Brand av Hafgrims ätt

Frostheim, Kaldrland, var det att vara hemma nu? Nej han var inte hemma utan bara tillbaka i landet som varit platsen för hans födelse. Ett riktigt hem hade han bara haft en gång i livet. Men det var länge sedan han varit där nu och kanske skulle han få återse den platsen inom kort. Senaste tiden hade han färdats långt för att återvända hit, budet att återvända hade funnit honom i en liten konflikt mellan två små adelsmän. Med betalningen för det hade han tagit första bästa skepp som varit på väg mot Kaldrland och nu hade han tagit sig hit. De mörka pösbyxorna hade ett tunt lager dam på sig så de såg mer ljusbruna än mörka ut. På ryggen hade han den bekanta mörkgröna skölden som nu var ganska sliten, i bältet hängde svärdet och yxan stadigt. Över ena axeln hade han en säck med de få saker han hade i andra handen höll han spjutet vars ände vilade mot marken.  Blicken vilade mot öster och han tog in staden som började vakna. Ljuden och lukterna hade första gångerna varit väldigt överväldigande men nu var han van vid det. Långsamt stängde han ögonen för att låta solljuset träffa ansiktet och låta kroppen ordentligt vakna till i takt med att staden vaknade runt honom.

Han hade inte varit mycket för politik och skulle nog aldrig bli det heller men nu hade tankarna ändå dragits till hur ätten skulle ställa sig till den konflikt som rådde i landet. Brand suckade tungt och skakade sedan på huvudet. Det var både spännande och skrämmande att återvända hit, han hade inte hört något från Leida eller den andra ätten de senaste ett och ett halvt året. Var hon i livet än, vad hade hon varit med om under den tiden? Det var många frågor som snurrade i hans annars lugna huvud, det var ovanligt för honom. Han hörde hur vissa som passerade honom tog lite omvägar då han stod så stilla där i morgonljuset. Det långa mörka håret var i en lös fläta och skägget ovårdat efter den långa resan till sjöss. Någon slog i honom när de gick förbi och muttrade något men Brand brydde sig inte utan stog kvar där. Hans minne av staden var inte det bästa och funderade lika mycket på vart han skulle gå som att han njöt av solen. Av de steg han hörde runt sig var det några som stod ut lite, lite tyngre och mer bestämda steg som närmade sig bakifrån. Hans grepp om spjutet ändrades lite medan han inväntade att stegen skulle komma närmare, kanske kunde han avgöra då vad som var så bekant med dem.

Brand’s leende hade bara blivit bredare och varmare när han hörde sitt namn ropas. Nog hade han känt igen stegen som närmat sig, det hade alltid funnits en målmedveten tyngd i hans systers steg. Men helt säker hade han inte varit förrän den välbekanta stämman ekade bland husen. Han stod still och blundade medan han väntade och hörde stegen närma sig raskt, när armarna lindar sig runt hans hals så öppnar han ögonen samt lägger en arm runt henne för att hårt hålla sin syster mot sig. Han tog ett djupt andetag och drog in den välbekanta doften innan han skrattade ett varmt djupt skratt.
“Kära syster, vilken av alla frågor ska jag svara på först? Eller vill ni skälla ut mig en gång till medan vi vandrar vägen mot baderskorna? Där kan jag svara på alla frågor ni kan tänkas ha.” Det är en ömsint ton i hans retsamma röst och det märks att han är lika glad att återse sin syster, att veta att blodsbanden än är starka. Han böjer sig ner lite och med en arm om hennes midja lyfter upp Leida från marken för att börja gå. Efter några meter släpper han ner henne på marken igen men har en arm lätt om hennes axlar. Hon hade rätt i att han inte luktade eller kanske såg så bra ut just nu. Resan och tiden innan hade tagit sin rätt på honom.

“Nej du Leida, än är det inte tid för någon av oss att sluta sig till Valfaders sida inför den sista striden. Men det kanske har varit nära ett par gånger. Du vet att av oss två är du den som är mest kunnig inom skrivandet. Jag kan men det tar mig lite längre tid att skriva. Om du är här i Frostheim har du haft eller har ett uppdrag, men har du också kallats till byn?” Han såg lite frågande på henne och lade huvudet lite på sne. Hans sköld, spjutet, brynjan och huden på halsen hade alla några ny märken men inget större eller allvarligare vad man kunde se. Det fanns också en trötthet över honom som kommer till de som färdats långt. En pung med mynt klingade lätt vid hans höft när de gick och han kunde se styrkan i hennes ögon, det blodsband de delade och valen de fått göra som skapat två beslutsamma syskon beredda på vad än världen kastade mot dem. Brand såg sig om lite på gatan och försökte minnas var de kunde få sig ett bad.
“Vid alla heliga gudar Leida det är skönt att se er igen även om ni gråter som ett litet flickebarn.”  Det fanns bara ömhet i hans röst nu och inget retsamt eller hånfullt alls.

“Ditt skall var alltid lika vasst som ditt bett…” Hans röst var lugn men det fanns en allvarlig underton i det hela då han visste väldigt väl hur farlig hon kunde vara med den där yxan och svärdet. Och han visste ändå att hon alltid skulle ha hans rygg när helst det krävdes. Han blundar till och skrattar medan han nickar åt hennes kommentar om adelsfasoner. Hon hade rätt i att saker hade ändrats lite under det senaste året och han skulle kanske ha några andra vanor än innan.  “Inte Karm kanske men kring adel som insisterar på att man ska prata korrekt. Tyvärr tror jag deras vanor fastnat.” Han ser lite sorgsen ut men det är tydligt att det är spelat och han skakar sedan på huvudet igen. När hon nämner löftet nickar han och ler lätt innan han blundar när hennes hand finner ett av de nya ärren i hans ansikte. Även om han var skicklig med skölden hade han en tendens att vara oförsiktig ändå. Låter henne leda honom tills doften av badvatten träffar hans näsborrar och han öppnar ögonen för att se mot sin syster.

“Du kommer alltid vara en flickunge Leida det vet du.”  Han lyfter handen för att rufsa om hennes hår alldeles innan de går in i badhuset. När de fått varsitt kar fyllt och förberett drar han av sig brynjan, lägger den på sin säck med saker innan han fortsätter att oblygt klä av sig plagg efter plagg. Hon hade så rätt i det hon sade om att skriva, hur länge de varit ifrån varandra och hur trött han var. Men han säger inget mer innan han klivit karet, sitter med vatten upp till bröstkorgen och håret ustläppt för att ta ett djupt andetag. “Då ska vi se om jag minns dina frågor… Min senaste tjänst var i landet som kallas Nirai, ett märkligt land men bra krigare. När jag kom till Frostheim vart mitt uppdrag att följa ett skepp över till Eliden, alvernas hamnstad. Meningen med att skriva ändå även om ni inte vet var jag är vore att en dag kanske jag fann ett bud från er var mina resor än tog mig? Jo vila kommer jag vilja göra nu innan man färdas vidare. Ätteting ja…” Han ser fundersam ut och lutar huvudet bakåt medan han ser upp i taket, låter det varma vattnet skölja bort både smuts och trötthet ur musklerna. Sen vrider han huvudet mot Leida och ser frågande ut. “Vad har ni själv gjort under det år som gått?”

Genom alla år och stunder med eller utan henne hade han alltid varit stolt över sin syster, alltid vetat att han kan lita på henne och att hon kunde klara sig själv. Han lyssnar helt klart på henne med ett varmt leende och när hon talat klart samt sitter i badet så nickar han kort.  “Låt dem retas då, hur jag talar eller vad jag har på mig till stridsfältet har inte försämrat min skicklighet på något sätt. Men du kan göra mig sällskap i siden. Men jag är den jag var när jag for. Kanske lite visare och mer erfaren än innan men fortfarande samma själ.” Säger han lite lurigt innan han sträcker sig ner efter sin säck och ur den drar han upp en mörktgrön siden klänning som han som hastigast visar för Leida och lägger sedan ner den igen i sin packning. Långsamt tar han en trasa och börjar omsorgsfullt att tvätta av sig allt resdam som samlats på hans kropp. Han sneglar mot Leida medan han tvättar sig och kan inte låta bli att skratta åt hennes ord. “Jo det är väldigt lång resa dit, men jag följde med den vi fick betalt för att skydda på resan. Tyvärr inget längre stopp i Eliden på vägen ner men det var en stad jag vill visa dig en dag.” Men han hade inte haft något siden på sig där när de kommit in till badhuset under ringbrynjan. Sen ler han ursäktande mot henne och nickar lätt innan han ser till att ordentligt skrubba axlar och hals.

“Du får väl komma på ett passande straff för att jag försvann så där. Men jag kan svära vid alla gudar att det aldrig kommer ske så igen. Måste jag ge mig av kommer jag se till du får bud om det eller följer med mig. Vilken hird är det vi pratar om att du fått erbjudande om? Jag är lite trött och har inte fått helt klart för mig vad som sker här i Kaldrland än. Jag har hört rykten om oroligheterna och är glad du är oskadd även om du fått arbeta.” Han svor tyst för sig själv att hon inte skulle lämnas ensam igen utan följa med honom eller han följer med henne om det blir så. Han ser sedan lite förvånad ut och lägger huvudet på sne medan han betraktar henne. “Jag vet inte heller vad som ska göra eller bör göras, vi får se vad ätteledaren har för åsikter samt vad som lägs fram på tinget. Men oavsett kommer jag alltid stå på din sida. Och nog kommer du en dag göra en man lycklig som hans fru. Jag tror inte du skulle vara helt oduglig, kanske kunde din matlagning vara lite bättre men annars så.” Säger han retsamt och blinkar mot henne med ena ögat men förväntar sig att få ett skarpt svar tillbaka på de kommentarerna.

Brand ser för en sekund lite förbryllad ut och lägger huvudet på sne medan han betraktar Leida när hon ställer sig upp för att börja torka av sig. Kanske var det den tidiga morgonen, kanske var det spänningen och pressen som Erngissle satt på henne med erbjudandet om att gå med i hirden, vad det än var så var det inte reaktionen han hade väntat sig. Han hade helt klart förväntat sig en bitsk kommentar om klänningen även om han hade tänkt på henne när han såg till att få klänningen sydd där nere i Nirai. De skulle antagligen behöva få den omsydd en del för att perfekt passa henne men han trodde sig ha fått till måtten ganska bra från minnet. “Nej vis kommer jag nog aldrig bli. Din bror är samma gamla tröga oxe som förut. Modet i Nirai är kanske inte vad du är van vid men jag lät faktiskt få klänningen gjord just för er.” Han föll fortfarande tillbaka till det adliga sättet att tala på och skulle nog göra ett tag till men han brydde sig inte så noga just nu. Med en tvål i handen härmade han henne och såg till att ordentligt tvätta ur både hår och skägg. Kanske lite mer omsorgsfull med skägget än med håret men när han sedan ställde sig upp hade han sett till att få bort allt av sitt resdam. “Oavsett var jag är kommer jag aldrig glömma dig. ” De som inte kände dem skulle kanske tro det fanns en annan mening bakom deras djupa känslor för varandra. Men hade man levt deras liv skulle man förstå hur djupt deras familjeband gick.

Smidigt klev han ur karet, lät först det värsta av vattnet rinna av kroppen innan han klev bort till en hink med kallt vatten för att tömma den över sig med ett djupt andetag. Han hade alltid uppskattat ett varmt bad för att sedan svalka sig i kyligt vatten, det var något speciellt med den känslan. Med en handduk i handen vänder han sig mot henne för att börja torka sig omsorgsfullt med en blick mot sina kläder och rynkar lite på näsan. Det var nästan synd att dra på sig dem igen efter ett bad, men vad fanns det att göra. “Går vi med i deras hird är vi mer eller mindre en fast del av ätten trots att vi behåller vår egen familjs ättenamn. Det är något de aldrig kommer få mig överge och jag tror inte du heller kommer gå med på det. ” Sen ler han och möter hennes bestämda, starka och varma blick. “Vin går an på vad de kallar fester söder ut men öl och mjöd är riktig dryck det. Mat och öl skulle sitta fint då jag har vandrat hela natten. ” Sen stannar han upp i sina tankar och ser på henne med ett roat litet leende för att långsamt börja dra på sig kläderna igen. Efter en stunds tystnad ser han på henne med ett retsamt flin. “Du vet att du skulle kunna bli än mer attraktiv för giftermål om du var med i Erngissles hird? Att få gifta in sig i ätten på så vis vore en ära för många. Sen med sådan stark krigare vore än bättre för den andres ätt. Som svar på er fråga så nog sår jag vildhavre än. Men det var en kvinna i Nirai som under ett tag delade min säng. Men hon följde med sin adelsdam på handelsresa kort där efter och jag såg henne inte mer efter det. Vart föreslår du att vi går och äter? En plats där vi också kan samtala vidare om saker, jag tror det är lite mer vi kommer behöva diskutera angående konflikten, ätten, hirden och vad vårt nästa steg blir sen.” Trots att han verkade allvarlig i sina ord så var hans sätt att röra sig avslappnad, ett lyckligt leende på hans läppar som om inget egentligen tyngde honom just nu.

Brand kan inte annat än le och samtidigt njuta av känslan av att nästan vara där han hör hemma. För även om hon var hans familj så var det just känslan av att vara hemma som inte ville infinna sig. Men det kändes rätt att åter vara bredvid hans syster och hennes ord lättade på de mesta av tyngden han haft på axlarna. Han flinar lite medan han klär på sig långsamt, men låter de tjockar kläderna och brynjan vara. De plockar han upp i handen och ser på henne innan han följer med henne mot värdshuset. “Så då kommer jag få se er bära klänningen en dag då?” Men sen är han tyst under resten av deras gång mot värdshuset förutom ett ögonblick innan de kliver in. “Jag är så stolt över dig Leida.” Hans röst är inte mer än en viskning, kanske skulle de flesta andra inte hört det men han var rätt säker på att hon skulle höra honom säg det. När hon kastade till honom tunikan drog han lugnt av sig sin egen innan med lite möda drog på sig hennes. De var trots allt lite olika i storlek men det gick ändå. Sin egen packning placerade han vid hennes bädd och sin egen.

När de satt ner vid bordet så lade han upp nog med mynt för bäddar och mat för 5 dagar för dem båda. “Vi kan se till att köpa några mer dugliga klädesplagg innan vi lämnar. Men du har helt rätt i att vi bör diskutera vad som bör göras med både hirden och kriget. Du vet vad Erngissle faktiskt gjort för oss då de lät oss svära eden och på så vis få deras beskydd. Vår ätt finns kvar i oss tack vare det, att då inte gå med i hirden kan ses som skymf mot dem också. Sen giftermål kan vi nog råda bot på, alla villiga att gifta sig med er får komma till mig först så ska vi se om de är värdiga och fortfarande vill efter det. ” Han ser på henne och funderar ett tag, ville han se sin syster gift ens? Nej han ville bara se henne lycklig och det var hon ju tydligen inte utan honom. Så nu var det slut på det vandrande livet och att stanna med henne vart hon än tog vägen. Kanske var det bäst att gå med i hirden, spara sig problematiken med att ha gått emot Erngissles vilja men samtidigt inte riktigt beredd på det än. “Har du hört några rykten om på vilken sida det är troligt att Erngissle kommer ställa sig i konflikten? Jag vet faktiskt inte vilken sida jag är beredd att ställa mig på men det är något vi får se på tinget sen. ” Sen ler han varmt och sträcker sig fram för att mjukt röra vid hennes hand, blicken i hennes ögon innan han låter sin egen svepa genom rummet. “Tillsammans igen tills Valfader kallar oss till sista striden?”

Han mötte hennes blick och höll lätt i hennes hand tills de fått drycken samt maten. Efter hennes sista mjuka kramande drog han handen till sig och såg på maten. Hans kropp gjorde honom plötsligt medveten om hur hungrig och törstig han faktiskt var. De senate dagarnas färd hade varit på magra ransoner. “Att en dag få gifta sig och ta vid på gården… Utöka den så det finns plats för dig och din familj. Det är väl den stora drömmen som hägrar. Men det är först när klingan kan hängas på väggen och lugn råder i landet. Sen om jag är så mycket värd som äkta man vet jag inte. Jag kan svärdet, yxan och spjutet. Men jag inte plogen, sågen eller hammaren. Om man vill ha en man med ärr och historier så är jag rätt för det. ”  Det var nästan en liten sorgsen blick hos honom när han avslutade meningen. Men den ersattes snabbt med ett leende när han högg in på gryta, bröd och mjöd. Han åt i lugn takt. Lät sig själv njuta av maten och drycken medan han funderade. ” Något giftermål är inte tänkt än, utan jag kommer vandra vid din sida tills det är änden på vägen eller den leder oss hem igen. Om vi vill visa oss hedersamma kan jag ta upp på tinget om hur vi ser på erbjudandet med att gå med i hirden. På så vis borde vi ha möjlighet diskutera och samtidigt visa oss intresserade av erbjudandet. “

Brand är sedan tyst en stund igen och efter en djup klunk mjöd så ser han mot Leida och ler mjukt han tillät sig njuta av lugnet som var för inom kort skulle det nog vara som bortblåst. Det hade varit skönt om de kunnat stå utanför konflikten men den var nu så pass stor att hela Kaldrland nog skulle bli indraget på ett eller annat sätt. “Jag håller med om att vi spenderar de närmaste dagarna innan färden mot tinget samlar så mycket information vi kan om hur läget är. Ja Ulfhednas styre har varit bra men Hrafn är hämndlystna och anser väl att de ska styra. Du vet hur det är. Den som kan knuffas hårdast vinner för att få stå kvar. Jag vet inte hur stort stöd Hrafn har jämfört med Ulfhedna. Det är både spännande och oroande. “

“Jag kommer skaffa mig fru och återvända till gården när det är rätt tid och lugn för oss om än tillfälligt. För jag har inte tänkt tillåta någon dräpa mig eller dig den närmaste tiden Leida.” Brands ögon mötte hennes och han log bestämt men också lite roat. Därefter skrattar han högt så de ekar där inne, vilket också drar några blickar till sig. Sen möter han Leidas blick igen och nickar. “Så alla de saker vi kommit tillbaka till är vad som ger dig huvudvärk och inte för mycket mjöd dagen innan? Men jag ska berätta om min tid utanför Kaldrland istället det ska jag. Det hela började när jag sändes med Erngissles handelsresande från byn till Frostheim. Resan gick lätt och trivsamt då allt ännu var lugnt i landet. Vi tog oss till Frostheim där de avslutade sin handel i godan ro. Men de förlängde min tjänst som vakt åt handelsgruppen då de fått uppdrag att sända en last med läder och päls ner mot södra länderna. Det var allt jag visste då vi klev ombord på ett skepp bara dagen efter vi avslutat handeln i Frostheim. Så började min resa söderut. ”

Brand dricker halva sitt stop med mjöd innan han ställer ner det och ser lite fundersam ut. “Första stoppet på vår resa var i den alviska handelsstad Eliden. Det är som ryktet säger en väldigt vacker stad och hamn. Allt är så väldigt annorlunda mot hur det är här. Jag hann dock inte se mig om i staden speciellt mycket. Vi stannade på skeppet en natt för att sedan färdas vidare på floden genom landet söderut på väg mot Nirai. ” Han tömmer det sista av grytan från skålen innan han ser mot Leida och ler. “Det är ett ytterst märkligt land det måste jag säga. De verkar ha fått för sig att solen är deras gudsansikte och att deras kejsare är deras gudskropp på jorden. Men alla i landet verkar göra sitt bästa för att aldrig visa hur de egentligen känner eller tänker. Ibland var det som att tala med ett träd. När jag kunde göra mig förstod så klart. Det var inte heller det lättaste det. ” Han skakar roat på huvudet och möter sin systers blick.

Brand ler och gör en liten grimas då han vet att om Leida lovar han ska vakna med huvudvärk så kommer han göra det. Han hade aldrig varit med om att hans syster inte lyckats hålla ett löfte hon gett. Sen skakar han roat på huvudet när hon nämner om han fortfarande kan festa och dricka. “Det må ha varit lite andra former av fester och dricka i Nirai, men en äkta kaldrländare kan alltid dricka och festa ordentligt. ” Sen ler han mjukt och nickar kort medan han möter hennes blick med en öm men allvarlig blick. “Jag vet att du kan klara dig själv och inte är i behov av någons beskydd men jag kommer känna mig mycket säkrare med dig vid min sida från och med nu.” Han höjer sitt stop för en skål innan han sveper innehållet som var kvar för att sen ställa ner stopet med en lätt duns på bordet. Ur sin läderpung plockar han upp ett par mynt i silver som han ger till en av tjänsteflickorna och bad om att få in två flaskor med mjöd till dem. Sen kort därefter kommer strömmen av frågor från Leida vilket får honom att le roat men han väntade med att säga något tills de hade flaskorna med mjöd. När han var på väg att få tillbaka mynt skakade han bara på huvudet och sa åt tjänsteflickan att behålla dem. Sen fyllde han först på Leidas stop innan han fyllde sitt eget och tog en klunk. “De har en annan smak vad gäller dricka i Nirai kan jag säga. Inget som är riktigt likt öl eller mjöd… Vin är vad de föredrar där som sagt.”

Han är tyst en stund och verkar samla sina tankar lite innan han nickar kort igen med ett leende som om han bestämt något. “Jag lärde mig enstaka ord det gjorde jag men de har ett för mig förbryllande språk och jag är osäker på att jag skulle komma ihåg mycket nu. Jag träffade inte så mycket folk egentligen utan jag höll mig ofta vid skeppet eller med Erngissles handelsman. Som verkade mer hemma där än vad jag hade trott. De klär sig i väldigt färggranna kläder där som verkade vara långa och vida. Inte vida som våra men ändå långa nog för att ge bäraren väldigt mycker rörelsefrihet. De flesta av dem är inte alls så långa eller bredaxlade som vårt folk men de jag såg visade väldig hängivenhet till sina uppgifter, som om de alla försökte vara bäst på just den uppgiften de tilldelats. Förvånansvärt många av deras invånare verkar vara kunniga i någon form av kamplekar eller stridstekniker utan vapen. Något de verkar utöva flitigt i ett försök att hålla sina känslor instängda. ” Han ser väldigt fundersam och förvirrad ut vid de sista påståendet, som om han inte riktigt kunde förstå hur de tänker. “Deras krigare är en sort för sig… Så länge de förblir obesegrade så låter de tydligen håret växa men skulle de bli besegrade i strid eller kamp så klipper de av sig håret.” Det märks att detta är något som han själv sett ske, kanske har han varit orsaken till att det skett någon gång men ändå är det något mer som gör honom lite bekymrad. Och efter att ha varit tyst ett litet tag så suckar han innan han tar till orda igen. “Detta är om de väljer att leva vidare efter att ha blivit besegrad. De har en konstig sed där som går ut på att om de blir besegrade i strid men inte dör, då kan välja att ta sitt eget liv i en underlig ritual…”

“Vin… har en väldigt speciell smak och skulle kanske kunna liknas med något av de väldigt bäriga mjöderna som görs ibland. Men ändå är de rätt olika tycker jag. ” Brand ser lite fundersam ut medan han ser på Leida och verkar försöka komma på hur han ska förklara skillnaden mellan vin och mjöd. Men sen skakar han på huvudet och ger upp det helt då han inte kan finna ord för det. Sen dricker han djupt ur sitt stop och tar ett djupt andetag. “Mitt arv och var jag kommer ifrån är något jag aldrig kommer överge. Nog för att ett par stycken där i Nirai försökte få mig att anse att vårt sätt och våra gudar var fel. Det var tur att jag nog tänkte på deras sed och höll mina känslor inom mig. Annars hade dessa nog varit ett huvudkortare. Jag fick det förklarat för mig som att de ansåg mig vara en hedning och otrogen.” Han rycker på axlarna och verkar ganska road över detta som om det var ett humoristiskt minne.

Han nickar lätt och ser på henne med ett flin för att sedan sträcka lite på sig innan han tog till orda. “Jo jag har lärt mig ett par saker från dem men de var ytterst motvilliga till att lära mig något alls. Så jag fick sitta stilla och studera dem noga i försök att lära mig. Inga märkvärdiga saker så utan bara något de verkade kalla får låsgrepp. Lärde mig ett par benlås och arm samt axellås.” Han ser på henne och ler snett innan han blinkar mot henne roat. “Jag kan visa dig och försöka lära dig något av det senare. Nej mitt hår och skägg kommer jag låta växa oavsett vad som sker i strid.” Sen suckar han och skakar på huvudet åt hennes ord om krigarna. “Nej de verkar inte ha ett överflöd av krigare där utan deras heder och skam säger de ska begå självmord om de blir besegrade i strid, tydligen kan de inte leva med den skamen och drar vanära över sin familj. Vilket är löjligt att ens tänka så. Om du gör något som saknar heder kanske jag kunnat hålla med om det men att bli besegrad i en strid där du slogs så gott du kan är inte en skam eller vanära. Sen har du ju alla chanser att återta hedern från det slaget.” Han ler sedan snett och lägger huvudet på sne medan han betraktar Leida. “Om lilla syster känner för att sova ett tag så är det kanske bäst det. Jag tror inte jag kommer kunna sova men jag kommer inte att lämna dig ensam för det.”