Post has published by Hanlinn
Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nervöst drog Toku i de längre ärmarna till den mörka kappan som hon bar över de vackrare sidentygerna till klänningarna hon sytt till dem båda. Det var en varm dag. En dag som det kändes som luften stod stilla och värmen gjorde så att det mörka håret klistrade sig mot hennes hud. Svetten var tydlig och även om Toku envist skulle påpeka att det enbart var värmen, hade hon en äcklig känsla i magen. Sorg? Nej… Det var något annat än sorg där. En nervositet och en gnagande ilska.

    Den mörka blicken vandrade mot det som var hennes far. Tanken kändes märklig. Även om hon på många år inte ens lagt en sekunds tanke på honom… Kändes det märkligt att betrakta skepnaden under det röda tyget. Var det verkligen hennes far? Vem som helst kunde gömt sig under tyget. Trevande sökte sig hennes hand efter Okajis och när hon väl fann den höll hon den hårt. Nästan krampaktigt, som om hon var rädd för vad som skulle hända när hon släppte den. Tänk om det hela var en fälla?

    Runt omkring dem var det fullt med främlingar. Främlingar som förvånade Okaji. Vilka var dem alla? Faktum var att hon inte hade något minne av sin far. Allt för sällan i hennes närvaro. Ständigt i den forna konungens närvaro, som hans skugga. Precis som Toku var Okajis. Kanske om de hade lämnat det förflutna senare skulle hon sett sina egna likheter med mannen som låg där framme. Envisheten, lojaliteten och viljan att göra något gott. Alltid en hjälpande hand till de som hade det svårt. Runt omkring dem verkade det vara många människor som inte hade allt för bra ställt i sitt liv, många hade snarare trasor än kläder. Ännu hade inte några vakter synts till, men någonstans var de. Det var svårt att ens fokusera på vakterna, utan det var snarare avslöjandet av Okaji som hon oroade sig över. Hur skulle hon skydda sin dam? 

    Nervöst bet hon i sin torra underläpp så att såren som redan funnits där sedan innan, gick upp och hon skakade lite på huvudet åt det hela medan hon rörde sig mot kroppen som doldes av det röda tyget. Hon sjönk ner på knän framför och hennes hand skakade något när hon rörde det röda tyget. Det var grovt och till och med sönder på vissa ställen.

    “De… de har inte ens…” viskade hon till Okaji, kunde inte riktigt få ut sina ord. Men tanken på att en som så troget tjänat sitt rike och kejsaren inte ens skulle få ett rent och helt tyg. Vad spelade det för roll egentligen? Allt skulle väl ändå brinna i slutändan. Men trots det tycktes några envisa tårar dyka upp i hennes ögon, samtidigt som hon knöt sina händers nävar.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Okaji såg sig nyfiket omkring när de anlände, men kunde inte heller känna igen så många av dem. Vissa ansikten hade hon sett förut, men om det var hennes tid i palatset och vad de gjort för henne där kunde hon inte minnas. Hon hade ett bra minne, men de kunde lika väl ha varit människor hon sett på någon marknad, så främmande och fjärran hade palatslivet blivit för henne. Liksom Toku plågade värmen även Okaji, kappan besvärlig med sin täthet, men att hålla sig dold tills dess att det var av betydelse vilka de var kändes viktigt. Om de avslöjade sig nu inför dessa människor skulle de inte mer än skapa ett rykte, de behövde någon av betydelse. De hade blivit bjudna hit av självaste kejsaren, som säkerligen misstänkte att de aldrig skulle dyka upp, det hade varit idioti, men chansen fanns att de skulle få en möjlighet att se kejsaren i ögonen. När någon som tjänat kejsardömet i generationer gick bort, var det inte tillräckligt för att kejsaren skulle ge det en minut av hans tid?

    Hon lät Toku krama hårt om hennes hand och gav henne ett bekräftande starkt grepp tillbaka för att visa att Tokus känslor var berättigade. Detta var en nervös stund, det kunde även Okaji erkänna, då det inte fanns någon garanti att de skulle lämna platsen vid liv, och inte nog med det så var det även begravningen av Tokus far. Av många anledningar fanns det orsak till starka känslor, men mer än någonting kände hon en sorg för Toku. De hade tillsammans lämnat det här livet, men i den här stunden kändes det för Okaji som om Toku hade förlorat mycket mer än Okaji. Visst, det hade sannolikt räddat Okajis liv, men det hade kostat Toku hennes liv och familj.

    När Toku föll på knä framför den tygtäckta kroppen placerade Okaji en hand på hennes axel. Olikt Toku reflekterade inte Okaji över tygets tillstånd, det skulle trots allt brännas. Däremot anmärkte hon saknade av vakter väldigt tydligt. De kunde såklart anlända i samband med kejsaren, men mer rimligt hade det varit om de var på plats redan innan för att granska områdets säkerhet inför kejsarens ankomst.

    “Vi har fortfarande tid att bara visa vår respekt och sedan lämna, min vän.” Hon höll handen på hennes axel och log försiktigt åt henne. Okaji ville såklart genomföra detta, det var som att ta en vikt av hennes axlar, men hon fasade för deras liv, Tokus mer än hennes egna, och även vad det potentiellt skulle innebära för alla närvarande om kejsaren här och nu bestämde sig för att utplåna alla som var närvarande vid avslöjandet. Riktigt så grym räknade hon inte med att han var, men hon har haft fel förr.

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    “Hideaki, det finns verkligen ingen anledning för dig att avbryta dina plikter som kejsare bara för en simpel tjänares skull.”
    Farbrodern hade protesterat Hides vilja att närvara vid begravningen som ägde rum på palatset denna dag. Hide kunde inte förstå varför, det brukade aldrig vara något problem för honom att visa respekt för de tjänare som dött i sin tjänst. Inte för att begravningar som denna ägde rum särskilt ofta, men de gånger det hänt tidigare hade Hide i egenskap av kejsare närvarat i vart fall under en del av ceremonin. Det skulle nästan kännas märkligt att inte göra det, trots allt var tjänarna personer som ägnade sina liv åt att göra andras – Hides bland andra – lättare. Även om de inte var av särskild politisk status på något sätt ansåg Hide att det var rätt att tacka dem för sina tjänster. Mannen som skulle begravas denna dag var dessutom någon som tjänat kejsarfamiljen långt innan Hide var född, han var någon som lagt ner så gott som hela sitt liv för Nirais regerande familj, att inte visa tacksamhet på hans begravning var rent av respektlöst. Ansåg Hide i vart fall, men tydligen inte hans farbror.

    “Jag närvarar alltid vid sådana här ceremonier, jag förstår inte varför jag inte skulle göra det denna gång.”
    De två männen från den kejserliga familjen gick bredvid varandra genom en av palatsets många korridorer. Hide var för en gångs skull högtidligt, kejserligt klädd med sina majestätiska tyger och utsmyckningar. Hans långa hår var till större delen utsläppt och välkammat, ärmarna på klädnaden långa och guldet och juvelerna han bar glittrande och välputsade. Att vara formellt klädd gjorde också på något vis att hans hållning och sätt att föra sig även blev formellt. Det var som om han inte bara tagit på sig kejserliga kläder, utan även den kejserliga titeln. Det var för Hide lika märkligt varje gång, och kanske just därför han så ofta som möjligt klädde sig mer enkelt.
    “Självklart Hideaki, men ni har mycket annat att göra idag. Tycker du inte att det räcker med att jag närvarar?”
    Hide suckade. Varför var farbrodern så envis just idag? Han stannade upp och lika så gjorde Doroku.
    “Nåväl, men jag litar på att du framför mina djupaste beklagelser till mannens familj. Och även min tacksamhet för alla år han tjänstgjort för den kejserliga familjen.”
    Farbrodern bugade sig lätt.
    “Självklart, brorson.”

    Efter att de två skiljts åt och Doroku gått för att närvara vid begravningen som just borde börjat begav sig Hide till ett av palatsets mindre studierum. Precis som väntat fann han sin bästavän där, djupt försjunken i en skriftrulle.
    “Lee.”
    Sinlaien ryckte lätt till vid ljudet av sitt namn.
    “Ers maje-” Lee harklade sig efter att han av ren reflex varit påväg att kalla Hide för majestät vid synen av honom i kejserlig klädnad. Titeln var något han viste att Hide avskydde när det kom från vänner och familj.
    “Hide-” Lee fumlade lite med orden, “Vad gör du här? Hade du inte mycket att göra idag?”
    “Det har jag.” svarade Hide, “men jag skulle vilja att du samlar ihop några livvakter åt mig och följer med mig på en begravning.”
    Lee rynkade pannan.
    “Har inte din farbror redan ordnat med vakter till dig?”
    “Det trodde jag att han hade gjort, men av någon anledning vill han plötsligt inte att jag närvarar vi just denna ceremonin och han kan inte ge mig någon riktig förklaring på varför.”
    Lee höjde på ögonbrynen.
    “Så, vi har bråttom, ceremonin har antagligen redan startat och jag vill hinna visa min respekt och lista ut vad det är som försiggår med min farbror.”
    Lee rullade hastigt ihop rullen han studerat några minuter tidigare och var på fötterna kvickt därefter. Också han var formellt klädd idag – vilket dock inte var särskilt ovanligt i hans fall.
    “Ge mig fem minuter.” sade han och försvann därefter ut ur rummet.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Toku drog ett djupt andetag för att lugna sig själv, för att försöka få hennes händer att sluta darra. Okajis ord var lockande. Varför skulle de ens riskera sina liv för… Hon avbröt sina tankar. Så klart det var något som de behövde. Att leva i hemlighet tärde på dem och det var något som var fel med styret i Nirai. Det var inte svårt att känna det, eller se det för den skull.

    “Ni vet att det vore slöseri av vår tid, min dam…” viskade hon och det var inte svårt att höra nervositeten där i hennes röst. Egentligen hade hon tänkt säga något mer, men blev avbruten när ett flertal vakter dök upp längst ner, men ännu kunde hon inte skymta kejsaren. Toku stelnade till och drog lätt i Okajis tyg medan hon satt kvar en liten stund till, för att det inte skulle se så misstänksam ut. Trots allt måste de vinna lite tid.

    “Ser ni…. er bror, min dam?” frågade hon och kastade en hastig blick över axeln för att sedan låta blicken vandra ner mot tyget igen som låg kring hennes far. Försiktigt rev hon loss en bit av tyget som hon stoppade i en av sina fickor. Ett litet minne. En glimt av det förflutna. 

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Okaji vilade en hand på Tokus axel som bekräftelse att hon uppfattat samma sak som henne, men Okaji var inte lika diskret. Hon vred på huvudet för att se de anländande vakterna, räknande och för varje hon räknade tryckte hon försiktigt till med ett finger mot Tokus axel för att förbereda henne. Vakternas hållning var avslappande för Okaji, de bar inte sig själva som en elit, utan de var sannolikt en styrka vars tystnad kunde köpas eller inte höga nog i rang att de alls fått veta vilka de hade skickats att ta hand om. För stunden kände sig Okaji inte orolig, de såg inte ut att bära på pilbåge, för varför hade det behövts? De var obeväpnade, hennes vapen väntade utanför begravningen.

    “Han ser inte ut att vara här, nej, om han inte klär sig som tjänare eller soldat. Vi får hoppas att han förbereder sig för en entré, hellre än att han inte dyker upp alls. Säkerligen vill han bekräfta med egna ögon att jobbet blir gjort.” Hennes röst var låg, men hon dolde inte att hon pratade. Bara vad hon pratade om. Hon tog några djupa andetag och gick själv ner på knä bredvid Toku. Hon placerade sedan en hand ovanpå tygen på kroppen framför dem, för att visa genuin respekt. Det såg ut som att de skulle behöva strida, och inget kändes mer respektlöst än att spilla blod på en begravning, men hon tvivlade inte på att det var vad Tokus far hade velat, om det innebar att de, och särskilt Toku, var trygg.

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Doroku gick med avslappnade steg in på begravningen fast att hjärtat pumpade farligt snabbt i bröstet på honom. Stress, ilska, förakt och rent hat var vad som snurrade i honom. Men utåt syntes inget av detta. I ansiktet fanns skymten av ett leende, visserligen kallt och känslolöst, men dess närvaro var ändå nog för att för att dölja det vidriga av hans inre. Kejsarens farbror stannade upp då hans blick föll på de två kvinnorna på knä framför kistan. Då han såg det kejserliga sigillet på brorsdotterns klädnad gick inte längre masken av ett leende att dölja det blixtrande hatet som kom från hans ögon. Hade det funnits mer tid och om inte Hide varit i vägen, skulle han dragit ut på prinsessans död. Slängt henne i palatsets fängelsehålor och segdraget dödat henne på värsta tänkbara sätt. Så mycket huvudverk och överarbete hon orsakat honom genom åren fanns det få människor han avskydde mer. Men, trots den våldsamma stormen han gärna släppt ut över sitt äldsta brorsbarn så höll hann sig lugn. En harkling från hans strupe avbröt effektivt ceremonin och gav honom utrymme att snabbt och idiotsäkert göra slut på tjugo års migrän.

    “Min djupaste beklagelser, för alla som kommit för att ta farväl denna dag-” ett artigt svammel om hur förtvivlad det gjorde honom att spilla blod på en begravning. Även om han inte egentligen kunde bry sig mindre, “-för hela rikets säkerhet och för den avlidnes respekt har därför hans majestät inte kunnat se någon annan utväg än att omedelbart avlägsna den stora förolämpningen av att ha dessa förbrytares närvaro under ceremonin.”
    En viss tumult bröt ut bland begravningsgästerna då Dorokus styrka närmade sig prinsessan och hennes tjänarinna. Nog för att det skulle bli mycket prat om det hela ett tag framöver, men det var ett litet pris jämfört med hur mycket brorsdotterns avrättning var värt. Ett svagt, men denna gång äkta, leende smög sig fram över Dorokus ansikte då soldaterna drog sina klingor. Det var längesedan nu han känt en sådan belåtenhet.

    “Mina djupaste beklagelser, men kejsarens order-”
    “Vems order?”
    Den goda känslan dog ut snabbare än en eldsflamma under vatten då han hörde brorsonens röst bakom sig. Hastigt vände han sig om och mötte Hides förvånansvärt stränga uppsyn. Sällan hade han sett brorsonen med en så kejserlig närvaro förut. Vakterna som närmat sig kvinnorna vid kistan hade stannat upp och lika så tycktes alla närvarande gäster. Hide, tillsammans med sin Sinlaivän och en egen vaktstyrka hade valt att närvara vid ceremonin även om brorsonen tidigare sagt att han inte skulle. Nu stod han där med farbrodern som en ertappad tjuv framför sig och ingen på platsen tycktes riktigt förstå vad som hände. Kejsaren och hans farbror hade aldrig förut offentligt visat några meningsskiljaktigheter. Om detta nu var vad det var.

    Kejsaren höll sin blick stenhårt i farbroderns. Ännu hade han inte så mycket som lyft huvudet för att se vad tumulten på platsen egentligen handlade om.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vakterna som närmade dem båda fick hennes hjärta att slå allt hårdare i bröstet och hennes hand sökte sig till paraplyet, hennes dolda vapen. Inte för att hon kunde göra allt för mycket med det. Men hon visste att Okaji kunde och med något skakande händer pressade hon in det i Okajis händer. Hon drog lätt efter andan över farbroderns uttalande. Förstås var det inte något oväntat – snarare väntat men att höra dem klinga i öronen fick blodet att rusa. Ilskan blossade upp. Det var som om en bikupa äntligen föll till marken efter att en pojke hade petat på den med en pinne. Eller ett vattenkärl som långsamt fyllts upp under de senaste åren men som till slut blev överfyllt.

    Ett skratt lämnade Tokus läppar och fyllde den spända situationen efter att kejsaren anlänt. Rösten och ansiktet bekant, men just i de få sekunderna var hon ett ilsket bi eller en tjur som såg rött. Långsamt reste hon sig upp, för att göra en gest mot folket som var samlat där omkring dem.

    “Rikets säkerhet… och avlidnes respekt. Har ni någonsin hört något så dumt?” frågade hon och fixerade blicken på farbrorn för att fnysa och knöt sin ena näve för att försöka att lugna sig, inte för att det gav någon bättre effekt. Återigen lämnade ett skratt hennes läppar, ett hånfullt snarare än glatt.

    “Hungersnöd, sjukdomar och fattigdom. Allt som kejsaren och hans farbror har vänt bort sina ögon ifrån! Och som grädde på moset, ett bevis på att kejsaren naivt har trott på sin farbrors ord, eller inte bemödat sig att resa sig ifrån hans bekväma bak!” utbrast hon, klart och tydligt även om hon försökte att undvika kejsarens blick, för hon visste att det dåliga samvetet skulle krypa fram tids nog då och det var inget som hon hade tid för nu. De hade redan satt stenen i rullning och det fanns inte direkt något sätt att avbryta det som redan var igång. 

    “En kejsare som inte ens är vald utav Sei! Nej, vår rätta kejsarinna som…” började Toku, men hon hade förstås aldrig riktigt varit något av en talare och hjärtat slog hårt i bröstet, nervös över alla blickar som var riktade mot henne och Okaji.

Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.