Så länge som Dottir kunnat minnas, vilket hon inte kunde vara säker på hur länge det var, hade hon styrts nästan uteslutande av sina känslor och impulser. Starkare än någon annan känsla var känslan för hämnd, men det var en abstrakt sådan, hon kunde inte placera vem hon ville hämnas eller kanske utöva hämnd mot. Allt hon visste var att det fanns en okontrollerad drivkraft inom henne som önskade ta sig ut, magin, och när hon riktade den mot vad än hennes impulser begärde av henne, kändes allting bra. Det hade krävt mycket övning från henne i början för att inte agera på varje impuls och inte lämna varje problem att lösas av magin, men det kom bara så naturligt för henne.

Senaste dagarna hade hon följt sina instinkter djupt in i öknen utan rädsla för sin egna hälsa. För vad hade hon att frukta? Blev hennes kropp törstig, skapade hon sig vatten. Blev hon varm, kylde hon ner sig. Stötte hon på sandmarodörer, krossade hon dem. Magi var som att andas för henne, det var så enkelt att hon oftast bara tänkte på vad hon ville göra och det hände. Vad hon saknade däremot, det var någon som helst känsla för taktik eller strategi. Kunde magi inte lösa hennes problem, så kunde hennes problem helt enkelt inte bli lösta.

Hon var klädd i en gyllene rustning som om illustrerad i en Kaldrländsk sagobok, graverad med vackra mönster från samma kultur och en bevingad hjälm så som många sagor beskrivit de mytomspunna valkyriorna, denna hjälm särskilt utmärkande i att den sänker sig hela vägen ner till framför näsan. Vid första anblick skulle det vara svårt att tro att hon kunde se någonting alls genom den, men tack vare gliporna i metallen såg hon faktiskt ganska bra. Dottir var insvept i en röd mantel med djurpäls dekorerande överkanten, troligtvis varg.

Hon hade långt, rött hår som under öknens starka sol hade ett orange, nästan brinnande sken till sig. Trots hennes rustning i guld, ljusa hud och röda mantel så var för många troligtvis det första man kunde urskilja på långt håll hennes hår, en hårlängd som nådde hela vägen ner till höften.

Så här dagar in i sin ökenvandring började Dottir känna att hon var sitt mål på spåret, en känsla som gjordes märkligare av att hon faktiskt inte spårade någonting. Hon bara vandrade och visste instinktivt om hon gick i rätt riktning eller inte. Hon hade inte sovit på några dagar nu, men under längre vandringar kunde hon komma på sig själv med att inte tänka, använda sina ögon eller öron. Hon helt enkelt bara vandrade, helt omedveten om sin omgivning, bara för att helt plötsligt kvickna till en lång sträcka bort från hennes senaste minne. Allt var nästan som om hennes kropp kunde agera oberoende av henne när hennes sinne behövde vila. Det fanns mycket kvar för henne att lära sig om sig själv.

Dottir stannade upp när hon sedan såg en kvinna i sanden och för stunden, samma som gångerna hon hade blivit anfallen, hade hon inte längre en impuls att fortsätta vandra. Hon klev närmade Sera där hon låg i sanden och tyckte sig känna igen henne, men kunde inte placera vart hon skulle ha sett henne. Dottir rundade henne då och ställde sig i vägen för solen, så att hennes form skuggade ytan Sera låg på. Med solen direkt i ryggen, med skenet omkring henne från hennes gyllene rustning, det av den som stack ut från manteln, kanske hon var lite svår att urskilja, troligtvis kunde man bara se en stor siluett med ett starkt sken omkring sig som ramade in Dottirs form. Hon sträckte sedan ut sin hand mot henne, noga med att ännu skugga Sera för att skydda henne från solen och erbjöd sig hjälpa henne upp. Som det verkade var Sera fortfarande vid medvetande.

“Din tid är inte kommen ännu, fagra iselemit. Det är väl så här det är menat att du skall dö?” Hon log åt henne. Hon visste inte varför hon talade som hon gjorde ibland. Det var någon impuls inom henne som ville krydda på med ett ganska dramatiskt språk stundvis, medan andra stunder saknade hon fullständigt den impulsen och istället lät hon hennes känslor styra hennes tal och då kunde det gå lite hursomhelst.

Trots värmen och den troligtvis tunga rustningen och trots faktumet att hon släpade ett långt, troligtvis tungt svärd efter sig istället för att ha det fäst på hennes kropp så svettades inte Dottir. Hon var inte ens torr om läpparna, hennes hud (det lilla som syntes) utan en enda spricka från den hänsynslösa solen och inte heller någonting annat som indikerade att hon befann sig mitt i öknen istället för i något svalt, vänligt klimat.

Dottir lutade på huvudet och betraktade henne där hon ganska ynkligt låg och vädjade om vatten. Det kändes som ett ganska otrevligt svar på en så intressant introduktion som Dottir hade gjort, men Sera såg också ganska illa däran ut så det gick inte att klandra henne för sin otålighet. Dottir böjde sig sedan ner på knä över Sera, ena foten på ena sidan och knät sitt på andra sidan om hennes mage och placerade en hand under Seras haka och den andra handen med fingrarna sina mot Seras läppar. Hade Dottir inte precis haft en handske på den handen? Nej, handen var bar och efter några sekunder började vatten rinna längst handen ut på fingrarna och sedan mot munnen på Sera, utan att vattnet egentligen hade någonstans det kunde komma från. Som om magi.

“Stöt undan handen när du har druckit nog.” Handen borde ha varit sandig och därför också vattnet, men det smakade som om det kom rätt ur någon sjö i Kaldrland.

“Inte vad jag vet. Kanske. Hur vet jag det?” Hon började resa sig upp när Sera hade släckt törsten och tog sedan tag i hennes fotled med hennes fria hand, den som inte släpade på svärdet, och började dra Sera bakom sig i sanden, i riktningen Sera hade gått i. I den riktningen fanns det något, det visste Dottir.

“Fortsätt vila, men jag behöver få bort dig från solen. Det finns skydd i den här riktningen tror jag.” Hon såg över sin axel mot Sera en kort stund och vände sedan blicken framåt igen och vandrade på.

När de väl var framme vid ruinerna och underlaget var lite fastare än den mjuka sanden, släppte hon taget om fotleden på Sera och satte sig på en stor kvadratisk sten som en gång varit del av byggnaden de skuggades av. Hon böjde sig framåt och studerade Sera noga när hon presenterade sig, svärdet lutande mot stenen och händerna slutna i varandra.

“Ditt namn låter bekant. Är du släkt med drottningen?” Det fanns en nyfiken ton i hennes röst, lite engagemang oproportionerligt till hennes lugna vandrande och stillsamma hållning. Hon log dock.

“Mitt namn är Dottir. Tror jag. Det kändes naturligt när jag presenterade mig första gången, så jag får lita på att det stämmer. Hjälte vet jag dock inte om jag är ännu, eller om jag bara förlängt ditt lidande. Vi befinner oss trots allt mitt i ett krig.”

“Jag låter som jag behöver låta,” Började hon på Kaldrländska, för att sedan fortsätta på det Iselemska språket. “Men jag skulle gissa att jag inte är härifrån. Jag ber om ursäkt att jag inte har bättre svar åt dig.” Hon gav henne ett leende och klev upp från sin sits, lämnande svärdet lutande mot stenen för att sedan gå ut ur skuggan och in i solen. Hon höll ut en hand, som absolut var täckt av metall tidigare men var nu bar, och höll den ute i solen. Hon vred och vände på handen för att sedan sluta näven riktad uppåt, som om hon grep tag i solljuset. Inte för att hon gjorde det såklart.

“Jag försöker lista ut svaren själv. Jag hade hoppats att vad som än drog mig i den här riktningen skulle hjälpa mig med det. Kaldrlands kyla kyler mig ej, Iselems sol värmer mig ej, jag har inte ätit på en vecka men är inte hungrig. Mitt sinne är snurrigt, men jag vet inte varför. Jag gissar att jag varit delaktig i något slag eller strid och tog skada.” Hon ryckte på axlarna.

“Jag vet inte varför jag berättar allt det här för dig, men det känns väldigt bekvämt att prata med dig.” Hon vände sig om, klev tillbaka in i skuggan och stod intill Sera.

“Behöver du sova innan vi fortsätter? Äta? Mer vatten?”