Tipums sista mening fick henne att rynka på näsa, men hon tog inte pennan från pappret utan fortsatte att skriva till dess att hon var nöjd med sin invit. Det var ett enkelt förslag, men kanske var det enkelheten i det hela som skulle locka Ayperos till hennes land. Hon misstänkte att det inte fanns någon anledning till att spinna in lögner i det hela, det var lögner som han antagligen skulle se igenom alldeles för lätt, men hon sade förstås inte rakt ut vad det var hon egentligen planerade. Nej, det var bara ett förslag, en inbjudan att stanna som hennes gäst ett tag för att diskutera en potentiell allians…

”Jag har ingen lust att bli en av hans marionetter. Nej, jag har något annat i tankarna. Säg mig, Tipum, vad vet ni om Ayperos? Vad för slags demon är han? Skulle ni påstå att han är av det mer… Mänskliga slaget?” Frågade hon med ett litet leende innan hon viftade på pergamentet för att få bläcket att torka, vek ihop brevet och reste sig upp från stolen. Det fanns mer än ett sätt att anförskaffa sig en skapelse, om nu det var fysiskt möjligt för en varelse av Ayperos sort.

Hon snodde åt sig sitt vinglas och förde det till läpparna medan hon stod bredvid sitt bord och betraktade Tipum med en blick som närmast skulle kunna liknas slughet och något annat, mer illvilligt.

Hans skratt och fråga om det var formen hon menade fick också henne att skratta, men där hans skratt var hest och rått så var hennes klingande vackert, även om det fanns en uppenbar ton av något mörkt däri.

”Nej inte formen, den vet jag hur den ser ut. Jag menar rent… Biologiskt”, sade hon med ett höjt ögonbryn och ett litet, snett flin över läpparna. Hon fuktade dem med sitt vin innan hon rörde sig från skrivbordet som Tipum så hövligt hade dekorerat med ett par repor från sina klor.

”Jag vet vad som driver en demon, men jag vet inte hur ni fungerar. Ni säger att han älskar en kvinna inte för den hon är, utan för vad han har format henne till, för att hon är hans skapelse. Vad jag föreslår är något långt mer betydelsefullt, om det ens är möjligt förstås”, tillade hon och gestikulerade med sin tomma hand mot sig själv.

Nej, hon hade ingen lust att bli en av hans skapelser, men om det var sant att Ayperos hade en förkärlek för sina egna skapelser så vad skulle han inte känna inför, låt säga, en son? Om det var möjligt, förstås. Om inte, nå, då skulle hon helt enkelt få förlita sig fullständigt på det hon lärt sig under sin tid på tronen och framförallt under den tid som Ziyaté varit vid hennes sida. Det var inte alls omöjligt, snarare tvärt om, hon var övertygad om att hon kunde få Ayperos att se fördelarna med en allians med henne, men frågan var om det skulle räcka.

Avbrottet hade kanske varit oönskat om det inte var för att det påminde henne om middagen med Vesvía, något som hon nästan hade glömt.

”Ah, perfekt”, sade hon istället med ett litet leende medan hon gjorde en avfärdande gest med ena handen åt Tipums håll delvis för att indikera till tjänarinnan att hon skulle ignorera honom, men också för att få honom att flytta sig från dörröppningen.

”Bry er inte om honom. Ni är här för att påminna mig om min middag med Vesvía och hennes make? Då har de redan anlänt?” Hon frågade inte så mycket som hon konstaterade, allt medan hon rörde sig tillbaka till skrivbordet för att se till att pergamentet var ordentligt förseglat.

”Skicka in min kammarjungfru, jag måste göra mig i ordning”, tillade hon utan att ge tjänaren mer utrymme att tala. Om det var något viktigt hon missat så skulle hennes kammarjungfru informera henne om det.

Kammarjungfrun var en av de få som inte verkade rädd för henne, i varje fall visade hon det inte, men hon tog sig heller inga friheter som skulle antyda en brist på respekt. Det var ett gott tecken, ty trots att hon valt att härska med fruktan till en början så var det inte så hon ville att saker skulle förbli. Det var alltid bättre att vinna sitt folks gillande, man lockar fler flugor med honung än ättika, men så hade hennes tronövertagande inte varit helt enkelt heller, det hade krävt blodsutgjutelse och skulle nog göra det än ett tag, tills folk förstod att hon trots allt var ämnad att styra dem.

Så hon besvarade leendet och följde med till garderoben där hon snart fick ett nytt glas vin i handen. Hon tyckte definitivt om denna kammarjungfru, hon var en av de få som blivit långvariga vid hennes tämligen lilla hov.

”För all del”, svarade hon nöjt innan hon satte sig ned på den pall som stod invid garderoben. En stor spegel stod framför denna så hon kunde betrakta sig själv och kammarjungfrun medan denne började kamma ut hennes hår.

Under tystnad betraktade hon sin egen och kammarjungfruns reflektioner i spegeln medan den senare borstade, klippte och flätade hennes hår. Hon var vanligen inte någon som lagt ned särskilt mycket tid på sådana vanskliga saker som hår, men när någon annan gjorde det åt henne så var hon inte den som misstyckte. Dessutom hade hon börjat gilla uppmärksamheten och de beundrande blickar som följde. Hon var trots allt drottning över Me’erisia och hon borde se ut som så också.

”Ni har överträffat er själv”, svarade hon med ett litet leende innan hon reste sig från pallen och gick fram till sin garderob. Dörrarna stod redan öppna och hon smekte med en slank hand över de vackra tygerna.

”Vilken klänning skulle ni välja?” Frågade hon efter en sekunds tystnad, kanske mest för att underhålla tjänarens vilja att vara henne till lags, men kanske också delvis för att hon var nyfiken på denna unga kvinna, knappast äldre än henne själv. Hon hade lagt märke till det förut, det var därför hon fortfarande var i hennes tjänst, men just denna kammarjungfru verkade genuint beundra henne på ett vis som få andra vågade visa öppet och det smickrade henne.

Åter blev hon övertygad om att det varit ett bra val att ha denna kvinna kvar i sin tjänst, för inte bara var valet av klänning passande, men hon verkade också genuint vilja vara till lags.

”Ett perfekt val. Jag har en middagsbjudning med handelsgillet Bläck och det vore synd att inte göra ett intryck, eller vad säger du, Farrah?” Hon log nöjt när hon fann namnet som hon letat efter, gömt någonstans bland minnet av alla som just nu var i hennes direkta tjänst. Det var inte lätt att minnas alla namn, men det var en ovärderlig kunskap att besitta på mer än ett vis.

Utan uppehåll så bytte hon om framför kammarjungfrun, drog på sig den nya klänningen och vände sig sedan om för att få hjälp med snörningen och kedjan i guld som Farrah ännu höll i sina händer. Det var en enkel klänning, men skärningen var smickrande och tygerna vackra, tillräckligt så för att imponera på Vesvia och hennes make under deras middag. Middagen då hon också skulle överräcka brevet som hon så noggrant författat för bara någon halvtimme sedan. Hon kunde inte låta bli att känna sig något nervös inför det hela, inte middagen, men brevet. Var det klokt att skriva till honom? Var det ett misstag som skulle kunna kosta henne mer än bara livet, eller var det ytterligare ett steg mot den makt hon så innerligt sökte?

Hon väcktes ur sina tankar av den andra kvinnans röst. Hon hade inte hört det första hon sade, eller så hade hon helt enkelt inte lagt särskilt mycket vikt vid komplimangen, men de sista orden hörde hon.

”Ja tack”, svarade hon med ett leende, kanske lite konstlat men ändå uppriktigt. Hon hade inte för avsikt att vara otrevlig mot de som tjänade henne med lojalitet, men hennes tankar hade gått till en något mörk plats och hon hade svårt att slita sig därifrån.

”Är ni nöjd i min tjänst, Farrah?” Frågade hon efter en liten stunds tystnad, mån om att bryta tankegångarna med något annat, och i ärlighetens namn så var det också något som hon var nyfiken på. Var lojaliteten där verklig? Kunde den finnas hon fler? Hon var väl medveten om att man lockade fler flugor med honung än med ättika och hon försökte vara rättvis mot de som tjänade henne, så länge som de förblev lojala det vill säga.