Det allvarsamma i hans blick sopade undan alla eventuella tankar på att fortsätta flörta och hon gjorde som han instruerade och slog sig ned på golvet mitt emot honom. Hon kände sig något förvånad över hans ord om varför han hade kommit hit, trots allt så var det ju hon som bjudit in honom… Men precis som hon själv sagt bara några ögonblick tidigare så fanns det ju en anledning till att han accepterat. Hans ord om hennes karaktär och styrka kändes nästan mer smickrande än vilken annan komplimang hon kunde tänka sig och trots den allvarsamma stämningen så log hon en aning innan hon gjorde som han bett henne om och slöt ögonen.

Känslorna strömmade genast mot henne. Som alltid när hon blundade så kunde hon se det minnet framför sig lika tydligt som om det just skett. Hon såg sin mor, blek, döende, hörde för sitt inre hur hon avvisade henne, hur hatisk hennes röst hade låtit… Hon såg sin bror, hur hon trott att han kanske gick att rädda undan Lloth, hur varm hans omfamning hade känts fram till dess att hans hand sträckt sig efter kniven han hade tänkt begrava i henne. Hur det hade känts när hon tvingats ta hans liv för att själv slippa samma öde.

Utåt visade hennes ansikte inte de stora, överväldigande känslor som kanske var förväntade, men för den som studerade henne noga, så som demonen gjorde, så gick det inte att ta miste på smärtan och ilskan som dolde sig där bakom när hon lät sig själv uppslukas av känslorna och försvinna ned i dess avgrundsdjupa mörker och förtvivlan.

Hon hade aldrig haft någon fallenhet för det som hennes bror kallat för magi, men när hon satt där, försjunken i sina mest smärtsamma minnen, så förnam hon en annan närvaro, en som hon visste tillhörde Ayperos. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på hur hon visste det, men det var helt olikt hur Lloth invaderat hennes sinne, försiktigare på något vis. Lockande, uppmanande…

”Jag känner… Vrede. Sorg. Smärta…” Viskade hon fram, hennes röst tjock av känslorna hon just beskrivit. Hon visste inte vad hon skulle leta efter, men någonstans där, under de tunga, smärtsamma känslorna, så tyckte hon sig känna något annat. Det påminde henne om beslutsamheten hon känt när hon tagit Kaldrländarens liv, när hon stuckit kniven i sin broders rygg och när hon plockat upp sin moders krona och satt sig på tronen.

”Jag känner det”, tillade hon med en plötslig förståelse.

Isra hade fortfarande ögonen slutna där hon satt, hennes ögonbryn hopdragna i vad som lika gärna kunde ha varit koncentration som smärta, eller kanske både och. Även om hon hade öppnat ögonen var hon inte säker på att hon hade kunnat se honom just då, ty allting omkring henne var mörkt, kvävande nästan, som att befinna sig utanför Antrophelias beskyddande bubbla där vattenmassorna runt omkring hotade att krossa den som inte var försiktig.

Med en något darrig utandning så försökte hon fokusera på känslan hon funnit. Hon föreställde sig hur hon samlade den kring sig som om det varit en sköld och sen lät hon den långsamt sträcka sig längre ut, famlande och något flackande, som en låga som inte riktigt har tillräckligt med syre, men ändå tillräckligt för att känslan i rummet plötsligt skulle förändras.

Ljudet av glas som krossades fick henne att öppna ögonen igen. Hon hade inte varit säker på vad det var hon gjort, men hon såg ju glaset på golvet, kände mörkret som en vibrerande kraft omkring sig, och hon kunde omöjligt missa det vassa leende som spelade i Ayperos mungipa.

Hans beröm fick hennes kinder att hetta och hennes hjärta att slå lite snabbare och hon vände upp blicken mot honom där han nu stod framför henne. Ett leende spred sig över hennes läppar när hon följde hans exempel och med en smidig rörelse tog sig upp på fötter igen. Hon böjde respektfullt på huvudet som för att tacka honom för både vägledningen och berömmet. Inom sig kände hon fortfarande hur de starka känslorna rasade, som en eld som hotade att sprida sig helt utom kontroll, och hon fick lägga band på sig för att inte där och då ge vika för den plötsliga och starka åtrå hon kände när hon såg på honom.

”Ni är en bra lärare…” Svarade hon istället, hennes röst något hes av de många känslorna som rasade inom henne.

För ett kort ögonblick slöt hon ögonen och njöt av hans beröring. Den var lite kylig men likväl öm och hans ord fick hennes hjärta att slå ett extra slag. Den mäktigaste drottningen i hela Talanrien…

Hon öppnade åter ögonen och mötte hans blick med sin egen grå.

”Det är vad jag vill”, svarade hon bekräftande. Det fanns en beslutsam allvarsamhet i hennes röst som lovade honom, men även henne själv, att det inte bara var en önskan, det var så det skulle bli. Hon skulle ge honom disciplin och hårt arbete, hon skulle bevisa sig själv för honom och hon skulle inte bara bli Talanriens drottning, hon skulle bli hans drottning. Han skulle inte ångra att han valt henne.

Kanske hade saker kunnat vara annorlunda om någon annan hunnit till henne först, kanske hade hennes far kunnat övertala henne om att det fanns en annan väg att gå, men han hade vänt henne ryggen, precis som alla andra hon någonsin brytt sig om. Ayperos hade sett möjligheten, potentialen, och han hade inte tvekat att svepa in för att fånga den och henne. Med sina ord förseglade han vägen hon skulle ta, stängde alla andra dörrar, alla andra möjligheter. Det fanns bara en väg fram för henne nu och det var med honom.

”Och jag är ingens tjänare”, svarade hon viskande med läppar som snuddade vid hans. ”Så låt oss börja. Jag är redo att ta det jag vill ha”, tillade hon i samma viskande tonfall.

Kanske var hon ung och naiv, han hade troligtvis kunnat förföra vem som helst och antagligen hade han gjort det med henne, men någonstans hoppades hon ändå att han hyste åtminstone en gnutta åtrå också för henne. Kanske kunde hon inbilla sig själv det, det skulle ju göra det hela mycket enklare nu när de ändå kommit överens om slå sig samman genom ett bröllop.

”Bra”, svarade hon lite roat, innan hon slöt de sista millimetrarna mellan deras läppar och fångade upp honom i en kyss som avslöjade exakt hur hon kände inför honom. Det var ju han som hade sagt att hon skulle använda sina känslor, att hon skulle omfamna dem och med deras hjälp ta det hon ville ha, och just i det ögonblicket ville hon bara ha honom. Hon skulle ljuga om hon påstod att det var något mer än beundran och fysisk attraktion, så långt var hon inte villig att gå, men det var kanske en plats lika god som någon att börja på, för de hade ju trots allt faktiskt precis börjat. Så mycket mer stod att vänta.

Sättet på vilket han besvarade hennes kyss fick hennes hjärta att rusa och hennes tankar att kännas dimmiga. Att han delade hennes passion gjorde stunden desto mer magisk och trots att hon visste bättre än att förlora sig i den så lät hon det ske utan att försöka hindra sig själv.  För varför skulle hon?

När hans läppar slutligen lämnade hennes, om än bara nästan, så kunde hon inte hindra sig själv från att dra lite efter andan. Hans hand drogs försiktigt, nästan ömt, genom hennes hår och det nöjda ljud som lämnade hans läppar fick henne att rysa av välbehag.

“Stanna hos mig ikväll”, viskade hon till sin egen förvåning, fastän utan någon som helst ånger. Vad fanns det egentligen för mening i att avstå?

Trots att kvällen hade börjat med det oväntade och inte så önskade besöket från Ziyaté så verkade det ändå som att den skulle få ett mer än angenämt slut. En liten del av henne var medveten om att hon borde känna sig nervös, eller kanske till och med rädd, men förvånansvärt nog så fann hon inga sådana känslor, trots att hon aldrig hade varit med någon på viset som hon var med demonen, som hon ville vara med honom. Att han tackade ja till hennes inbjudan och antydde att de skulle lära känna varandra närmre fick henne bara den vilda flamman i hennes bröst att växa och hon mötte hans läppar med samma hunger som han bjöd.

”Ni läser mina tankar, ers nåd”, viskade hon något roat innan hon med förvånansvärt stadiga fingrar började knäppa upp hans tunika. Oavsett hur kvällen börjat så skulle den definitivt sluta precis som hon ville och om någon skulle våga avbryta dem så skulle hon knappast vara sen med att arrangera ett passande straff.