- This topic has 18 replies, 3 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Hon hade varit tillbaka i Hanndon i ungefär ett dygn nu. Hon hade badat, bytt kläder och fått sig något att dricka och sen hade hon sovit. I alldeles för många timmar. När hon vaknade igen var det redan kväll och hon kände hungern riva inom henne. Hunger och rastlöshet var det som fick henne att smyga ut från slottet och ned till marknaden på det stor torget. Där höll de flesta handlarna redan på att stänga igen för dagen men hon hade turen att få tag på både en limpa bröd, något torr förstås, ett par äpplen och en flaska med öl. Hon hade förstås kunnat vänta i slottet på att middagen skulle serveras men det var ännu några timmar bort, och hon hade ingen lust att sitta instängd i den massiva stenbyggnaden en sekund längre än nödvändigt – det kändes alldeles för ensamt där nu.
Så det var med sina nyligen införskaffade varor som hon till slut fann sig sittandes utanför slottet en bit från den väg som ledde upp dit. Vägen kantades av buskar och träd, samt en låg mur, och hon hade funnit en liten plätt att sitta på precis bakom muren, i skuggan av ett litet träd. Det var inte mycket för världen, men det var långt bort från trängseln nere i stan, och tillräckligt långt bort från slottet för att hon skulle slippa prata med någon som kände igen henne.
Med en liten suck bröt hon av en bit av brödet, lutade sig mot trädet och började äta medan hon betraktade myllret i staden nedanför. Den där molande värken från det begynnande ärret i hennes ansikte matchade bra med tyngden som låg över hennes hjärta, som funnit sitt bo där ända sedan hon givit sig av till Loradon. En del av henne hade trott att allt skulle bli bra efter slaget, men det hade varit en barnslig, desperat tanke, en tanke som inte längre hade någon förankring i verkligheten.
Så hon åt, drack och betraktade staden under tystnad. Det var snart dags för henne att ge sig av, tillbaka hem. Med eller utan Sandors trupper, eller Yazfein.
-
En lång stund hade han följt hennes väg genom Karm. Gula ögon som följt hennes varje steg… det kändes fint att se henne igen men trots att han egentligen bara ville dyka och landa på hennes arm så som han brukar så avstår han. Det var inte värt att skrämma Karms innevånare. När hon tillslut slår sig ned i trädgården, en bit bort från andra seende blickar cirklar han nöjt några gånger, ger ifrån sig ett gällt skri innan han beder ut vingarna och landar framför henne på gräset. Gula ögon betraktar henne en stund innan han skriande byter skepnad till mänsklig gestalt. Han föredrog alltid att vara falk, alltid gjort men måste erkänna att den mänskliga gestalten ändå var praktisk i vissa avseenden.
”Syster ” Säger han med sin hesa, något vassa stämma men det lyser av kärlek i hans gula blick. Han hade saknat henne” Dags att återvända hem nu… Du behövs hemma med eller utan Karms hjälp. Asgeir är påväg att träffa ett avtal med den nya fursten av Märhen ”Det är något han säger med visst ogillande i rösten som tydligt visar vad han tycker om den unge fursten” Jag är glad att se dig syster ” Säger han sedan, ovanligt mjuk i rösten för att vara honom, innan han går fram för att krama om henne, sluta henne i sin en aning smala famn. Tanigast av alla syskon, som en vidja ” Jag visste att du levde, jag såg vad som hände i Loradon… jag såg dig.
-
Försjunken i sina tankar så hade hon antagligen inte sett honom komma om det inte var för att han skrek till några gånger innan han landade framför henne i sin falkform. Hennes ögon blev genast stora och hon spottade ut brödbiten som hon suttit och tuggat på. Ett brett leende spred sig över hennes ansikte och fick det begynnande ärret att spricka lite där det var som bredast och sämst läkt, men hon verkade inte notera det.
Att hon inte sade något berodde enbart på att Eirik hade hunnit först, men det var tveksamt om hon faktiskt lyssnade eller inte. Hennes blå ögon hade blivit glansiga och hennes leende såg lite darrigt ut, som om hon inte riktigt visste vilka känslor hon skulle ge utrymme för.
”Bror! Älskade bror!” Kraxade hon fram när han slutligen gick fram för att lägga armarna om henne. Hon slog sina egna om honom och drog honom så hårt och så nära att han säkerligen skulle få svårt att andas.
”Åt helvete med Märhen, jag har saknat dig!” Tillade hon roat utan att släppa taget om honom.
-
Han ler ett snett leende när han får hennes armar om sig. Det hade varit så länge sedan som de setts på riktigt och han hade verkligen saknat henne. Låter henne krama om honom hårt men lättar snart försiktigt på hans grepp” Du.. krossar mig ” Ler han roat men ömheten finns kvar i den hesa rösten. Hennes ord om Märhen får honom att le bredare” Ja… jag har saknat dig också! ”
Han får upp en smal hand med kloliknande fingrar och stryker ömt och försiktigt över såret på hennes kind” Du behöver vård.. ” konstaterar han mjukt, ser henne i ögonen med sina gula” Är du redo att resa hem? Jag följer dig.. lovade vår bror att hämta dig. ”Ler lite snett åt det och tar henne i famnen igen, kramar om henne” Älskade syster.. ” Viskar han” Så glad att se dig i liv…
Och glad att de befann sig i en del av trädgården där det inte fanns så mycket folk. Han var en enstöring, alltid varit förutom när det gällde familjen.” Hur många av krigarna är kvar?
-
Hans ord om att hon krossade honom fick henne att snabbt släppa taget om honom, men leendet över läpparna dog likväl inte ut, och som att för försäkra sig om att han verkligen satt där så lade hon en hand på hans ena arm.
”Äsch, det läker snart. Men ja, jag är redo att åka hem! Hur mår alla? Mor, far? Asgeir?” Hon hade oroat sig, allt annat vore en lögn, men hans närvaro talade för att det åtminstone inte var katastrof än, då hade han inte suttit här och pratat om hennes begynnande ärr eller avtalet med Märhen. Att han kramade om henne igen var vidare bekräftelse och den här gången var hon noga med att inte krama tillbaka lika hårt.
Hans fråga om hur många män som fanns kvar fick henne att rynka lite på nästan och leendet blev lite mattare, lite tröttare än det hade varit innan. Skuldkänslorna för alla de fallna vägde tungt på henne och de påminde henne också om förlusten av deras yngsta bror, hur hon själv blivit tvungen att sända honom till livet bortom detta.
”Av våra landsmän som följde mig till Loradon är sju kvar… Men jag har lyckats övertala monsterjägaren Arand att följa med till Frostheim, han är värd många starka krigare. Du kommer gilla honom”, svarade hon med det lilla leendet, mån om att försöka låta så positiv som möjligt.
-
”Jag har fortfarande inte lika mycket muskler som du syster ” Ler han vasst men roat och låter henne lägga handen på hans betydligt smalare och senigare. Han var ingen skönhet precis, ingen kvinnor vände sig om efter men det bekom honom inte. Han var helt enkelt inte intresserad.
”Hm… ”Säger han och stryker ett finger över såret medan han studerar henne med sina gula vassa ögon” De mår bra… Mor och far har jag inte sett på ett tag men Asgeir såg jag i förrgår. Han säljer sin själ till fursten av Märhen ” Ler vasst, lite snett.” Jag tror inte min åsikt eller mitt ifrågasättande uppskattades så Asgeir bad mig hitta dig och föra dig hem. ” Flinar till lite, något som får hans redan falkliknande ansikte att bli än mer falklik.
De skarpa ögonen noterar förändringen hos henne och han lägger armen om hennes axlar” Sju.. ” Säger han stilla med sin hesa röst. Höjer lätt på ögonbrynet åt henne” Monsterjägare? Ja det är bättre än döda karmiska armér för jag antar att vi inte kommer få så mycket stöd från Karms kung som han lovat tidigare med tanke på vad som hände i Loradon. ” Säger han med låg röst” Ja… om du är redo så tycker jag att vi hämtar den där monsterjägaren och letar upp Karms kung för att säga att vi reser. Båt? För jag antar att du inte lärt dig flyga än ” Ler han och reser sig i en smidig rörelse och räcker henne handen för att hjälpa henne upp med ett litet roat flin
-
För henne var han balsam för ögonen, ett bekant ansikte i en stad fylld av främmande människor med främmande ansikten och seder hon inte förstod sig på. Men nu var han där och han förde med sig goda nyheter, trots det han sade om Märhen.
”Märhens folk är… De har ett annat sätt att se på saker, men de sätter heder och ärlighet högt, och de är starka krigare. Jag förstår varför Asgeir vill ha dem på vår sida, och nu har vi antagligen inte så mycket till val”, sade hon med ett litet leende i ett försök att åtminstone vara lite diplomatisk. Trots det så kunde hon inte låta bli att frukta att hon på något vis skulle vara en del av den där överenskommelsen, det var något hon noterat var vanligt i dessa trakter, och Märhen tillhörde trots allt ännu Karm, för att inte tala om hur de menade att blodsband var det enda som spelade någon roll…
”För nej, jag tror inte att Sandor kan bidra med några större trupper. Nästan hälften av alla hans trupper strök med i Loradons inferno… Det är bara vi, bror, och min monsterjägare”, sade hon med ett snett leende innan hon tog hans hand i sin och drog sig upp. ”Och flyga är det nog bara du som kan. Vi vanliga dödliga får åka båt”, tillade hon roat innan hon såg på resterna av brödet hon ätit på. Hon lämnade det, men tog ett av äpplena och gav det andra till sin bror.
Sen började hon promenera upp för backen som ledde tillbaka upp till slottet. Hon försökte att inte tänka på det hon lämnade bakom sig när hon reste hem, men tystnaden föll likväl över henne när de gick, något hon försökte dölja genom att börja tugga på äpplet.
-
”Märhens folk är möjligen starka krigare men den där unga fursten verkade se sig själv som någon form av frälsare… ” Säger han vasst” Och bara för att han ser annorlunda på saker än vi gör behöver det inte betyda att han har rätt. ”Ser lite skeptiskt på henne” Vi har stridit ensamma förut och vunnit, vi kan göra det igen. ”Övertygad om det men det skulle komma till ett högt pris, det visste han också. Hans ståndpunkt skulle inte tas i beaktande, det visste han också och kände sig därför fri att kunna säga en sådan sak. Besvarar hennes sneda leende” Inte så bara… men jag hoppas att din monsterjägare vet hur man dödar annat än monster… o andra sidan räknas väl Turin och hans folk till den kategorin… monster.
Tar emot äpplet ur hennes hand men låter den vila kvar där. Han åt mest kött, helst rått men det var lite för uppseendeväckande när han var bland människor i människohamn. Det hade inte alltid varit så, något som blivit starkare ju mer tid han tillbringade i bevingad form, precis som drifterna som falken hade blivit starkare. Det hade skrämt honom till en början och då hade han saknat någon att dela tankarna och förvandlingen med. Men någon sådan hade inte funnits, inte ens hans tvilling skulle ha förstått så han hade burit det inom sig och nu accepterat det, omfamnat det. För det var inte så illa egentligen och nu var han inte längre rädd. De som älskade honom, familjen, fick ta honom som den han var. Men den förändringen visste inte Maeve om, det var länge sedan de sågs nu.
Följer henne under tystnad även han, som om han kände på sig att det var något tungt Maeve hade i tankarna och som han inte ville störa henne i. Ju närmre slottet desto mer folk och ju mer vaksam blev Eirik i både rörelse och blick. Den spetsiga näsan, smala läpparna i det smala och inte alltför bildsköna ansiktet och de gula ögonen som hade en tendens att hålla folk på avstånd, till Eiriks lättnad, fick ett spändare mer vaksamt drag. ”Jag tycker inte om det här ” Säger han vasst, hest till sin syster men fortsätter att gå.
De beviljas genast tillträde till kungen, Maeve hade en hög ställning trots allt vid Karms hov, prinsessa som hon var. Eirik stannar dock upp innan de når fram till dörren” Vi ska hem… nu… glöm inte det. Med monsterjägare eller utan. Om nu kungen därinne får för sig att vilja ha dig kvar ytterligare en tid.
-
Hon hummade som svar på hans ord, men slutade inte att tugga på sitt äpple. Det var sant att Vasilj såg sig själv som någon slags frälsare, hans folk gjorde det åtminstone, och hon hade ju själv sett hur han rest sig från vad som borde vara döden för att fortsätta slåss… Men det behövde inte innebära mer än att han fått hjälp, att någon av gudarna givit honom extra styrka, så som Oden skänkt henne styrka när hon behövde det som mest. Det gjorde ingen till en gud. Ändå var hon inte säker på att de skulle klara sig utan stödet från Märhen nu när de förlorat Karm. De var starka, det var sant, och hennes far hade fortfarande många män som stöttade honom, men Turin och hans män, hans pack… De slogs utan heder. Kanske skulle de behöva göra samma sak, tänkte hon bistert och utan att tänka på det så for hennes lediga hand upp till halsbandet hon bar kring halsen, det som räddat henne och Arand från Loradons inferno.
Hade hon inte varit så distraherad av sina egna tankar så skulle hon ha noterat att han inte åt av äpplet, att han blev stelare och mer vaksam ju närmre slottet de kom. Det var först när han gav ord till sin oro som hon såg upp på honom och lyckades pressa fram ett leende.
”Det är ingen fara. Sandor är en god man, men han har ingen befogenhet över vare sig mig eller Arand. Vi ska hem, jag glömmer inte”, svarade hon hest, men sorgen i hennes ögon lyckades ändå lysa igenom. De hade varit ifrån varandra så länge, så mycket hade skett, och hon fann att hon inte visste om hon någonsin skulle kunna berätta allt för honom.
Med en suck sköt hon själv upp dörrarna till rummet där Sandor befann sig. En av vakterna såg ut som om han skulle protestera, men vid det här laget visste de att det knappast var någon mening.
-
Vakterna öppnade dörrarna för dem och släppte in dem i ett litet väntrum, och en äldre manlig tjänare som betraktade dem något dömande kom fram och bad dem om deras ärende. Att han inte tyckte att två Kaldrländare hade något där att göra var uppenbart, men han kunde ju så klart inte göra något annat än att gå in hos konungen och annonsera deras närvaro. Några ögonblick senare kom tjänaren tillbaka, och släppte in dem med en motvillig glimt i ögonen. Sandor satt i sitt arbetsrum som var förvånansvärt inofficiellt och hemtrevligt. Ett varmt och hemtrevligt rum, med olika föremål och objekt utspridda på hyllor och bord. Kartor, böcker, några vapen, ja det såg nästan mer ut som ett rum för en äventyrare än för en kung.
‘Maeve!’ hälsade han informellt med ett leende, då han höjde blicken från de papper han höll på att signera.
‘Jag tror inte jag känner din vän.’ han reste sig, vilket han som konung inte alls hade behövt göra, och gick fram för att sträcka fram sin hand i ett handslag till mannen.
‘Mitt namn är Sandor Thaldwin.’ hälsade han, utan att gå in på titlar. De visste vem han var, trots allt, och han behövde inte skryta med det. -
Innan de går in genom de öppna dörrarna, förbi tjänare som inte alls såg speciellt tjänstvänlig ut stannar Eirik upp framför sin syster. Söker i hennes blick med sina vassa gula ögon, ser sorgen” Du kommer aldrig glömma syster… inte jag heller. Jag såg allt från luften utan att kunna ingripa. Du är inte ensam… ” Tonen låg och hes men allvarlig och varm på samma gång” Aldrig ensam ” höjer en knotig smal hand och smeker hennes kind hastigt och flyktigt innan han ger tjänaren en vass varnande blick och stiger in i kungens förrum vid sidan av sin syster.
Hela tiden söker sig de gula ögonen nästan irrande omkring för att ta in alla föremål och alla möbler i rummet. Det var för mycket saker, för rörigt för att han skulle trivas. Det är inte Sandor han först och främst fäster blicken på utan det kommer först när han hälsat på Maeve som om de vore kära gamla vänner vilket får Eirik att tvärt emot vad man kanske borde ha känt bli lite mer spänd snarare än avslappnad. Betraktar med skarp blick hur kungen reser sig och går ut på golvet, betraktar handen som sträcks ut kort innan han sträcker fram sin egna och tar kungens i ett fast grepp.
”Eirik Ulvhedna, Maeves bror ” ”Svarar han med sin hesa röst och fångar upp kungens blick i sin som om han mätte vad mannen framför honom fick för, precis som han gjort med den unge fursten av Märhen, som han gjorde med de flesta nya ansikten han mötte. Tar tillbaka handen” Vi ska ge oss av ” Säger han kort och ger Maeve en lika kort blick
-
Han såg mycket bättre ut nu än när de först anlänt till Hannadon och hon anade att det hade mycket att göra med drottningens omtanke som det hade att göra med en god natts sömn. Hon kunde inte låta bli att le åt honom när han hälsade henne, trots allt var hon glad för allt han gjort för henne. Han hade hållit henne säker från Turins lönnmördare och behandlat henne mer som en like än något annat.
Som svar på sin brors korta ord så daskade hon till honom på armen. Orden han givit henne innan de stigit in i rummet var trösterika, men han trodde förstås att allt handlade om slaget och det hon förlorat där, och hon skulle låta honom tro det, i varje fall tills vidare.
”Förlåt min bror, han är lika diplomatisk som alltid”, sade hon roat innan hon blev lite allvarligare igen. ”Han har kommit för att hämta mig och följa mig hem. Jag kan inte stanna här längre”, tillade hon i en något lägre ton. Det här var inte ett samtal hon sett fram emot, för hon visste vad Sandor lovat henne i gengäld för hennes hjälp, och hur han omöjligt kunde hålla det löftet. Hon klandrade honom inte, men hon anade att han skulle klandra sig själv över vad han säkert skulle anse var ett brutet löfte. Hon skulle aldrig ha stannat i Karm så länge om det inte varit för att de slutit det avtal som de gjort.
-
Sandor blev nästan lite ställd först över Eiriks direkta sätt att tala till honom, men repade sig snabbt. Trots allt var det inte många här i Karm och Hannadon som vågade tilltala honom så direkt. Men han fick ju påminna sig att detta var Kaldrländare. Respekt skulle man förtjäna, och egentligen föredrog han det så.
‘Åh?’ frågade han, lite förvånad över Eiriks påstående, för att rikta sin blick till Maeve. Även Sandor blev lite allvarligare, men han gjorde en gest åt stolarna framför skrivbordet.‘Sätt er, är ni snälla.’ bad han, och satte sig själv i sin stol bakom skrivbordet. En stund betraktade han dem, och ett litet leende fanns där på hans läppar. Att han var trött och pressad på grund av allt som hänt var uppenbart, men han verkade ändå mer frisk nu då de lämnat Loradon.
‘Det är märkligt att se er båda här. Tolv år sedan stred jag vid er fars sida här på Hannadons gator för att frigöra den. Jag har honom mycket att tacka.’ sa han, och gjorde en gest åt Maeve.
‘På grund av de relationer vi byggde då har jag äran att få träffa hans barn, och även nu har jag stridit vid Maeves sida. Detta, så klart, måste återgäldas.’ En liten suck lämnade hans läppar och han samlade sina tankar något.‘Det behövs ingen spåman för att förklara att det är ett väldigt knivigt politiskt läge just nu. Som Maeve sett, och som ni båda säkert hört, förlorade Karm en väldigt stor del av sin armé i Loradon.’ sa han allvarligt, och för det skyllde han så klart på sig själv.
‘Mina rivaler hugger som hungriga vargar, och jag kan inte garantera hur länge jag kommer att sitta på tronen.’ sa han, och betraktade Maeve allvarligt. Trots allt var avtalet mellan dem två.‘Jag kan inte skicka en armé till Kaldrland just nu, ingen skulle frivilligt åka efter en sådan förlust.’ sa han och såg besvärad ut.
‘Det jag däremot kan göra är att stifta en lag som kräver att Karm uppehåller avtalet med er, vare sig jag blir avsatt eller inte. Om några månader, då vi har nya rekryter, kommer jag ha mer spelrum att skicka iväg trupper i er riktning.’ sa han och såg allvarligt från den ene till den andre.‘Jag vet att detta inte är svaret ni önskade. Däremot kan jag ge er ett skepp och manskap nu, åtminstone det är i min makt. Därefter ska jag höra med de som tjänade här den dagen era föräldrar och deras krigare stred här vid Karmaners sida. Jag är säker på att jag kan samla frivilliga som vill följa med och bistå er, tills riktig förstärkning kan skickas iväg norrut.’ förklarade han.
‘Låter det acceptabelt, med tanke på förhållandena?’ -
Maeve var inte ett dig bättre än Asgeir. Dasken över hans arm får honom att kort ge henne en vass blick” Diplomati eller ej… vad spelar det för roll? ”Frågar han henne kort innan han vänder blicken mot Sandor igen. Kung eller ej, i hans värld var de inte annat än människor. När Maeve upprepar det han just redan sagt om att de skulle bege sig hemåt fast i fler ord smackar han lätt med läpparna som om han haft en näbb. Möter orädd Sandors blick men tvekar inför att sätta sig ned när kungen ber dem att slå sig ner. Ger Maeve en kort blick innan han går runt och sätter sig i en av stolarna, vaksam, mer än man kanske borde vara i ett rum och vid ett sammanhang som detta.
Han lyssnar till Sandors ord om vad som varit, för honom var det ointressant i sammanhanget och likaså för hans del var det för många ord. Men det var såhär det skulle gå till och därför sitter han stilla, lyssnar även om han nog är en aning otålig. Det var inte enbart Maeve och Sandor som sett, han själv hade det också men det är inget han talar om, håller bara de gula märkliga ögonen vid kungen medan denne talar. Han ser kort på sin syster när Sandor tystnad och förblir för ovanlighetens skull tyst – i alla fall för en kort stund. Det var Maeves avtal, inte hans. Men i hans sätt att se på saken så var erbjudandet bättre än gröngölingar som aldrig förr varit i strid. De skulle knappast göra till eller från i kriget mot Turin och Rebellerna.
”Unga män som aldrig varit i krig har inte i Kaldrland att göra. Det skulle endast innebära onödig död. ” Säger han kort och hest utan att lägga till några hederstitlar för att visa respekt för Sandor. Låter den meningen visa vad han anser.
-
Hon kikade på sin bror i ögonvrån, noterade det som hon många gånger ansett vara små ticks, hur de verkade ha blivit flera. Han hade varit så lik Asgeir en gång i tiden, men allt eftersom åren gick så blev han mer och mer lik den fågelhamn han så ofta föredrog att ta. Ändå gick det inte att ta miste på att de var syskon, hur olika de än var.
Hon slog sig ned på stolen bredvid den som Eirik satt sig i, hennes blick åter riktad mot Sandor.
”Du behöver inte ursäkta dig… Det avtal vi ingick när jag först kom hit kan inte längre upprätthållas, och det är inget vi kan göra något åt nu. Den hjälp ni kan ge tar vi tacksamt emot, men min bror har rätt. Kaldrland är ingen plats för män som är obeprövade i strid. Om ni kan avvara några av veteranerna från tiden då ni stred jämte min far så är det mer än nog”, sade hon med ett litet, snett leende som fick ärret i ansiktet att strama.
”Jag ska vara helt ärlig, jag tycker om dig Sandor. Du erbjöd mig en fristad här redan innan vi ingick vårt avtal och du har inte varit annat än välkomnande och hjälpsam sedan dess. Jag skulle inte vilja se att du blir av med tronen bara för att du känner att du är skyldig mig eller min far någonting. Jag reser hellre härifrån med ett fåtal erfarna män och er vänskap, än med resten av det manskap ni har kvar”, tillade hon uppriktigt.
”Skulle läget här stabiliseras nog för att du ska ha fler män att avvara så vet du vart du ska skicka dem.” Det sista sade hon med ett lite bredare leende. Hon var medveten om att hennes bror inte litade på Sandor än, men hon gjorde det och han skulle helt enkelt få stå ut med att hon hade veto på det, storebror eller ej. -
Sandor gav bara Eirik en nickning, trots allt behövde rekryterna träning på hemmaplan och inte skickas till Kaldrland. Att vädja till veteranerna som mindes Kaldrländarna i Hannadon var en bättre strategi, för många av dem skulle känna sig förpliktiga och skyldiga dem sina liv. Maeves ord fick honom att le ett snett leende.
‘Tack, Maeve. Mina känslor är ömsesidiga, och jag kan inte tacka dig nog för ditt mod i Loradon. Det verkar som om vi förstår varandra. Jag ska genomföra de nödvändiga arrangemangen. Ge mig tre dagar, så ska ni kunna ge er av så smidigt som möjligt med så många krigare jag kan ge er.’De hade inte riktigt haft tid att samtala grundläggande och privat efter hemkomsten, och han såg på henne lite allvarligare.
‘Du mötte demonen… denne Ayperos ansikte mot ansikte. Vad kan du berätta om honom?’ undrade han. -
Hans svar gjorde henne glad, trots att det inte var alls den hjälp hon från början hade hoppats på, men saker var som saker var och just nu fick de väl ta det som erbjöds. Hon visste att Sandor skulle hålla sitt ord och skicka mer krigare om läget stabiliserades, så mycket hade hon lärt känna honom under de månader hon spenderat som hans gäst. Han var en ärlig man med heder, vilket kanske också var anledningen till att läget just nu var så oroligt. En mer korrupt härskare hade kanske suttit säkrare på tronen, men vad visste hon?
Vid hans ord om att det skulle ta tre dagar att arrangera det hela så slängde hon en blick mot sin bror, orolig att han skulle motsätta sig det hela. Trots allt hade det låtit på honom som att de borde ge sig av med detsamma, och nog skulle hon kunna be Sandor skicka efter männen när de var redo att ge sig av, men de skulle likväl behöva en båt…
Så såg hon tillbaka på Sandor, hennes blick blev något allvarligare och hon lutade sig tillbaka i stolen. Hennes bror hade sagt att han sett allting ovanifrån, men han hade inte varit där, inte slagits mot den där… varelsen.
”Vi hade ingen djup diskussion… Men han var arrogant, lugn… Samlad, med tanke på det inferno vi befann oss i. Jag vet att han erbjöd oss en plats vid sin sida, mig och Arand, men allting är lite luddigt, jag var… Inte riktigt mig själv just då. Jag vet att jag bröt hans ben, och Arand spetsade honom som en bit kött”, sade hon hummande, de sista orden dock med ett litet skratt och ett flin.
”Han verkade inte ha förväntat sig motståndet, men han hade helt klart planerat allt det andra… Det sista jag såg av honom var när han bars iväg av den där hyndan med vingar. Öster ut, om jag inte minns fel” Tillade hon lite bistert och lade armarna i kors över bröstet.
-
Med gula höklikna ögon och med lätt smackande läppar som om det vore en näbb lyssnar Eirik till det som sägs. Tre dagar…tre dagar här i den här myllrande staden med alla människor. Tanken isade inom honom men han visar det inte, möter sin systers blick när hon ser på honom men skakar på huvudet, knappt märkbart, åt henne. Nej, han skulle inte motsätta sig det just nu, ett skepp var bättre än inget och några fler män likaså.
När hon går över till att berätta om vad de mött i Loradon spetsar han öronen lite mer. Österut. Det kunde betyda vadsomhelst” Det låter som om.. vi behöver förbereda oss för… fler krig mot den… där demonen. ” Säger han när Maeve tystnad” Och… ingen av… oss är redo… starka nog … att segra… ” Fortsätter han med sin hesa något hackiga röst, huvudet rycker till en aning som om han inte riktigt kan kontrollera rörelsen men den var för honom helt naturlig och invand. ” Om… det inte finns en … gömd armé någonstans ” Avslutar han med blicken fäst rakt på Sandor. Han själv ingen krigets man men intellektet var det inget fel på.
-
Sandor satt stillsamt men ändå med ett hårdare ansiktsuttryck och lyssnade på vad Maeve hade att berätta. För det var ju ändå som det ofta sades, att man var vis om man kände sin fiende. Då Eirik tog till orda igen vände Sandor sin blick till den märklige fågellika mannen och nickade.
‘Ja, det är det jag är rädd för.’ sa han något direkt.‘Våra furstar och furstinnor har sett vad Ayperos kan göra, men de kommer skylla på mig. Jag kan inte göra något annat än att försöka hålla Karm enat, stärka vår position, och hoppas på att vi kan samla oss på en enad front.’ men även detta betvivlade Sandor.
‘Men jag tror att en beväpnad konflikt inte är svaret på detta hot. Vi måste finna andra vis att göra oss av med vår fiende.’ sa han och såg tankfull ut en stund.
‘Kanske magikerna i Caras Idhrenin, kanske alverna, kanske era… siare. Völvor, kallas de?’ sa han lite frågande. ‘Kanske de har svar som kan hjälpa oss. Oavsett ber jag er hålla ögonen öppna och öronen vassa, kanske era kontakter i Kaldrland kan bistå oss.’Men han hade inte så stor förhoppning, i slutändan gissade han att Karm stod ensam inför detta hot som säkert skulle komma igen.
‘Om det inte var något annat har jag mycket att ta itu med.’ sa Sandor lite ursäktande.
‘Det var en ära att möta er båda, vänta er bud snarast jag sett till era researrangemang.’ Det var inte en hård avvisning, men faktum var att han hade hård press på sig efter katastrofen med Loradon.
You must be logged in to reply to this topic.