Hon var uppriktigt förvånad över det plötsliga mötet, men hon kunde inte påstå att det var ovälkommet. De senaste dagarna hade varit ytterst långtråkiga och hon hade fortfarande inte hört några nyheter om sin syster eller vart hon kunde tänkas befinna sig, så när Vesvía bett om att få träffa henne så hade hon hoppat på möjligheten till lite civiliserat samtal. Förhoppningsvis.

Denna gång satt hon inte på tronen när hennes gäst anlände, det kändes alldeles för pompöst. Istället stod hon vid dess fot och betraktade den äldre kvinnan när hon knäböjde och hälsade. Hon var ensam denna gång, hennes man verkade inte vara i närheten och inte heller någon annan från handelsgillet. Det hela förvånade henne och väckte hennes nyfikenhet.

Med ett leende besvarade hon Vesvías artiga hälsning och nickade som svar innan hon gestikulerade med handen att hon kunde resa sig.
”Självklart. Ert handelsgille är lika viktigt för mig som för resten av Me’erisia”, sade hon uppriktigt, ingen kunde ju förneka att handelsgillet Bläck stärkt rikets ekonomi och fortsatte att göra så även i dessa oroliga tider.

”Men jag måste erkänna att ert besök är något oväntat, har ni stött på problem?” Frågade hon efter en liten konstpaus och klev ned från det sista trappsteget som ledde till tronen för att ställa sig lite närmre den blonda kvinnan.

Vesvías ord fick henne att rynka på ögonbrynen en aning. Oärlighet? Hon hyste förstås inga tvivel om att många, om inte de flesta, av hennes undersåtar dolde mer för henne än vad de kanske själva trodde skulle vara uppenbart, men det var ovanligt att någon kom för att erkänna något sådant, kanske var det till och med något som aldrig hade skett tidigare. Det hela gjorde henne både orolig och något imponerad över att Vesvía ens vågade framföra det till henne personligen. Så hon nickade och gjorde en avfärdande gest mot vakterna som stod utmed salens väggar. De flesta lämnade dem, och de som inte gjorde det följde heller inte efter när hon ledde Vesvía ut genom salens dörrar och ut mot slottets trädgård. Där ute var det något svalare och platsen tycktes mer eller mindre tom, trots att Isra själv visste att den var allt annat än det.

”Så…” Började hon när de väl kommit ut en bit i den vackra trädgården. Hon hade fortfarande ett litet leende på läpparna, men det fanns något spänt där, något som fick leendet att verka något olycksbådande. Hon visste inte vad det var för hemlighet som Vesvía hållit från henne, men det kunde knappast vara något bra, och tanken på att behöva göra sig av med denna kvinna skavde något, gjorde henne något irriterad.

”Berätta för mig, på vilket vis har ni varit oärlig?” Tillade hon lågmält, inte viskande men nästan mjukt, som om hon valde sina ord med stor försiktighet.

Det var uppenbart att Vesvía hade något på hjärtat, något som hon uppenbart visste skulle sätta henne i onåd hos Isra, tystnaden som fanns mellan dem var nog för att bekräfta det. Den var spänd, olycksbådande nästan, och utan att tänka på det så hade Isra börjat plocka bort kronbladen från en stor, gul blomma som växte intill platsen där de stod, kanske för att stilla vreden som hotade att bubbla upp inom henne. Hon höll den dock i schack, trots att hennes fingrar stannade till för en kort sekund när Vesvía erkände vad hon hade gjort.

”Jag förstår… Jag har länge undrat hur min syster tog sig ut ur staden obemärkt”, sade hon lugnt, men hon kunde inte helt dölja sitt missnöje. Det syntes i viset på vilket hennes fylliga läppar spändes en aning och hennes grepp om de sista gula kronbladen var hårt och oförsiktigt.

Med en suck vände hon sig mot Vesvía och mötte den andra kvinnans blick med sin egen grå. Den var kall och hård och hon höll den länge fäst på den andra kvinnan innan hon valde att åter se bort från henne, tillbaka ut mot havet som omgav dem.

”Varför gjorde ni det?”

Svaret kom med mer ärlighet än hon hade väntat sig och hon kunde inte låta bli att kika mot Vesvía där hon stod en bit ifrån henne. Hon hade tagit en stor risk som kommit till henne med detta erkännande och hon var uppenbart nervös, något som syntes i viset på vilket hon vred på sig där hon stod och drog i sin egen skjorta. Varför hade hon gjort det? Om hon inte valt att erkänna nu så hade Isra antagligen aldrig fått reda på sanningen och Vesvía och handelsgillet hade suttit säkra… Det hela gick inte riktigt ihop, om det nu inte var som Vesvía faktiskt sade, att hon ville vara ärlig. Kanske hade beslutet tyngt henne.

Hon suckade för sig själv när den andra kvinnan var tvungen att tillägga det där om att vara en tyrann. Ordet var så uttjatat, så väl använt under det senaste halvåret att det helt hade tappat sin mening. För henne var det inte längre ett skällsord.

”Min syster är lik min mor, mer lik än jag någonsin kommer vara, men det är bara till utseendet. Det var något som alltid hölls mot mig och min bror, vårt utseende, vårt arv. Varför skulle ett halvblod vara mindre värd att styra? Nej, min syster har visat sig förakta sitt eget land. Hon har aldrig haft något intresse av att leda Me’erisia, aldrig haft landets bästa i sinnet. Hon är ett själviskt barn som hellre flyr för att leka hemmafru tillsammans med simpla bönder, och jag tänker låta henne göra det”, sade hon med en suck, även om det inte var helt sant. Hon hade redan börjat leta efter sin syster, redan satt män på att finna henne för att göra slut på henne en gång för alla. Hon skulle inte få möjligheten att förändra sig, att ångra sig och återvända för att ta tillbaka det som Isra ansåg var rättmätigen hennes.

”Ni gjorde rätt i att komma till mig med den här informationen, trots att jag inte kan förneka att det gör mig vred att ni ens gjorde något så dumt från första början… Men gjort är gjort. Det ni kan göra för mig nu är att berätta vart ni förde henne”, tillade hon och vände sig helt mot Vesvía igen, mötte hennes blick med sin grå.

Nej, hon var allt annat än nöjd med situationen. Det förklarade varför Fëani lyckats fly så obemärkt, trots att staden var välbevakad, men samtidigt fanns det inget hon kunde göra för att få det ogjort nu. Att Vesvía kommit till henne med informationen var positivt i den bemärkelsen att hon hade en ledtråd, något fast att ta tag i när hon började nysta upp härvan som var hennes halvsyster… Och trots att det var något positivt så visste hon att hon borde bestraffa Vesvía för hennes förräderi. Det var en svår sits, ty hon hade visat sig villig att erkänna ett sådant brott och hennes handelsgille var trots allt en av de främsta inkomsterna när det gällde import och export till Me’erisia, men om hon inte straffade henne så skulle hon förefalla som svag. Å andra sidan…

Å andra sidan så visste ingen annan än Vesvía och hennes kompanjoner om förräderiet, men hemligheter hölls sällan…
”Jag borde straffa er. Det ni just erkänt er skyldig till är förräderi och straffet för det är döden… Men ni är allt för värdefull för Me’erisias handel med ytan, och ni kom till mig för att erkänna när ni lika gärna hade kunnat hålla er hemlighet. Det försätter mig i en något prekär situation”, sade hon efter en stunds tystnad.

”Hur många fler var direkt inblandade i er komplott?” Om hon kunde lova att de höll tyst om saken så skulle Isra inte behöva ta till så drastiska åtgärder för brottet. Frågan var bara om Vesvía var villig att ta på sig det ansvaret, och var villig att ta konsekvenserna om det hela ändå skulle komma ut.

Hon skakade på huvudet åt tacket som för att avfärda det. Nej, så enkelt var det inte. Hon skulle inte kunna lova att döden inte väntade, men just nu var hon för beroende av vad omvärlden tyckte om Me’erisia för att hon skulle kunna ha ihjäl en av de enda kontakterna de hade med ytan.

”Tacka mig inte ännu… Ni står fortfarande i onåd hos mig, men liksom jag verkligen menar att Bläck är för värdefullt för att slarvas bort på grund av vad ni gjort så skulle jag heller inte kunna ersätta er bara så där. Skulle jag ha er avrättad på grund av förräderi så skulle jag inte bara få ert handelsgille emot mig, men också era kunder på ytan, och jag har helt ärligt inte råd att förlora både Bläck och de få kontakter jag har utanför Me’erisia”, sade hon hårt, som om hon kanske ville övertala sig själv om att hennes beslut att skona Vesvía enbart var av praktiska skäl.

”Om ni kan hålla er bror tyst så finns det ingen anledning för mig att ta till så drastiska åtgärder… Ni står dock i skuld till mig för det… Det finns något jag skulle vilja att ni gör för mig, Vesvía.” Tillade hon med ett plötsligt vasst leende. Hon hade tänkt på det länge, många, långa dagar och nätter sedan hon börjat stärka sin plats på tronen.  Allianser.

Min drottning… Det lät bra, särskilt som Vesvía sade det utan fruktan eller svaghet i sin röst.

”Ja, Vesvía, en tjänst… Hur långt sträcker sig ert kontaktnät? Skulle ni kunna leverera ett brev till, låt säga, Karms inland?” Leendet var fortfarande vasst och nu syntes det något nytt bakom de grå ögonen, en idé eller tanke som hon uppenbart spann vidare på utan att säga mer högt. Visst fanns det enklare sätt för henne att leverera ett sådant meddelande, men det skulle vara ett bra tillfälle för henne att verkligen testa denna nyfunna lojalitet.

Hon gjorde en liten gest mot en bänk som stod i närheten av platsen där de stod, och rörde sig sen själv åt det hållet för att slå sig ned på den vita marmorn. Hon hade tänkt låta Tipum leverera hennes erbjudande, men kanske skulle ett sådant mottagas bättre om det levererades av en av hennes egna, snarare än av en demon.

Det var riskabelt att be om en sådan tjänst, det skulle kunna få Vesvía att vända sig mot henne igen, även om det i hennes egna ögon var ett klokt drag. Men hon var drottning, det var hennes rätt att styra som hon fann klokt, och om Vesvía skulle invända så skulle helt enkelt handelsgillet Bläck behöva se sig om efter en ny ägare.

”Många av våra gamla bundsförvanter övergav oss när min mor dog och det är få av människornas riken som öppet vill beblanda sig med vår sort, så vi måste vara öppna för nya idéer och tankar, Vesvía. Vi måste se oss om efter bundsförvanter som vi kanske inte skulle ha övervägt tidigare, allt för att Me’erisia fortsatt ska kunna blomstra ohindrat”, spann hon lågt, hennes blick stadigt fäst på kvinnan hon hade bredvid sig. Hon hade egentligen inte behövt förklara, men det skadade inte om fler såg på saken så som hon gjorde, om fler kunde stå på hennes sida och dela hennes vision för korallrevet.

”Jag vill att ni levererar ett brev till Loradon, till Ayperos, om han fortfarande befinner sig där”, tillade hon med ett litet leende innan hon vände blicken ut mot trädgården igen och inväntade reaktionen från ledaren av handelsgillet.

Hon ogillade idén, givetvis. Tanken på att ha en demon som bundsförvant skrämde de flesta, en anledning till att de flesta inte kände till Tipum än.

Med ett leende såg hon tillbaka upp på Vesvía som nu hade rest sig upp och stod framför henne. Hon var orolig, nästintill rädd, men hon hade sagt att hon skulle genomföra det uppdrag som blivit ålagt henne, och vad mer kunde hon begära?
”Det är möjligt, troligen mer än möjligt, alldeles säkert en nackdel. Vilket är varför vi bara vill inleda förhandlingar. Jag har inte givit några löften, men jag vill utforska alla möjligheter som ligger framför oss, något annat vore dumdristigt”, svarade hon med samma lilla leende innan hon själv också reste sig upp och slätade till den vita klänning som hon bar och sedan knäppte händerna framför sig.

”Ert uppdrag är därför hemligt. Vill ni inte resa ensam, vilket jag föreslår att ni inte gör, så ta enbart med er ett fåtal som ni verkligen kan lita på. Ni kommer resa under mitt beskydd, något jag är säker på att Ayperos kommer hedra, men jag kan inte säga detsamma om andra som ni kommer möta på vägen”, tillade hon i en något allvarligare ton. Leendet hade försvunnit från hennes läppar och hon lade en sval, mjuk hand mot Vesvías ena arm.

”Jag litar på att ni inte kommer göra mig besviken.”

Ett litet, litet leende smög sig fram över hennes läppar. Kanske var det något självgott, som om hon på något vis haft rätt i en vadslagning, även om den enda spelaren i just det spelet varit hon. Hon tycktes ha vunnit över Vesvía till sin sida, trots att det hon föreslagit skrämt och oroat henne. Det var bra, mycket bra.

Så hon lät Vesvías hand vara när hon rörde vid henne och hon lät sitt leende bli lite tydligare, lite mer genuint, trots att hon tyckte att det kändes konstlat.
”Bra… Men låt oss hoppas att det inte skall behövas”, sade hon lågmält innan hon drog undan sin hand från den andra kvinnan och såg bort från henne, tillbaka ut mot trädgården.