- This topic has 96 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 6 månader sedan by
.
-
För ett kort ögonblick vände Ziyaté sin blick mot vinet, dess fyllighet och djup som hon saknat länge. Omedvetet strök hon sin tunga över sina läppar innan hon på nytt slöt sina ögon. Man skulle kunna tro att hon somnat – eller knappt var vid liv. Åtminstone på det sättet som hon var tungandad och knappt rörde sig. Fast om man skulle granska henne noggrannt var det inte svårt att se hur hennes öra ryckte till då och då. Speciellt efter att höra sin sons namn. Ett litet snett leende fanns på hennes läppar. Som om hon tänkt på goda tider – eller kanske hon visste någonting som inte de visste.
“Izotar kommer att gömma sig i skuggorna, tills dess han tvingas ut i ljuset.”
-
Diskussionen om relationen mellan Isra och hennes far intresserade inte demonen allt för mycket. Åtminstone inte på ett personligt plan, men kanske mer på huruvida Izotar kunde vara ett hot – eller om han kunde användas för att framskrida deras mål. Deras ögon låg på Karm, de hade redan en plan, nu gällde det trots allt bara att skrida till verket. Kunde kanske mörkeralven de precis fångat vara till nytta för dem, i deras andra front mot Lloth? Det återstod att se. Ayperos vandrade runt i rummet, tankfull.
‘Och vad händer om Izotar återvänder med en liten armé, för att göra ett avslut på vad du kallar “en orätt”?’ undrade han. Hans blick vändes mot Ziyaté.
‘Du måste finna honom, och se vad hans planer är.’ ansåg demonen, trots allt hur kunde Ziyaté neka honom och hennes barnbarn, efter att hon lämnat Lloth bakom sig. Om det inte var en lögn, vilket återstod att se. -
Hon fnös till där hon stod. Att hennes far skulle återvända med en mindre armé kändes befängt, men hon skulle inte vara så dum att hon blundade för att det trots allt, kanske, möjligen, kunde vara en risk.
”Om min far lyckas samla en armé av något slag så skulle jag bli imponerad. Det är mer troligt att han, som min farmor så fint kallar det, gömmer sig i skuggorna. Om han skulle försöka sig på något så skulle det vara i mindre skala och mer personligt. Mest troligt skulle han försöka smyga sig in och skära halsen av mig medan jag sover eller något i den stilen, och med tanke på att Ziyaté här redan bevisat att det är möjligt för till och med en skadad skuggdansare att ta sig in obemärkt i mina rum…” Hon rynkade lite ogillande på näsan innan hon höjde vinglaset till läpparna och smuttade på den fylliga drycken.
”Jag håller med Ayperos. Se det som ett test, en möjlighet att få göra upp för ert tidigare svek. Finn min far och ta reda på vad han planerar, håll ett öga på honom, och rapportera tillbaka till mig om han skulle visa någon som helst indikation på att röra sig tillbaka hit”, tillade hon, nu med den grå blicken fäst på Ziyaté där hon halvsatt på golvet.
-
Tanken på att lämna Antrophelia var inte direkt lockande och att behöva förråda sin son igen på det viset. Det stack i henne. Fast hennes hårda yttre avslöjade inget av det – snarare var hon tyst med ett snett leende i mungipan.
“Menar du att du inte vill ha en till släktträff, Isra?” frågade Ziyaté med en spelad förvånad min. För att sedan ta tag i garderobdörrens handtag för att dra sig själv upp. Lite nonchalant borstade hon av sig de damm hon hade samlat på sig dels på resan och dels av att sitta på golvet.
“För all del, jag ska finna min son.” sa hon med en gest framför sig som visade att hon inte var allt för nöjd med det hela. Men hur kunde hon neka dem? Inte efter att sluppit undan döden med en sådan hårfin linje.
-
Ayperos gav ifrån sig en liten nickning, och kanske ett roat leende med. Han behövde nog inte oroa sig över denne Izotar, så som det lät på Isra. Men bra så, mindre käppar i hjulen för deras planer var bättre. Och de hade ju trots allt ett bröllop att planera.
‘Det vore ju synd om din far inte kunde vittna bröllopet.’ sa han lite fundersamt.
‘Och ge honom en möjlighet att välja sida, en gång för alla, inför oss och våra vittnen. I värsta fall blir han ett ledande exempel för de som har trotsiga tankar gällande vad som komma skall.’ sa han lättsamt, som om en offentlig avrättning av sin blivande bruds far inte var något speciellt. -
Hennes annars så fylliga läppar var som ett smalt streck av ogillande inför det hela, men när så hennes farmor tog sig upp på fötter och Ayperos nämnde det stundande bröllopet så suckade hon kort och tycktes slappna av en aning.
”Han skulle aldrig välja min sida”, sade hon efter en stunds tystnad, men trots ordens dystra budskap så fanns det inga spår av sorg i hennes röst när hon sade det. En gång i tiden hade hon kanske känt någon slags sorg över det hela, men inte längre.
”Men, för all del. Om han skulle våga sig hit i tid för bröllopet så skulle han vara välkommen att bevittna det… Förutsatt att han sköter sig, det vill säga. Ni förstår säkert redan, farmor, att jag inte skulle ha några problem med att göra ett exempel av vare sig honom, eller er”, tillade hon med en avfärdande handgest, dock fortfarande med blicken fäst på Ziyaté. Hon såg redan ut att må bättre än hon gjort när Isra först fann henne, men trots det så var hon likväl en tämligen sorglig syn.
-
Konversationen mellan de två, verkade vara till föga intresse för Ziyaté och hotet ifrån Isra fick henne att le lite snett. Det var inget ovanligt för henne – trots allt hade hennes hela liv bestått av sådana hot. Varför skulle det ändras nu?
“Jag har redan gett dig mitt ord på att finna honom” konstaterade hon enkelt och det fanns något disträ där i hennes blick. Som om hennes tankar var någon annanstans än där. Borta i en svunnen tid, med känslor som fortfarande bubblade inom henne fast de var djupt begravda.
“Izotar gömmer sig hos sin far.” sa hon sedan, nästan som en viskning. Hon hade förstås redan funnit honom, men inte hade hon vågat närma sig. Speciellt inte med allt det förflutna som fanns där.
-
Konversationen mellan de två, verkade vara till föga intresse för Ziyaté och hotet ifrån Isra fick henne att le lite snett. Det var inget ovanligt för henne – trots allt hade hennes hela liv bestått av sådana hot. Varför skulle det ändras nu?
“Jag har redan gett dig mitt ord på att finna honom” konstaterade hon enkelt och det fanns något disträ där i hennes blick. Som om hennes tankar var någon annanstans än där. Borta i en svunnen tid, med känslor som fortfarande bubblade inom henne fast de var djupt begravda.
“Izotar gömmer sig hos sin far.” sa hon sedan, nästan som en viskning. Hon hade förstås redan funnit honom, men inte hade hon vågat närma sig. Speciellt inte med allt det förflutna som fanns där.
-
Ayperos ryckte på axlarna lätt då vid Isras ord. Om Izotar inte skulle välja hennes sida, då fanns det väl inte längre mycket att argumentera om eller ens diskutera? Men de som levt kortare tid än han hade större behov för sådana relationer, större sentimentalitet och koppling till sina släktingar.
‘Jag ser framemot att träffa denna… Izotar.’ sa han lite avvisande, som om han samtidigt avvisade Ziyaté även om det var Isras roll och makt. Han stannade upp lite i sina funderingar vid det låga viskandet om Izotars far, trots allt var hans hörsel skarp, och den informationen kunde vara något de kunde använda. Hans ögon mötte Isras för ett ögonblick, hade hon någonsin ens träffat mannen som skulle föreställa hennes farfar? Dessa band behövde kapas, ifall det var så att de skulle försvaga drottningen som skulle hjälpa honom med hans mål.
-
Hon hade aldrig träffat sin farfar, precis som hon aldrig hade träffat sin farmor innan hon tagit över tronen. Blotta tanken på att hon hade ytterligare en levande släkting som så noga sett till att hålla sitt avstånd till henne och hennes bror fick henne att rynka på näsan i ogillande. Hon kunde känna hur Ayperos såg på henne vid Ziyatés ord och hon mötte hans blick med sin egen. Hon kunde nästan se vad han tänkte och som svar så skakade hon bara på huvudet. Det fanns inga band där, ingen koppling, inget hot mot deras framtida planer.
”Nå, då vet ni ju vart han befinner sig, det gör det hela mycket enklare”, sade hon med en liten suck innan hon vände sig mot Ziyaté igen.
”Ni är fri att sova en natt i ett av gästrummen om ni behöver det, men sen vill jag att ni ger er av. Håll ett öga på min far. Berätta för honom om det stundande bröllopet om ni vill, men låt honom inte dyka upp här utan att meddela mig först. Med det kan ni gå”, fortsatte hon kort innan hon med en handgest avfärdade mörkeralven. Det var tydligt att konversationen var avslutad, något som drottningen gjorde extra tydligt genom att föra sitt vinglas till läpparna.
-
Ett litet snett leende fanns där på hennes läppar. Egentligen hade hon väl vilat nog? Hon reste sig upp för att borsta av sig smutset igen. Varken tackade, eller sa något till Isra utan rörde sig mot fönstret lite elegant och nästan nonchalant. Som om hon inte befann sig i ett rum med en drottning och demon.
Lite långsamt strök hon en hand över fönsterkarmen för att sedan slå upp fönstret med sin fot så att fönstret slog hårt mot väggen – som om en kraftig vind hade slått upp fönstret. Utan några fler ord, hon hade redan sagt för mycket för sin egna smak, rörde hon sig ut genom fönstret och in i skuggorna igen. Som om hon aldrig varit där.
-
Ayperos mörka ögon såg efter mörkeralvens form som försvunnit ut bland skuggorna. Bara på grund av hans barmhärtighet kunde hon röra sig så smidigt nu, troligen smidigare än hon gjort sedan hon var en ungdom med hans blod pulserande i hennes ådror.
‘Så, förväntar ni er att hon verkligen förråder sin egna son och tar hit honom?’ undrade Ayperos lite nyfiket då han vände blicken mot Isra.
‘Och ifall hon gör det?’ tillade han, skulle hon vara barmhärtig eller ge sina svagheter ett avslut? -
Isra rynkade ogillande på näsan åt sin farmors våldsamma hantering av hennes hem, men hon sade inget utan väntade helt enkelt till dess att mörkeralven försvunnit innan hon gick fram till fönstret och drog igen det, noga med att fästa hasparna som låste det. Med en suck vände hon sig om och mötte Ayperos mörka blick med sin egen, ett litet leende spelandes i hennes mungipor. Kvällen hade helt klart fått en något oväntad vändning, men det var inte helt ovälkommet.
”Jag har faktiskt ingen aning. Ziyaté har aldrig varit särskilt konsekvent, men… Jag tror att oavsett vad som sker så kommer min far komma hit när han får reda på vad vi har planerat”, svarade hon lite fundersamt innan hon smuttade lite på sitt vin igen.
”Och om han gör det, nå, då finns det egentligen bara två alternativ. Antingen så svär han trohet till mig, eller så har jag honom avrättad”, tillade hon med samma lilla leende.
”Vi kan trots allt inte riskera att ha honom på någon annan sida än vår”, fortsatte hon mjukt.
-
Ayperos ryckte på axlarna och lät samtalsämnet rinna ut i sanden, de hade trots allt andra angelägenheter att fundera på. Några släktingar hit eller dit skulle inte påverka deras mål märkbart.
‘Du har säkert rätt, jag litar på ditt omdöme.’ svarade Ayperos stillsamt och sträckte sig efter en karaff med vin för att hälla upp åt dem båda. Ljudet av porlande vin fyllde rummet och han suckade nöjt, för att låta alla bekymmer försvinna.‘Med blodet jag gav henne kommer jag känna av då hon närmar sig nästa gång.’ förklarade han med en lurig glimt i ögonen.
‘Och hon kommer komma tillbaka till oss, förr eller senare, fylld med en törst efter mer.’ trots allt hade hans sår läkt henne och därefter förhöjt hennes sinnen. En känsla få kunde vara utan då de fått uppleva den.
‘En effekt jag tänker mig att vi kunde utöka till våra trupper, då det blir dags att lägga planerna i rörelse…’ sa han, som om det var en lös tanke som slagit honom då snarare än något han planerat. -
Hon böjde lite artigt på nacken när han hällde upp mer vin i hennes glas. Sättet på vilket han ryckte på axlarna signalerade att han redan släppt frågan och hon hade inte för avsikt att älta något som de redan diskuterat.
Hans ord om att han litade på hennes omdöme fick hennes leende att bli lite bredare, och med sin lediga hand rörde hon som hastigast vid hans arm innan hon förflyttade sig till sen soffa som stod intill den öppna spisen i rummet. Där brann sällan någon eld eftersom klimatet i Antrophelia alltid var lika behagligt, men det utgjorde en perfekt plats att sitta vid och samtala.
Hon satte sig ned i soffan och rättade till sin klänning innan hon klappade med handen på den lediga platsen bredvid sig i en tyst bedjan om att han skulle göra henne sällskap.
”Mhm..? Det skulle ge oss ett definitivt övertag, men skulle ni, och förlåt mig om jag är plump, verkligen kunna ge av er själv åt en hel armé?” Frågade hon nästan lite retsamt. Det var dock ingen dum idé, men de skulle kanske få nöja sig med en handfull utvalda trupper snarare än hela armén.
-
Ayperos mörka ögon följde henne, med en gillande glimt i de mörka ögonen – trots allt var hon en drottning värd att beundra. Utan protester gled han graciöst över golvet och satte sig ned bredvid henne i en ledig och avslappnad position. Han verkade, trots allt, vara helt tillfreds i hennes sällskap till skillnad från de flesta i drottningens sällskap. Ayperos gjorde en liten snurrning med handleden som fick vinet att luftas samtidigt som det anmärkte hennes fråga.
‘Ni har väl rätt i att det vore tidskrävande och kanske till och med kunna försvaga mig.’ sa han, trots allt var det inte speciellt praktiskt.
‘Utan att omvända dem, vilket vi inte vill göra.’ trots allt behövde de krigare som kunde slåss både dag och natt.
‘Men kanske ett urval av de bästa, de mest förtjänta…’ tänkte han högt.
‘Kanske dina befälhavare kan välja ut ett sådant urval av… speciellt anmärkningsvärda och lojala krigare?’ -
Hans sällskap var för henne ytterst uppskattat, inte bara för att han var så avslappnad kring henne, men också för att hon själv inte kunde låta bli att känna sig något tillfreds vid att ha en så mäktig allierad så nära. Han var skön att se på trots att hans blotta närvaro också väckte ett visst mått av fruktan i hennes innersta väsen, en känsla hon inte kunde påstå att hon ogillade… Kanske var det för att hon visste att de var på samma sida, att den fara han innebar inte var riktad mot henne utan mot deras gemensamma fiender. Eller så var det något fel på henne. Kanske både och.
Hur som så log hon nöjt när han slog sig ned bredvid henne och hon nickade åt hans ord som såväl speglade hennes egna tankar.
”Precis min tanke… Om vi skulle kunna sålla ut de bästa ur våra led och ge dem en sådan gåva så skulle våra chanser för framgång öka markant… Men vad skulle det innebära när effekten av den gåvan avtar? Skulle längtan efter ruset kunna påverka våra krigare negativt?” Frågade hon lite fundersamt, uppenbarligen något bekymrad över den potentiella risk det skulle innebära att deras bästa krigare blev stirriga av abstinens.
-
Ayperos leende var ett behagligt ett, även om man kunde se skymten av vassa tänder där bakom hans läppar. Han lutade sig bakåt avslappnad och lade i en smidig rörelse en arm bakom henne på ryggstödet. Inte fräck nog att röra vid henne som om han ägde henne, men hans närvaro var där nära henne. Leendet talade om att hon inte behövde oroa sig, medan han funderade på hur han bäst skulle svara henne.
‘Dina bekymmer har så klart merit, kära drottning.’ sa han lugnt, och tog en liten klunk ur sitt glas.
‘Vampyrers blod kan vara en drog för dödliga, och mitt är starkare än någon av deras.’ förklarade han, och såg på henne menande, lite varnande nästan – trots allt ville de inte att hon skulle tappa förståndet mitt i deras kamp, även om det varit lätt för honom att således göra henne bunden till sig som han gjort flera av sina andra närmaste tjänare.‘Bara de har en jämnt fördelad konsumtion tror jag vi inte behöver oroa oss.’ sa han. ‘Kanske en liten flaska till dem var, med en ration på några droppar per dag.’ föreslog han som om det hela inte bekymrade honom speciellt mycket.
‘Men om jag hör ett ord om en svart marknad på blod bland soldaterna kommer konsekvenserna vara… omfattande.’ tillade han och såg sedan på henne.
‘Tror du vi hittar sådana lojala, som inte suktar efter snabb inkomst?’ -
Leendet fick henne att känna sig underligt varm inombords, men precis som alltid när det skedde så gjorde hon sitt bästa för att försöka ignorera den känslan, trots allt hade hon inte råd att låta sig vaggas in i någon slags inbillad säkerhet. Det här var ett avtal mellan parter, något hon inte fick glömma bort, oavsett hur charmig hon fann Ayperos.
Kanske var det därför som hon viftade lite avfärdande med sin lediga hand om hans ord om att hans blod var starkare än någon av hans skapelsers. Inte för att hon tvivlade på det, men för att hans blick blivit nästintill varnande. Hon hade inte för avsikt att ta del av den ”gåva” de diskuterade. Nej, gåvan hon var intresserad av var en helt annan sådan.
”Ni vet att det inte intresserar mig”, svarade hon lite retsamt innan hon lutade sig bakåt en aning, nog för att handen han hade bakom henne skulle nudda alldeles så lätt vid den bara huden över hennes rygg.
”Rörande lojaliteten hos mina trupper så tror jag inte att vi behöver oroa oss över att de som blir hedrade med en sådan gåva skulle missbruka den. Mina generaler är lojala mot mig och de skulle inte välja ut någon som inte var värdig. Men, skulle det mot all förmodan visa sig finnas någon som inte uppskattar det vi givit dem så har ni min tillåtelse att hantera det på vilket sätt ni än finner passande”, tillade hon med ett litet, vasst leende. Att hon var seriös var det dock ingen tvekan om.
-
Ayperos nickade återigen nöjt över hennes ord, glad över att hon inte verkade visa lockelse över att ta emot hans blod. Trots allt var det allt för många som försökt närma sig honom, med hopp om att få den gåvan – eller odödlighetens gåva. Nej, de var tvungna att förtjäna det och Isra var på god väg.
‘Jag vet, jag vet…’ sa han lugnt, som om han inte varit bekymrad till att börja med. Då hennes bara rygg nuddade hans hand strök han hennes rygg långsamt och fjäderlätt med handryggen medan han satt försjunken i tankar, blicken framåt i intet, nickandes lätt över hennes tillåtelse att bestraffa hennes soldater om så krävdes.
Han väckte sig själv ur sina tankar med att skaka på huvudet lätt, för att sedan vända blicken mot henne igen.
‘Så… Var var vi innan din kära farmor dök upp?’ undrade han med ett litet sarkastiskt leende.
‘Åh ja… Bröllopsarrangemang…’ sa han med ett finurligt leende på läpparna. Medan han till en början främst bara sett hela arrangemanget trivialt, som en möjlighet att nå ett mål, började ju tanken sitta rätt väl. Trots allt hade Isra visat sig vara en allt mer intressant person än han förväntat sig. Medan han först sett en marionett på en tron, såg han nu potential hos en riktigt bundsförvant.
You must be logged in to reply to this topic.