Allt hade blivit svart och tyst som om allt bara var en dröm eller en vision, han förstod inte vad som hände men i fjärran kunde han höra ljudet av metall som träffade metall och skriken från människor som genomborrades av metall. Nånstans avlägset kunde han även höra hur någon skrek hans namn, hans sekundant som skrek, sekundantens röst påminde honom om var han var eller kanske hade varit. Han behövde ta sig ur detta mörker, han behövde resa på sig och finna återigen sina män. De behövde honom om det inte skulle slaktas där på Loradons gator, ett förband med bruten kommandostruktur var ett dödsdömt dött förband. Sakta reste han på sig och för varje gång han blinkade fick han se korta inblickar i den värld som faktiskt omgav honom. Döende och sårade män som låg omkring honom, avhuggna lemmar och fingrar från soldater som fallit i slaget. För varje gång han mörkret återkom vart också ett mönster allt tydligare i världen omkring honom, ett sken lyste ovanför honom som reste sig allt högre och högre. Ett sken som såg ut att för följa något som var än mörkare än det som omgav honom. I fjärran kunde han han se hur ett rött mönster formade sig likt väggar som ledde rakt in staden och något som rörde sig utmed de. Vasilij reste sig tillslut upp och skakade på huvudet så att det mörka landskapet som hade börjat forma sig omkring honom försvann helt. Istället möttes han av sin sekundants skrikande ansikte, en gata som stod i brand, kaos och elände var det som han mötte. Han så hur  människor  brinandes fly ur husen i ren panik medan en Märehnsk officerare skrek ”låt de brinna”. Hur de föll och drog ihop sig i spädbarns ställningar i sina sista krampaktiga kamp. Hela gatan stank av bränt kött och hår, hela gatan stank av död och av de blodband som han hade lett sina män in i. I fjärran kunde han höra hur Karms armé närmade sig och framför sig såg han hur fiendens här började retirera under ordnade former.

Han vände sig om och såg bakåt mot de som återstod av hans män, de var alla smutsiga täckta av både lera och blod. Blod som var deras eget, deras kamrater och deras fiender, blod som var nytt från blödande sår och blod som var intorkat . Det här var allt som återstod av de han en gång hade lett, detta var de som frivilligt följt honom. Han vände sig åter mot den retirerande fienden, de hade inte tid för någon duell även om de röde sig om en utländsk prinsessa eller invänta de Karmiska styrkorna. De skulle hämnas sina fallna kamrater, de skulle inte ge fienden någon villa eller chans att omgruppera sig och bjuda på nytt motstånd. ”EFTER DE!! Låt de inte få något andrum och ta ifrån allt från de, lämna endast deras kroppar efter oss!!” Han vände sig sen mot sin sekundant ” ta h bågskyttarna och ta er in på nära avstånd och skjut med tunga pilar mot deras knän själv tar jag det tunga ryttarna till fots ” Han kastade en snabb blick mot ljusets dotter som hade försvunnit upp i skyn igen in mot staden, ” Låt ljusets dotter visa oss vägen, FÖR BLOOD OCH TRO!!” rött Vasilij innan han drog sin sabel och dolk, stridshammaren hade han inte tid att leta efter och tillsammans med de andra krigarna från Märehn kastade de sig över den flyande fiende likt hur vargar kastar sig över en skadad hjort. Inget andrum gavs, ingen nåd gavs och ingen barmhärtighet. När pilarna träffade fiendens knän från nära håll fick de även de välrustade krigarnas knän att ta skada eller rent av krossas och innan de han hämta andan hade någon märehnsk soldat höjt sin sabel eller stridshammare för att enda fienden. De uppvisade inget av de ädelmod och ridderlighet som man brukade förvänta sig av Karms ädlingar. För de var barn av Märehns heder, heden hade lärt de att visa var svaghet och ingen svag överlevde på heden.

——–

På andra sidan staden gjorde sig de andra barnen av heden sig redo att möta fienden. De hade sett fiendens pilregn som hade fått de första 100 ryttarna att tvärvända även om få av de klarade sig men de hade utlöst fiendens fällan, deras offer skulle komma att rädda långt fler av blodet.  Inför en fiende som höll så pass många bågar i sina händer glesa Märehn upp sina styrkor till lösa formationer som gjorde att de flesta skott missade, de räddade dock inte alla men många. Runt om Nikolaus såg han hur män vart träffade men i de flesta fall tog pilarna i deras vadderade kappor som stoppade de flesta pilarna. Dock var hästarna oskyddade och här och var kunde Nikolaus se hur hästar kollapsade  av fiendens pilar och vilt skrikande kraschade ner i marken, den glesa formationen gjorde dock att missöden kunde undvikas och bakomvarande ryttare red runt de  hästar som sparkade vilt i dödsångest och smärta. Det medeltunga och lätta kavalleriet hängde sina spjut över axeln och drog sina bågar istället för att besvara  fiendens pilar med snabba skott och i syfte att kuva deras bågskyttar. De skött i klassisk märehnsk stil med tre pilar i handen som möjlig gjorde tre snabba salvor med lite längre mellanrum mellan varje. Under skydd av sina egna beridna bågskyttar närmade sig Märehn den förstörda porten och muren i fullfart. När de var nära nog att se försvararna som försökte organisera en stridslinje att möta fienden trots pilarna som regnade ner på försvararna.  Slöt sig Märehns  främre linje  bestående av bevingade husarer och fällde sina lansar. De bevingade husarerna bar långa tunga lansar som måste hållas i båda händerna och omöjliggjorde att de kunde bära sköld. Det kunde anses vara ett högt pris men enligt de själva var det värt det för deras lansar var längre en fiendens pikar och spjut som de bredde sig på att spetsa på sina långa lansar någon.

Vasilijs stannar upp medans hans mannar pressar framåt, ger prinsessan en rynkad pannan innan han ser mot hans mannar. De har fortsatt framåt utan att ge fienden någon vila under deras reträtt, där hans mannar bokstavligen sliter fiendes led i stycken och även deras soldater. Lemmar  hakas bort från fiendens kroppar och ögonen sticks ut innan deras huvuden skiljs från kroppen med, allt för att garantera att de inte reser sig igen så som det så många gånger redan har gjort.

” De må leda oss till en fälla men det är bättre att vi utlöser den fällan än vår huvudtrupp och istället ser till att dessa soldater inte kan omorganisera sig till en ny försvars linje. ” Han var mycket väl medveten om riskerna och även om han redan sett flera av hans män och vänner sedan barndomen falla för denna vanvettiga attack var han beredd att offra mer. Om de redan stupade offer skulle vara värt det måste de levande offra allt för att lyckas. ” Vi må alla dö inför helvetets portar men vi kommer alla dö som martyrer”. Det fanns ingen fruktan kvar för hans liv i hans ögon heller inga kval inför de liv han offrade för denna kamp längre. Endast en religiös övertygelse om att döden var ett litet pris för segern. ” Karms kung kommer ha tusentals soldater att kommendera när han kommer fram, vad är då offret av några hundra märehner för att inte ge fienden någon vila?” Han såg bort mot sina män igen. De var förtruppen och som vilken förtrupp som helst tänkte de fortfölja sitt uppdrag med att leda attacken. ” Vi fortsätter, mot helvetets portar och när vi ser de sänder vi bud och spanings rapport åt er och Karms konung. All information som kan fås är värt det högsta priset simpla soldater likt mig och mina män kan betala”. Sen vände han sig om, höjde sin sabel och gav sig efter sina män för att leda de mot vad som med all säkerhet var en fälla eller något mycket värre. Det var de märehnska krigar sinnet so drev de, en beslutsamhet och en offer vilja att offra allt  för att uppnå sina mål, inga förluster var för höga om målet uppnåddes. De var trotts allt det utvalda folket, barn av martyrer och helgon.

–

På andra sidan staden genomförde Märehn sina kavallerichockar i klassisk Märehnsk stil med husarer som red i full galopp mot fienden, fast beslutna om att hellre dö än att misslyckas. Efter varje kavalleri chock retirerade husarerna medan de drog sina bågar och sköt bakåt över hästarnas ryggar mot fienden. Varje kavalleri chock följdes sen upp med pilregn från Märehns mera lättare trupper som lät pilarna regna ner över fiendens linjer. Innan en ny kavallerichock genomfördes mot fienden ledda av högt uppsatta män från Märehn likt Nicolaus von Breslau själv och deras fanatiska präster som svingade sin blodsvälsignande svärd. På andra håll tog sig lätta trupper sig upp på hussen dels för att strida mot fienden som själva befann sig på husen eller i den och nedkämpa deras skytteunderstöd åt deras egna linjer. Lättare trupp trängde sig också fram över husen och genom gränderna för att öppna upp nya fronter för fienden att försvara, för att tvinga de att försvara en allt längre och längre stridslinje. Målet var att använda Märehns vida kända mobilitet till häst att finna ett tillfälle då fienden inte lyckades täppa till ett hål i sina linjer och tränga sig in där för att fullkomligen dränka staden med trupp både från Märehn och från Karm.

Nicolaus skåde över den förtunnade fiende linjen, deras attacker som hade varit som tusentals små knivhugg hade lyckats konstaterade han innan han gav sitt kommando ‘’ Sänk lansarna och gör er redo’’. Som svar till kommandot fattade mannarna runt Nicolaus sina lansar med båda händerna och sänkte de sex meters långa lansarna. Sen påbörjade Märehns bevingade husarer sin beryktade kavallerichock. Den började i lös formation i långsamt tempo medan den ökade i tempo och de slöt sina led tills knä låg mot knä. Fienden på andra sidan stod fast med sina hillebarder men inte ens en hillebard skulle rädda de. Märehns lansar var långt längre än deras hillebarder och innan de ens var nära att utgöra ett hot för Nicolaus och hans mannar så genomborrade deras lansar fienden. Nicolaus själv såg hur hans lans träffade en fiende soldat i ögat och hur lansen trängde in och vidgade hålet allt medan soldaten skrek av chock och smärta. Sen hur lansen under de krafter som den utsattes vid stöten sprack ut med träets fiberriktning tills lansen small till och knäcktes under en storm av träsplitter. Allt detta skedde under kanske att ögonblick men för Nicolaus stod tiden nästintill stilla tills lansen small till och knäcktes. Ögonblicken efter hade de brutit sig igenom och krossat fiende linjen.

Nicolaus gav hade själv ingen tid att ägna någon tanke på de överlevande soldaterna utan istället fortsatte han framåt tillsammans med lätta kazyker som fick agera hans förtrupp spannare. Istället kommenderade han rappt ‘’ Rid, låt inte fienden veta om detta förens detta är försent’’ Han vände sig om till en av sina hetman ‘’ Hetman Vavrinec, ta hälften av manskapet och fall fienden i ryggen medan resten sprider ut sig och terroriserar resten av staden. Jag själv måste finna Kung Sandor’’. Sen vände sig Nicolaus sig om och red ikapp den trupp han redan hade sänt iväg för att finna Kung Sandor. För Nicolaus tankar låg endast på att de måste finna Kung Sandor om de skulle lyckas samordna attacken av staden. För en koordinerad attack kunde fienden lätt besegra genom att slå ut en här åtgången och besegrade de i detalj. Medan Nicolaus fortsatte framåt genom staden bredde Märehns trupp ut sig igenom staden. De spred ut sig och anföll fienden i ryggen eller omringade de för att överösa fienden med pilar tills deras stridslinje föll samman.

När den lilla Märehnska truppen nådde fram till en av stadens mången torg möttes de inte utav ytterligare ett tom gata utan av Karmiska fanor utmed stadens huvudgata. De hade brutit igenom, Nicolaus kunde inte känna mer lättnad och om han hade kunnat hade han lett. Nu vart de mer av en grimas när stygnen som hade sytt ihop hans kind efter en pil hade slitit sönder den gjorde sig påminda. Deras galopp övergick snabbt till trav innan de saktade in helt och vart stående medan de såg ut över havet av karmiska fanor utmed huvudgatan. Soldaterna framför de stannade upp och tvekade framför de märhenska husarerna som såg ut som änglar sända från ovan med sina vingar. De tvekade för de visste att dessa ‘gmlar var inte från ovan de var från Märehn. DE var vildsinta krigare som hade ett rykte av sig att vara blodtörstiga och hänsynslösa. En enda felsagd artighetsfras i Märehn var allt osm krävdes för att blod skulle spillas sades de. Det var först när Nicolaus som själv hade funderat över hur han skulle tilltala de meen efter sett deras baner gjort sitt beslut som deras tvekan la sig något de själva blev tilltalade som de vågade sig på att svara ‘’ Soldater av huset Carnir, mitt namn är Nicolaus von Breslau, Lord av Märehn och beskyddare av tron. Kan en av er föra mig till er kung?’’ . En av Soldaterna nickade lätt åt dem medan han undrade över varför Märehns lord sade er kung. Soldaten ruskade lätt på axlarna, han orkade inte bry sig om politik. Han var där för att strida för brödfödan och ta sig hem igen. Han var bara glad över att morgonens rykte över att Märehn skulle ha vänt om för att plundra Karm inte stämde, för de spelade ingen roll hur mycket han och hans manna än sprang de skulle aldrig hinna hem före en Märenhsk här. Nicolaus brydde sig inte om de bekymmer som mannen framför honom funderade kort till han vände sig bara till sina kazyker ‘’ rid, meddela Hetman Vavrinec om detta’’ kommenderade han rappt på Märehns egna språk.

Synen av Märehns husarer sänder liknande vågor av tankar igenom Karms armé när de leds fram till Kung Sandor. De var skickliga ryttare och vildsinta krigare med en förmåga att alltid dyka upp där man minst anade tack vare sitt snabba kavalleri. Dock de var opålitliga i Karms ögon, skrupelfria krigare som inte hyste någon form av ridderlighet eller behärskning på deras blodtörst. Det fanns många som tveksamt eller med rent hat vände sig bort från dessa vingbeklädda ryttare. De mindes mycket väl inbördeskriget och Märehns plundringståg andra mindes dock hur skickliga de hade varit som allierade. Åsikterna var blandade och många inför dessa krigare som var nästintill lika främmande som utlänningar.

När Nicolaus nådde fram till Kung Sandor gav han honom en enkel nick som hälsning ‘’ Kung Sandor’’ hälsade han innan han rappt fortsatte med en snabb rapport ‘’ Jag har tre klaner på väg utmed samma väg som vi kom, ytterligare fyra sprider ut sig i staden mellan oss och fiende linjerna vi bröt igenom, fem klaner håller samma trupp på plats emedan mina kvarvarande klaner hålls i reserv. Prästerna håller för övrigt på att organisera infanteriet för att gå in i staden’’. Han avvaktade sedan i väntan på om Kung Sandor hade några vidare order att ge eller någon plan att delge. För i denna strid visste han inte riktigt vad för plan de skulle ha för att komma framåt. hade detta varit en stad med människor som försvarade skulle han ha utgått att stridslinjerna borta vid porten som tagits med trebucheter skulle vara de mest förstärka och att de nu i detta läge hade besegrats. Med denna fiende fanns de inga medel som han kände till för hur man skulle uppskatta deras antal. Bodar och ladugårdar hade varit fulla med mat men dess befolkning hade varit försvunnen på avstånd från staden som vanliga människor skulle ha länsat för att försörja en större här. Enligt Nicolaus var detta en strid för det övernaturliga och prästerskapet men Kung Sandor hade så lägligt gjort sig ovän med templet.

—-

Längre in staden under ljusets dotters vägledande ljus hade Vasilij fortsätt framåt. De hade ivrigt och hämndlystet drivit fiende hären tillbaka tills den hade kollapsat och de hade omringat den. En efter en hade de nedgjort fienden med sina bågar, sablar och stridshammare tills de sista fienden naglades fast mot husväggen bakom det. Om de inte vore för pilarna som stack ut ur deras kroppar såg det nästan ut som om de levde fortfarande. DE hade sen inte tid att tillspetsa resten av monsterna men för att förhindra att de reste sig allt för snabbt tog de och lemlästade de, de flådde deras händer, fötter och ansikten med ‘’ Låt de återfödas i smärta, låt de återfödas och veta vilka som nedgjorde de’’ Var Vasilis sista ord till fienden innan de fortsatte.

När de fortsatte framåt ekade krigarprinsessans ord om att detta var en fälla i hans huvud klart och tydligt. Klart de var en fälla och det var hans plikt i så fall att utlösa den. Kung Sandor hade utsett hans trupp till förtrupp och detta var deras uppgift, att ge sitt liv för att resten av hären inte skulle falla offer för fällan. Dock när det väl sprang in fällan och trots att Vasilj samt hans män var mentalt förberedda på det var den första skuren av pilarna överväldigande. kvinnan som sprang bredvid honom tog en pil på insidan av låret när den skyddande kappan gled isär i ett steg. Han såg hur hon sjönk ihop och ur blodet välde fram och avslöjade att pulsådern hade skurits av. Framför honom träffades en man som inte par någon vadderad kappa av tre pilar i buken och föll samman samtidigt som en kvinna skrek ‘’broder’’ och kastade sig ner för att lyfta upp honom och ta honom till skydd. ‘’ Besvara ‘’ skrek Vasilj och krigarna runt honom drog sina bågar och tre pilar i andra handen för att snabbt kunna avlossa pilar i salvor om tre. Samtidigt som flera andra krigare i styrkan attackerade de låsta dörrarna utmed gatan med yxor för att desperat försöka komma in i huset. I ett vanligt linje förband hade de varit ordervägran men här handlade det om ren överlevnad.

‘’Mot huset, ta skydd, alla nu’’ Vasiljs order kom i samma stund som ett av husets dörrar gav vika. Vasiljs manskap var inte sena att lyda och snabbt evakuerade de gruppvis in i huset medan resterande gav täckande eld. Sist in i huset var Vasilj själv, en snabb blick över axeln innan dörren stängdes avslöjande att cirka två dussin krigare hade fått sätta livet till. Inklusive kvinnan som hade försökt rädda sin bror, hon låg halvvägs på väg mot ett av huset med flera pilar i sin rygg med sin hand som kramade hennes döde brors hand. ‘’Vad gör vi nu?’’ frågade en av soldaterna när Vasilj kom in i huset. Han såg på de, sårade och trasiga var de. De få som var kvar vill säga men det spelade ingen roll hur uttunnade ledena blev eller hur sargade en trupp vart. En märehnsk fana tappar aldrig sitt stridsvärde, Vasilj mindes Nicolaus egna ord om att aldrig ge upp, endast döden var en ursäkt. ‘’ Vi fortsätter framåt’’ sa Vasilij bestämt. Den osäkra och unga befälhavaren som aldrig hade lett trupp tidigare denna morgon var som bortspolad. ‘’ Jag behöver två som organiserar spanings styrkor för att se om vi kan komma runt detta bakhåll och några som håller detta hus’’. Han vände sig sedan till en sårad soldat ‘’ och jag beordrar de som är för sårade för att fortsätta för att ta sig bakåt och överlämna en lägesrapport’’. Mannen framför honom som hade en pil som stack genom hans hand och en medvetslös kvinna som med ett dåligt bandagerat sår över magen över sina axlar, nickade även om han hellre skulle ha velat fortsätta. ‘’ Vad rapporterar vi?’’ frågade han Vasilj ‘’ Säg bara till Kung Sandor att följa röken för vi ska tända eld på de råtthål som vår fienden gömmer sig i och sen ska vi sem som fångade vem i denna fälla. ‘’

Hon hade hela tiden hållit ett öga på de män hon ledde, de som nu rusade vidare in i staden efter den Märhenska förtruppen och när Arand med en mer allvarsam ton föreslog att de följde efter så var hon inte sen med att nicka och stoppa tillbaka den ena av sina yxor på ryggen.

”Nå, låt oss följa efter dårarna då och be till gudarna att idag inte är dagen vi får hälsa dem personligen”, sade hon med ett litet flin innan hon hojtade till sig sina resterande män och började leda dem längre in i staden.

De sprang efter förtruppen som redan verkade ha tunnats ut markant, men att döma av rösterna hon hörde inifrån några av husen så verkade många ha sökt skydd däri, alldeles säkert från pilregnet som fallit bara några sekunder tidigare, och snart kom ytterligare ett. Många röster höjdes till varning och en av männen som sprang intill Maeve var snabb med att höja sin sköld över dem båda för att skydda dem från pilregnet.

”In mot husen! Sök skydd från pilarna under taken!” Ropade hon och gestikulerade samtidigt till Arand att följa efter henne och mannen med skölden in i en av gränderna.

Hovarna smattrade mot vägen och det var ett dånande som var svårt att inte höra när de bevingade männen red in. Stanken från hästarna och männen slog Nenya och hon rynkade på näsan. Som om det inte var nog med all gyttja och smuts redan? Hon följde de med blicken och lyssnade på Ayperos ord. Hon nickade – lite disträ över allt ljud. Ett litet skratt kom från hennes läppar åt hans kommentar.

En grimas av smärta syntes hastigt i hennes ansikte när vingarna växte fram på ryggen. De röda lädervingarna som såg allt annat än änglalika ut. Hon slog med dem ett par gånger för att skapa en vind och för att vänja sig vid dem igen. Med ett språng kastade hon sig ner för taket och med ett enkelt tecken hade hon signalerat till några av hennes närmsta krigare för att följa efter henne. I en fart, som fick fönstrets igenbommade trälucka att slå upp med en kraftig smäll. Ett galet flin och med sitt svärd i högsta hugg. De sylvassa huggtänderna blänkte till och ögonen var elektriskt blåa.

”Råttor som ni, menar du?” sa hon med ett galet skratt och steg in i huset för att utan någon mer eftertanke eller samvete slå sitt svärd mot de närmsta som föll ner på marken.

Hon själv skulle aldrig ha flytt om det inte var för att Arand bokstavligen drog med henne ut ur stridens hetta, men kanske var det likväl. Hon hann nämligen se hur mer än en av hennes landsfränder föll inför den bevingade vampyren innan hon ens lyckats fly ut genom dörren och vidare in i ytterligare en annan gränd. Ilskan som kokade upp inom henne var svår att missa och när Arand slutligen stannade så var hon röd i ansiktet av både ilska och genans över att ha flytt. Hon frustade lågmält över situationen och knöt näven mer än en gång i ett försök att samla sig och när hon slutligen lyckades så var dock inte utan att missnöjet syntes i hennes anlete. Kanske skulle hon också ha sagt något om det om inte Arand hade hunnit tala först, och med en snabb blick upp mot huset där de senast sett Ayperos så vände hon sin egen blå blick för att möta hans gula.

”Det… Ja. Mer eller mindre…” Svarade hon viskande i sin karaktärsenligt hesa stämma.

”Vad tänkte ni?” Frågade hon, genuint intresserad trots att tanken på att på något vis sudda ut den och rasera barriärerna skrämde henne, för hon anade att det var något sådant han hade i åtanke. Om hon kunde bli ostoppbar, nå, det skulle bara vara till dess att fienden föll, eller hon själv, och just nu kändes möjligheterna för en vinst tämligen små, men det skulle likväl ge dem en chans att komma nära.

Märehns och Karms trupper trängde djupt in i den inre staden och allt motstånd veknade för de. När de väl brutit fiendens  yttre linjer tog sig Märehns lätta kavalleri sig djupare in i staden där de bedriv slog till med snabba och lätta attacker mot fiendens kommunikation, sambands punkter och försträckningar vilket fick försvaret att kollapsa fullkomligen när de tyngre trupperna från Karm och de bevingade hussarna rykte fram. Segern verkade vara nära förstående och soldater började här och var andas ut, rent ta av sig sina hjälmar när de utskrek seger vrål. Överallt började de dessutom krypa fram barn från alla dess möjliga vrån som de hade gömt sig som ytterligare ett bevis på att staden hade fallit, att den var fri. Flera soldater tog emot barnen med glädje, de var ett bevis på att staden var fri och att staden en dag skulle blomstra igen. Dock var de långt ifrån alla soldater som tog emot barnen med öppna armar för när e kom närmre verkade de söndagsklädda barnen ovanligt bleka och varför skulle Ayeperos ha skonat barnen när deras föräldrar hade förvandlats till monster. Längre hann dock soldaterna inte komma i sina tankar och innan någon hann utropa någon form av varning till sina kamrater blottade barnen sina hörntänder samtidigt som de drog långa knivar och dolkar. De kastade sig över de soldater som hade sänkt sin gard mot barnen och gjorde snabbt slut på deras eländiga liv, andra soldater vägrade att höja sina vapen mot Karms barn och slutade sina liv lika snabbt de med. Detta var Ayeperos plan, hans sista del i den fällan som Märehn och Karm hade fallit i, för vad betydde de endlösa horderna av stadsbor och gamla gardes soldater när han lätt kunde skapa fler? När paniken och kaoset i Karms och Märehns trupper bredde ut sig slog fällan igen helt och resten av de elit soldater som Nenya ledde slog till med lika effektiva koordinerade attacker som tidigare men nu mötte de en motståndare vars linjer höll på att falla samman.
—-

Längre bak i staden i en av de många fickor av motstånd som Märehn hade mest brytt sig om att endast sända styrkor för att binda upp fienden för att låta merparten av sina egna styrkor passera hade Vasilij inte märkt av vare sig framgångarna eller motgångarna. Istället stred han vidare mot den fienden som hade överfallit hans trupper enveten kämpade han sig framåt med sina mannar mot Nenya eller som de kallade henne den bevingade demonen. Om de bara kunde hugga huvudet av fiendens ledare skulle deras linjer falla sönder och hans mannar överleva, för inte ens med förstärkningar av Kaldrlänningar skulle hans linje överleva i längden. Han tog därför ett spjut i sina ena hand och sin sabel i den andra och slungade mot den bevingade demonen ” DIn avgrundshynda” Skrek han mot henne för att dra till sig hennes uppmärksamhet ” Ert slag är förlorat, Ayeperos är chanslös mot oss blodjungfruns förekämpar. ” Han trängde sig framåt mot henne med sin sabel svingandes i rörelser med sin sabel som mer påminde om hur man svingade ett stridsgissel med stora svepande rörelser som plötsligt bytte riktning för.

—-

Vid de utkikstorn som Ayperos hade stått under stora delar slaget landade Ljusets dotter efter ha själv skådat ner mot slaget nere under marken. Hon lyste upp tornet med ett bländande ljus, att ens se på henne vore som att se rätt in i Solen. Alla färger i rummet suddades ut tills utrymmet i spanningstornet endast utgjorde av olika nyanser av vitt.  Hennes lätta fötter rörde kannt vid golvet när hon fortsatte längre in i rummet, hon verkade inte bry sig om striden som pågick där och la sig inte heller i den på någon sida. Istället gick hon fram till Ayeperos med sina lätta steg tills hon kom att stå framför honom, den enda punkten i rummet som inte var i någon form av nyans av vitt. ”Far?” frågade hon så tyst att frågan var om hon hade sagt någonting alls eller om det bara var ett eko från en svunnen tid.