Torbjörn brummade hjärtligt och fick nästan en tår i ögat av pojkens ord.
“Ja, de’ är du!” höll han med lika stolt och längde på stegen av den plötsliga energi han fick.
“Nå, vi får hoppas de har mjöd, de’ är gott de'” fortsatte Torbjörn i glad stämma och började nynna på den där melodin han nynnat tidigare. Även om det inte lät det minsta som en sång, än mindre tack vare att det mest var djupa brummande som lämnade honom.

“Mjöd, mat å kläder” upprepade han för sig själv med munter ton, mest för att minnas.

“Mjöd, mat å kläder!” höll han glatt med igen och skrockade med sin djupa stämma. Den fundersamma rynkan kom tillbaka över hans ögon.
“Ja, jo, de’ äter nog de’ mesta. Som vi. Brö’ har de alltid” Torbjörn nickade lite och magen mullrade bara vid tanken på bröd. Han förstod inte hur de gjorde det, men gott var det i alla fall. Skogen började bli allt glesare och man kunde skymta känna doften av kolmilorna innan man såg de rykande små kullarna bland träden.
“Nu verkar vi vara nära” Torbjörn kände sig förvånansvärt munter, men det kanske var pojkens förväntan som smittade av sig på honom.

Torbjörn blev väldigt fundersam över Tronds ord och ögonbrynen kom djupare över ögonen. Det blev inte heller lättare att tänka när han slog så på hans huvud. Vad var bröd? Och skulle de ha med någonting? Han hummade sitt djupa brummande och saktade in stegen en aning.
“Ja’ vet int'” sa han lite tveksamt och höjde blicken längst stigen som nu blev bredare, trampad av människoskor och inte bara rådjursklövar.
“Kanske vi kan ge dem sånt där guld efter vi sålt kolen” fortsatte han, människorna brukade vilja ha det som kallades guld för saker och ting.
“Men bäst om vi plockar lite blommor nu på vägen” la han till lite hastigt och lyfte ned pojken från sina axlar.

Torbjörn kliade sig i skägget lite besvarat. Ja, han kanske borde veta vad det var. Men det var ju bara bröd? Bröd kanske var en egen sak. Gott var det i alla fall. Han blev lite lättad när han slapp förklara det, för inte kunde han ju förklara, eftersom Trond for iväg och plockade blommor.
“Jo så fina! De’ är de finaste blommor jag sett!” skrockade han varmt och plockade upp pojken på axeln igen. Det kändes tryggt att ha honom där nu när de närmade sig människorna. Snart öppnade skogen upp sig till några träbyggnader som fanns i skogskanten. Det var enkla konstruktioner, hälften nedgrävda och med mossa och granris över taken. Men i jämförelse med deras ide var de mästerliga. Även om Torbjörn faktiskt försökt göra idet lite mer människovänligt. Några kvinnor som satt i solen och garvade skinn såg upp då de kom ut ur skogen.
“Torbjörn! Åh, och pojken din har du med dig!” ropade de glatt och Torbjörn vinkade åt dem.
“Jo, ja, här är min Trond” man kunde höra stoltheten i hans djupa röst. “Han skull’ behöva lite kläder, kanske ni kan hjälpa med det?” Torbjörn stannade framför kvinnorna som var försvinnande små vid hans sida. Den lite äldre kvinnan nickade glatt och torkade svett ur pannan.
“Javisst!” hennes blick gick till Trond med ett leende “inte ska pojken behöva springa naken. Och så hjälper vi gärna eftersom du var så snäll och flyttade den där fallna granen i våras.”

Torbjörn riktigt strålade av stolthet när Trond räckte över blommorna och kramade hans lilla hand i sin lätt. Hans ljusa ögon vändes mot husen som Trond pekade på och han satte sig på huk bredvid pojken för att hamna i ögonhöjd med honom.
“Ja, de’ är där de bor. Är du snäll får du säkert se dig runt där inn'” han log varmt och rufsade om de mörka lockarna.

“Ja men du Torbjörn, jag kan laga några av min sons gamla kläder. Vi ska ordna med mat snart, du skulle väl kunna hjälpa männen, de är vid bäcken och ordnar en ny mila” sa en av kvinnorna. Torbjörn nickade och rätade på sig igen. Det var så det fungerade, man hjälpte människorna för att de skulle hjälpa en.

Torbjörn stannade upp och tog pojkens hand, lite bestört av oron han hört i Tronds röst. Han tvinade skägget lite fundersamt och såg från pojken till kvinnorna.
“Jo, nä… ja, du behöver nog lära dig å’ bygga en mila” sa han lite fundersamt och den äldre kvinnan skrattade varmt.
“Min son är där också, han är lite äldre men då får de ju sällskap av varandra ändå” sa hon med ett uppmuntrande leende till Trond. Torbjörn drog ett lättat andetag och började gå igen.
“Kom så, nu ska du lära dig att kola”

Torbjörn skrattade sitt mullrande skratt och höjde handen mot kvinnorna som en avskedsgest innan de åter kom in i skogen igen. De var inte långt till bäcken och de hörde männen innan de såg dem. Yxhugg, spadar och sång ekade muntert mellan träden och de kom snart fram till gläntan intill bäcken där en handfull män höll på att göra i ordning en mila och den ved som skulle brännas där inne.
“Torbjörn! Kul att se dig! Och pojken din” hojtade de glatt när Torbjörn och Trond närmade sig.
“Ja, jo… jag ska hjälp’ er lit’. Så kan min pojk här lära sig å'” Torbjörn log och såg ned på Trond med en stolt blick.

Torbjörn skrockade och kliade sig över det håriga bröstet.
“jo, nä… De’ är för att få kol. De’ är så livet går. Vissa dör, vissa överlever. Å’ nu kan andra växter va där trädet stod” sa han med sin mest pedagogiska stämma och gick fram till pojken för att lägga en stor hand på hans azel.
“Så trän’ här kommer vi bränna så de’ blir kol” han nickade lite för sig själv “Men nu ska jag hjälpa dem, så spring int’ för långt bort” Torbjörn log varmt mot Trond.

Torbjörn rynkade fundersamt ögonbrynen och såg sig omkring.
“Pojken din kan samla lite torra kvistar så vi får igång elden sen” flikade en av männen vänligt in och räckte Torbjörn en yxa så han kunde hjälpa till att hugga upp trädet.
“Ja, jo… de’ kan du göra Trond” sa hand glatt och synade yxan lite innan han satte av för att arbeta.

Torbjörn hjälpte till att hugga upp trädet. Det var ett tungt arbete, även om man var stark. Lagom till att Trond kom tillbaka hade de alla tagit en lite andpaus. Torbjörn skrockade lite åt mannens ord och kliade sig på bröstet.
“Jo, å’ de’ vill du int'” alla män började skratta gott och stämningen blev allt mer munter när en klocka slog uppe från husen, tydligen vankades det lite mat. Torbjörns mage röt till och påminde om sin hunger.
“Du va’ duktig pojk. Det ska nå’ bli en kolmilare av dig med” Torbjörn lyfte upp Trond på sina axlar med ett glatt leende då de började gå tillbaka mot husen.