Hans beröring fick hennes hud att brista ut i gåshud, en trevlig känsla helt klart, även om hon inte lät den stiga henne till huvudet. Istället betraktade hon honom under tystnad när han försjönk i någon egen tanke, då och då smuttandes på sitt vin.

Hans fråga fick henne dock att brista ut i ett kort skratt och hon kunde inte låta bli att skaka på huvudet åt det hela. Kära farmor… Ja, kanske hade det kunnat vara så, men det var sedan länge för sent för sådana svagheter.

”Var det där vi var..?” Frågade hon lite retsamt innan hon ställde undan sitt vinglas och vände sig lite mer mot honom, dock noga med att inte förflytta sig från hans fjäderlätta beröring.

”Nå… Hela tanken är ju att göra vår förening legitim inför resten av Talanrien, så vi behöver ha gäster, och gärna några utifrån Me’erisia… Vad säger du om att bjuda in Iserions furstinna? Jag har hört att hon nyligen har upptäckt en värdefull mineral, en resurs som jag förmodar kommer intressera Karm, så vi kanske ska visa henne lite gästvänlighet innan Karm lyckas mobba henne in i ett exklusivt och ensidigt handelsavtal? Märehn skulle kanske vara intresserade av en inbjudan, om så enbart på grund av Karms annekterande av deras land, men jag har också förstått att de är mer eller mindre religiösa fanatiker, för att inte tala om att ni förvandlade stora delar av deras armé till aska…” Fortsatte hon med ytterligare ett skratt, detta genuint roat av tanken på hur Ayperos decimerat så stora delar av både Karms och Märehns arméer med ett så simpelt drag.

”Vad säger ni, ers nåd, har ni några önskemål?” Tillade hon spinnande när skrattet väl lagt sig.

Hans ord fick hennes leende att bli lite bredare och hon nickade medhållande. Det var trots allt precis vad hon själv tänkt.

”När vi har lagt Karm under oss så är alla vingårdar i Isilas era, min kära”, sade hon lite retsam, men kanske svalnade hennes leende lite vid omnämnandet av Iselem.

”Och Iselem… Jag vet inte om det är sant, men ryktet går att drottning Akila har börjat uppföra sig… Konstigt. Att hon fråntagit sin dotter arvsrätten till riket, förklarat henne som en förrädare och nu jagar henne som ett djur. Men det kan förstås också bara vara rykten, eller en familjeangelägenhet som inte angår oss. Iselem är så vitt jag vet fortfarande starkt, men banden till Karm verkar något försvagade. Kanske är det något vi bör utnyttja…” Hummade hon lite fundersamt innan hon lyfte sitt glas till läpparna och smuttade på det fylliga vinet däri.

”Vad tror ni, ers nåd?” Tillade hon med ett litet, roat leende. Hon fann att hon uppskattade hans sällskap mer än hon till en början trott att hon skulle. Hon visste att så inte var fallet, men han kändes mer som en jämlike än hon kunnat ana, en partner inte bara i kampen om makt men kanske också i resten av livets beståndsdelar.

Isra mötte demonens mörka ögon med sina egna, grå och hon kunde inte låta bli att rysa uppskattande, allt medan leendet över hennes läppar växte något bredare och kanske även något vassare.
”Jag gillar hur ni tänker”, spann hon roat, trots allt hade en sådan lösning kunnat bjuda på underhållning så det räckte och blev över.

”Jag vet att dottern, Sera, är magiker, men mer än så… Jag har fått lära mig om världens olika adelssläkten, men jag har aldrig träffat varken Akila eller Sera. Det skulle helt klart kunna bli ett intressant möte, förutsatt att båda dyker upp. Om det är sant att Sera har förkastats av sin mor så är det inte säkert att hon har tid att närvara, men det är helt klart värt ett försök. Oavsett hur det slutar så skulle Iselem kunna vara en bra bundsförvant till dess att vi har vunnit Karm”, fortsatte hon.

”Och om inte så är det bra att vi vet vart Iselem står när vi slutligen skrider till verket”, tillade hon leendes.

Hon mötte hans skål med sitt eget glas och förde det sedan till läpparna för att dricka åt överenskommelsen.

”Det låter som vinnande strategi, även om jag tror att ni får den enklare uppgiften. Vilken ung prinsessa skulle kunna motstå er charm?” Svarade hon retsamt med en något retfull glimt i de grå ögonen. Trots allt hade han charmat henne, så varför skulle Sera Tenir vara annorlunda?

Så pragmatisk, tänkte hon roat innan hon gjorde som han och tömde resten av vinglaset innan hon ställde det ifrån sig och lutade sig tillbaka, denna gång kanske aningen närmre än innan. Kvällen hade trots allt artat sig till en tämligen trevlig sådan, trots det oväntade och ganska oönskade besöket från Ziyaté.

”Ah, det skulle kunna vara intressant… Jag råkar veta att det pågår ett inbördeskrig där just nu, och att min kära syster har sökt sig dit för att få hjälp från den styrande ätten, Ulfhedna. Vi skulle kunna skicka en inbjudan till motståndarnas sida för att röra runt lite i grytan. Kaldrländarna är barbarer, men de har Talanriens snabbaste skepp och de är starka krigare. Det är möjligt att de skulle ta vårt parti om så bara för att få bort Ulfhedna från tronen”, hummade hon lite eftertänksamt. Hon hade alltid funnit Kaldrländarna motbjudande, men likväl kunde hon inte låta bli att förknippa dem med det rus hon känt när hon skurit halsen av pojken som Fëani klängt sig fast vid. Blotta tanken på det ögonblicket fick hennes hud att knottra sig.

”Dessutom skulle det sända ett tydligt budskap till min syster”, tillade hon med ett litet flin.

Åt hans fråga om Kaldrlänningarna så ryckte hon bara på axlarna. Det var mer än möjligt att de inte ens skulle svara på en sådan inbjudan, hon hade hört att de motsatte sig inblandning utifrån, men alla behövde ju allierade i tider som dessa.

Hans andra fråga fick henne dock att se tillbaka upp och kanske hettade hennes kinder till lite. Hade det varit så uppenbart att hon tänkt på något annat än bröllopsinbjudningar? Hon tvekade för en sekund om hon skulle berätta för honom eller inte, men hon nog mer att förlora på att hålla hemligheter än att vara helt öppen, och hon hade en känsla av att han inte skulle tycka mindre om henne för det.

”Åh…” Hon skrattade lite, kanske mest åt sig själv, men hon mötte hans blick och skakade lite ursäktande på huvudet.

”Med risk för att låta dramatisk så var det i Kaldrland som jag, ska vi säga, fick smak för blod”, fortsatte hon lite ursäktande. Hon hade trots allt aldrig berättat för någon om vad som hänt den dagen. Det var knappt att hon vågat erkänna för sig själv att hon faktiskt hade tyckt om det. Kanske hade hon inte bara ärvt sin mörka hy från sin far och farmor…

Hon betraktade honom där han satt, försökte se vad han egentligen tyckte om det hon sagt, letade efter någon form av reaktion, men allt hon fann var det lilla leendet över hans läppar. Det verkade som en försäkran om att hon haft rätt i att vara uppriktig mot honom och hon kunde inte hindra sig själv från att le. Det kändes fel att erkänna det, men han hade trots allt frågat, och hur kunde hon neka honom det, så hänförande som hans uppenbarelse var?

”Jag kände mig mäktig, oövervinnerlig. Jag hade kontroll inte bara över mig själv och min kropp, men också över någon annan. Jag bestämde över liv och död och…” Hon kom av sig en aning när hon insåg hur hennes hjärta börjat slå snabbare, men trots att hon gjorde sitt bästa för att tygla sig så kunde hon inte helt hindra hettan som flammat upp inom henne.

”Det var berusande”, tillade hon efter någon sekunds tystnad.

Leendet hade försvunnit från hennes läppar men hon betraktade honom fortfarande, ett plötsligt begär i den annars så samlade blicken.

”Dit vill jag.”

Hon tvivlade inte på ett ord av det han sade, även om hon aldrig själv hade satt ord på känslan, inte för ens nu.

”Jag har känt det”, sade hon enkelt som svar, hennes blick fäst vid hans. Vad var han om inte förkroppsligandet av den väg han talade om? Kanske var det trots allt ödet som fört dem samman på den väg de nu delade…

”Sedan dagen jag dödade min bror och tog tronen är det den känslan som har styrt de val jag har gjort… Många har vänt sig från mig, men jag har aldrig känt mig starkare än nu”, tillade hon.

”Hjälp mig vandra den vägen, lär mig mer”, sade hon efter en stunds tystnad. Hennes ena hand fångade upp den som han precis använt för att stryka sig över käken för att helt ogenerat, och med förvånansvärd ömhet, kyssa hans knogar.

”Dela vägen med mig och tillsammans kommer ingen kunna stå i vår väg”, tillade hon med ett litet, vasst leende över läpparna.

Hans lätta beröring fick hennes kinder att hetta till och hon skulle ljuga om hon sade att hon inte gillade uppmärksamheten. Kanske hade hennes tilltag varit ett försök att manipulera honom, eller så hade det varit ett infall som hon givit vika för, kanske både och. Oavsett så hade det burit frukt och hon kunde inte hindra sitt leende från att bli lite bredare vid hans ord.

”Som alla vägar värda att ta. Jag har redan offrat mycket för makten jag har idag, och jag är mer än villig att offra mer”, svarade hon enkelt. Hon var redan bekant med uppoffringar och det fanns lite kvar hon inte villigt skulle ge upp för att få ta den av den känslan och den makt som han lovade henne.

”Jag var född för att härska, ni vet det, annars hade ni aldrig kommit hit. Jag är en drottning, en härskare, ingens tjänare eller marionett, så lär mig, visa mig, och låt mig stå vid er sida som en drottning värdig er när vi lägger resten av världen under oss”, tillade hon med samma hetta i rösten som hon kände i bröstet.

Hon nickade lite bekräftande åt hans ord, hennes blick fortfarande fäst vid hans. Hon kunde känna att detta på något vis var en vändpunkt i deras förhållande till varandra och trots att hon fortfarande närde hettan vid sitt bröst så kunde hon inte låta bli att också känna sig nästan barnsligt exalterad över hans ord.

”Givetvis”, svarade hon, fortfarande med ett litet, vasst leende över läpparna.

”Jag är ingen främling för de känslor ni talar om. Jag ska göra som ni bett om. Varje morgon och varje kväll ska jag mata elden, hålla den vid liv, nära den”, tillade hon och gjorde en svepande gest över sitt eget bröst, som för att understryka det faktum att den redan existerade där, även om det i nuläget var en annan slags känsla som väckt flamman denna gång.