De honungsfärgade ögonen såg lite sävligt fram och tillbaka längst träden och han tänkte precis ropa igen då han hörde någonting prassla till i snåren. Så kom en liten pälsboll farandes och han fångade in den i sin famn och välte baklänges. Runt rullade de i en stor boll av päls ned för stenhällen och ned i det kalla vattnet med ett stort plask.

Med ett förnöjt gläfsande bröt den stora björnen vattenytan med ramarna om den lilla björnungen. Eller ja, så liten va han nog inte längre. Så drog sig björnskepnaden tillbaka där han höll upp ungen och gläfsande gick över i ett skratt som mullrade likt åska.
“Där va du ja!” skrockade han och skakade på huvudet för att få ur vattnet ur sitt mörka hår och skägg.

Skrockandet fortsatte och han höjde upp pojken över huvudet och satte honom på axlarna.
“Va jagade du den hä gången då?” frågade han och gick upp ur det kalla vattnet. Stenhällen kändes varm under fötterna och han såg lite fundersamt ned på skinnet han haft som kilt. Torbjörn kliade sig på bröstet som var täckt av mörkt och krulligt hår, så glömde han av att han hade pojken på axlarna och böjde sig ned för att ta upp kilten så Trond for över hans huvud och ned på backen.
“Oj” sa han förvånat och såg lite snopen ut.

“En fjäril?” Torbjörn såg lite fundersam ut, ögonbrynen djupt över ögonen. “Varför de?” han knöt kilten runt höfterna och såg ned på de rensade abborrarna, den fundersamma minen var i ansiktet och han tvinade skägget mellan fingrarna.
“Staden? Ja, jo… vi får la sälja lite kol snart” den fundersamma minen gick över i ett leende och han satte sig ned bredvid Trond med stånk och stön.
“Men jo.. vi behöver nå kläder till dig då. Människorna är lite kinkiga” Torbjörn rufsade om Tronds blöta hår och skrattade sitt djupa och mullrande skratt. “Int’ kan du springa runt med snoppen slängades då. Det gillar de int'”

Torbjörn skrattade åt pojkens iver och la sig raklång ned på klipphällen. Stenen värmde skönt mot ryggen och han vred undan huvudet från några löv som kom dalande ned mot hans ansikte.
“Ja, jo… de’ är nog så” nickade han lite där han låg. Han vände blicken mot himlen och slöt de ljusa ögonen, njöt av den lilla värme som solen gav.
“Kanske vi får höra med de som bor utanför skogen. De kanske har lite kläder åt dig” mumlade han och gäspade stort. Så kom ett mullrande från Torbjörn och han öppnade förvånat ögonen. Han var hungrig igen, även om han redan ätit en av abborrarna.
“De’ är dags för lunch” han satte sig upp igen och såg på Trond med ett leende.

Torbjörn tog sig upp på fötter och skrockade åt den lilla björnen som nu yrde omkring. Vart kom all den energin ifrån kunde man undra. Med ganska långsamma rörelser plockade han upp abborrarna som låg nyrensade i solen och visslade till för att få Tronds uppmärksamhet innan han kastade ena fisken till honom. Själv tog han och bet av huvudet på sin abborre. Det knastrade lite obehagligt av fjällen men annars var det ju gott med fisk.
“Ska vi kanske fara österut i höst för laxarna?” frågade han lite fundersamt med munnen full av fisk och fjäll och började styra stegen in mot skogen igen.

Torbjörn hade tuggat i sin nästan hela fisken förutom stjärten som dinglade ur munnen på honom när Trond bad om mer. Han såg lite förvånad ut men slängde åt honom det som var kvar av abborrens stjärt, även om han fortfarande var hungrig.
“Jo, nä… Vi får la ta och finna lite mer då” han skrockade och svalde det sista av fisken.

“Jamen dan är ju fin, så varför int’ ta oss till utkanten? De har nå gott brö’ där” han sken upp i ett leende av sin egna idé och vinkade med sig Trond att följa med honom.
“De blir no’ inte så kinkiga av att se en naken pojk” fortsatte han, mest för sig själv då de kom in i skogens skugga. De människor som bodde på gårdarna utanför skogen var mest skogshuggare och kolmilare och han hade kände några av dem i flera år. Det var enkla och hyggliga människor.

Det värmde alltid i hans björnhjärta när pojken kallade honom far. Han hade aldrig förmått sig själv att berätta att han inte var det. Men oftast så glömde han faktiskt bort att et inte var så för att vara ärlig.
“Jo, de’ må så va” nickade han och såg ned på pojken med ett varmt leende. Hans långa kliv gjorde takten rask, även om det såg ut som om han gick långsamt.
“Du ska aldrig avslöja för folk hur du egentligen ser ut. De är lömska förstår du å kanske rövar bort dig” han talade från egen erfarenhet.

Torbjörn mullrade till igen av skratt.
“Jovars, de’ är int’ så roligt men tänk på de stackars människorna som alltid är så” han log varmt mot pojken och lyfte lätt upp honom på sina axlar igen. Den här gången försökte han undvika att gå för nära de lågt växande grenarna, men skogen var inte så tät efter åratal av att han verkat den. Även om han gjort så varsamt för att inte förstöra skogen, som människorna kunde göra.
“Sen när vi ska till staden med kolet så kommer du ju hel’ ti’n va så”

“Jo, så är de'” Torbjörn nickade lite men ögonbrynen var sådär fundersamt nere över ögonen. “Deras hjärtan är av is. Deras gudar är onda. Men de’ säger vi inget om” det brummande ljud lämnade honom och han duckade försiktigt under en lite lägre gren. Snart kom de ut på en vältrampad viltstig dock och det blev lättare att ta sig fram.
“Men du är ju de’!” utbrast han lite förfärat “Du kommer alltid vara min björnunge, även när du blir stor” Torbjörn vred bak huvudet för att få sig en glimt av Trond men han var ju ingen uggla så han såg knappt pojken förutom ett ben.
“Människorna tror jag är männska ja’ me’. Så när vi är med dem får du va min männskopojk”