Tipums klor som rev mot hennes ben fick henne att blekna en aning, men hon sade inget om det och verkade heller inte på något annat vis reagera på hans plötsliga närvaro. Att han dök upp när han själv fann det passande hade hon för länge sedan vant sig vid. Frågan var bara vad han gjorde här nu, och om hon skulle behöva avsluta detta samtal med Vesvía i förtid för att lyssna på vad det än var han ville ha sagt.

”Nej, Vesvía, inte för tillfället. Men… Om ni vill så får ni gärna inta middag med mig i kväll, så kan jag ha brevet redo till dess”, svarade hon mjukt, sakligt nästan. Det var uppenbart en inbjudan man inte kunde tacka nej till, och varför skulle någon vilja göra det?

Tipums lilla, tysta, kraxande skratt fick hennes leende att bli lite mer av ett flin, men hon dolde det inte, för liksom demonen tycktes hon något road av Vesvías förfrågan. Var det för att hon var rädd för att träffa henne ensam igen, eller fanns det en annan anledning till varför hon ställde frågan såsom hon gjorde?

”Er make är också inbjuden om ni önskar, om ni känner att ni kan lita på honom”, svarade hon roat. Hon hade bara träffat honom en gång tidigare, när handelsgillet kommit till henne för att be om ett lån, och han hade varit tämligen övertygande och kanske inte lika nervös som Vesvía varit den gången.

”Jag ser fram emot att få träffa er igen, make närvarande eller inte”, tillade hon med samma lilla flin när hon vände sig mot Vesvía igen och lade en hand som hastigast mot hennes arm.

”Till dess har jag ärenden att uträtta och ett rike att styra”, sade hon med ett mer genuint leende innan hon tog sin hand från den andra kvinnans arm och helt enkelt vände sig om för att gå tillbaka in till palatset. Hon hade ett brev att skriva, och kanske en demon att underhålla med informationen om vad som just avslöjats.

Ett litet, nöjt leende fanns över hennes läppar när hon gick från trädgården där hon haft sitt möte med Vesvía. Det hade gått över förväntan och hon tycktes helt ha vunnit över den andra kvinnan på sin sida. Tipums lilla hesa skratt i hennes öra spädde på känslan av att ha lyckats till den mån att hon inte ens brydde sig om att tillrättavisa honom när han helt öppet bytte skepnad inför vakterna. De skulle vänja sig förr eller senare, och om de inte gjorde det så fanns det alltid andra som var mer villiga att tjäna henne.

När de väl var inne i hennes kammare så slöt en ung kvinna upp vis hennes sida, antagligen inte mycket yngre än Isra själv, och stängde dörren bakom dem. Hon verkade hålla ett noga utmätt avstånd till Tipum, men var snabb med att fylla på ett glas med vin åt sin drottning.

Isra slog sig ned vid sitt skrivbord, det som en gång tillhört hennes mor, och avfärdade sedan sin kammarjungfru. Hon hade varit i hennes tjänst tillräckligt länge för att inte längre ifrågasätta när hon blev avvisad från rummet, och i ärlighetens namn hade hon nog inget emot att slippa vara i demonens närhet.

När dörren slog igen bakom henne så vände Isra den grå blicken mot Tipum och log igen medan hon korkade upp en ny flaska med bläck.

”Skört ja… Och lätt övertalat. Hon är mig dock till mer nytta vid liv än inte, så jag hoppas att hennes liv inte är fullt så skört”, svarade hon med ett roat flin.

Hon kikade på honom i ögonvrån när han sträckte sig efter det glas med vin som hon envisades med att alltid ha framställt till honom trots att han aldrig visat något intresse för det. Kanske var det av ren vana, för artighetens skull, eller så var hon kanske nyfiken, nyfiken på om demoner såsom han fann någon som helst njutning av mat och dryck. Att döma av hans grimas när han väl smuttat på drycken så var så inte fallet. Det hela fick hennes lilla flin att bli något bredare innan hon satte pennan till pappret och började författa det brev som hon ämnade ha Vesvía att leverera. Tipums fråga hade dock inte gått henne obemärkt förbi och hon funderade på vad frågan kunde ha för underliggande betydelse medan hon lät det mörka bläcket sjunka in i pappret.

”Det är… Stabilt, men inte bra, det vet ni lika väl som jag. Det skulle inte vara så att ni undanhåller något för mig, Tipum?” Svarade hon till slut, och då såg hon upp från pappret, lade ned pennan och lutade sig tillbaka i stolen. Hennes grå ögon mötte hans avgrundsdjupa, mörka och outgrundliga. Hon hade inte riktigt tyckt om hans ton, även om hon valde att inte visa det öppet. Istället lät hon fortfarande det lilla flinet spela över läpparna och hennes röst var stadig och självsäker.

Trots att det hände väldigt sällan så kunde hon inte låta bli att rysa lite åt hans breda leende, eller vad det nu var. Hon var van vid hans närvaro och det mörka skrämde henne inte, men det fanns något i hur han försökte imitera ett leende som inte var helt bekvämt.

”Mina reformer i resten av landet har vunnit över stora delar av befolkningen, särskilt de som lever utanför Antrophelia, men som ni säger så är adelsfamiljerna fortfarande ett problem. Jag har gjort mig ovän med hälften av dem genom att enbart existera, och den resterande hälften avskyr mig för hur jag har behandlat deras illojala familjemedlemmar… Det är sant att jag har en eller två av adelsfamiljerna bakom mig, men det är alldeles för få, och även om jag skulle ha övervägt att ta någon av dem till gemål så skulle det knappast gagna mig i längden. Nej, jag vet inte hur jag skall hantera den situationen riktigt än… Ni har inget förslag?” Sade hon, kanske lika mycket för sig själv som för Tipum. Dessutom så fann hon blotta tanken på att behöva gifta sig med någon bortskämd adelsson motbjudande, det skulle på sin höjd köpa henne lojaliteten av en familj, med resultatet att ännu fler skulle ogilla henne för att hon inte valt någon av deras söner. Och vad hade de egentligen att ge? Pengar? Det var knappast något hon behövde oroa sig över. Nej, hon ville ha något annat. Hon ville ha makt, och makt kan inte köpas med guld.

Hans ord fick hennes flin att bli mer av ett leende, kanske något avmattat, och hon sträckte sig efter vinglaset igen för att snurra det mellan fingrarna innan hon försiktigt smuttade på det.

”Det är sant, den tanken har slagit mig mer än en gång, men… En familj är så mycket mer än bara ett namn. Skulle jag avsätta, eller för den delen avrätta, majoriteten av alla adelsfamiljer i Me’erisia så skulle jag inte bara få missnöjda sönder och döttrar att hantera, men också den utökade familjen och alla deras vänner. Blod är tjockare än vatten, särskilt här i Me’erisia och att skapa en helt ny adel skulle ta alldeles för lång tid. Missförstå mig inte, jag har redan sett till att ha lojala män och kvinnor på så många viktiga poster som möjligt, och de flesta av dem har fått en titel som tack för sina tjänster. Jag kan säkerligen fasa ut de gamla, illojala familjerna, men fram till dess så lockar jag nog fler flugor med honung än med ättika”, sade hon med en utmattad suck innan hon drack mer av den röda drycken. Brevet som låg framför henne på bordet var inte färdigt än, men hon visste inte riktigt hur hon skulle formulera sin invit och samtalsämnet som Tipum tagit upp gnagde på henne. Kanske skulle Vesvía kunna vara hjälpsam även där?

Hon hummade eftertänksamt och ställde ned vinglaset på bordet igen. Fjäderpennan som hon hade i sin andra hand hade torkat och hon ämnade inte doppa den i mer bläck förens hon säkert visste vad det var hon tänkte skriva. Det var en komplicerad situation och en inte alldeles genomtänkt sådan. Visst, hon hade tänkt på det, under många sömnlösa nätter, men det var fortfarande så mycket hon inte visste om denna Ayperos. Det var att blanda in ytterligare en demon, om än en något mänskligare sådan, i ekvationen och hon hade lärt sig att det inte var helt enkelt att lita på sådana. Vad hon dock visste var att Ayperos liksom Tipum avskydde Lloth, och som man brukar säga så är ju ens fiendes fiende en vän, eller något i den stilen. För hon skulle behöva fränder i kampen mot spindeldemonen, särskilt som hon lyckats förpesta hennes farmors sinne igen. Kanske skulle en pakt kunna nås med denna Ayperos kunna nås om hon hade något att ge honom i utbyte, något som band honom till hennes sida även om tillit kanske aldrig skulle kunna vara en del av det hela.

Med en liten suck såg hon upp på Tipum igen och slet sig ur sina tankar tillräckligt länge för att hinna se grimasen i hans ansikte när han betraktade hennes tomma brev.

”Det är fler än bara dödliga som ändrar sin lojalitet. Säg mig, Tipum, är ni orolig att Ayperos ska acceptera min inbjudan?” Frågade hon med ett litet flin. Vad hon kanske ville fråga var om han var orolig för att bli utbytt, kanske till och med avundsjuk över att hon vände sig till någon annan. Tanken var skrattretande, men det var ändå uppenbart att han hade något emot det hela.

Hon grimaserade av smärtan när hans klor sjönk in i hennes arm, men hon sade inget om saken utan härdade bara ut för den stund det varade. När demonens klor släppte taget om henne så kisade hon skeptiskt ned på de fula märken han gjort i hennes arm, nästan som om hon fann deras blotta existens smaklös.

”Givetvis bryter ni inte ert löfte, det vore… Oärligt”, sade hon sarkastiskt och med ett litet flin. Hon trodde honom dock, han verkade inte vara typen som bröt ett löfte och dessutom verkade han ha fattat tycke för henne, men det skulle han antagligen aldrig erkänna och hon tänkte inte nämna det heller.

”Men ja, ni har rätt. Alla har sina svagheter, dödliga och odödliga, och ni vet att jag redan har tänkt den tanken. Jag bjuder inte in honom hit för att jag på något vis litar på honom men han ogillar Lloth lika mycket som jag gör, om inte mer, och han har en armé med odöda som skulle kunna bidra till mina egna styrkor”, tillade hon nöjt innan hon lutade sig bakåt i stolen igen.

”Det är ett klokt val, och kanske kan jag med lite list binda honom till mig på ett eller annat sätt.”

Med sina grå ögon betraktade hon honom när han skrattade åt hennes ord, och trots att hon inte visade det så spred sig en lätt rysning längs hennes ryggrad av blotta ljudet. Han skrämde henne inte längre, inte på samma vis som förut, men än besatt han förmågan att få hennes innersta väsen att rygga tillbaka. Kanske var det bara naturligt, men hon fann det oönskat.
”Det kan bli min död, det är sant, men även om så är fallet så tänker jag inte gå under utan en strid. Dessutom… Även om jag skulle välja att lämna henne ifred så skulle hon knappast lämna mig till mitt, det har hon visat mer än en gång genom att söka upp mig och vända två av mina släktingar mot mig”, sade hon lite nonchalant, som om hon inte riktigt fäste någon större vikt vid huruvida hon dog eller levde, men så var ju inte riktigt fallet. Hon skulle föredra att leva, att leva och att härska. Kronan satt bekvämt på hennes huvud och makten som hon erhållit efter sin mors död, nå, den var berusande.

”Men nog om den spindeln. Vad är det för uppenbar svaghet ni tänker på? Törsten? Solen? Kanske en kvinna?” Frågade hon med ett litet skratt.

Hennes flin bestod när han bekräftade för henne att det var en kvinna det rörde sig om och hon underströk det genom att humma lite nöjt för sig själv.

”Så pass? Ni råkar inte veta mer om detta rykte? Om han har sådana svagheter så vore jag dum att inte utnyttja det”, sade hon nöjt innan hon åter sträckte sig efter fjäderpennan, doppade den i det öppna bläckhornet och fortsatte att författa sitt brev. Hon var mer säker på sin plan nu när hon faktiskt fått höra att demonen hade just en svaghet för i alla fall en särskild kvinna. Allt hon behövde göra var att spela sina kort rätt och med lite tur och skicklighet så skulle hon kanske kunna ta den platsen själv. Det var kanske en fåfäng tanke, men till och med en demon som Ayperos som hade ambitioner måste ju se att det hon kunde erbjuda var långt mycket bättre. Hon hade ett rike under sig, en armé som var henne trogen och beprövade i strid, rikedomar i överflöd och kanske framförallt ett rike undan solen. Dessutom var hon inte helt oskön att se på, om nu det skulle spela någon roll.