- This topic has 77 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 12 månader sedan by
.
-
Aethriatan smög på ljudlösa fötter utanför magikerns barriär, och med snabba hugg med det smala och långa svärdet högg han i två svep, och några ögonblick senare föll två livlösa kroppar ihop medan deras huvuden rullade en bit bort över gatan. Än så länge hade de inte dragit till sig någon uppmärksamhet. Han skulle precis vända sig om mot tornen där portens motvikter och vinschar styrdes då några av vampyrerna som de inte hunnit hantera vände sig om och fick syn på sällskapet. De väste till, men de var redan i underlägsna tal jämfört med infiltrationsstyrkan, så de började istället rusa in mot staden.
Det fanns inte tid att förlora, och Aethriatan vände blicken mot Maeve.
‘Få upp portarna, jag tar hand om dem!’ uppmanade han, trots att det egentligen var Maeve som var ledaren för detta pådrag. -
Det hela skedde tämligen fort, så som allting gör när spelet väl kommit igång, och hon protesterade inte när Aethriatan tog befälet över situationen. Istället vinkade hon till sig en av de snabbare av sina landsmän.
”Följ med honom. Fienden måste nedgöras innan de hinner slå larm!” Väste hon fram mellan sammanbitna tänder innan hon vände sig om mot tornen som stod på var sin sida om porten. Med en beslutsamhet som vanligen bara återfanns hos erfarna ledare så kallade hon sina mannar till sig och delegerade uppgifterna. De skulle dela upp sig i två lag, det ena skulle ta det västra tornet och det andra det östra. Utöver detta satte hon två män att stanna på muren och täcka deras flanker medan de tog sig in och upp i tornen.
Och in i tornen kom de. Där fanns trappor som ledde både uppåt och nedåt men det var uppåt, mot vinscharna som de styrde stegen, och inte utan motstånd. Där fanns vakter i tornen, vakter som slogs tillbaka trots sin överraskning, och ändå tycktes det nästan för enkelt.
-
En stund senare återvände Aethriatan till tornen och fann Maeve där. Hans kläder var befläckade av blod, och inget larm hade hörts vilket betydde att han och Maeves mannar lyckats stoppa krigarna.
‘Något är fel, vi möter allt för lite motstånd. Ayperos kan inte enbart ha ögon mot fronten.’ sa han, besvärat. Men det vore samtidigt korkat av dem att inte ta tillfället i akt och öppna portarna. Var det hela en del av Ayperos plan, och var det i så fall klokt att spela in i hans hand?
‘Det är ditt beslut, befälhavare.’ sa han till sist.
-
De väntade i tystnad i vad som kändes som en evighet men som knappast kunde ha varit mer än några sekunder. Allting var dödstyst, luften omkring dem tycktes nästan stå stilla medan mannarna inväntade hennes svar och hennes order. De visste alla att det inte fanns något annat alternativ än att öppna portarna, men samtidigt kändes det fel.
Maeve tuggade besvärat på sin underläpp innan hon drog ett djupt andetag och nickade åt Aethriatan och sina mannar.
”Jag är rädd att ni har rätt, men vi kan inte avblåsa attacken, vi är bakom fiendens linjer och kung Sandor räknar med oss. Det enda vi kan göra är att följa planen och hoppas på att vad för sattyg som den där demonen än planerar så kan vi möta det med Sandors fulla styrka bakom oss”, sade hon beslutsamt, mån om att inte visa något tvivel inför sina mannar. De skulle behöva slåss för sina liv, för hela Karm, och det dög inte att så tvivel i deras hjärtan redan nu.
”Öppna portarna!”
-
Vasilij stod knäböjd framför sin häst, luften av omkring honom var fylld dofterna från rökelse och deras blodoffer medan ljudet från prästernas böner ljöd över den församlade skaran. De var Kung Sandors förtrupp, de skulle leda Karms armé in i staden utan att veta vad de skulle möta. Vasilij hade försökt protestera inför planen, inte ens fejkad reträtt hade företagits men med samtidigt med flera herrar från Märehns ovilja att strida och Karms långsamma trupper skulle ett sånt företag förmodligen mynnat ut till att vara lönlöst. Nu spelade det ingen roll längre, ondskan i staden måste kvävas och detta var arméns befälhavares vilja. Det spelade ingen roll huruvida det var en bra plan eller hur trolös och kättersk befälhavaren var, de behövde en plan och alla behövde följa den. Vasilij förstod detta ändå kunde inte helgonens ikon målningar och prästernas mumlande böner frammana lung hos honom. Han borde vara orubblig som ett berg och ha en disciplin av järn i denna stunden ändå kände han ängslan innerst inne. Han kunde inte uppbringa det trotts att han kände en plikt av att vara den som kände beslutsamhet i denna domens gryning. För de mannars om omgav honom hade alla trotsat von Breslaus order för att följa honom, han en ung ädling från nordligaste delen av Markgreveskapet Märehn, knappt karmisk medborgare med blod från det fria Märehns som rann starkt i hans ådror. Idag skulle de följa honom och om han inte ledde de till en säker död skulle de möta både von Breslaus vrede och Karmisk lag för att ha brutit mot sin länsherre.
Så kom de ord som de alla hade väntat sedan den första ljusstrimman hade synts i horisonten emedan natten fortfarande hade härskat över himla valvet. En av de pojkar som hade legat på backkrönet som hade gömt den mer framskjutna förtruppen reste på sig och hans fana ven genom luften som en klar signal, porten var öppen! I samma ögonblick som flaggan ven genom luften ven hornen i hären och soldaterna gjorde snabbt i ordning sig. Ett Bandage virades om handen som de hade skurit sig i för att offra sitt blod innan stridshandskarna drogs på, sadlarna rättade till en sista gång och ryttarna kontrollerade snabbt sina vapen innan de satte sig upp och gav sig av i full gallop. Framför de tunga rytteriet, de berömda bevingade husarerna red lättare medeltungt kavalleri som med sina bågar kunde täcka de tyngre ryttarna. De for fram över marken mot porten för till skillnad från sina karmiska ryttare bar de vare sig sköld eller en full plåtrustning, allt för att kunna riddare i ett högt tempo. Det företog ej heller de täta klassiska riddare formationerna utan en lösare i kolonner medan deras hästarna sprängde fram över slättlandet. Där kolonnerna kunde följa det medeltunga kavalleriet där de visade vägen mellan diken och murar som bönderna genom sekel av slit hade byggt runt sina åkrar. Det var först när de närmade sig porten som hornsignaler löd och det medeltunga kavalleriet tvärvände och red för att möta sina tyngre rustade kamrater medan de tyngre kavalleriet slöt upp i en tätare formation utmed huvudvägen på porten. Det var med lätthet som Märehns styrkor kunde företa sig s denna färd över slätten ty de hade alla tränat mången timmar tillsammans att de endast med lätta kommandon åt sina hästar kunde få den att förstå vad nästa steg var, således behövde ryttarna knappt själva styra hästarna då de redan från träningen visste vad de skulle göra.
Det var först när truppen kunde se rakt igenom porten och att väggen var fri från hinder som de slött sina led helt, med knä mot knä och fällda lansar. Det var långa lansar som endast kunde hållas av ryttarna tack vare att de inte bar någon sköld utan kunde hålla lansen i båda händerna. De offrade mycket av sitt skydd på det sättet men i gengäld kunde inte ens en piknerare mur stoppa deras kavalleri attack. När de stormade fram genom porten till det ekande ljudet av deras hästars hovar och vingar av fjädrar på deras ryggar med sina mantlar av snöleopard fladdrandes bakom det. In genom porten stormade de redo för att spetsa en icke existerande fiende vilket tog de fem hundra ryttare med förvåning och chock och fick Vasilij att bromsa upp attacken. Horn ljöd medan ryttare gjorde sitt bästa att stoppa sina hästar som var helt inställda på att rida ner en fiende som kom mötandes för att stänga porten. Det sista Vasilij hinner tänka innan ser en skepnad klättra upp på tacket var att det måste vara en fälla innan den första pilen kommer flygandes och träffar hans löjtnants häst i bringan ” DET ÄR EN FÄLLA* ryter han på Märehns egna hårda språk.
-
De höga ljuden hade fått Aetas häst att i panik springa med Mährens trupper mot staden. Allt hade hon försökt med för att få hästen att vända om eller att stanna, men ingenting hade lyckats. Den höga smällen när portarna gick igen fick Aetas att rycka till. Pilarna ven åt alla håll och hon hade svårt att koncentrera sig på grund av alla de höga ljud som fanns omkring henne. Hennes häst hade givit till ett frustande och höjt sig för att kasta av Aetas. Hårt slog hon mot marken, men kom snart upp på fötter igen och lät sin blick oroligt svepa sig omkring. Inte helt säker på vad hon skulle göra. Alla ljud gjorde det svår att urskilja fienders.
På ett av hustaken gick Nenya ljudlöst. Det var något nonchalant över sättet hon balanserade mellan takplattorna med de röda vingarna vilandes på ryggen. Egentligen hade de inte tänkt stänga dörrarna ännu, men när väl armén som hade rusat in hade utbrist att de var en fälla hade det inget större val. För annars skulle de kunna fly och vad skulle då allt ha för poäng? Förhoppningsvis skulle pilarna driva männen ännu längre in i staden, gärna till dess kärna. Dock gjorde det inget att försöka få dem att skynda på sig. Människor hade en tendens att göra allt långsamt. Vilket var märkligt med tanke på så lite tid som de att leva. Egentligen var de inte något mer än en ett tillfälligt nöje och föda.
Hennes blixtrande blåa blick sökte sig åt det håll som hon misstänkte att hennes far höll hus och hon sände ett svagt leende innan hon greppade ett hårt tag om kniven hon höll i. Lite hårdare, som för att förklara för sig själv att det redan var bestämt. Hennes föräldrar hade blivit ett hot som var tvungna att elimineras. De hade gjort sitt val. Fel val. De hade förrått henne. Tankarna gjorde henne mer ilsken och gav henne den styrka som hon behövde för att hoppa ner på sin mors häst för att sticka kniven genom strupen på henne. Hon kunde kända hur hennes mor försökte att streta emot och använda sin styrka men när Nenya lutade henne bakåt i sin egna famn för att se in i sin mors mörkbruna ögon slutade Aetas att streta emot och såg på henne med en blick fylld med sorg och besvikelse.
Nenya kunde se hur modern försökte säga något men det kom enbart upp blod, hon drog ur kniven för att ännu en gång hugga sin mor. Lite mer ilsket och med ett skrik som ekade mellan gatorna, denna gång i hennes bröstkorg. Sedan sänkte hon sin mor, nästan ömt, mot marken. För att ta några hastiga steg mot männen i armén.
-
Allt hade gått enligt planerna. Men de dödliga hade alltid varit lätta att läsa, och ännu enklare att förutspå. Ayperos betraktade spelet framför sig som en kejsare på sin hedersplats vid gladiatorspelen, och ett litet leende fanns där på hans mungipa. Men det försvann lika snabbt som det dykt upp, för i slutändan handlade detta inte om njutning eller hämnd. Det var helt enkelt nödvändigt – en liten del av det stora spelet. Däremot var han inte så nöjd över att se Nenya tappa behärskningen för att ta del av striden i form av någon egen blodsfejd.
‘Låt portarna stå öppna.’ sa han lugnt åt de som stod nära honom, men alla hans tjänare i staden skulle höra hans önskan.
‘Fortsätt med nästa steg i planen…’–
Nere vid porten dök det upp krigare som varit dolda i gränder och i husen. De flesta av dem såg vid första blick ut som de krigare som en gång vakat denna stad i Karms namn, förutom att deras färger nu var svarta. Men vid närmare inspektion kunde man se deras vassa tänder och klor och ögon med ett onaturligt och hungrigt lyster i sig. Vägen bakom Märehns trupper till porten blockerades, och krigarna började attackera dem med spjut, svärd och pilar. Deras enda flyktväg just nu var gatorna som ledde längre in i staden, eller att på något vis försöka slås sin väg genom krigarna ut ur staden igen – eller att försöka hålla ut tillräckligt länge för att Karms infanteri och tunga kavalleri skulle anlända. Staden fylldes av monstrens skrik och hungriga vrål som törstade efter blod.
–
‘Helvete!’ svor den unge magikern Salim i tornet med Aethriatan och Maeve. De hade ingen väg ut ur detta längre. Det fanns fiender över allt utanför tornet, och någonstans nedanför dem kunde man höra ljud som påvisade att Maeves krigare stred för sitt liv för att hålla dörrarna stängda.
‘Vad fan ska vi göra?!’ frågade han, med en desperat blick på Maeve och Aethriatan. Men Aethriatan hade ögonen på annat. Hans sinnen hade kallat hans blick ut mot staden, och innan han kunde göra något åt det kunde han se sin dotter attackera hans fru. En isande känsla fyllde hans hjärta, en smärta han inte förväntat sig trots att de befann sig i mitten av ett slag. Han hade bett Aetas att inte ansluta sig till slaget, och ändå hade hon gjort det. Han fylldes av mörk vrede.
‘Ta er ut ur staden, eller anslut er till krigarna…’ sa han, lite frånvarande och med en mörkare och sammanbiten röst. Han hade egna ärenden att ta hand om, och skyndade sig ned för trapporna för att lämna Maeve och magikern för sig själva. Kaldrländarna och monstren var upptagna med att slåss mot varann, så han lyckades relativt smärtfritt ta sig förbi dem och ut ur tornet ut på borggården.
‘Nenya!’ ropade han, med svärdet draget.
–
Salim såg om möjligt mer panikartat än tidigare på Maeve.
‘Jaha!’ konstaterade han åt Aethriatans försvinnande. ‘Och nu?’ Hans röst hade fått ett något högre tonläge än innan. -
Hon hörde när förstärkningen kom ridandes in genom portarna, och lika snart hörde hon också hur de ropade något på sitt eget språk, ett språk hon inte förstod, men tonläget förmedlade allt. Det var en fälla. De hade gått rakt in i den och hon hade varit den som lett dem. Förbannade, jävla skit.
Innan hon visste ordet av det hade vampyren vid deras sida lämnat dem och hon stod kvar med den unga magikern och ett fåtal av sina egna män. Hon kunde höra hur de slogs där nere, hur de kämpade med att hålla dörrarna till tornen stängda. Nej, hon kunde inte fly.
”Fly om ni vill, magiker. Era tjänster har varit uppskattade och ni har fört er med heder. Ingen kommer döma er om ni ger er av nu, ni har inte svurit någon ed ännu”, sade hon och lade en betryggande hand på Salims ena axel och klämde åt, som om för att understryka sina ord.
”Men det har jag”, tillade hon sedan med ett skevt leende som kanske mer var ett litet flin. Om det var så här det skulle utspela sig så var hon redo för det, det fanns inget annat att göra.
”Till mig! Vi ansluter till de märhenska trupperna utanför. Håll porten öppen, låt inte fienden stänga in oss i en dödsfälla!” Skällde hon på sitt eget språk åt mannarna nedanför innan hon själv tog sig ned till dem och bröt ut genom den dörr som de sekunder tidigare kämpat för att hålla stängd.
Där utanför var det kaos. Många av de märhenska trupperna hade splittrats av de framryckande, svartklädda fienderna och försökte nu desperat ta sig tillbaka till sina fränder för att återuppta sin formation. Nordmännen bröt ut genom dörren i samma stund som en ny våg av svartklädda vampyrer ryckte fram från en gränd bakom ryttarna och kanske var det inbillning, men de verkade genuint förvånade över att plötsligt stå ansikte mot ansikte med kaldrländarna, något som Maeve och hennes män snabbt utnyttjade.
Med ett vrål gick de till attack för att nedgöra fienden. Maeve hade dragit de ena av sina yxor och med ett snabbt slag fällde hon den första av fienderna när hon skiljde hans huvud från hans kropp.
”Stanna vid porten! Håll porten!” Skrek hon på det allmänna språket i ett försök att nå de märhenska trupperna innan de trycktes för långt in i staden.
-
Pilarna ven genom luften kring Vasilij vars ögon föll på en av hans unga budbärarna inte mycket mer än pojke som tog en pil i ögat och när han chockat förde upp handen naglade en annan pil fast den mot hans kind innan pilen fortsatte rakt ut genom andra kinden innan pojken föll av sin häst och landade med ansiktet mot marken där hans kropp drog sina sista krampaktiga ryck i den plågsamma död som pojken möte. Vasilij hade dock inte tid för med ömkan, många av hans mannar skulle falla innan dagen var över. Han behövde fatta ett beslut, för alla hans mäns öde var beroende av det beslut han tog. Sådan makt och sådan lojalitet kunde en Märehnsk befälhavare lita på, ty Von Breslaus järnhårda disciplin satt djupt i Märehn. Han bet sig i läppen, tvekade om en för en halv sekund så var det tillräckligt för att hans löjtnant skulle se det. En äldre herre som både hade överlevt von Breslau konflikten, deltagit i tronföljdskriget och invasionen av Iserion, han grepp tag om Vasilijs underarm och röt mot honom ” Era order !?” Vasilij rök till men såg tillbaka mot löjtnanten och sen mot männen runt om honom som hade börjat söka skydd undan pilarna som haglade över, de skulle dö om han inte gjorde något ”Jag vill…”. Han såg sig omkring innan han bet av av sig själv. Han nickade mot husen ” Alle man sitt av” Röt han högt till order och snart ljöd hornen och de bevingade hussarna samt deras medeltunga kavalleri satt av.
Väl av hästen skar Vasilij av sadelgjorden och drog av sadeln med dess utrustning innan han drog sin sabel och med baksidan av den smällde till hans häst utmed dess länd för att tvinga den att i vild panik fly undan hans slag mot fienden innan han fortsatte att kommendera ”Sänd hästarna mot fienden och bilda stridslinje, ta era lansar som pikar”. Den erfarna löjtnanten som såg tilltaget svalde innan han gav ordern ” sänd hästarna mot fienden ” ingen soldat tvekade inför men innerst inne var det med sorg de skilde sig från sina hästar. De hade alla själva valt ut de som föl, matat de för egen hand, ridit in de och sett de växa upp framför deras ögon. Nu sände de hästarna i vild panik mot fienden som en desperate skenmanöver. Dock det fanns ingen tid för sentimentalitet när ens bröder, kusiner och blodsläktingar föll omkring än när fiendens pilar haglade ner. Ryttarna följde de givna ordnarna utan att ifrågasatta de medan de såg deras hästar som i panik skenade mellan de och fienden. DE formerade disciplinerat och vältränat upp i en linje med pikar som riktades mot fienden i gränderna och de som formerades upp ute på gatorna medan de medeltunga kavalleriet drog sina bågar. De hade alla sett strid förr, där de mest erfarna delade samma erfarenheter som löjtnanten medan de yngsta likt Vasilij hade upplevt invasionen av Iserion.
Disciplinerat möte de fienden ty de var alla ättlingar till Märehns stora helgon och deras blod rann ännu i deras ådror tillsammans med blodjungfrun. Det spelade ingen roll hur långa klor deras fiender än hade eller vassa tänder var, de mötte deras anfall med en fanatisk religiös övertygelse om att detta var Athals vilja. De skulle inte fly fienden, de skulle möta den och om så dö likt martyrer om det var vad som behövdes. När fienden stormade ut ur husen möttes de av bevingade hussar som svingade två hands hammare emot de och en storm av pilar medan de i gränderna och på gatorna mötte en mur av pikar. Märehns styrkor tänkte inte ge vika men när fienden kastade sig över märktes de snabbt att hur skickliga de än var med båge, pik eller stridshammare var det inget infanteri. De saknade vanan och träning att upprätthålla täta stridslinjer när fienden trängde sig på. Stridslinjen vacklade och här var bröt fienden igenom trotts Vasilij som själv ledde motattacker för att slå tillbaka när fienden bröt stridslinjen. Gång på gång slog Vasilij tillbaka men han kunde inte förhindra att se hur hans män vart isolerade eller hur soldater röks iväg av fienden för att försvinna.
Framför Vasilij såg han hur en efter en av Märehns egna söner, dessa ättlingar till helgon, dessa heliga krigare stupade. Utmattad stannade Vasilijs upp när han sig en veteran framför honom vända sig om och börja rent av fly mot staden medan han försökte sätta tillbaka sina vänsterarm som hade blivit avhuggen. Om inte Karms trupper nådde fram til de inom sin tid skulle de komma att dö likt martyrer insåg han, han visste inte vad han kände inför det. Det var en ära att dö som martyr och Märehns historia var fylld av de, de flesta hade stridit mot Karm men andra hade stupat mot mörkare ting. Han lätt blicken söka sig upp mot solen där ljusets dotter sade sig dansa över himla valvet, hon skulle vara den förlåtande och medkännande systern. Han undrade vad hon kände på en sådan dag när så många av hennes mors folk stupade för en kamp ämnad för hennes mors fiende? Det var då han såg henne, den vilda krigaren, om det inte var för han visste vem det var hade han trott att de hade varit ett av helgonen som rest sig återigen för att strida med sitt blod en sista gång. Vasilij höjde återigen sin stridshammare och denna gång skrek han till sina män ”Mot porten, mot martyrdomen, skona ingen?!” Det var ord som alla i Märehn skulle svara till och Vasilijs ord svarades av hans mannar med ”För blodjungfrun!” innan de kastade sina pikar och drog sina sablar eller stridshammare innan de kastade sig mot fienden. Ty Märehns krigare var vildsinta krigare som var vana ved att skina ingen inte ens civila eller barn.
Vilt hade de kastat sig mot fienden och vilt kom de att strida mot den när de svingade sina vapen med endast ett mål i sinnet, att nå porten till vilken kostnad som helst. DE skulle klyva fienden och bereda vägen åt Athals frälsning för staden. Vasilij själv stred i täten för sina soldater och svingade sin stridshammare mot fienden framför honom. Mot de fienden som stod mellan honom och porten. Han visste nu vad han kände inför martyrdom, för om hans tuppade nu skulle det vara i skenet av Ljusets dotter och hon skulle ta honom till sig tillsammans med alla de män han hade lätt in i denna grav.
-
Allt ljud omkring. Vrål, klingande stål och förfärade skrik. Allt som blandades till en enda röra. Trots det var hennes far röst som en klinga som klöv igenom allt. Vreden var uppenbar, eller det var snarare en sorg som hördes i hans röst. Trots att den inte bröt av utan var kristallklar. Rösten fick henne att rysa. Nog för att hon hade tänkt väcka sin fars uppmärksamhet. Det var allt hon hade velat göra. Få dem bort ifrån tornet. Skapa ännu mer kaos. Vad fanns det mer att göra? Det var trots allt det som Ayperos ville. Sedan hade hon gjort en egen tvist på det.
Greppet om kniven hårdnade och hon satt på huk vid ett av hustaken för att se ner på sin far med en nonchalant blick och nästan ett hånfullt leende. För att sedan röra sig mot porten. Det var nästan fascinerande hur striden vände. Det verkade som om paniken hade vänt för de flesta… Eller att de använde den i striden. Vrålen ekade i hennes huvud. Fast en kvinnlig röst verkade skära igenom de flesta rösterna och hon fäste sina blixtrande blåa ögon mot henne. Ett nästan lekfullt leende fanns på hennes läppar. En metallisk klang hördes när hon drog sitt svärd och hon hoppade sedan ner för att börja röra sig mot den kvinnliga ledarfiguren med svärdet framför sig höjt. Hennes far verkade inte intressera henne.
–
Innan Aethriatan hade rört sig allt för långt ifrån Aetas, försökte hon sätta sig upp och hostade upp ännu mer blod. Hennes blick var suddig och det var svårt att urskilja de flesta skuggorna. Dock hörde hon hennes makes röst och försökte desperat att ropa hans namn. Dock resulterade det i ännu mer hostningar och hon föll snart ner mot marken igen med huvudet och ryggen.
-
Ayperos betraktade händelserna framför porten. Uppenbarligen hade han uppskattat dessa människors behov av att offra sig själv för det allmännas bästa – eller kanske det bara var stridshetsen som pressade dem framåt? Han såg hur Nenya närmade sig den Kaldrländska ledaren samlade sina krigare, samtidigt som han betraktade mannen som ledde kavalleriet framåt. Ljudet av hästarnas skrik och hovar var öronbedövande, liksom klangen från svärd mot svärd och det obehagliga ljudet av skallar som krossades mot kullerstenarna. Luften var fylld med doften av blod, vilket pressade de lägre vampyrerna till raseri och galenskap svår att möta i strid. De till synes otaliga siffrorna av monster kastade sig huvudlöst och utan hänsyn för sin egen säkerhet både mot Märehns krigare och mot Kaldrländarna.
Från sin höga ställning kunde han se hur Karms trupper höll på att närma sig staden. Det var dags att skynda på händelseförloppet om det skulle gå till deras fördel.
–
Aethriatan var fylld av obeslutsamhet. Borde han skynda sig till sin hustru, och således kanske rädda henne – eller borde han försöka stoppa Nenya från att attackera Maeve? Båda hade djuprotade konsekvenser för honom personligen, men i slutändan kunde han inte låta striden mot Ayperos gå förlorad hur mycket det än tärde på honom. Men i slutändan kunde han inte acceptera tanken att spendera evigheten utan sin hustru.
‘Maeve, akta dig!’ ropade han i en varning, så hon skulle vara beredd då Nenya närmade sig. Med snabba språng och några hugg med svärdet genom fienden skyndade han sig till Aetas för att sjunka ned vid hennes sida.
‘Aetas…’ sa han lågt, och hjälpte henne upp. Utan att veka öppnade han en ådra i sin arm för att hålla den mot hennes mun. Det skulle märkbar försvaga honom, men återställa hennes styrka något.
‘Drick…’–
Inifrån staden kunde Sandor höra ljudet av stridens hetta, och han svor över hur långt borta staden tycktes vara trots att den närmade sig stadigt. Det tunga kavalleriet dundrade över slätten, medan infanteriet marscherade i stadig takt. Samtidigt fortsatte oljudet av katapulternas bombademang av den andra porten att eka över slätten, då de försökte ta sig in från andra sidan med.
‘Håll ut…’ muttrade han för sig själv och tänkte på ynglingen från Märehn och hans uppoffring.–
En skugga föll över krigarna vid porten, och den lilla glimten av ljuset som ännu inte helt trängt genom de tjocka molnen försvann för ett ögonblick. Långa svarta vingar täckte skyn, och plötsligt landade en mörk figur mitt bland krigarna från båda sidorna samtidigt som vingarna försvann. Ayperos hade inget svärd – men han behövde inget. Han var vapnet. Hans händer och de vassa kloliknande naglarna var vapen nog, och han svingade dem med onaturlig snabbhet och styrka för att öppna några av Märehns krigares halsar. Ett lyster fanns i de svarta ögonen, och blodet som täckte hans händer var skräckinjagande. Så klart kunde han inte stanna där länge, för inte ens han kunde stå emot så många fiender, men hans närvaro skulle åtminstone höja moralen bland hans krigare och ge dem den styrka de behövde för att försöka pressa de Märehnska och Kaldrländska krigarna bakåt hårdare än de gjort innan.
-
Hon kunde höra någon ropa hennes namn, en varning, men hon hade inte tid att vända sig om för att se efter vem det var som ropade. Fienden var otalig och de pressade ständigt närmre. Hon nedgjorde en bara för att mötas av två nya motståndare och snart nog fick hon också dra sin andra yxa för att hålla fienden på avstånd. De föll som flugor framför henne, men liksom flugor så tycktes där bara komma fler tillsynes från ingenstans.
En av dessa hoppade på henne bakifrån och drog ned henne i leran som bildats när blod blandats med jord och trampats av otaliga fötter. Fallet slog luften ur hennes lungor och den svidande smärtan i hennes ena arm skvallrade om ett nytt sår, ett som förvisso snart dränktes av den rusande känslan i hennes kropp när adrenalinet tog över.
Med förvånansvärd snabbhet lade hon armarna om fiendens hals, tog honom i ett strypgrepp och pressade så hårt hon kunde. Han sprattlade för att komma loss och han var i sanning stark, men hon var seg och envis och under det stadigt ökande trycket hördes snart en ljudlig knäpp när hon lyckades krossa något i hans nacke.
”Res dig från det där, mask”, väste hon mellan kippande andetag innan hon drog hans kropp från sin och tog sig upp på knä i leran, precis i tid för att se kvinnan som kom mot henne med draget svärd.
-
”Där är tecknet, ser ni henne ” en av prästerna i Märehns här utropade de efterlängtade orderna. Nicolaus von Breslau lyfte på blicken från staden där skrikerna ekade högt. Anfallet hade påbörjats och de utan Märehns huvudstyrka såg ut att at en del i den, istället hade de hållit sig undan, skyllt på sin tro och gömt sin här i det kuperade landskapet. Visserligen hade Nicolaus ord varit sanna, han vägrade att närvara i samma möte som vampyrer nu när templet hade fördömt det öppet inför hovet. Vilka vore de utan sin tro? Tro var allt för honom, allt för Märehn. Med tro och blod som man sade i Märehn. Och det var de han sökte efter, tron eller snarare ett tecken och det hade han fått nu. I den riktning som prästen hade pekat ut kunde han ana något i ljuset som strilade ner på staden, endast svagt dock men det var deras böner som hade blivit besvarade. De senaste dagarnas förberedelser hade inte varit till gäves, planer som han inte ens hade avslöjat för deras kung. För vad kunde en sydlänning som inte var av den rätta tro ha för förståelse för de dåd, de ritualer och de verk de hade utfört för att nå till denna punkt. Till att uppbringa hjälp från den andra sidan, för utan den hjälp skulle de inte bli annat än martyrer. Vasilij kanske drömde om det och han hade alltför många respekt för det enligt Nicolaus men Nicolaus själv, han hade offrat för mycket, gått genom för många eldar och klivit över alltför många lik för att nå hit. ” Skicka bud till Sandor, fråga honom vart han vill ha Märehns trupper” Han nickade åt en av männen vid hans sida, en kyzak ryttare från länderna norr om Märehn där de rättroende fortfarande levde som nomader och de gamla sederna halvnomader. Han satte iväg i full galopp, snabbt red han då han likt de flesta kazyker fördrog att rida snabbt framför att bära rustning. Med en hand viftning beordrande han sedan att Märehns fanor skulle resas tillsammans med blodjungfruns fana. När fanorna restes sig gjorde sig Märehns armé som red upp på samma ås som Nicolaus von Breslau från sänkan de hade gömt sig i. De tusentals ryttare som Nicolaus von Breslau hade fört med sig, inte en enda infanterist fanns i Märehns här för i Märehn red alla till strid.
—————————————————
När fanorna reste sig på åsen visste prästen att det var signalen, man hade skådat henne, tecknet var här och Athal var med de. Även de andra yngre prästerna som var där tillsammans hade sett den och ljudlöst påbörjade de den sista ritualen med att tända rökelser och smörja in sina nakna överkroppar med heligt vatten, rena sig inför vad de måste göra. Som en sista åtgärd hjälpte de den åldrande prästen in i ringen av stenar som de hade ställt upp. Han var så gammal att han knappt kunde röra sig, endast skin och ben återstod hos honom men de visste alla vilken kraft som fanns i mannen. Hans tro var vida känd och vördnadsfull placerade de honom i mitten. innan de förde fram de som rituallen var ämnad för. Offret var en ung och oskuldsfull pojke, kidnapped från en av byarna som fortfarande var orörda efter maktövertagandet i Loradon. Ett nödvändigt offer för den strid som skulle komma, för de som skulle komma skulle kräva blod för de handlingar som skulle utföras. Prästerna samlade sig runt ringen med sina rökelser och mässa långsamt böner till Märehn, Blodjungfru och Athal. Endast den gamle och den som förde fram den motvilliga pojken var kvar i ringen. Pojken som snabbt tvingades ner på knä framför en skål, en skål som för stunden endast innehöll ben från helgon men snart skulle komma att fyllas med blodet av en oskyldig så som det var sagt. Långsamt drog den gamla prästen sin kniv, han brydde sig inte om böner eller gråt, inga rop på nåd skulle få förhindra stadens räddning. Lika långsamt lätt han kniven glida utmed pojkens hals som lätt glid allt djupare och djupare medan skålen med dess ben fylldes av blod. Medan skålen fylldes kände den gamle prästen hur livskraften återvände och när skålen var full och dess innehåll började rinna över ner mot staden reste han på sig. Dock var det ingen gammal man som behövde hjälp att resa på sig som ställde sig upp. Det var en frisk och ung yngling, redo att rena staden som låg vid hans fötter från synd och hädelse.
——————————–
Inne i staden stred Vasilij, det var en desperat kamp och även om de vann mark för varje fiende de dräpte såg han också hur hans mannar en efter en föll. En soldat som förlorade sitt vapen tog sin hjälp i desperation och svingade den mot sin fiende, krossade hans käke innan han kastade sig över honom och fortsatte att slå med hjälmen. Några andra omringade den sårade adelsdamen, att de ryktade sig om att hon var vampyr brydde sig ingen om för stunden. hon var en sårad adelsdam från Karm, det var allt som räknades för de. Vasilij själv han inte lägga märke till det, han sökte efter en utväg, ett sätt att skrämma bort fienden. Hans blick föll snabbt på husen medan han krossade ytterligare en fiendes ansikte med sin stridshammare och bände upp skallbenet på ytterligare en med dess baksida. Om de bara kunde sätta eld på husen, inte ens vampyrer skulle väl klara av de? Medan de, de behövde bara ha tron och offerviljan på sin sida. Vad var risken inför att brinna ihjäl likt de helgon Karm en gång hade bränt i Märehn mot risken att dessa demoner skulle segra. Det var han såg den, det var mer som en skugga en något. Vad var det, var det demonen? Ovadsätt vad det var så slaktade de hans män, hans kusiner, hans sysslingar, hans blod framför hans ögon. Han hade sett många av sitt blod stupa denna dagen men denna var annorlunda, han såg det och han kände inom det. Enkelheten som han tog hans mannar med fyllde honom med vreden och han höjde sin hammare för att rusa emot demonen. Dock vad hade han hoppats på att uppnå annat än martyrdom i den tvekampen och snart låg han på marken likt hans män, blödande från halsen med blicken på ett par avhuggna fingrar. Detta var dock ej den dagen Athal avsåg att han skulle bli en martyr för innan fler slag hann landa på honom och avsluta hans lidande. Ställde sig något mellan honom och demonen, exakt vad var svårt att säga för varelsen bestod endast av ljus men Vasilijs visste. Det var ljusets dotter hann han tänka innan det mörknade för honom
-
Det var som om de lägre vampyrerna ryggade undan och slutade attackera den kvinnliga ledaren. Ett ögonblick stod de tysta och iakttog scenen framför dem. Blinkade ett par gånger, som om de inte helt förstod vad som egentligen skedde, innan de kastade sig på någon annan. De var patetiska. Fast inte kunde hon klandra dem. Blodet gjorde nästan henne själv galen. Konstant fanns det i luften och det var svårt att inte låta sig hänföras av det. Fokusera. Påminde hon sig själv medan hon ledde sena bestämda steg mot den kaldrländska kvinnan.
Svärdet drog hon mot marken först så att det gav ifrån sig ett äckligt skrapande ljud. När hon var närmare höjde hon upp det med ett bredare leende, som om hade bjudit upp på en dans. Ögonen blixtrade och det fanns en galen iver där i. Äntligen. Någon som kunde strida. På håll hade hon lagt märke till hennes sätt att strida. Vildare än vad karmanerna hade. Det var nästan som om tanken på det, gjorde henne mer upprymd. Hon tippade huvudet på snedden, väntades leende på att kvinnan framför henne skulle ta första steget.
–
Utan att säga något placerade Aetas sina läppar mot ådran och drack. Drack till Aethriatan drog tillbaka sin hand, även om hon med en hårdare rörelse försökte få tillbaka armen. Hon drog ett djupt andetag och höll ett krampaktigt tag i Aethriatans klädsel. Ögonen speglade en panik. Blod, död och smutsen som fanns i luften gjorde henne illamående.
”Jag… kan inte… stå emot snart” viskade hon, rädd.
-
Aethriatan drog undan sin vrist från Aetas och gjorde en grimas. Hennes blodtörst hade gjort honom svagare, något han inte hade räknat med att bli här i mitten av striden.
‘Aetas, något är fel.’ sa han, lite svagare än innan. Han blickade hastigt på krigarna som stod omkring dem och skyddade dem så gott de kunde från motståndare. N
‘Ta dig tillbaka till konungen, han måste få veta vad som sker här.’ sa han och reste sig för att dra upp Aetas med. Hans blick sökte omkring sig, tills han fann Nenya och såg hur hon på gammaldags vis utmanat Maeve på en duell i stridens mitt. En grimas lämnade hans läppar över det teatraliska uppspelet.
‘Jag ska försöka rädda vår dotter.’ sa han, men synen av den mörka skepnaden Ayperos mitt i slaget fyllde inte någon med hopp.–
Ayperos stod i mitten av striden och högg med sina kloliknande fingrar till höger och vänster. Doften av blod var uppfriskande och ett vasst leende klädde honom där han rörde sig som döden bland massorna. Han var en storm av klor och tänder med blod som spårade hans rörelser och den dansliknande enkelheten han högg ned sina fiender, och deras skrik av smärta var som musik i hans öron. En av ledarna hade försökt göra slut på honom med en hammare och Ayperos fick erkänna att hans mod var berömvärt, men Ayperos hade undvikit det tunga vapnet och samma rörelse fällt mannen med ett hårt slag som inte hade avslutat mannens liv. Ayperos hade precis tänkt vända sig om för att göra slut på männens ledare i ett brutalt spektakel då ett ljussken plötsligt uppenbarade sig mellan honom och mannen. Ayperos grimaserade, då han för ett ögonblick var rädd för att solen hade kommit för att ta hans tjänare. Men istället stod en kvinnlig skepnad framför honom, och utmanade honom. Ilska fyllde honom, men sedan sköljde igenkännande över hans ansikte och ett vasst leende som visade hans tänder klädde hans ansikte. Omkring dem verkade krigarna förvirrade, vissa fyllda av vördnad medan andra inte visste hur de skulle reagera. Men Ayperos visste vem denna uppenbarelse var, eller en gång varit.
‘Iseleth.’ sa han nästan spottande, och uttalade namnet som en svordom, och skrattade lätt över situationen och skrattet lade sig lätt omkring dem. Samtidigt som han hade ett obekymrat uttryck var han något tankfull och vaksam inom sig.
‘Vad är detta för ett trick? Trots allt dog du för århundraden sedan…’ för ett ögonblick brydde han sig inte om striden omkring dem, utan var mer intresserad av skenet framför sig, då det var sällan han såg något han inte förstod. Någonstans i bakgrunden kunde han se hur hans hord pressade människorna bakåt, men människorna stärkta av ljuset tycktes sidorna ha hamnat i ett låst läge och sidorna stod igen stilla då de pressade mot varandra. Det kunde inte få bestå. Något rastlös började Ayperos vandra från sida till sida i en halvcirkel runt den ljusa alven, och betraktade den analytiskt med sina mörka ögon. Han var tvungen att få slut på detta innan hans plan stjälptes.
‘Som du ser höll inte ditt fängelse mig till tidens slut som du hade hoppats. Du har misslyckats!’–
‘Ers höghet, en ryttare närmar sig.’ meddelade en av konungens närmaste, och Sandor vände blicken mot den Märehnska budbäraren som närmade sig dem och nickade i en lätt hälsning. Då han fått Breslaus förfrågan tvekade han inte, och på det Karmanska viset skrevs en order upp på ett papper som han skrev och signerade med hastig hand.
Senaste rapporter meddelar att Vasiljs förtrupper och Kaldrländarna är i ett dödläge vid den östra orten, men mina förstärkningar är på väg. General Heldar försäkrar mig om att muren och porten snart faller på den västra sidan. Så fort den gör det gör vad ni kan för att ta fienden i ryggen och säkra stadskärnan. Må Athal vara med er.
Konung Sandor Thaldwin.Han nickade tacksamt åt mannen som skulle föra ordern vidare, för att sedan vända fokus till striden. Det var dags att få ett slut på dödläget vid porten. De första raderna i det tunga infanteriet hade bara lite kvar till porten som ännu stod öppen.
‘Jag rider in i staden för att leda våra förstärkningar.’ meddelade han bestämt och ignorerade protesterna som dök upp omkring honom.
‘Var är prins Rheon?’ frågade han, och såg omkring sig efter sin son. Han hade bara ett kort ögonblick, men han hade några ord att säga åt sin son innan han red in i hettan.
‘Hämta hit honom, nu!’ -
Hon famlade i leran efter sina vapen, fann de tyginlindade skaften och tog ett fast grepp om båda yxorna. Lera och blod hade fastnat i hennes hår och kläder, och en liten stril av det ena eller det andra rann långsamt ned för hennes panna innan hon snabbt torkade bort det med baksidan av handen och hindrade det från att leta sig in i hennes ögon.
”Och vad skall du föreställa? Någon slags ledare?” Fnös hon roat, spottade i leran och reste sig upp.
I ögonvrån såg hon hur ett plötsligt ljus flammade upp, och skuggan som rörde sig kring detta. De verkade ha fått oväntad hjälp och även om hon själv gärna hade varit den som separerade Ayperos huvud från hans kropp så verkade uppgiften nu redan tagen, och hon själv var uppenbarligen utmanad på duell. Det hela var tämligen teatraliskt och i hennes smak något överflödigt när de nu stod i mitten av ett slagfält.
”Nå, låt oss få det överstökat”, tillade hon med ett litet flin innan hon utan vidare ceremonier gick till attack mot kvinnan, det första hugget riktat mot hennes ben.
-
den kvinnliga varelsen framför demonen förblev tyst när demonen tilltalade henne vid ett namn hon ej kände. För Ayperos ögon såg hon mycket väl ut som Iseleth, den Alvina som demonen trodde sig ha framför sig som skulle ha dött för flera sekel. Hon kunde inte förmina att hon hade dött eller ens vem denna varelse kunde vara. Hon sökte sig bakåt genom århundrade till hennes äldsta minne. Hur hon hade fötts i morgonljuset och blivit till i den skepnad hon ännu vandrade, bortom de fanns endast mörker, ljudet av eld, doften av rök och känslan av en värme som spred sig. Tillslut tilltalade hon demonen sakta och svagt på hans ord om att hon hade misslyckats, hur? Hur kunde ljuset misslyckas, ljuset var endast hoppet vid horisonten. ” Mor hälsar ” svarade hon den simpla demonen. Innan hennes blick sänkte till den av hennes mor undersåtar som låg döendes vid hennes fötter, vars blod ned dess livskraft lämnade hans kropp och flöt ut över marken tills den nådde hennes fötter. Hon kunde känna hur hennes mor talade till henne via blodet, kallade på henne och långsamt fick henne att sänka sig ner över den döende soldaten ” Hon kommer inte tillåta dig att dräpa hennes förkämpe, inte idag” fortsatte hon med sin svala och lena röst. Försiktigt lätt hon ett finger glida över krigarens hals så att såret slöt sig och livskraften.”Mor säger att hon inte har misslyckats, du har uppnått intet istället har du endast endast väckte draken. Hon såg upp på Ayperos och hennes röst skvallrade om att hon nästintill kände medlidande för honom. Sakta reste hon sig igen och fixerade sina ögon i Ayperos när hon kom upp på båda fötterna. Ögon som endast bestod av rent ljus, vare sig kött eller blod fanns kvar och vem än denna Iseleth fanns det inga spår att finna av henne längre annat än hennes skepnad och skönhet fanns. Hon slöt sedan ögonen och höjde sin hand medan hon uttalande en gammal fras från Märehn ”med tro och blod”. När hon öppnade handen omfannades de omkringliggande husen som bågskyttarna stod på eller hade gömt sig i ett inferno av eld. Själv viskade hon endast svagt till sig själv ”Mor va barmhärtighet” men hos Iseleth fanns det ingen barmhärtighet att finna.
——
När Märehns befällhavare mottog Kungens order var hären inte snar med att dröja, ljudet av horn och höga kommandon som skreks ut ekade över landskapet när ordern kungjordes genom leden. Nicolaus gav raskt order om att hela ryttare hären skulle ge sig av mot den västra porten och snart dundrade alla ryttarna från Märehn över åkrarna och ängarna. De red i smala kolonner för att snabbt finna de snabbaste vägarna genom stengärdsgårdarna och staketen som bönderna genom generationer hade byggt. Nicolaus skådade ut över havet av ryttare och vände sig sedan till sina officerare medan de red ut ” Skicka trupp och meddela om General Heldar om kungens order, vi går först in i staden ” en snabb till blick över hans mannar frö nästa order var betydligt tyngre att ge ” och ge ord om att vi behöver 100 frivilliga som tar sig förs in i staden” de behövde spanare för att undvika eventuella fällor men av de 100 krigare tvivlade Nicolaus på många skulle återvända när de utforskade okänt och fientligt territorium.
När de närmade sig General Heldars styrkor var de många som ryggade till och en del sänkte rent av sina lansar eller höjde sina bågar. Märehn hade alltid varit knepigt för karm och det hade alltid varit svårt att skilja de från vän eller fiende med deras barbariska seder för Karm. När Märehns här red förbi Generals Heldars styrkor var det inte många vänliga blickar som utbyttes. Märehns soldater såg de som kättare medan Karms såg de som barbarer. Och vem kunde klandra de karmiska soldaterna när de möttes av hussar med vingar på ryggen och lätta kavallerister med vildar krigsmålningar i både ansikte och på sina hästar ” med blod och tro” utropade hären innan lansar sänktes när de red in i staden för att möta sitt öde.
——
Vasilij som hade fallit i striden vid porten fann sig att vara död när han återigen öppnade ögonen eller det var de han trodde. För han fann sig ligga i en sal omgiven av okända människor men ju längre och såg på det desto mer bekanta kändes de. Tills han insåg vila de var, de var Märehns helgon och hjältar från historien. Hade han blivit en av de? var det första han tänkte men när han försökte tala till de kom det inget ljud över hans läppar och inget svar från deras sida heller. Istället flyttade de bara på sig så en gång bildades och vid gångens slut fanns en tro med en formlig skepnad på. Även om skepnad saknade form kunde han känna hur den såg på honom med en genomborrande blick. Den ända känsla som genomfor honom när skepnad såg på honom var underkastelse och undergivenhet, han skulle aldrig i sitt liv vilja stöta sig med denna skepnad. ”Gå din tid är inte kommen” sade skepnaden och allt vart åter mörkt igen och när han öppnade ögonen fann han sig ligga i mitten av ett inferno
-
Nenyas flin blev bredare. Sättet som kvinnan framför henne talade till henne. Som om det var vilken dag som helst. Som om hon var vem som helst. Det hela fick henne att skrocka till. Innan yxan sjönk in i hennes ben, undveks skadan av att hon tog ett steg bakåt. Överstökat? Snarare tvärtom. Vad var det roliga med att göra det enkelt? Ögonen glimmade till. Likt en katt som lekte med sitt byte, lät hon sin tunga dras mot sin ena hörntand. Åtminstone var denna människa mer likt en trängd mus som slogs för sitt liv än de flesta andra människor som var likt äckliga irriterande flugor.
Utan att vänta en sekund till, tog hon ett hastigt steg bakom Maeve. Som för att se hur enkelt det var att få henne ur balans. De flesta människorna var dåraktiga nog att inte se sådana hastiga rörelser och förändringar. Åtminstone i Karm var de alldeles för tråkiga med dueller, på liv eller på lek. Ett litet skratt klingade från Nenya medan hon höjde sitt svärd och i nästa sekund var hon bakom kaldrländaren och försökte att få in en träff mot ena armen. Uppenbarligen var det inte tillräckligt för att döda henne, inte än. För vad kunde denna kvinnan egentligen? Var hon verkligen värdig att ens ödsla sin tid på?
–
Krampaktigt tog Aetas tag i sin makes klädnad och drog honom närmare sig. Paniken i hennes ögon var uppenbar och hon var inte säker på hur länge hon kunde tänka klart längre. Utan att tänka på det gick hennes tunga mot hennes ena hörntand och ögonen var blixtrande blåa.
”Jag… kan inte!” utbrast hon och greppet var nu ännu hårdare om sin makes klädnad, även om hon inte själv lade märke till att hon kanske till och med skadade Aethriatan.
-
Ayperos avgrundsmörka ögon studerade den ljusa varelsen framför sig och magin den utförde för att rädda den obetydliga mannen han nästan dödat. Något nonchalant hade han precis tänkt svara innan lågorna omfamnade husen omkring dem på torget kring porten. Omkring dem ropade krigarna av förvåning och rädsla, men det var Ayperos döende trupper som skrek väst av alla. Demonens ansikte förvrängdes i en ilsken grimas över att han blivit distraherad av denna magi. Detta trick som nu brände flera av hans undersåtar och krigare. Att ge någon spydig kommentar tillbaka till ljusvarelsen var under honom. Istället lät han sina vingar växa fram, och lika snabbt som han anslutit sig till striden var han i luften igen, och försvann i riktning mot den inre delen av staden. Runt omkring dem kallade Ayperos trupper till omgruppering och taktisk reträtt, med horn som ljöd aggressivt omkring dem.
‘Upp med dig!’ ropade en officerare för femte gången åt Vasilij. Konungens styrkor hade äntligen nått porten och deras steg och hästarnas hovar dundrade högt och hårt.
‘Dina trupper behöver dig!’ sa han och tog tag i Vasilijs arm då han började återfå medvetande och drog upp honom på fötter. Trots allt skulle det inte bli till något om de Karmanska officerarna skulle försöka styra och ställa Märehns styrkor. Eller det som kvarstod av förtruppen som hållit portarna tills nu tillsammans med Kaldrländarna.Runt om dem var striden fortfarande i full gång, de sårades tjut var öronbedövande i kombination till hästarnas skrik. Vapen möttes och Ayperos truppers omänskliga läten fyllde de flesta med skräck, men pressen var mindre hård nu. Många ögon föll nu istället på den Kaldrländska prinsessan och hennes motståndare, och flera krigare rusade ditåt med spjut i hand, något tveksamma om de skulle eller vågade ställa sig emellan dem.
På marken en bit bort satt fortfarande Aethriatan med sin hustru, och skakade om henne hårt.
‘Ta dig samman då, och hjälp mig rädda Nenya!’ sa han hårt, och vände blicken oroligt mot Nenya där hon mötte Maeve. Med Karms trupper som pressade sig in genom porten såg inte oddsen goda ut för Nenya. Samtidigt var han rädd för att lämna Aetas, med blod på tanden fanns risken att trupperna kunde missta dem för fiender.
‘Nenya, ge upp!’ ropade han, men han tvivlade på att varken Maeve eller Nenya skulle avsluta det de påbörjat utan blod. Någonstans i bakgrunden kunde man höra rop om att konungen närmade sig staden, men Aethriatan var för distraherad för att uppmärksamma det. Lågorna som plötsligt dykt upp och röken omgav dem gav hela scenen ett obehagligt och farligt lyster.I samma ögonblick som de sista av Nicolaus ryttare dundrande ridit förbi Heldars styrkor ekade ett öronbedövande brak då den västra porten och en stor del av de omliggande murarna rasade samman. Luften fylldes med tjocka dammoln som gjorde det svårt att se, men de hade en till väg in i staden. Det hindrade dock inte pilregnet som avfyrades mot Nicolaus ryttare.
-
Självklart skulle det inte vara så enkelt, hon hade trots allt slagits mot en vampyr förut, även om det varit mer som lockbete… Dessvärre hade hon inte något svärd av silver såsom Arand hade haft, inte heller en liten kapsel av silver som exploderade när man kastade den, nej, hon hade inget av monsterjägarens vapen, men hon hade åtminstone viss erfarenhet under bältet.
Alltså kom det inte som någon direkt överraskning när vampyren hoppade undan för hennes slag och själv gick till attack. Det gick för snabbt för henne att se, hon snarare kände det än något annat, men hon var plötsligt, skut medveten om att hennes fiende nu var bakom henne. En liten svordom lämnade hennes läppar innan hon kastade sig undan slaget som kom bara någon sekund senare. Hon kunde känna vinddraget från kvinnans vapen när det svepte förbi hennes arm, men det missade, hon hade flyttat sig precis innan det föll och nu vände hon sig hastigt om för att åter stå ansikte mot ansikte med sin fiende. Inte heller denna gång ödslade hon tid på någon teatralisk dramatik utan gick åter till anfall, denna gång med båda sina vapen. Det var hårda slag som föll, för även om hon var snabb så skulle hon aldrig kunna vara lika snabb som en vampyr, och kanske också därför så siktade hon främst mot kvinnans huvud.
I ögonvrån såg hon hur Sandors och Märhens styrkor trängde in genom porten och hon noterade också de många krigare som tveksamt tog några steg mot henne. Hon hade inte tid att avfärda dem, men heller ingen lust att låta dem komma mellan henne och hennes motståndare.
”Ta staden!” Skrek hon irriterat. Det fanns inte tid att stanna och titta på ett sådant skådespeleri. Demonen som alldeles nyss stått mitt ibland dem hade dragit sig undan och hon kunde höra hur de kallade till reträtt. Bra. Låt dem fly.
You must be logged in to reply to this topic.