Färden till Loradon hade varit enformig och dyster. Det hade ömsom snöat ömsom regnat, som om gudarna själva inte kunde bestämma sig för vilket det skulle vara. Nu föll dock snö, snö som om det fick lov att ligga kvar på backen mer än troligt skulle färgas rött inom en alldeles för snar framtid. Hon själv hoppades att den skulle komma mer än snart. Hon var uttråkad och nervös, något som syntes i hennes hållning där hon stod och lutade sig mot sin häst med armarna i kors.

Hennes blonda hår var hårt flätat i en fiskbensfläta som vilade tung mot hennes rygg, ur vägen för ansiktet och ur vägen för fiendehänder och ringbrynjor i vilka det kunde fastna. Också hennes utrustning hade fått tillägg med några extra delar av hårt läder, allt för att skydda henne mot det stundande slaget.

Så nu stod de där och blickade ut över staden där allt var tyst och stilla. Ibland tyckte hon sig kunna skönja en gestalt eller två som rörde sig på murarna men de stannade aldrig särskilt länge utan försvann snart tillbaka in i den gråa bakgrunden. Hon knyckte ogillande på huvudet och vände istället tillbaka blicken till Sandor.
”Vi skulle kunna försöka ta oss in med ett fåtal män och öppna portarna inifrån och få det hela överstökat”, sade hon med en liten axelryckning. Belägringar var inte riktigt hennes sak, inte heller infiltration, men hon var väl bekant med ett snabbt och oväntat anfall. Frågan var bara om det var möjligt denna gång, dels på grund av hur staden var byggd, men också för att hon var osäker på exakt vad de här ’vampyrerna’, som de kallades, var kapabla till.

Årstiden var till deras fördel. Molnen höll solens strålar borta.  Solens värme och ljus var så längesen att det kändes som en dröm. En myt och ett barns längtan. Även om Nenya satt på huk och trots det var hon lång. Hennes smala ögon blixtrade i den elektriska blåa färgen som vilade på fienden som kunde ses. Bland dem kunde hon känna närvaron av hennes föräldrar. Irritationen var som en nagel i ögat på henne. Där stod dem, som var i samma blod som henne och hennes bror. Ett svek utan dess like. Fast tårar över det, var inte värt det. Inte ens ilskan var värt det. Fast trots de orden och tankarna var det svårt att inte låta sina händer greppa argt om stenmuren som hon satt på.

Samtidigt satt Aetas brevid sin make på hästen som rörde sig nervöst under henne. Kanske kände hästen den oroliga stämningen som var som en tjock dimma kring dem. Tung, som man inte kunde se framtiden. Just nu kändes den dyster. Det var svårt att ens lyssna på de andra som var vid deras sida. Strid hade aldrig varit Aetas sätt. Ärligt talat hade hon knappt lärt att försvara sig och här stod hon nu… mitt i krigsfältet.

”De strider med andra… sinnen än vad ni gör” påpekade Aetas, lite nervöst, hennes röst var stadig, men hennes hårda grepp om tyglarna avslöjade hennes rädsla.

Först när konungen själv tilltalade Vasilij vände han sig mot honom lika kall som innan men i hans ögon kunde man ana en brinnande stolthet. Detta var en man som hellre kastade sig ut i strid än tyst deltog som observatör på ett möte enbart för att de som skulle närvara vägrade vanära sig med att vara i närheten av vampyrer. Vasilij visar inget av vad han känner inför kungens personliga tilltal men han var förvånad, ingen i Märehn tilltalade någon personligt såvida man inte delade blod med varandra. Nog för att släktskap fanns där, kungen var släkt med Valmont trots allt och Valmont var släkt med von Breslau och i Märehn kunde alla pyssla ihop släktskap med varandra men nej de delade inte blod enligt Vasilij

”Ja ers majestät’’ svaret kom i en enkel och neutral ton, han kände inget för mannen mannen men hedern och blodet hade märkt kungen till en ovän till Märehn och Vasilij var i första hand lojal mot Märehn men han högaktade tron högre än lojalitet och det var tron som hade fått honom likt de flesta från Märehn att dra i strid. För utan översteprästinnans  stöd för detta hade nog Märehn inte rört sig en tum utanför sina gränser för att stödja något krigståg mot Loradon. ”Ers majestät, jag representerar ej Märehn utan jag är endast dess ögon och öron” fortsatte hans i lika neutral röst. Han tystnar sedan och man tydligt se att mannen överväger sina ord, för i Märehn kunde ett fel sagt ord leda till blodsfejder kring heder  som varade i generationer ‘’Ers majestät måste förstå, Märehn finner situationen knepig med vilka som valts som förbundsförvanter och vad som lovats’’ han var mycket noga med att inte rikta rösten eller betoning mot någon mera bara att de fanns motsättningar från Märehns sida som säkerligen kunde lösas ‘’ om jag får uttrycka mina egna tankar om det hela rör det sig nog mest om en miss i kommunikationen en miss som säkerligen kunnat undvikas om banden mellan Karm och Märehn var starkare’’ Att kungen saknade direkta  blodsband till någon i Märehn  var såklart en del av problemet. hade blodsband funnits hade det förmodligen funnits flera herrar i Märehn som på grund av plikten mot blodet sett till att Märehn verkställde Kung sandors vilja.

‘’Mina meriter?’’ han såg granskande bort mot staden som de skulle storma, han visste mycket väl vad Kung sandor ansåg om Märehns härar och dess meriter så varför skulle han bry sig om vad en officer från dess armé hade för meriter ‘’Nå jag jag för befäl över en fana i Märehns här och jag har sett Loradons försvar från insidan’’ Det sista är riktat mot den som ville smyga sig in i staden för att öppna portarna.

Han kände inget personligt för kungen, kungen var simpelt bara en person som han genom blodsband var förpliktad att följa andra ledare här i världen. Enligt honom själv kanske inte alltid de bästa eller främsta ledarna men han hade lärt sig att hålla tyst om det, man ville inte hamna på någon lista eller bli föremål för utrensningar. Dock efter Kungens ord om tron rynkande han bara fundersamt på pannan och kunde ändå förstå varför vissa ledare och framförallt von Breslau kände sådant avsky inför mannen. För sökte kungen efter att tvinga Märehn i strid mot honom? Törstade han så mycket efter att visa att han var kung att han bara inte trotsade templet och översteprästinnan, han sökte att starta en konflikt framför Loradon. Neutralt svarar han bara kungen för hans ord om tron ”Våra liv väger ack inte mer en en fjäder, medan tron är lika orubblig som snötopparna, vad har då våra liv att sätta emot tron? ” Tron var inget val, de höga herrarna av Märehn hade inte handlat efter vad de ansett eller tyckt det hade handlat utifrån hur de lämpligaste kunde balansera templets vilja och kungens öppna brott mot templets ord ‘‘Hur mycket en vinden från snöhavet ryter kan den inte få snötopparna att böja sig ” Han såg på Karms kung, han hade inte sagt det öppet men Märehn kunde inte böja sig i denna fråga med vampyrerna och det faktum att kungen trotsat templets ord. Han lämnade det sedan osagt om någon skulle rapportera till Kung Sandors tält eller inte. Han själv gjorde bedömningen att för allas bästa kanske ett sådant möte inte skulle ske.

”Det kanske kunde ha skötts bättre och Märehn kanske behöver ett nytt styre, det är många som drömmer om att kasta ut det sista av Karms ok och den familj som upprätthåller det” Hans röst hade tystnat något, inte lika säker på de orden längre. Han mindes mycket väl vad som hade skett med människor i Märehn som motsatt sig Von Breslaus styre, vägarna som kantats av familjer med flera generationer dödade som varnade exempel ” Men det är min hämnd och min hämnd talar jag endast med mitt blod, det är inte ers majestät konflikt för det är mitt blod som har spillts för en familjs vanstyre ” Jaroslav, Jaromir och Nicolaus von Breslau var eller hade alla varit likadan enligt Vasilij, inklusive Jaromir von Breslau som beskrivits som Karms ädlaste riddare när han var ung. Han hade bara varit bättre på att dölja det hårda förtryck von Breslau hade utövat över Märehns klaner bättre än sin son Nicolaos von Breslau.

Han vände sig sedan mot den Kaldrländska prinsessan <b>”Portarna har dubbla porthus med en innergård mellan de, det kommer behövas tas båda två om man ska ta sig in. Sedan är självaste staden fram till citadellet och den inre muren byggd som en borg i sig men gatorna är breda nog för att kavalleri kan ta sig fram där”</b> han tystnar sen och ser bort mot staden murar, de skulle bli ett blodbad att försöka klättra över de. Långsammare metoder skulle kanske gå men då skulle de behöva plundra landsbygden på allt som gick att äta och lämna tusentals om inte tiotusentals bönder till ett öde av svält och undergång. Han gillade den kaldrländskan strategi mer, den var snabb och kunde vara effektiv om man kunde snabbt föra fram trupp innan fiende hann slå larm <b>”Karms tunga kavalleri är formidabelt ” </b> i sina tunga rustningar fanns de få eller inga handhållna vapen som direkt kunde hota de enligt Vasilij men för detta var det snabbhet som gällde inte enorma stridsmaskiner till häst  <b>” Men Märehns lättare kavalleri är snabbare, du kommer behöva förstärkningar som snabbt kan ta sig fram till porten från ett gömställe” </b>som exempelvis en kulle eller för  de som kunde lägga sina hästar ner skulle en svacka i marken räcka ”Men sen kommer vi behöva massor av tungt infanteri för att storma kvarter för kvarter fram till den inre muren” han såg bort mot kung Sandor, för lika mycket som Märehns kavalleris skicklighet var vida känd var de lika vida känt för sitt bristande infanteri

• This reply was modified 5 år, 2 månader sedan by morrikai.

Aetas var glad att åtminstone någon var vettig nog att förstå att vanliga planer inte skulle funka väl i denna strid. Inte för att hon var allt för medveten om vad något sådant var. Fast att hungra ut vampyrer, kände som ett svårt uppdrag. Om inte omöjligt. Ett sug i magen kändes när Aethriatan erbjöd sig att följa med flickan från norr. Hon spärrade upp ögonen, uppenbarligen rädd. Vad om han inte återvände? Dessutom var hon inte allt för  förtjust i strider, även om det var oundvikligt. Hon hade styrkan men knappast kunskapen. Vad kunde hon säga? Hon skickade en mörk blick mot Loradons fästning.

“Var försiktig…” viskade hon, tyst, kanske mest för sig själv.

Nog skulle han få ihop frivilliga män till ett näst intill självmordsuppdrag, de var här för att templet hade sagt det och endast en kättare eller hedning skulle trotsa templets och Athals ord. De flesta män i hären hade till och med bett  prästerna där hemma om att hålla en begravningsceremonin för det innan de lämnade Märehn så deras själar skulle kunna återvända hem till blod jungfrun om de stupade utanför hennes heliga jord , en gammal och vördnadsfull ceremoni i Märehn som Vasilij själv hade genomgått <b>”</b>Vi är redo att vara nattens drottnings klingor och blodjungfruns förkämpar. Vad som än dväljs i den där staden har vi svurit på vårt blod att vi ska antingen fördriva det eller. Jag kommer inte få det svårt att finna frivilliga kirgare” Nej det skulle sannerligen inte vara svårt att finna frivilliga anande Vasilij, Märehn var inte har för sitt hat mot vampyrerna vid sin kungs sida men deras hat mot det som fanns i staden brann ännu starkare och det var endast det hatet som fick Vasilij att utstå närvaron av de varelse som borde brännas . Deras religiösa övertygelser kanske gjorde de kompromisslösa till det absurda men när det kom till att strida för den övertygelsen tvekade det inte inför att kasta sig i elden och utstå det prövningar som Athal och blodjungfrun utsatte sitt folk för att rena de.

”Vi kommer kunna vara redo till när ljusets dotter återigen dansa över himla valvet” ljusets dotter  var Märehsn referens till morgonens ljus då hon, deras älskade gudinna för förlåtelse och kärlek, ansågs dansa i den ” Om jag får föreslå något, så retirerar vi mot väster som om vi skulle möta upp förstärkningar från Iserion men sedan vänder om, går runt staden på lämpligt avstånd för att attackera från öst med ljusets dotter dansade bakom oss med sitt bländande sken” Det var en manöver Märehn behärskade mer än väl och Vasilij hade själv företaget den både i Iserion och i de många blodsfejderna som ständigt pågick i Märehn. Han var dock osäker på om Karms infanteri skulle klara med en sådan manöver, det var därför som Märehn sedan länge övergivit sitt infanteri för annat än i miliserna i syfte att hålla borgar hemma i Märehn

Att vänta hade aldrig varit hennes starka sida, men hon hade fått stå ut till dess att Sandors armé var redo, något som gjordes lättare av vetskapen av att hon skulle få lov att leda den lilla styrkan in över murarna.

Och dagen kom, regnig och grå precis som alla andra dagar, men hon tycktes inte känna av den bitande kylan eller det olycksbådande som låg framför dem. Istället var hon fylld av en slags förväntan som antagligen bara kunde finnas hos en kaldrländare i en stund som denna.
”Bra. Håll er nära mig. Vi har inte råd med några misslyckanden om vi ska ta oss obemärkta över muren”, sade hon med en beslutsam nick mot de båda andra. Magikern från Caras Idhrenin såg inte ut som mer än ett barn, men hon litade på att hans kunskaper skulle hålla måttet, annars skulle han knappast ha blivit tilldelad detta företag. Hon hoppades bara att han skulle klara av att ta hand om sig själv när de väl kom över muren, för det fanns knappast utrymme för dem att behöva beskydda någon annan när de slogs sin väg mot portarna. Vampyren som var på deras sida tvivlade hon inte på att han skulle kunna slåss, även om han inte såg mycket ut för världen i form av styrka.
”Låt oss börja”, tillade hon med ett litet flin, försäkrade sig om att yxorna satt väl fastspända på ryggen och satte sedan den första ishackan i muren framför dem. Den fastnade där och snart nog hade hon börjat klättra upp för muren en hacka i taget. Måtte inte magin som höll tystnaden kring dem brista, då skulle varenda vampyr i hela Loradon höra hur de kom.

Det var en underlig känsla att leda ett företag som detta, trots att hon hade några av sina egna landsmän med sig. Hon visste att det här antagligen bara var en av många strider och slag som hon skulle stå i fronten för, om hon överlevde, men det första var alltid något särskilt, speciellt när styrkan hon ledde inte alls tillhörde henne. Det var Sandors män som hon ledde rakt in i fiendens näste. Sandors män och en vampyr som slogs mot sina egna. Det var bra.

Uppe på muren gjorde hon liksom Aethriatan och hukade sig lågt för att inte vara allt för synlig. Hon hade dragit sin kniv och höll den i ett fast grepp medan hon betraktade scenen framför dem. Det var inte allt för många av fienden just där de klättrat upp, men hon förstod lika väl som någon annan att det enbart krävdes att en av dem röjde deras position och sen skulle hela överraskningsmomentet vara över. Så hon nickade bara åt Aethriatan, något fascinerad över förändringen i hans ögon men alldeles för fokuserad på sitt uppdrag för att låta det distrahera henne, och gav sedan tyst order med händerna. De skulle dela upp sig, ta en var sin fiende och döda dem tyst.

På mjuka lädersulor småsprang hon hukad fram bakom en av de närmre vampyrerna, hjälpt av magikerns barriär, och drog sin kniv snabbt och djupt över hans hals. I vanliga fall skulle hon ha satt en hand över hans mun, men med tanke på hur enkelt det skulle vara att bli biten då så lät hon bli. Istället fick hon hoppas att skadan i halsen var tillräckligt djup för att han inte skulle kunna skrika innan hon fick ned honom på rygg och snabbt satte dolken i hans bröst, noga med vart hon träffade. De hade inte råd att låta någon av vampyrerna återhämta sig.