- This topic has 20 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
Djupt inne i sina egna tankar, slog Ziyaté på vinglasets fot samtidigt som blicken var på dess mörkröda vätska. Lite disträ rörde hon glaset i en cirkel för att få vinet att röra sig i en elegant cirkel. För att få luft så att vinet doftade mer. Vanligtvis var hon mer intresserad av vinet men nu verkade hennes tankar vara på annat och handen snarare röra sig som en rutin i små cirklar. Bullret, skriken och de höga ljuden från människorna verkade vara som ett avlägset surrande för henne. Som en irriterande fluga som hon då och då slog undan för att få bort.
Handen rörde sig istället till den vackra läderbundna boken som fanns fastknuten vid hennes höft. Boken som tillhörde alla hennes minnen. Den såg liten ut, men när hon tog fram den och bläddrade såg det ut som om det fanns oändligt med sidor. Den ena handen med en fjäderpenna i och den andra slött bläddrandes fast stannade vid en speciell sida. Innerst inne visste hon redan vad det var för sida men ändå så drog hennes rubinröda ögon över textraderna.
Ögonen lika grå som stål, så lik sin far, min egen son. Ögonen som alltid påmint om Aeldir, som en blick in i det förflutna och dess kärleksfulla glimt. Hur lika var de inte varandra, nu när de stod bredvid varandra. Men det fanns något mörkt i hennes ögon, nästan känslolöst som inte återfanns i min egen son. Hennes tvillingbror dödad av Isras egen hand, efter att hans vansinne mördade deras mor. Den enda som hon hade haft i sin miserabla uppväxt med kalla ord i skuggorna från adeln och folket. Den enda som förstod henne. En stark fasad, som få gånger sprack. En stark regent… De sista orden fick Ziyaté att le, egentligen hade hon först varit stolt över att ha ett starkt barnbarn… men nu var hon inte säker på om det var riktigt rätt. Hennes smala finger rörde lätt över orden och tankarna som var samlade i boken.
Fortfarande i sina egna tankar, fuktade Ziyaté sina läppar medan hon bläddrade till en tom sida för att sätta fjäderpennan mot pappret. En liten bläckfläck formades, inte mer än det. Hon hade svårt att stilla sina tankar när det var som en storm. Frågan var väl snarare vem som skulle hinna förråda henne först? Istilwys, hennes väninna eller Izotar, hennes son.
-
En man satte sig ner tvärs emot Ziyaté, en kraftigt byggd människa som lämnade hälsosam viktnivå säkert tjugo kilo bakåt. Hans tröja var grå från svett och smuts, en gång vit, och hans enkla bruna byxor hade blivit skurna i och ihop hållna av ett band för att bättre tillmötesgå de breda höfterna. Han kliade sig under armen innan han lutade sig framåt på bordet med ett ovårdat leende och såg Ziyaté i ögonen.
“Hur den här världen lockar dig kan jag inte förstå.” Rösten var uppenbart inte tillhörande människan, utan Istilwys talade när hans läppar rörde sig, hennes mjuka, nästan mödralika röst en skarp kontrast till den stora mannen som satt i stolen.
“Allt det värsta som går att hitta i den här döende världen går att hitta i en och samma stad. Inte konstigt att raserna har ihjäl sina egna med hast, de attraheras av skillnaden från varandra. Mannen vid bordet bakom dig kommer bli förolämpad av en annans åsikt om hans fru, och kommer dö för det. Ikväll om jag inte misstar mig, men kanske inte på några timmar ännu. Vi är förhoppningsvis borta då.” Hon släppte ut en långsam suck och hennes leende försvann medan hon såg mot boken Ziyaté hade.
“Varför envisas du med dina fasoner, jag förstår inte varför du inte bara kan nöja dig med din rådande situation? Vi veta båda redan att ditt liv inte längre är i balans, stigen du vandrar längst leder dig till ett mörker där du inte längre finns i mina drömmar. Världen skulle vara betydligt tråkigare utan dina plågor.”
-
Förstås hade Ziyaté väntat sig att hon skulle finna henne först. Egentligen hade hon hoppats på att den var hennes forna väninna som hittat henne först och inte sin son. Det skulle bli svårare att förklara då. Även om Istilwys vanligtvis agerade efter att ha tänkt noggrant ut sitt drag… kunde Ziyaté överraskas.
Hon andades ut genom näsan, ett kort skratt och det fanns något roat där i de rubinröda ögonen och det sneda leendet. Långsamt slog hon med sina naglar på vinglasets fot.
“Åh, ibland önskade jag att jag bara stannat på vingården med Izotars far.” hummade hon för att sedan höja ögonbrynet mot henne och låta sin blick vandra upp och ner över kroppen som hon hade tagit i sin befattning.
“Alltid tjocka män… Man börjar ju undra över din smak.” sa Ziyaté lite retsamt för att sedan göra en nonchalant gest framför sig och sedan lyssna på allt skrål runt omkring sig ett tag. Det var ingen som lyssnade på dem här.
“Jag har funnit ädelstenen som vår härskarinna, Lloth, eftertraktar. Samtidigt tror jag att det skulle kunna… ta bort problemet i Antrophelia”
-
“Har du varit en tjock man någon gång? De flesta är väldigt ivriga att aktivt inte titta på dig, och de som gör det låter inte sina blickar vila länge på synen av dig.” Hon log brett och kliade sig om magen.
“Men låt inte smaken din styras av ytliga begär, det finns mycket värde att hämta från samhällets utstötta, samhällets förskräckliga. Jag uppmuntrar dig att utmana din smak nästa gång du tappar behärskningen och vill blanda dig med andra raser.” Hon hånlog och ryckte med axlarna. Hon kunde ofta lämna kommentarer om Ziyatés historia, för det var en osmaklig sådan, men det var mest av kulturell stolthet, då Istilwys egentligen inte brydde sig, något Ziyaté säkert förstod. Istilwys var en väldigt praktisk individ, och borträknat Lloth fanns det ingenting bland hennes folk och deras kultur som faktiskt höll Istilwys lojalitet.
“Och problemet i Antrophelia förstår jag att du vill försöka dig på innan du tar hem den till Lloth? Vad hoppas du att jag ska göra för dig nu då?” Hon vilade sitt huvud i sina händer där hon satt framåtlutad vid bordet och studerade Ziyaté med en analytisk blick.
-
Kommentaren om hennes förflutna och begär fick Ziyatés ögon att smalna och krama lite hårdare om vinglasets fot. Fast samtidigt kunde man skymta ett roat svagt leende där i mungipan. Det fanns alltid något roat och skämtsamt där i deras sällskap även om det var lite väl… sanna ord ibland som yttrades. Hon fnös lätt.
“Lämna min smak och din smak isär” sa hon och drack en klunk av sitt vin för att sedan sträcka på sig. Det hade varit en lång resa dit förstås. Även om hon inte var lika nedbruten som hon hade varit när hon hade ankommit till Antrophelia. Hon slog med sina naglar på glaset för att fylla tystnaden medan hon funderade på hur hon skulle formulera sina ord.
“Ett äventyr kanske, som gamla goda tiden…” påpekade Ziyaté med ett litet skrockande för att sedan möta Istilwys blick med sin röda. Trots allt var hon medveten om att hon förmodligen redan visste vad hon ville.
-
Att en mörkeralv gick in i ett offentligt rum och inte orsakade kalabalik var fortfarande något Izotar hade svårt att vänja sig vid. Men här i Celeras var mångkulturalismen så stor och bred att den nästan var en sjukdom. Det var något motvilligt han tagit sig hit, men det Ziyaté, kvinnan han nästan hade svårt att kalla sin mor, hade nämnt i kallelsen flyktigt var svårt att neka. Som vanligt då han var på resande fot, vilket var så gott som alltid, var han klädd i mörkt läder och en mörkgrå mantel på axlarna. En packning på ryggen, svärd vid höfterna, redo för vad som helst. Till och med här i Celeras höll han huvan uppe, trots allt var han en efterlyst man bland mörkeralverna – någon kunde få för sig att fånga honom och sälja honom till Lloth. Hans grå ögon betraktade vrån och kanter efter faror och bakhåll, men till sist fann han det han sökte. Ziyaté, och ett fetto. Men var hans instinkter något att lita på var det något annat än en man som satt där, trots allt var han en skuggdansare och han kunde känna energier radiera från mannen, svaga och mästerligt dolda, men de fanns där.
Ljudlöst närmade han sig bordet, tveksam, åsynen av hans mor fick alltid en ström av blandade känslor att genomgå honom. Lite lamslagen var han först, opassande för en erfaren krigare som han, innan han svalde det och satte sig ned vid bordets kant så de tre formade en triangel.
‘Här är jag.’ sa han simpelt, lite stelt, med sin halvmörka stämma och nickade lätt åt dem båda. -
Istilwys lyssnade på Ziyaté med ett leende, nickande. De gamla goda tiderna var helt klart fina minnen, och en tid hon saknade om någonting i jämförelse med sina vardagar nu. Utmaningarna fanns ingenstans att hitta, och inte ens hennes jämlikar var stimulerande sällskap. Det var hemskt att påstå att tristess om något skulle bli orsaken till att hon var redo att ta sådana risker med ett så lovande byte som ädelstenen, men tristess blandat med sentimentalitet för en gammal vän var en farlig kombination som mer eller mindre skrev svaret i stjärnorna.
Innan hon svarade henne hann Izotar sätta sig bland dem, och hennes leende breddade och hon lutade sig bakåt lite, vilket orsakade stolen hennes att knaka och klaga. En illusion var som bäst när den var fullständig, ljud och allt, en detalj amatörer oftast missade. Att ta hänsyn till sin skepnads vikt, storlek och även doft var viktiga detaljer för att skapa en riktigt övertygande illusion.
“Ah! Produkten av din smak, skalvet som skakar tre världar.” Hon flinade och såg honom i ögonen, nyfiken på honom och hans närvaro.
“Och din plan innefattar såklart honom?” Hon vände blicken tillbaka till Ziyaté, lite road, men en tydlig skeptisk underton.
-
Trots Izotars tysta och simpla skepnad till synes, hade Ziyaté sett honom redan när han klivit innanför dörren. Det var hon som hade lärt honom att smälta in, att inte uppmärksammas och hon kunde hans tricks lika väl som sina egna.
“Åh ja… Izotar här är inte förtjust i Ayperos heller… ” hummade hon lätt åt Istilwys fråga och lät tystnaden gro in sig något medan hon drack en klunk av sitt rödvin och betraktade de båda i sällskapet med ett snett leende. Hon slog sin nagel mot vinets fot igen och sorlet i värdshuset var så högt så att det knappt hördes.
“Izotar, du minns väl min forna väninna Istilwys?” frågade Ziyaté, kanske nästan i en moderlig ton. Som om hon hade stött på en gammal bekant i stadens myrlande i en vardaglig situation.
-
Izotar skakade på huvudet åt sin mor och den feta mannen.
‘Så här sitter ni och använder ett av världens mest fruktade namn som om det vore en syjunta.’ sa han, och suckade lite frustrerat över deras nonchalans.
‘Tror ni inte att han har öron här, i detta rum?’ undrade han och såg från den ene till den andre med sina grå ögon. Vid nämnandet av den fetes namn smalnades hans ögon.
‘Istilwys.’ muttrade han lätt för sig själv, fylld med avsmak över att sitta i samma bord som en av Lloths trogna. Skulle hon försöka ta honom till Lloth? Trots allt skulle det troligen behaga demonen mäktigt att få tag i honom efter alla dessa år av förnekelse och hädelse.
‘Du gömmer dig fortfarande bakom dina trick.’ sa han. ‘Ni magiker är allt för bekväma av er med era konster.’ konstaterade Izotar och såg på dem, utan att riktigt ha tålamod för småprat.
‘Så, vad är planen?’ -
“Det är inte hans känslor för Ayperos som bjuder in till misstanke.” Hon såg sedan från Ziyaté mot Izotar när han talade och log lite smått, innan i en hastig, krympande effekt illusionen av människan upphörde och Istilwys satt i sin sanna kropp i mannens ställe. Huvuden vände sig mot bordet delvis på grund av magin, men också för det plötsligt nämnda namnet och att tre svartalver talade om det, men de förtjänade inte ens en blick från henne. Istället mötte hon Izotars blick, hennes egna allvarsam.
“ETT av världens mest fruktade namn, som du säger. Låt inte några vunna slag och lite teater blända dig, han är ett träd som fallit över vår väg, inte staden mot vilken vi alla vandrar. Blandblod som dig är en större fara än Ayperos någonsin kommer kunna bli, och jag välkomnar alla hans spioner att bevisa mig fel.” Hon höll fram sin hand med öppen handflata, och sand föll från tomma intet in i den. Hon blåste till så att handen sköt ut som damm, vilket spred sig över bordet och de tre som satt runt det, och omkring dem svartnade värdshuset och snart befann de sig sittandes runt bordet mitt i en mörk, fuktig grotta, förflyttade genom magi från en plats till en annan utan att det så mycket som kittlade i magen på dem.
“Planen tillhör helt din mor, jag gjorde ett löfte till en dröm för många år sedan och är här för att se det löftet fulländas.” Hon talade med en moderlig, mjuk röst och log åt dem båda.
“Samt så är jag lite uttråkad. Aldrig har jag roligare än när Ziyaté har en plan.” Hon flinade och förde en hand genom håret sitt, hennes blick vandrande mellan de två.
-
På något sätt kunde hon inte rå för att le lite över sin sons misstänksamhet och sätt att alltid på något sätt gå rakt på sak. Istället för att dansa runt ämnet, som så många alver och mörkeralver gjorde. Inte för att hon var en av de som inte gjorde det… Hon skakade nätt på huvudet för att enkelt svepa en blick över den nya omgivningen. Analytisk efter hur hon skulle kunna fly – om det så skulle behövas. Även om hon var trött på att fly. Kanske hon till slut skulle välkomna döden?
“Uttråkad, eller om det är ens plikt… Det hela spelar ingen roll. Det som spelar roll är att vi har ett gemensamt intresse.” påpekade Ziyaté och höll fortfarande sitt vinglas. Lite ångrandes att hon inte hade hunnit beställa ännu ett glas när hon inte hade allt för mycket kvar.
“Som ni båda vet finns det en ädelsten som ska skada demoner…”
-
Izotar himlade med ögonen åt Istilwys ord, trots allt hade han en annan åsikt än henne men han såg ingen större mening i att argumentera mot henne där och då. Speciellt inte på platsen de befann sig. Om sanningen skulle komma fram ville han befatta sig så lite som möjligt med Istilwys, och hoppades de skulle komma till poängen snart.
‘Uttråkad prästinna, vilken stadig grund att stå på.’ muttrade han och såg på sin mor med en blick som var blandat frågande och blandat menande. Vad hans mor än tänkte och planerade kunde han inte läsa, men han anade att det fanns någon förändring i henne med tanke på hur hon talade och betedde sig. Det gjorde honom bara mer misstänksam.
‘Ädelsten, ädelmetall… Vapen… Artefakt… Många legender, få bevis. Men jag antar att du tror du hittat något sanningsenligt?’ undrade Izotar, för skeptisk för att våga vara entusiastisk. Trots allt, om en sådan sak verkligen fanns, skulle han inte tveka på att använda den både mot Ayperos och Lloth. -
“Väl medveten om den.” Hon nickade åt Ziyaté och valde att inte kommentera det Izotar hade sagt, det var inte av betydelse något mer och liksom honom var hon mest intresserad av att driva mötet framåt. Otålighet var sällsynt hos henne, men ämnet var väldigt känsligt och om Ziyaté visste vart denna ädelsten fanns, så betydde det att andra sannolikt gjorde det också och liksom henne sökte efter den. Såklart kunde Ziyaté ha fått reda på detta genom att läsa böcker och inte utfrågningar, men Istilwys fantasi hade svårt att skapa en bild av Ziyaté sittande i något uråldrigt bibliotek bläddrande genom bok efter bok. Fördom kanske, men historiskt sett väl begrundad.
“Att du har sökt efter mig får mig att anta att du antingen inte kommer åt ädelstenen, eller behöver hjälp att komma åt Ayperos. Ett äventyr för gamla tiders skull har inte varit aktuellt på över ett sekel. Och efter denna goda gärning antar jag att du gladeligen på min begäran kommer överlämna ädelstenen till mig för trygg förvaring? Men vad gör Izotar här? Han funderar säkert redan på ett sätt att varna ungen sin, för det är inte främmande någon vad som händer om hon kliver emellan.” Hon log åt dem, tillbakåtlutad med händerna bakom huvudet.
-
“Ett sekel? Jag skulle nog påstå längre än så, kära vän.” påpekade hon lite roat för att skaka på huvudet åt det hela för att lägga ner glaset nästan lite försiktigt på grottans golv för att le roat åt de bådas otålighet. Lite nonchalant rörde hon sin ena hand framför sig för att fortfarande ha kvar leendet på läpparna.
“Lloth berättade vart metallen var…” sa hon simpelt och i boken som hon fortfarande hade framför sig bläddrade hon fram till en karta som hon hade rivit ut någon gång och pekade på Älvskogen. Hon suckade lite lätt, att säga att det var ett misslyckat uppdrag var något som ändå tärde inom henne.
-
Izotars blick var intensivt fäst på sin mor. Lloth hade berättat om artefakten, och Lloth fruktade den. Visst hade det varit en välsignelse för hela Talanrien om de kunde göra sig av med Lloth. Men för honom personligen var Ayperos ett större och viktigare hot, för eliminerades han kunde han kanske försona sin familjs synder. Och sin dotters öde.
‘Att komma åt Ayperos kommer ni inte klara utan mig.’ sa han menande. ‘Jag har bott i Me’erisia i nästan tio år, jag kan platsen utan och innan. Om ni ämnar förgöra Ayperos med detta vapen behöver ni mig.’ -
“Ett sekel, två, tre? Jag tappar bort mig bland drömmarna, det skulle hända vem som helst av er. Ibland fastnar jag så länge att jag glömmer bort att jag är Istilwys.” Hon skrattade, det var ingen klagan, men det kunde bli förvirrande ibland. Efter en särskilt plågsam dröm när hon var yngre som varade i hennes sinne i nästan två år använde hon magi för att inte sova på flera månader. Hon kände knappt igen sina vänner, fast det bara hade gått några timmar i den riktiga världen.
När Ziyaté nämnde att Lloth hade avslöjat för henne vart ädelstenen var blev hon tvungen att svälja lite stolthet och kväva känslorna, vilket inte var så svårt, men för ett ögonblick var hennes tankar otyglade. Hon log sedan mot Izotar.
“Sätt en kniv i ryggen på oss och slutet på din blodslinje kommer bli mitt fritidsintresse.” Hennes ansiktsuttryck var vänligt, men orden var giftiga. Hon tyckte inte om att Izotar var med på uppdraget, hon tyckte knappt om att Ziyaté var med på det.
“Låt oss röra på oss. Vart ska vi?” Hon svepte med handen sin och Ziyaté kunde känna vad som såg ut som en tråd växa ut ur hennes panna, en svart, rökaktig tråd som drogs från hennes sinne till en yta framför de tre, och där tråden stannade formades en bläcksvart portal. Magin skulle koppla hennes tankar till portalen, och nu väntade Istilwys bara på att Ziyaté skulle tänka på platsen de skulle resa till.
-
Det var knappast som om Ziyaté hade räknat med att varken Istilwys eller Izotar skulle vara sams. Faktum var att det här var bättre än förväntat. Än hade de inte dödat varandra. Förstås var inte äventyret slut ännu. Lite nonchalant rörde hon på sin hand framför sig. Dem båda behövdes för att uppdraget skulle lyckas.
“Mörkt in i skogen…” hummade hon och målade upp den bilden som hon mindes av den. Åtminstone dit de kom innan uppdraget hade avbrutits. Vanligtvis skulle hon aldrig röra sig genom en portal först. Men hon ville inte kasta sin son till det okända. Vad som en skulle vänta dem där och reste sig upp för att röra sig genom portalen.
-
Izotar himlade med ögonen åt den avundsjuka prästinnans ord. Han skulle aldrig sluta förundra sig över fåfängan de alla delade över att vara så nära Lloth de kunde. Hur de mördade och högg varandra i ryggen, för en plats de aldrig kunde få. Lloth älskade se dem lida, konspirera, kämpa, kravla och dö för hennes sadistiska kärlek. Han hade gärna huggit Istilwys med en kniv i ryggen som hon så väl beskrev med sina spydiga ord. Han rös till lite då han såg portalen uppenbara sig, om det fanns något han hatade mer än Dar Zakhars intriger var det att resa genom portaler.
En stund tvekade han, innan han svor och steg genom portalen för att genast kända suset som grep tag i honom. Mörkret slöt sig om honom, och han kände sig falla åt alla håll och riktningar, rädd för att fastna där i intet medan hans kropp revs i miljontals små bitar för att lappas ihop igen. Med yrsel i skallen stapplade han ut på andra sidan, och drog djupt efter andan. Vad som tidigare varit mörkt var nu skogens lyster istället, de vackra träden och ruinerna av vad som en gång varit Gamla Aldiea. Där alverna stupat i tusental.
-
Istilwys var sist genom portalen och såg sig om när hon anlände i den nya miljön. Hon log för sig själv när hon insåg att hon kände igen platsen, hon hade varit här förr. Hon kunde inte avgöra om hon varit här som sig själv, eller i en dröm, men hon mindes sig själv omgiven av sorg och död, men minnena vad glädjande i att hon inte dog i dem, och det var en känsla hon omfamnade varje chans hon fick. Alltför ofta bevittnade hon andras död i hennes drömmar och syner.
“Här vilar många rastlösa minnen, många fler än mina egna.” Sa hon enkelt och viftade till med sin hand. En spöklik illusion av två alvbarn sprang förbi dem och gick sedan upp i rök till ljudet av barnskrik. Döden var så påtaglig i området att det var skamligt enkelt för Istilwys att bara sträcka ut sitt sinne och dra fram ett minne. Dessa ruiner innehöll mycket ouppklarat bland de döda.
“Vart är vi?” Hon behövde inte vara hemlighetsfull om det, det fanns mycket hon visste, men det fanns mycket mer hon inte visste. Det fanns ingen skam i att inte veta, men platsen gjorde henne nyfiken. Det smärtade henne lite att hon kunde minnas slaget, men inte vad för slag det var, eller ens vilka det var som slogs, annat än att de var alver.
Istilwys följde efter Izotar och Ziyaté medan hon såg sig intresserat omkring.
-
Blicken vandrade mot den spöklika illusionen av de två barn som sprang förbi dem och avslutade med ett skrik. Inget glatt skrik direkt, men hon var snarare van med den andra typen. De tystnade vanligtvis snabbare. Trots att hon inte var en som vanligtvis var känslig för magi och dess omgivning, förutom att hon kunde känna en viss närvaro, var det nästan överväldigande på platsen.
“En plats som aldrig kommer få ro.” hummade Ziyaté, kanske lite väl för filosofiskt för henne själv och sedan såg hon sig omkring efter något som skulle kunna vara en ledtråd.
“Det ska finnas en ruin av ett slott i närheten.”
You must be logged in to reply to this topic.