hennes sår och hennes läppar. Omedvetet bet hon sig själv i underläppen, mindes smaken av blodet från Fëanis mänskliga leksak, hur det fått henne att känna sig oövervinnerlig. En lätt rysning löpte längs hennes ryggrad och hon tvang sig själv att se bort för en liten stund för att stilla sina tankar och hindra sig själv för att göra något impulsivt.
Med ett djupt andetag vände hon tillbaka blicken. Ayperos stod upp vid hennes sida igen och hennes farmor hade otacksamt nog försökt torka bort den generösa gåva som hon blivit given. Åter skakade hon på huvudet, men denna gång med genuin besvikelse.
”Och hur hade hon tänkt finna sin väg ned hit? Med er hjälp?” Frågade hon och fnös lite roat, som om blotta tanken var skrattretande. ”Ni kan göra bättre än så. Om ni verkligen kom hit för att varna mig, som ni påstår, så berättar ni vad ni vet. Ni gör varken er själv eller mig en tjänst genom att spela svårflörtad”, fortsatte hon lite mer sakligt.
-
Ayperos stod som en lång skugga bredvid Isra och såg något tankfullt på Ziyaté.
‘Så klart, Lloths kärlek mot mig hade jag inte förväntat mig skulle ändras.’ sa han och log lite sarkastiskt, för att sedan se på de två besläktade kvinnorna diskutera vad som skulle komma.
‘Om Lloths band med mörkeralven faktiskt är brutet, så som det verkar, kan det dröja innan vi får några logiska svar. Lloth skulle inte låta rikets hemligheter följa med en mörkeralv i exil, och en mörkeralv som varit så nära henne och förlorat henne…’ sa han och gjorde en grimas, och gjorde en gest som sade att det inte fanns någon garanti för att Ziyaté skulle klara sig genom processen.
‘Lloth är, trots allt, rätt frustrerande på det viset.’ suckade han, lite teatraliskt. -
Kanske det var en dåres hopp att hennes son inte skulle infinna sig vid deras bröllop. För det om något skulle vara hans död. Lite omedvetet strök hon sin tunga över det blod som fanns kvar på hennes läppar och ögonen fick ett litet glansigare utseende. Nästan som om det var ett rus efter många glas vin. Något hon nästan aldrig känt innan. Ett tag var hon tyst som för att försöka formulera orden – för det var svårt. Som om något som fortfarande gjorde motstånd inom henne.
“Nej… Inte igenom mig. Genom Wreax, han är Lloth trogen även om han inte… verkar det.” sa hon till slut, nästan utmattad som om det var svårt att få fram något. Lite trött strök hon en hand genom sitt hår och det var svårt att inte tänka tillbaka på den tiden när han hade varit en liten pojke och sättet han redan då hade agerat.
-
Kanske smalnade Isras ögon en aning och hennes mungipor sänktes i ett ogillande uttryck. Wreax. Givetvis var det så. Hon borde ha känt av det.
”Wreax Siturios… Jag borde ha anat att han var hennes marionett, men när jag träffade honom så kände jag inte hennes inflytande över honom… Magi var aldrig min starka sida, det var mer min broders domän”, kommenterade hon med uppenbar avsmak innan hon kastade en blick mot Ayperos där han stod bredvid henne.
”Men vi behöver inte oroa oss för Wreax just nu, han är för tillfället upptagen i Celeras om jag inte missminner mig… Kanske vore det ändå klokt att bannlysa honom från Antrophelia innan han återvänder”, fortsatte hon lite mer fundersamt. Det var kanske dags att skrida till verket så snart som möjligt.
-
Ayperos mörka reflekterande ögon studerade Ziyaté där på marken, nyfiken över hur hon reagerade på hans blod och de ord hon yttrade.
‘Wreax Situros…?’ frågade han lite nyfiket, och såg på Isra.
‘Namnet säger mig ingenting, är det någon jag borde känna till?’ undrade demonen, trots allt hade han inte varit aktiv i världspolitiken förutom det lilla faktum att han förstört en av Karms största städer. Att lära känna den ene eller den andre hade inte funnit inom hans tidsramar. Hans ögon for tillbaka till Ziyaté.
‘Något mer av intresse du vill berätta för oss, kära Ziyaté?’ undrade han med len röst. -
Det var alldelles för många bilder, intryck och tal för Ziyaté. Hon var trött, även om det var ett behagligt rus av blodet från Ayperos. Inte för att hon någonsin skuller erkänna något sådant. Inte för sig själv ens. De glansiga ögonen tycktes vara långt borta i minnen och andra tankar medan de diskuterade Wreax för att sedan lite dras tillbaka med ett ryck när hon hörde sitt namn igen och blinkade lite förvirrat till. Som om hon inte riktigt var säker på vart hon var någonstans. Hon rynkade lite på ögonbrynen. Vad var det de talade om nu igen?
“Nej… Inte vad jag… vet än” sa hon tyst, nästan som en viskning som om hon inte riktigt orkade säga det. Eller att hon var besviken å sig själv. Som om det gnagde inom henne något som hon ville berätta, men som inte riktigt kom till klarhet ännu. Hon drog en suck och höll fortfarande en hand på sin panna med sina långa fingrar intvistade i sitt svarta hår.
-
Ayperos fråga fick henne att sucka, som om blotta tanken på Wreax Siturios gjorde henne trött – något som förvisso inte var särskilt långt från sanningen.
”En handelsman. Hans far är Me’erisier och hans mor var en mörkeralv. Han har höga ambitioner och ett ego som skulle behöva tyglas. Jag hade hoppats på att kunna använda honom för egna syften, men om det är sant att han är lojal till Lloth så vill jag inte ha honom i mitt rike”, svarade hon lite torrt innan hon vände sig mot Ziyaté igen och betraktade hennes sorgliga uppenbarelse. Hon visste att hon borde känna någon form av sympati för henne men hon fann inga sådana känslor hos sig själv.
”Jag ska husera er och låta någon se efter era sår. Om ni överlever så förväntar jag mig att ni ger mig all information ni har om Lloth och hennes planer, annars är ni av ingen vidare nytta för mig”, sade hon till Ziyaté innan hon ringde i en liten klocka som stod intill hennes säng. Den gav ett knappt hörbart klingande, men ljudet tycktes färdas genom palatset som ett litet hummande.
-
Ayperos betraktade mörkeralven där hon låg, och gjorde en avvisande gest. Vad nytta hade han av henne om hon inte hade mer att berätta? Om kvinnan stod nära Isra återstod att se, de verkade ju trots allt ha ett komplicerat förflutet. Ett drama han inte var väldigt intresserad av heller, men än så länge hade inte Isra visat någon större svaghet för kvinnan. Istället riktade han sin uppmärksamhet till mer pressande angelägenheter.
‘Så, tror vi att denna handelsman kan vara till besvär?’ undrade Ayperos fundersamt. ‘Eller är det något vi måste hantera… personligen?’ undrade han.
‘Och denna man, din far?’ frågade Ayperos och såg på Isra med sina mörka ögon. -
Egentligen var denna diskussion en sådan de kanske borde ha vid ett annat tillfälle, men nu när ämnet redan kommit upp så var det ingen mening att skjuta på det. Dessutom kunde hon inte påstå att hon kände att hennes farmor utgjorde något slags hot just i de frågorna. Kanske rörande hennes far… Men hur de skulle hantera honom kunde de diskutera vid ett senare tillfälle.
”Åh, han kommer definitivt vara till besvär. Jag hade som sagt hoppats på att kunna tygla honom, men om det är sant att han dansar efter Lloths pipa så är det ingen mening att ödsla tid på honom. Om han mot all förmodan skulle dyka upp här igen efter sin vistelse i Celeras så får vi kanske hantera honom på ett eller annat sätt, förmodligen personligen. Han är tämligen hal”, svarade hon med ett litet leende innan hon gick bort till ett litet skåp med glasbeklädda dörrar och öppnade det. Där hällde hon upp ett glas vin till sig själv och sen ett åt Ayperos, ett glas som hon räckte honom när hon åter slöt upp vid hans sida. Om han drack det eller inte spelade mindre roll.
Med en liten suck smuttade hon på vinet innan hon lät sin blick landa på Ziyaté igen. Tänk vad som hade kunnat vara… Men Ziyaté var en marionett och hennes far var en naiv och enfaldig man, en som inte insåg att vissa ändamål helgar medlen.
”Vad gäller min far… Så känner jag honom inte särskilt väl. Han var frånvarande i princip hela vår uppväxt och dök upp först efter att jag hade tagit tronen. Jag vet att han är tränad av Ziyaté här och alltså bör tas på visst allvar, men han är naiv. Han lämnade Me’erisia för att han ogillade mina metoder. Vart han är nu vet jag lika lite som ni, men han dyker säkerligen upp förr eller senare, särskilt när vår förening blir offentliggjord, mest troligt med någon blåögd idé om att ’rädda världen undan en sådan orätt’”, fortsatte hon med ett litet, glädjelöst skratt innan hon vände blicken tillbaka till Ayperos och mötte hans mörka ögon.
You must be logged in to reply to this topic.