Izotar såg allvarsam ut då han såg sig omkring. Han hade aldrig varit speciellt andlig av sig, men till och med han kunde känna känslan av sorg och olycka här trots att naturen hade tagit över och begravt nästan allt som en gång stått här. Den ståtliga alvstaden som förfallit, ruiner och växtlighet, knappt något mer kvarstod.
‘Gamla Aldiea.’ sa Izotar simpelt åt prästinnan, och gick förbi henne och gjorde sitt bästa för att ignorera illusionerna.

‘Länge sedan under andra tidsåldern förstördes det av erövrare från Harvadar.’ han var inte förvånad över att prästinnan inte kände till detta, trots allt intresserade kaos och elände utanför Dar Zakhar dem ofta föga.
‘Så gott som alla invånare dräptes, likväl regenterna… Endast Alienna överlevde, som nu sitter som drottning i Nya Aldiea.’ Izotar betraktade sin mor med ett höjt ögonbryn.
‘Om det finns något kvar.’ sa han, men det dröjde inte länge innan de kunde få någon slags ordning på ruinerna, och kunde närma sig det forna palatset.
‘Och vad exakt är det Lloth tror vi ska hitta här?’ undrade han.