- This topic has 19 replies, 4 voices, and was last updated 1 år, 1 månad sedan by
.
-
Nervöst drog Toku i de längre ärmarna till den mörka kappan som hon bar över de vackrare sidentygerna till klänningarna hon sytt till dem båda. Det var en varm dag. En dag som det kändes som luften stod stilla och värmen gjorde så att det mörka håret klistrade sig mot hennes hud. Svetten var tydlig och även om Toku envist skulle påpeka att det enbart var värmen, hade hon en äcklig känsla i magen. Sorg? Nej… Det var något annat än sorg där. En nervositet och en gnagande ilska.
Den mörka blicken vandrade mot det som var hennes far. Tanken kändes märklig. Även om hon på många år inte ens lagt en sekunds tanke på honom… Kändes det märkligt att betrakta skepnaden under det röda tyget. Var det verkligen hennes far? Vem som helst kunde gömt sig under tyget. Trevande sökte sig hennes hand efter Okajis och när hon väl fann den höll hon den hårt. Nästan krampaktigt, som om hon var rädd för vad som skulle hända när hon släppte den. Tänk om det hela var en fälla?
Runt omkring dem var det fullt med främlingar. Främlingar som förvånade Okaji. Vilka var dem alla? Faktum var att hon inte hade något minne av sin far. Allt för sällan i hennes närvaro. Ständigt i den forna konungens närvaro, som hans skugga. Precis som Toku var Okajis. Kanske om de hade lämnat det förflutna senare skulle hon sett sina egna likheter med mannen som låg där framme. Envisheten, lojaliteten och viljan att göra något gott. Alltid en hjälpande hand till de som hade det svårt. Runt omkring dem verkade det vara många människor som inte hade allt för bra ställt i sitt liv, många hade snarare trasor än kläder. Ännu hade inte några vakter synts till, men någonstans var de. Det var svårt att ens fokusera på vakterna, utan det var snarare avslöjandet av Okaji som hon oroade sig över. Hur skulle hon skydda sin dam?
Nervöst bet hon i sin torra underläpp så att såren som redan funnits där sedan innan, gick upp och hon skakade lite på huvudet åt det hela medan hon rörde sig mot kroppen som doldes av det röda tyget. Hon sjönk ner på knän framför och hennes hand skakade något när hon rörde det röda tyget. Det var grovt och till och med sönder på vissa ställen.
“De… de har inte ens…” viskade hon till Okaji, kunde inte riktigt få ut sina ord. Men tanken på att en som så troget tjänat sitt rike och kejsaren inte ens skulle få ett rent och helt tyg. Vad spelade det för roll egentligen? Allt skulle väl ändå brinna i slutändan. Men trots det tycktes några envisa tårar dyka upp i hennes ögon, samtidigt som hon knöt sina händers nävar.
-
Okaji såg sig nyfiket omkring när de anlände, men kunde inte heller känna igen så många av dem. Vissa ansikten hade hon sett förut, men om det var hennes tid i palatset och vad de gjort för henne där kunde hon inte minnas. Hon hade ett bra minne, men de kunde lika väl ha varit människor hon sett på någon marknad, så främmande och fjärran hade palatslivet blivit för henne. Liksom Toku plågade värmen även Okaji, kappan besvärlig med sin täthet, men att hålla sig dold tills dess att det var av betydelse vilka de var kändes viktigt. Om de avslöjade sig nu inför dessa människor skulle de inte mer än skapa ett rykte, de behövde någon av betydelse. De hade blivit bjudna hit av självaste kejsaren, som säkerligen misstänkte att de aldrig skulle dyka upp, det hade varit idioti, men chansen fanns att de skulle få en möjlighet att se kejsaren i ögonen. När någon som tjänat kejsardömet i generationer gick bort, var det inte tillräckligt för att kejsaren skulle ge det en minut av hans tid?
Hon lät Toku krama hårt om hennes hand och gav henne ett bekräftande starkt grepp tillbaka för att visa att Tokus känslor var berättigade. Detta var en nervös stund, det kunde även Okaji erkänna, då det inte fanns någon garanti att de skulle lämna platsen vid liv, och inte nog med det så var det även begravningen av Tokus far. Av många anledningar fanns det orsak till starka känslor, men mer än någonting kände hon en sorg för Toku. De hade tillsammans lämnat det här livet, men i den här stunden kändes det för Okaji som om Toku hade förlorat mycket mer än Okaji. Visst, det hade sannolikt räddat Okajis liv, men det hade kostat Toku hennes liv och familj.
När Toku föll på knä framför den tygtäckta kroppen placerade Okaji en hand på hennes axel. Olikt Toku reflekterade inte Okaji över tygets tillstånd, det skulle trots allt brännas. Däremot anmärkte hon saknade av vakter väldigt tydligt. De kunde såklart anlända i samband med kejsaren, men mer rimligt hade det varit om de var på plats redan innan för att granska områdets säkerhet inför kejsarens ankomst.
“Vi har fortfarande tid att bara visa vår respekt och sedan lämna, min vän.” Hon höll handen på hennes axel och log försiktigt åt henne. Okaji ville såklart genomföra detta, det var som att ta en vikt av hennes axlar, men hon fasade för deras liv, Tokus mer än hennes egna, och även vad det potentiellt skulle innebära för alla närvarande om kejsaren här och nu bestämde sig för att utplåna alla som var närvarande vid avslöjandet. Riktigt så grym räknade hon inte med att han var, men hon har haft fel förr.
-
“Hideaki, det finns verkligen ingen anledning för dig att avbryta dina plikter som kejsare bara för en simpel tjänares skull.”
Farbrodern hade protesterat Hides vilja att närvara vid begravningen som ägde rum på palatset denna dag. Hide kunde inte förstå varför, det brukade aldrig vara något problem för honom att visa respekt för de tjänare som dött i sin tjänst. Inte för att begravningar som denna ägde rum särskilt ofta, men de gånger det hänt tidigare hade Hide i egenskap av kejsare närvarat i vart fall under en del av ceremonin. Det skulle nästan kännas märkligt att inte göra det, trots allt var tjänarna personer som ägnade sina liv åt att göra andras – Hides bland andra – lättare. Även om de inte var av särskild politisk status på något sätt ansåg Hide att det var rätt att tacka dem för sina tjänster. Mannen som skulle begravas denna dag var dessutom någon som tjänat kejsarfamiljen långt innan Hide var född, han var någon som lagt ner så gott som hela sitt liv för Nirais regerande familj, att inte visa tacksamhet på hans begravning var rent av respektlöst. Ansåg Hide i vart fall, men tydligen inte hans farbror.“Jag närvarar alltid vid sådana här ceremonier, jag förstår inte varför jag inte skulle göra det denna gång.”
De två männen från den kejserliga familjen gick bredvid varandra genom en av palatsets många korridorer. Hide var för en gångs skull högtidligt, kejserligt klädd med sina majestätiska tyger och utsmyckningar. Hans långa hår var till större delen utsläppt och välkammat, ärmarna på klädnaden långa och guldet och juvelerna han bar glittrande och välputsade. Att vara formellt klädd gjorde också på något vis att hans hållning och sätt att föra sig även blev formellt. Det var som om han inte bara tagit på sig kejserliga kläder, utan även den kejserliga titeln. Det var för Hide lika märkligt varje gång, och kanske just därför han så ofta som möjligt klädde sig mer enkelt.
“Självklart Hideaki, men ni har mycket annat att göra idag. Tycker du inte att det räcker med att jag närvarar?”
Hide suckade. Varför var farbrodern så envis just idag? Han stannade upp och lika så gjorde Doroku.
“Nåväl, men jag litar på att du framför mina djupaste beklagelser till mannens familj. Och även min tacksamhet för alla år han tjänstgjort för den kejserliga familjen.”
Farbrodern bugade sig lätt.
“Självklart, brorson.”Efter att de två skiljts åt och Doroku gått för att närvara vid begravningen som just borde börjat begav sig Hide till ett av palatsets mindre studierum. Precis som väntat fann han sin bästavän där, djupt försjunken i en skriftrulle.
“Lee.”
Sinlaien ryckte lätt till vid ljudet av sitt namn.
“Ers maje-” Lee harklade sig efter att han av ren reflex varit påväg att kalla Hide för majestät vid synen av honom i kejserlig klädnad. Titeln var något han viste att Hide avskydde när det kom från vänner och familj.
“Hide-” Lee fumlade lite med orden, “Vad gör du här? Hade du inte mycket att göra idag?”
“Det har jag.” svarade Hide, “men jag skulle vilja att du samlar ihop några livvakter åt mig och följer med mig på en begravning.”
Lee rynkade pannan.
“Har inte din farbror redan ordnat med vakter till dig?”
“Det trodde jag att han hade gjort, men av någon anledning vill han plötsligt inte att jag närvarar vi just denna ceremonin och han kan inte ge mig någon riktig förklaring på varför.”
Lee höjde på ögonbrynen.
“Så, vi har bråttom, ceremonin har antagligen redan startat och jag vill hinna visa min respekt och lista ut vad det är som försiggår med min farbror.”
Lee rullade hastigt ihop rullen han studerat några minuter tidigare och var på fötterna kvickt därefter. Också han var formellt klädd idag – vilket dock inte var särskilt ovanligt i hans fall.
“Ge mig fem minuter.” sade han och försvann därefter ut ur rummet.
-
Toku drog ett djupt andetag för att lugna sig själv, för att försöka få hennes händer att sluta darra. Okajis ord var lockande. Varför skulle de ens riskera sina liv för… Hon avbröt sina tankar. Så klart det var något som de behövde. Att leva i hemlighet tärde på dem och det var något som var fel med styret i Nirai. Det var inte svårt att känna det, eller se det för den skull.
“Ni vet att det vore slöseri av vår tid, min dam…” viskade hon och det var inte svårt att höra nervositeten där i hennes röst. Egentligen hade hon tänkt säga något mer, men blev avbruten när ett flertal vakter dök upp längst ner, men ännu kunde hon inte skymta kejsaren. Toku stelnade till och drog lätt i Okajis tyg medan hon satt kvar en liten stund till, för att det inte skulle se så misstänksam ut. Trots allt måste de vinna lite tid.
“Ser ni…. er bror, min dam?” frågade hon och kastade en hastig blick över axeln för att sedan låta blicken vandra ner mot tyget igen som låg kring hennes far. Försiktigt rev hon loss en bit av tyget som hon stoppade i en av sina fickor. Ett litet minne. En glimt av det förflutna.
-
Okaji vilade en hand på Tokus axel som bekräftelse att hon uppfattat samma sak som henne, men Okaji var inte lika diskret. Hon vred på huvudet för att se de anländande vakterna, räknande och för varje hon räknade tryckte hon försiktigt till med ett finger mot Tokus axel för att förbereda henne. Vakternas hållning var avslappande för Okaji, de bar inte sig själva som en elit, utan de var sannolikt en styrka vars tystnad kunde köpas eller inte höga nog i rang att de alls fått veta vilka de hade skickats att ta hand om. För stunden kände sig Okaji inte orolig, de såg inte ut att bära på pilbåge, för varför hade det behövts? De var obeväpnade, hennes vapen väntade utanför begravningen.
“Han ser inte ut att vara här, nej, om han inte klär sig som tjänare eller soldat. Vi får hoppas att han förbereder sig för en entré, hellre än att han inte dyker upp alls. Säkerligen vill han bekräfta med egna ögon att jobbet blir gjort.” Hennes röst var låg, men hon dolde inte att hon pratade. Bara vad hon pratade om. Hon tog några djupa andetag och gick själv ner på knä bredvid Toku. Hon placerade sedan en hand ovanpå tygen på kroppen framför dem, för att visa genuin respekt. Det såg ut som att de skulle behöva strida, och inget kändes mer respektlöst än att spilla blod på en begravning, men hon tvivlade inte på att det var vad Tokus far hade velat, om det innebar att de, och särskilt Toku, var trygg.
-
Doroku gick med avslappnade steg in på begravningen fast att hjärtat pumpade farligt snabbt i bröstet på honom. Stress, ilska, förakt och rent hat var vad som snurrade i honom. Men utåt syntes inget av detta. I ansiktet fanns skymten av ett leende, visserligen kallt och känslolöst, men dess närvaro var ändå nog för att för att dölja det vidriga av hans inre. Kejsarens farbror stannade upp då hans blick föll på de två kvinnorna på knä framför kistan. Då han såg det kejserliga sigillet på brorsdotterns klädnad gick inte längre masken av ett leende att dölja det blixtrande hatet som kom från hans ögon. Hade det funnits mer tid och om inte Hide varit i vägen, skulle han dragit ut på prinsessans död. Slängt henne i palatsets fängelsehålor och segdraget dödat henne på värsta tänkbara sätt. Så mycket huvudverk och överarbete hon orsakat honom genom åren fanns det få människor han avskydde mer. Men, trots den våldsamma stormen han gärna släppt ut över sitt äldsta brorsbarn så höll hann sig lugn. En harkling från hans strupe avbröt effektivt ceremonin och gav honom utrymme att snabbt och idiotsäkert göra slut på tjugo års migrän.
“Min djupaste beklagelser, för alla som kommit för att ta farväl denna dag-” ett artigt svammel om hur förtvivlad det gjorde honom att spilla blod på en begravning. Även om han inte egentligen kunde bry sig mindre, “-för hela rikets säkerhet och för den avlidnes respekt har därför hans majestät inte kunnat se någon annan utväg än att omedelbart avlägsna den stora förolämpningen av att ha dessa förbrytares närvaro under ceremonin.”
En viss tumult bröt ut bland begravningsgästerna då Dorokus styrka närmade sig prinsessan och hennes tjänarinna. Nog för att det skulle bli mycket prat om det hela ett tag framöver, men det var ett litet pris jämfört med hur mycket brorsdotterns avrättning var värt. Ett svagt, men denna gång äkta, leende smög sig fram över Dorokus ansikte då soldaterna drog sina klingor. Det var längesedan nu han känt en sådan belåtenhet.“Mina djupaste beklagelser, men kejsarens order-”
“Vems order?”
Den goda känslan dog ut snabbare än en eldsflamma under vatten då han hörde brorsonens röst bakom sig. Hastigt vände han sig om och mötte Hides förvånansvärt stränga uppsyn. Sällan hade han sett brorsonen med en så kejserlig närvaro förut. Vakterna som närmat sig kvinnorna vid kistan hade stannat upp och lika så tycktes alla närvarande gäster. Hide, tillsammans med sin Sinlaivän och en egen vaktstyrka hade valt att närvara vid ceremonin även om brorsonen tidigare sagt att han inte skulle. Nu stod han där med farbrodern som en ertappad tjuv framför sig och ingen på platsen tycktes riktigt förstå vad som hände. Kejsaren och hans farbror hade aldrig förut offentligt visat några meningsskiljaktigheter. Om detta nu var vad det var.Kejsaren höll sin blick stenhårt i farbroderns. Ännu hade han inte så mycket som lyft huvudet för att se vad tumulten på platsen egentligen handlade om.
-
Vakterna som närmade dem båda fick hennes hjärta att slå allt hårdare i bröstet och hennes hand sökte sig till paraplyet, hennes dolda vapen. Inte för att hon kunde göra allt för mycket med det. Men hon visste att Okaji kunde och med något skakande händer pressade hon in det i Okajis händer. Hon drog lätt efter andan över farbroderns uttalande. Förstås var det inte något oväntat – snarare väntat men att höra dem klinga i öronen fick blodet att rusa. Ilskan blossade upp. Det var som om en bikupa äntligen föll till marken efter att en pojke hade petat på den med en pinne. Eller ett vattenkärl som långsamt fyllts upp under de senaste åren men som till slut blev överfyllt.
Ett skratt lämnade Tokus läppar och fyllde den spända situationen efter att kejsaren anlänt. Rösten och ansiktet bekant, men just i de få sekunderna var hon ett ilsket bi eller en tjur som såg rött. Långsamt reste hon sig upp, för att göra en gest mot folket som var samlat där omkring dem.
“Rikets säkerhet… och avlidnes respekt. Har ni någonsin hört något så dumt?” frågade hon och fixerade blicken på farbrorn för att fnysa och knöt sin ena näve för att försöka att lugna sig, inte för att det gav någon bättre effekt. Återigen lämnade ett skratt hennes läppar, ett hånfullt snarare än glatt.
“Hungersnöd, sjukdomar och fattigdom. Allt som kejsaren och hans farbror har vänt bort sina ögon ifrån! Och som grädde på moset, ett bevis på att kejsaren naivt har trott på sin farbrors ord, eller inte bemödat sig att resa sig ifrån hans bekväma bak!” utbrast hon, klart och tydligt även om hon försökte att undvika kejsarens blick, för hon visste att det dåliga samvetet skulle krypa fram tids nog då och det var inget som hon hade tid för nu. De hade redan satt stenen i rullning och det fanns inte direkt något sätt att avbryta det som redan var igång.
“En kejsare som inte ens är vald utav Sei! Nej, vår rätta kejsarinna som…” började Toku, men hon hade förstås aldrig riktigt varit något av en talare och hjärtat slog hårt i bröstet, nervös över alla blickar som var riktade mot henne och Okaji.
-
Okaji såg sig om när hennes farbror klev in i rummet och började tala. Omkring dem var vakterna redo att kliva in och göra sina blodiga jobb, medvetna eller ej om exakt vad det skulle innebära. Okaji hade aldrig haft det svårt att döda för att skydda sig själv och än mindre svårt att döda för att försvara Toku, men i den här stunden kände Okaji ett motstånd när hon mötte blickarna från vakterna. Deras övertygelse var fullständig, de följde befälhavarens order och det var tillsynes en skändning av någonting vackert, åtminstone utifrån vad farbrodern troligtvis hade berättat för dem. Det krävdes att Toku talade för att Okaji skulle återfå fokus och påminnas om just hur viktigt det var att hon fick dem ut härifrån levande och vakternas värde blev försvinnande litet i kontrast.
Hennes händer var slutna hårt och hennes hållning raknade när hon reste sig vänd mot farbrodern, och höll ut ena handen som nu höll paraplyet utan att hon hade insett att hon ens fått det av Toku. I vanliga fall hade hon ädelt låtit Toku behålla det för att även om det var ett farligare vapen i hennes händer så utjämnades hotet mellan de två när Toku var beväpnad om de bara hade ett vapen mellan de två.
“Lyssna,” Började hon med stark röst och började se sig om mot soldaterna hellre än farbrodern eller den nyligt anlända kejsaren. Hon hade överraskats av att de inte hade samma insikt kring situationen, men samtidigt kunde hon inte förvånas över att hennes farbror hade fört kejsaren bakom ljuset. Till vilken utsträckning däremot var hon inte säker på, och hon räknade inte med att kunna vädja till kejsaren eller farbrodern, så hennes enda chans var egentligen att rikta talet mot de omkring henne och så tvivel inför striden som troligtvis var på väg.
“Min vän talar sanning. Blod och förräderi tjugo år gammalt har gett er en förledd, blåögd kejsare istället för den kejsarinna ni hade kunnat ha, krigaren som står inför er nu. Vi är idag dock endast här för att säga adjö till en kär far och sedan lämna. Öppna vägen ut åt oss och ingen kommer behöva mista livet.” Hon förstod att hon stod i klänning och kappa med paraply i hand inte riktigt hjälpte hennes fall, att hon inte var vidare skräckinjagande, men att försöka var viktigt.
“Mitt namn är Okaji. Fastän en gång prinsessa är jag nu Solfalkarnas ledare och paraply eller inte kommer de flesta av er inte överleva ett försök på mitt liv eller hennes, så som basilisk, sinlai och krigsherre har mött sina öden innan er.” Hon stannade inte med blicken på vakterna omkring dem däremot, utan vände den mot hennes bror och farbror, och stirrade dolkar i deras riktning, en blick hon hoppades gjorde det tydligt att om de inte fick lämna begravningen, skulle hon inte tveka att använda våld, mot dem, som slutlig lösning. Om hon tvingades till ett val mellan att se Toku dö på en begravning eller störta ett regim (även utan en övergångsplan), var svaret inte svårt alls. Hon skulle vada över alla deras kroppar innan hon lät ett hår krökas på Tokus huvud, som endast kom hit för att säga adjö till sin far.
-
Det hade kommit som ett slag i ansiktet för den unge kejsaren att se sina nyligen bekanta befinna sig på begravningsplatsen. Inte nog med det, de råkade även vara kärnan till all tumult som uppstått. Efter att både Toku och Okaji dessutom i princip hållit var sitt självberättigande tal som inte Hide kunde förneka fick tankarna i hans huvud att snurra så började han känna stickningar i fingertopparna. Om det var chock som orsakade det, ilska eller något annat var svårt att avgöra men mer synlig reaktion än några få ryckningar i tummen fanns inte hos kejsaren. Även hans inre var i viss konflikt, var hans yttre lugnt och neutralt – som alltid då han klev in i kejsarrollen. Det var en märklig sak egentligen. Hur drastisk skillnaden på Kejsar Hideaki och Hide var. Så gott som två olika personer.
Då Okaji tystnat drog Hide diskret en liten suck. Han tryckte undan sina tankar och känslor, ignorerade helt för tillfället vad de två kvinnorna sagt och höjde mjukt sin ena hand. Platsen som tidigare varit full av mummel, trampande och en allmänt hög ljudnivå för en begravning blev genast knäpptyst. Hide sänkte sin hand mjukt igen innan han talade.
“Det här är en andlig plats. Den döde och hans familj har skändats nog. Inget blod får spillas och inga ord av vrede eller vanheder får yttras. Låt begravningsceremonin fortsätta utan mer disharmoni.”Kejsaren sade inget mer. Han lät sina få ord smälta in hos samlingen människor. Det tog inte många sekunder innan tempelmunkarna och begravningsförrättarna förstod sina order, bugade sig för kejsaren och återgick till de riter, böner och sånger de avbrutit vid tumulten en liten stund tidigare. De som kommit för att visa sin respekt, lägga blommor och gåvor och ta farväl av den döde fortsatte att göra detta som tidigare. Precis som kejsaren beordrat rullade begravning på igen som om ingenting hänt. Kvinnorna som varit centrum av konflikten gicks förbi som om de aldrig sagt något. Kejsarens farbror drog sig undan till ett hörn – men kom dock inte längre än så. Vaktstyrkan som samlats ihop av Lee hade ställt sig som i en ring runt platsen och blockerade alla utgångar. Några av farbroderns vakter hade också anslutit sig till dessa och scenen blev snabbt mycket mindre hotfull. Det var såhär Lee och Hide officiellt jobbade som bäst. Hide behövde inte ge order åt Lee för att han skulle veta vad som förväntades av honom. De unga männen kompletterade varandra väl. Med Hide i fronten som ledare med sin karisma och Lee i bakgrunden som i tystnad fogade samman allt.
-
Som vanligt när hon var nervös tuggade Toku på sin läpp – så pass nervös var hon att hon till och med hade lyckats bita hål på den. Även om hon inte ens lade märke till de små såren som färgade hennes bleka läppar allt rödare. Stämningen var så spänd att vem som helst skulle bli nervös över det hela. Blicken till Toku vandrade mellan Toku, vakterna och kejsaren. Någonstans skulle hon säker ifrågasätta hur hon hade agerat – var det hela dumt? Dåraktigt?
Men när hon såg på Okaji, visste hon att det var rätt val. Vad som än hände skulle hon vilja vara vid hennes sida. Kejsarinna eller inte. Den sanna ledaren. Lite krampaktigt höll hon i sin klänning under hela begravningen. Faktum var att hon inte riktigt hade förväntat sig att vara där hela och alla känslor som bubblade upp inom henne.
Vad nu? Hur skulle de komma förbi kejsaren och hans vakter? Eller frågan var väl snarare om. Lite nervöst såg hon mot Okaji. Hade hon fördömt henne med?
-
Okaji vägde alla hennes alternativ mot varandra, men oavsett vinkel kunde hon inte på något sätt trotsa kejsarens order och samtidigt vara säker på att Toku inte tog skada. Att hon själv skulle komma levande ut ur palatset var osannolikt, än mindre staden just nu. De hade män i närheten av byggnaden, men det fanns inget sätt hon skulle kunna signalera dem utan att göra det tydligt för alla närvarande att hon gjorde någonting sådant. Så hon stod där, hennes blick vandrande mellan hennes bror, Toku och gästerna. Farbrodern ville hon inte ägna en sekund åt, annat än att säkerställa att han inte var för nära dem.
Många av gästerna ignorerade stelt duon som stod bredvid den avlidne, men om det var på grund av det hon hade sagt eller kejsaren var omöjligt att tyda. Det som var tydligt däremot, var att några av besökarna verkade acceptera att Toku var en anhörig och i samband med visad respekt till Tokus far, ägnades en artig gest av vissa till Toku också, något enstaka ord, huvudböjning eller annan indikation av respekt.
Hon höll hårt om paraplyet Toku hade gett henne, det var deras enda vapen, och om det skulle krävas av henne att slå sig igenom kejsarens alla vakter, kejsaren själv och Hide med ett paraply för att säkerställa Tokus överlevnad, då var det vad hon skulle göra. Om väl stridigheterna skulle börja hade hon dessutom ingen anledning att inte försöka signalera till sina män att de behövde hjälp. För tillfället däremot så stod hon helt enkelt tyst, hennes knogar vita från greppet om paraply och hennes huvud värkande från hastigheten tankarna snurrade. Ingen öppning, inget hot, ingen blick skulle hon missa. Hon fasade för det alternativ som började enligt hennes uträkningar bli mer och mer deras enda.
“När vad som än händer, händer … Lita på mig.” Hennes röst var låg nog att bara Toku kunde höra. Hon försökte inte dölja att hon pratade med henne, men hennes röstläge var tränat för tysta uppdrag och ingenting bortom läsning av läppar hade hjälpt någon annan i rummet uppfatta vad hon sa.
-
Begravningsceremonin pågick i lite mindre än en timma till. Stämningen var ansträngd men ingen mer tumult av något slag uppstod, precis så som kejsaren beordrat. Ritualer genomfördes, ljus och rökelse brändes och sånger sjöngs av tempelmunkarna medan deltagarna tog sina farväl och visade sin respekt för den avlidne och hans familj. Även Hide i sin roll som kejsare gick fram till den överklädda kroppen och visade sin respekt precis så som han brukade göra då en tjänare i hans hov gått bort. Han lade en Higanbana blomma vid kroppens fötter och sade med böjt huvud och låg röst en avskedsvers precis så som traditionen för ett formellt och respektfullt begravningsadjö var. Då han skulle gå tillbaka igen vände han sig dock mot kvinnan han kände som Kaya och fångade hennes blick för första gången sedan hon dykt upp på platsen. Med samma sänkta, lugna röst han sagt avskedsversen i och med sin kejserliga ton sade han:
“Mina djupaste beklagelser.” efter att även ha sänkt huvudet kort mot kvinnan vid Okajis sida, vände han sig om igen och tog sig till sin plats igen. På vägen dit bugade sig alla han gick förbi så djupt att en del nästan satte pannan i marken. Den sista huvudsänkningen var någonting kejsaren vanligtvis inte gjorde vid vanliga tjänar begravningar. Många blickar slängdes både misstänksamt och rent av avundsjukt mot Toku efter detta.Då begravningen var över tog sig alla gäster ut genom de vaktbevakade utgångarna. Utanför själv ceremonisalen var en tempelgård. Alla vakter ställde sig, efter Sinlai Kaehdaras diskreta order, vid varje utgång samt runt murväggarna som omslöt platsen. Begravningsgästerna fortsatte ut från tempelgården men Kejsaren, hans farbror och vakter dröjde sig kvar. Vakterna släppte inte heller förbi de två kvinnor som skapat uppståndelse under ceremonin. Då de resterande på platsen endast var de nämnda talade kejsaren för första gången igen efter de korta ord han sagt till Toku under begravningen.
“Ceremonin är över. Det är tyvärr dags för er att lämna platsen nu.” -
Som vanligt förstås, följde Toku etiketten till punkt och pricka. Kanske var det lite av en förbannelse likaså? För just nu hade hon större lust att skrika, göra oväsen eller rusa därifrån. Blicken var fast på blomman, för att följa kejsaren med blicken medan hon hörde Okajis ord. Utöver att hon förmodligen inte hade något val, kändes det onödigt att kommentera – för hon om någon visste att tilliten från Toku var oändligt och skulle aldrig försvinna.
Hjärtat slog några extra steg när hon hörde konungens sista ord. Tyvärr dags att lämna platsen nu. Orden kändes inte så ovänliga i sig. Det var snarare det att utgången blockerades av vakterna och Okajis äldre farbror. Lite trotsigt, speciellt för att vara Toku, korsade hon sina armar och granskade konungen uppifrån och ner.
“Om så är fallet, kanske ni skulle kunna flytta på ett kejserliga arsle och be era vakter att flytta på sina med?” frågade hon med en rodnad som motsa hennes kaxighet och lät sin blick lite nervöst vandra mot Okaji.
-
Okaji stod tyst under resten av ceremonin, till och med när de stod så nära kejsaren att hon kunde känna doften hans, hon stod tyst och i den stunden tyglade sig från att angripa honom. Det hade inte tjänat henne någonting, men att se honom så nära, och så till synes oberörd av hennes avslöjande höll en stark låga vid liv inom henne. Hon hade i princip bekänt sig som hans syster, och oavsett hur han tolkade hennes ord så kvarstod faktumet att hennes avslöjande om att hon hade varit prinsessa och att hon kunde ha varit deras kejsarinna inte riktigt hade provocerat fram de reaktioner hon hade tänkt sig. Inga alls faktiskt. Hon drog slutsatsen att han visste om att han hade en syster, och trots att han spelade ovetande till farbrorns aktiviteter så visste han nog mer än han visade.
Hon tänkte tillbaka till när de alla satt och drack te, och hon reflekterade över allting han hade sagt. Hade han vetat redan då vem hon var, verkligen vem hon var? Inte bara Okaji, ledare över hyrkompaniet, utan även Okaji, den förlorade systern. Det var inte det ovanligaste namnet, men en smart man kunde helt klart para ihop tidslinjerna. Farbrodern verkade ha gjort det tillslut. Hon hade blivit avrådd från att använda namnet Okaji när hon började bli känd för sitt kompani, men hon ville aldrig helt begrava sitt förflutna, upprörd som hon må ha varit på det.
Han återgick till sin kejserliga hörna och när ceremonin väl var slut var Toku och Okaji de sista kvar i salen, med undantaget för vakterna som med sin blotta närvaro vallade ut dem till gården. När kejsaren slutligen talade igen stirrade Okaji honom rakt i ögonen, hennes blick vass som dolkar. Hon placerade en hand på Tokus axel men släppte inte kejsaren med blicken. När hon talade hade hennes röst en ton av avsky.
“Du är Dorokus skapelse, men kanske ändå en man med någon slags heder. Här har du oss, Solfalkarnas Okaji och Toku, blott på plats för att säga adjö till en förlorad familjemedlem på inbjudan av kejsaren själv. Visa oss vilken slags man du är, låt oss lämna palatset oskadda och jag kanske överger mitt löfte om att ödelägga ditt hem helt och hållet.” Hennes ord innehöll några omformuleringar, men i det stora hela syftade hon på allt de hade pratat om. Kunde kejsaren släppa Okaji om hon vandrade in i palatset hans? Få personer i Nirai utgjorde ett större hot mot honom och hans styre. Hon började röra sig mot utgången, med en arm om Toku, men höll noga koll på kejsaren och de omgivande vakterna.
-
Utanpå var kejsaren av Nirai samlad, lugn och oberörd. Hans ansikte visade inget tecken på känslor överhuvudtaget och han mötte utan problem Okajis hårda blick utan att vika undan. Inuti stormade hans tankar och känslor dock. Ju längre tid som gick desto svårare var det att hålla sig tyglad. Aldrig förr hade det varit så svårt att spela rollen som rikets harmoniska, stabila kejsare. Hide kände sig varken harmonisk eller stabil för tillfället. Ilska, förvirring, känslan av att ha blivit förråd och även bubblandet han kände var gång han såg på Toku – som verkade vara Kayas riktiga namn – allt var i en salig röra inom honom. Han visste inte ens vem han var arg på, sin farbror eller Okaji. Det kvinnan framför honom tidigare sagt kunde inte innebära något annat än att de var släkt, syskon till och med. Men det fanns inte en chans på jorden att det kunde vara sant. Hide hade inga syskon. Han hade alltid varit ett ensambarn. Det närmsta till ett syskon han hade var Lee, och det var egentligen inte särskilt nära. Inte skulle väl hans far, mor, farbror och så gott som hälften av hela hovet dölja en så stor sak från självaste kejsaren? Det kunde inte stämma. Men samtidigt, Doroku hade uppenbarligen inte velat att Hide skulle veta om Okaji, så någon form av sanning måste ha legat i hennes ord. Men det fanns inte en chans att de var syskon. Även om hon var slående lik Hides mor…-
Bestämt tvingade han sig själv att inte låta tankarna glida iväg mer. Han skulle ändå inte kunna reda ut något för stunden. Det viktigaste just nu var att hålla masken och hantera vad som hände så smidigt som möjligt, utan att vare sig Doroku eller Okaji fick reda på vad han tänkte. Under begravningsceremonin hade han tänkt ut vad han skulle gör väl ritualen var över. En plan han var väl medveten om att så gott som ingen förutom han själv skulle uppskatta särskilt mycket. Han kunde redan höra både Lee och sin farbror banna honom för att vara från vettet. För att inte nämna vilken vrede han riskerade att skapa hos Toku och Okaji. Men det var risker han var beredd att ta. Tills vidare i varje fall. Tills han funderat ut vad som var sant och inte. Planen var en kompromiss mellan de två alternativ han hade. Att lite på sin farbror, eller tro på det som Okaji sagt.
Då Okaji talat klart och började ta sig mot utgången nickade Hide mot vakterna för att ge sitt godkännande att släppa förbi henne. Bara av den lilla rörelsen kunde han känna ur spänningen från hans farbror och Lee blev betydligt mer påtaglig. Men det var bara början.
“Du fick ett löfte om att kejsaren skulle låta dig gå fri, Dono Okaji, och ett kejserligt löfte är en ed. Lämnar du palatset fredligt har du ingenting att oroa dig för.”
Hide gjorde en paus och kunde tydligt känna hur både Lee och farbrodern bakom hon höll på att gå i taket av det han just sagt. Vakterna lydde dock först och främst Hide och lät Okaji passera förbi dem utan hinder.“Fröken Toku däremot-”
Hide hann knappt säga klart det sista ordet innan vakternas vapen hårt hade slagit mot varandra precis vid utgången till tempelgården. Deras häftiga rörelse särade hastigt på de två kvinnorna. Okaji hamnade på ena sidan utgången och Toku på den andra – den sistnämnda fortfarande inom tempelområdet.
“-har inte fått samma löfte.” fortsatte Hide i samma lugna, oberörda ton som han haft hela dagen, “och kommer därför att stanna som gäst på palatset.” -
Förstås var det svårt att övertala Okaji att släppa hennes axel, men Toku klämde hennes hand milt och försäkrande att det skulle gå bra med ett svagt leende och en uppmuntrande nick. Så som hon hade gjort så många gånger innan. Även om hon kände en bitter avsmak av situationen. Någonstans inne i huvudet skrek hennes undermedvetna att något var fel. Men hon klämde Okajis hand igen och knuffade henne nästan framåt emellan vakterna. Redo att hoppa på och bita dem om de ens rörde ett finger på hennes Okaji. Hon skulle precis röra sig efter Okaji när vapnena slog hårt till framför henne. Det hela skrämde henne och hon gav till ett högt pip för att försöka röra sig bakåt – vilket var mer ett snubblande och ett desperat försök att komma därifrån. Orden som lämnade kejsarens mun efteråt fick henne att rynka på ögonbrynen förvirrad. Vad skulle han med henne till?
Det var inte svårt att veta vilket vulkanutbrott Okaji skulle vara efter det. Men, omringade som de var skulle de säkert betyda Okajis död och det… Det var inte ens en tanke som Toku kunde tänka. Hon sträckte fram sina händer mot Okajis – som inte verkade få nå dem när vakterna stod som statyer emellan dem och höll dem ifrån varandra. I ett, förmodligen misslyckat, försök att se lugn ut log hon ett svagt leende mot Okaji.
“Du måste gå, min dam. ” sa hon, på det envisa sätt som hon så sällan släppte hennes titel även om titeln aldrig hade passat Okaji. Eller om den passat, var det en sko som gav henne skavsår och innerst inne förbannade hon sig själv. Varför hade de satt sin fot i detta ställe som Gud hade glömt?
“Använd ditt förnuft och inte dina känslor nu, min dam.” fortsatte hon med en menande blick där hon försökt att dölja sitt rop på hjälp och också antyda att det verkade vara det som kejsaren själv gjorde. Någon som agerade med sina känslor, var oberäkneliga och det kunde vara farligare än en logiskt tänkande man.
-
Toku hade inte fel. Okaji hade varit skeptisk till att de skulle få gå även om han var en man vid sitt ord, just för att hon utgjorde ett sådant hot på så många sätt, och trots att hon förväntade sig bli förrådd av honom i sammanhanget så var hon ett hjärtslag bort från utbrott när vakterna separerade på henne och Toku. Känslan var som knivar i hjärnan hennes och hennes tankar var inte mer än ilningar för ett ögonblick när hon insåg vad som hade hänt, men Tokus röst bröt hennes påbörjade rörelse för att angripa vakterna, och istället mötte hon blicken. Hennes ansikte var rött från känslor och hon såg Toku i ögonen.
Tystnad rådde i säkert en minut, tankarna hennes snurrade medans de slutna nävarna vitnade under handskarna från kraften bakom, men slutligen kunde hon bara nå samma slutsats som Toku. Hon hade själv övervägt risken att kejsaren genom hans tidigare visade intresse för kvinnan skulle kräva henne för sig själv, och hon tog ett slutligt djupt andetag. Hon såg mot kejsaren kort och studerade hans ögon för att se hur situationen reflekterades på honom, och hon lät blicken även vandra till hans närmsta man och farbror för att mäta deras reaktioner. Det verkade inte som att någon var överens om beslutet, detta utöver faktumet att det verkade som om det fanns ett halv dussin olika versioner av kejsaren. Hon kunde se sprickorna i fasaden hans, några som kanske han själv inte ens visste om, då hon även tjugo år senare verkade känna sin farbror bättre än brodern som nu levde med honom.
“Okej,” Började Okaji och mötte Tokus blick igen. “Försök att inte rasera hela riket innan jag är tillbaka.” Sa hon enkelt, med ett genuint leende från kind till kind, sällan givet och försiktigt började hon backa för att sedan efter bara några steg till vända om och färdas bort från palatset, sneglande över sin axel för att säkra sig om att ingen försökte sig på någonting när hon hade ryggen vänd.
Hon litade på Toku mer än hon fruktade kejsaren. Och det här var ett ‘på återseende’, inte ett ‘farväl’.
-
Det hade varit en märklig upplevelse för Catea, att delta i en begravning till en viktig person hon inte kände. Trots allt hade hon levt sitt liv isolerat i bergen, med sin orden, och plötsligt slängs in i allt detta politiska kaos. Känslig som hon var kunde hon heller inte stänga av alla olika känslor omkring sig. Vissa faktiskt genuint sorgsna, men mest förundrade det henne hur många som deltog i begravningen utan att känna något annat än likgiltighet – eller med förhoppningar om sina egna ambitioner. Men det var annat också i luften, en spänning hon inte helt kunde lägga fingret på. Egentligen hade hon inte tänkt delta, om det inte varit för att något inom henne lett henne dit, något som sa att hon behövde vara där. Instinkter och känslor hon länge hade börjat lita på, och än en gång förstod att lita på då hon började se dramat utspela sig, allting verkade röra sig runt personerna hon träffat innan tillsammans med kejsaren och Lee.
Då ceremonin var över hade hon tagit sig närmare kejsaren, trots allt var hon där för att se till att han inte skulle råka ut för fara – hur motbjudande det än kändes då han skurkaktigt avslöjade att han skulle ta Toku till palatset. Hon rynkade på ögonbrynen, uppenbarligen inte nöjd över vändningen i dramat. Hon hade rört sig närmare, nära nog att möta Okajis blick en kort stund – kanske ett löfte om att hon skulle se efter Toku om det skulle behövas. På samma vis sökte hon Lees blick, som för att försöka få en förklaring på vad det var som pågick.
-
Lee
Sällan i sitt liv hade Lee varit så fruktansvärt förbannad. För första gången sedan han kommit till palatset i sin unga tonår kunde han inte tygla sin ilska. Viskningar från tjänare genom korridorerna och allt mellan nervösa och förvirrade blickar från män som stod under honom hade följt efter då han lämnat Hide strax efter begravningsceremonin. De alla trodde att han var upprörd över att kejsaren låtit en kriminell gå fritt från palatset, och nog för att även det var upprörande för sinlaien, men det som verkligen fått bägaren att rinna över för Lee var den som Hide inte låtit gå fri. Fröken Toku, som hennes namn tydligen var, satt sedan begravningen några timmar tidigare fången i ett flådigt gästrum på palatset. Fången, för någon gäst var hon knappast, även om Hide gett tydliga instruktioner om att hon skulle bli behandlad som en.I sitt eget rum, bortanför alla blickar, hade Lee nästan slagit sönder sitt eget skrivbord. Aldrig hade han varit så upprörd tidigare. Eller, det var i och för sig inte helt sant. En gång tidigare hade han slagit sönder något i ilska, men den gången hade det inte varit något bord utan istället en person. Men aldrig tidigare hade Hide gjort honom så upprörd. Aldrig tidigare hade han ens trott att Hide skulle kunna göra honom så arg. Och då var Hide ändå ganska bra på att komma på diverse dumheter. Med en djup suck och en blåslagen hand sjönk sinlaikrigaren ner på sin säng och drog sin icke-skadade hand genom håret. Nog för att Hide till skillnad från Lee vuxit upp utan syskon och framförallt utan så många kvinnor i sin närhet, men ändå hade Lee trott att hans vän hade mer vett än att bokstavligen kidnappa den han förälskat sig i. För det var precis vad som just hänt. Det spelade ingen roll hur mycket Hide bortförklarat det hela med diverse ursäkter om att hon skulle behandlas som en gäst och att hon “omhändertagits” från Okaji i politiskt syfte. Toku var kidnappad för att Hide gått och förälskat sig i henne. Så enkelt var det i Lees ögon, och antagligen var han den enda som faktiskt såg det hela för vad det var. Nära vän till kejsaren som han var.
Så besviken på sin vän som han varit en halvtimma tidigare då han stormat ut ur kejsarens kontor hade han aldrig trott att han skulle kunna vara. Konversationen han haft med Hide efter begravningen den korta stunden de bara varit de två hade nästan drivit honom till vansinne. Hur högt upp Hide lyckats trycka sitt eget huvud i sitt arsle var något i hästväg. Nog för att Lee inte hade mycket till övers för vem som än tjänade en brottsling men trots det så var Toku en person. En person och inget objekt som kunde “omhändertas” (och antagligen behållas) i personligt syfte – så som Hide nu hade gjort. Visst, kejsaren hade laglig rätt att mer eller mindre göra vad han ville med vem han ville men det betydde inte att det var etiskt rätt. Särskilt inte i Lees ögon. Trots bästavänens kejsarskap så såg sinlaien även på honom som en person. En person han trott så mycket bättre om än någon som kidnappade kvinnor och låste in dem i torn för att de råkade vara söta. Lee knöt hårt sina fingrar trots att det gjorde ont i knogarna. Inte bara gjorde situationen honom arg, utan även orolig. Om Hide kunde göra en sådan här sak utan dåligt samvete, var gick egentligen hans gräns för rätt och fel? Vad skulle han göra med Toku när hon motsatte sig hans intresse för henne?
Hastigt reste sig sinlaien upp från sängen. Den sista tanken ville han inte tänka på. Istället drog han fram bandage ur en nu väldigt sned låda under skrivbordet, lindade om sin skadade hand och rättade till sin hårknut. Därefter tog han ett djupt andetag och lämnade sitt rum igen.
Yanfei
Exalterat men även lite nervöst gick Yanfei med kvicka steg den sista biten fram till damens dörr. Vakterna hade släppt förbi henne till den nyanlända gästens korridorer med en enkel nick efter att hon visat upp det kejserliga sigillet hon personligen fått av kejsaren. Det här var första gången hon fått en så viktig uppgift direkt av hans majestät. Dessutom var det första gången hon blivit ombedd att betjäna en ung, ogift dam på palatset. Så gott som alla tidigare gäster hon tjänat var antingen mycket äldre eller gifta. Eller både ock. Inte nog med att hennes nya dam var ung och ogift, hon hade även tilldelats vad som brukade ses som kejsarinnans korridorer och gemak. För tillfället hade inte Nirai någon kejsarinna då den sittande kejsaren var ogift, men just därför var det extra exalterande att nu tjäna den ogifta kvinnan som bodde i salarna. Kunde hon vara Nirais blivande kejsarinna?Med sig hade tjänarinnan en förgylld låda full av kläder, smycken och diverse skönhetsprodukter. Ytterligare en anledning till att hennes nya dam var så spännande att tjäna. Yanfei hade fått helt fria händer att välja ut bland de mest eleganta och dyra plagg och produkter som palatset kunde erbjuda att ta med sig för att passa upp på den nya damen. Aldrig förr hade hon fått göra något liknande och aldrig förr hade hon varit så ivrig att jobba.
Yanfei harklade sig så tyst hon kunde framför dörren till gästens sovgemak innan hon sträckte på ryggen och knackade på.
“Dam Toku?” sade hon och tyglade sin exaltering så gått hon kunde, “jag heter Yanfei, jag är här för att tjäna dig.” -
Det var inte svårt att känna igen kammaren som hon hade placerats i. Allt för många gånger hade hon följt sin mor hack i häl när hon passade upp på kejsarinnan när hon var för liten, innan Okaji födds till och med. Allt gjorde henne obekväm. Även om hon måste erkänna att hon hade saknat den sköna sängen, de rena ytorna… Men allt kändes tomt och blekt utan Okaji. Som de flesta andra dagar stod hon vid fönstret för att se ut. Kanske en glimt av Okaji?
Fast det skulle knappast hända, och om det hände… Då önskade hon nästan att det inte skulle göra det. Trots allt skulle väl den enda orsaken vara att hon blivit fångad. Om hon inte var dåraktig nog att försöka smyga sig in i palatset. Ett litet leende fanns på läpparna när hon tänkte på hur den prinsessan alltid hade smygit in genom hennes fönster. Däremot vaknade hon till av att någon öppnade dörren och tilltalade henne… som dam? Orden fick henne att skratta till och hon höjde på ögonbrynet lite frågandes. Som om hon inte riktigt förstod om det hela skulle vara ett skämt.
“Dam? Jag är en tjänarinna som du. Ingen fin dam.” påpekade hon med ett varmt, men milt leende.
You must be logged in to reply to this topic.