Det plötsliga ljuset hade bländat henne liksom det bländat Arand och hon hade instinktivt höjt en hand för ögonen. Hon hörde en kvinnas röst komma från ljuset och trots att hon försökte så kunde hon inte utröna vad som sades. Istället kände hon en hand sluta sig om hennes ena arm för att dra henne till sig. För en kort sekund var hon redo att hugga i försvar, men så snart hon vänt sig från ljuset så såg hon att det var Arand och hon slappnade markant av, även om hennes andning fortfarande var tyngd av striden som precis avbrutits. Vem denna person i ljuset än var så verkade hon ha distraherat Ayperos, ett utmärkt tillfälle att slå till, något som Arand uppenbarligen också tyckte, även om hans tankar gått längre än vad hennes gjort.

”Nej vänta! Vi kan fortfara…” Hon hade knappt hunnit öppna munnen för att protestera innan han drog upp hennes tunika över armen och tryckte sin magiska eld mot denna.

Först försökte hon att bita ihop och motstå smärtan men Arand fortsatte att trycka elden mot hennes arm och snart kände hon hur mer än bara det yttre lagret av huden började bubbla och fräsa och hon kunde inte längre låta bli att vråla av smärtan som spred sig upp längs hennes arm. Hon drog undan den från honom i samma stund som han släppte den och genom sina tårfyllda ögon kunde hon se hur hans eld lämnat ett stort, bubblande, fult sår i hennes tatuering. Det snurrade i hennes huvud och hon kunde plötsligt inte höra något annat än klangen av svärd nedifrån borggården, skriken från de döende männen och vrålen från de som fortfarande gick till attack, ljud som fick henne att slå händerna för öronen i ett försök att dämpa dem och stävja vad för makter som än släppts lösa. Om hon inte kom ur detta med livet eller sinnet i behåll så skulle hon hemsöka och förfölja monsterjägaren till världens ände, en tanke som kanske var den sista klara hon hade innan hon förlorade slaget mot ursinnet. Hon kunde känna hur den röda dimman sänkte sig över henne och plötsligt hade hon tunnelseende, det enda hon kunde fokusera på var det som var direkt framför henne, det som hon senast mindes hade nedgjort hennes fränder och motstått hennes attacker. Hon såg honom med de nu mörka ögonen genom det förbannade ljuset, och obrydd om kvinnan som stod framför honom så tog hon ett stadigare tag om sin yxa och rusade rakt på en gång till, men denna gång utan någon finess eller taktik. Om valet att släppa lös hennes bärsärk hade varit klokt eller inte återstod att se, men hon skulle inte ge sig innan antingen fienden eller hon själv var död.

”Låt korpar äta detta blot! Oden, bevittna mig!” Skrek hon hest på Kaldrlänska när hon kastade sig in i ljuset och dök rakt mot Ayperos hals med sin yxa.

Forma en linje. Om vi flyr dör de andra. Orden fick hennes leende att bli till ett större flin. Det fanns inget vackert med det breda leendet. Fast det var väl svårt att finna någon elegans alls i kvinnan. De läderröda vingarna, huggtänderna och de elektriska blåa ögonen som fick de flesta att frysa till i rörelserna. Det var inte heller som om blodet som hade stänkt över hela henne gjorde bilden bättre. Rädslan i de flesta av soldaterna gjorde henne illamående. Äcklad av deras patetiska sätt. Åtminstone fanns det en bland dem som hade något mer inom sig. En lite mer värdig motståndare. Hennes hand greppade hårdare om skaftet och hon slog mot honom, inte för att träffa eller mörda. Inte från början. Tanken var inte att döda honom, inte än. Vad var leken med det?

Håll dem upptagna. Det var ordern och det fanns inget annat i Nenyas tankar. Tills ett ljusken avbröt henne. Vad…? Inte kunde väl. En kall rysning gick igenom hennes ryggrad. Inte igen.

Änglarna hade redan skadat henne en gång. Fastän det vanligtvis kändes som ett difust minne, var det nu klarare än allt annat framför hennes ögon. Smärtan, ljuset. Ett ilsket skrik kom från hennes läppar. Hon kunde inte stå kvar här och låta något ske Ayperos. För vad hade hon kvar då?

En hastig blick omkring sig, flyktigt för att hitta en utväg till slut och försvinna ut. Inte helt utan skador, men vad gjorde en rispa nu? Inte för att hon inte ens visste om det var en djup eller liten skada. Blodet på hennes kläder var lika gärna någon annans som hennes.

Ilskan som bubblade inom henne när hon såg ljuset, gjorde att hon inte såg något annat än det. Utan att tänka vidare kastade hon sig mot ljuset och brydde sig inte om varken Maeve, Ayperos eller Arand. Ljuset skulle släckas.

Kanske var det tur att Ayperos plötsligt verkade talför, ty hans ord var provocerande nog för att få henne att fokusera på enbart honom. Om han hade varit tyst hade hon kanske givit sig på Arand i blodsruset, men än så länge var det bara den mörka figuren framför henne som gällde.

Hans klor var vassa och mer än en gång träffade de henne nu när hon givit in för ilskan och lagt all taktsamhet åt sidan. I vanliga fall skulle hon vara försiktigare, mer taktisk, men nu fanns bara en tanke i hennes huvud och den pressade henne framåt trots det vassa motståndet. Det var nästan så att hon inte tycktes märka av smärtan, inte ens när en av Ayperos vassa klor träffade henne över ansiktet och rev upp ett långt sår rakt över hennes ena öga. Istället var det som om det bara fyllde henne med mer vrede och hon höjde en fot för att hårt sparka mot fiendens ben i ett försök att fälla honom eller i bästa fall bryta skenbenet, något som troligen inte skulle varit möjligt om det inte var för det tillstånd hon var i, men hon väntade heller inte för att se om manövern fungerade. Istället höjde hon sina båda yxor och högg i kors i ett försök att separera ormens huvud från hans kropp.

Oväntat hade ljuset lagt all sin uppmärksamhet åt Nenya. För hon hade riktat in sig på att distrahera, men att hon trots det skulle ha sin fulla uppmärksamhet åt Ayperos. De första slagen var hårda mot denna kvinnliga gestalt, men hon kunde inte riktigt klara av att  hålla kvar sin styrka. Ljuset brände mot hennes hud och det kändes som om hela hon var i en eld. Ett väsande lämnade hennes läppar, som en ilsken men sårad katt.

Ilskan och smärtan gjorde henne ofokuserad, fast trots det slog hon med svärdet framför sig. Även om det inte var de mest precisa slagen. Hon gav till ett vrål som man hörde smärtan i och hon stängde sina ögon för att inte bländas helt av det.

“Jävla ljushuvud!” utbrast hon ilsket och gav till ännu ett vrål och några hugg.

I normala fall skulle hon antagligen ha varit nöjd över att ha lyckats med att skada Ayperos på viset hon gjort, men liksom ett rovdjur inte stannar upp för att nöjas åt sitt verk så gjorde inte heller hon det. Tanken hade bara varit att döda, men när hennes yxor stoppades mitt i sina svepande hugg så fylldes hon först bara av förvåning, förvåning och snart därefter ilska. Den fick henne att vråla i frustration, innan hon med onaturliga medel skickades rakt in i en intilliggande vägg.

Stöten tog luften ur hennes lungor och hennes ena arm, den som först träffat väggen, verkade hänga lite extra. Kollisionen verkade ha fått hennes axel att hoppa ur led, men hon stannade inte upp mer än för att kippande dra efter andan och med sin fortfarande fungerande hand fatta tag om en av de åsido kastade yxorna. Det som drev henne verkade inte tillåta henne att känna smärtan eller bristen på luft, det manade henne obevekligen framåt för att möta fienden när han åter vände sin uppmärksamhet mot henne. Hennes blick var fäst i hans och där det tidigare funnits en person så verkade det nu snarare bara finnas en instinkt, inget annat.

Och hon väntade inte på att Ayperos skulle få slå det första slaget igen utan gick själv till attack så snart hon kommit på fötter. Hon hade lyckats skada honom och ett skadat villebråd är alltid lättare att fälla.

Stig bakåt? Backa? Hon hörde orden lämna Arands läppar men det var som om hon inte riktigt förstod vad de betydde. Allt hon förstod just då var att någon annan, något annat, ljuset, lagt sig i och gått emellan henne och hennes villebråd, att monsterjägaren skadat vampyren ytterligare, och att vad det än var som flödade från det som en gång varit ljuset nu fick hela hennes kropp att smärta på ett vis olikt allt annat. Vad det än var så kände hon smärtan också genom sin vredesdimma. Kanske borde hon ha backat då, lyssnat på Arands ord och vänt om, men hon var för tjockskallig för det. Det fanns trots allt bara en lösning på problemet, att eliminera fienden.

Så hon vände sig om mot det som tidigare varit en skepnad av ljus och svingade sin yxa mot den kvinnliga gestalten. Vad för magi som hon än använt mot Ayperos så hade den också drabbat henne, Maeve, och instinkten att döda det som gjorde henne illa var alldeles för stark för att ignoreras. Ayperos var försvagad, det fanns en ny fiende, en fiende som gjorde henne illa trots att det kanske inte varit varelsens intention.

Den mörka skepnaden av en kvinna som tagit över ljusets dotters skepnad och gjort den till sin, hade aldrig haft till avsikt att skada någon annan än Ayepeors. Att bringa sin vedergällning för de missöden han hade drabbat henne, hennes dotter och deras folk för så många millennium sen hade varit hennes önskan. När bärsärken träffades av de tusentals själar som hon hade släppt ut kunde hon inte annat se hur de grepp tag i bärsärken, kunde hon bara se hur själarna släppte lös sitt uppdämda hat, vrede och sorg över sina missöden mot bärsärken. Hur bärsärken svarade med att svinga sin yxa mot mot , i ett försök att stoppa bärsärken höll hon upp handen för att parera yxan. När yxan träffade hennes han svarade hon med att skrika  ”stop” samtidigt som yxan splittrades med en sådan kraft att skärvorna som träffades tornets väggar fick de att börja rämna med stora sprickor som långsamt spred sig. Kvinnan själv tillsammans själarna som hade fyllt rummet med sina vansinnesfulla skrik och mörker skingrades av tryckvågen som uppstod med sådan kraft. Att de försvann ut ur intet som om de aldrig hade funnits i rummet utan några spår  vart de tog vägen.

Längre ner i staden såg Vasilij hur den fylldes med eld, explosioner och giftig rök. Han såg hur Karmiska soldater längre bort förintades inom ett ögonblick, de brann med sådan kraft att man kunde se deras skrikande själar bland lågorna. Ett öde som med all sannolikhet hade drabbat Vasilij, hans mannar, kungens garde och de närliggande Märhenska trupperna om det inte vore för deras präster. Prästernas skydd var dock dyrköpt och man kunde se hur de magrade ut och tynade bort tills allt kött och blod inom de var uppbränt. En efter en kollapsade prästerna och när de föll ihop sprack deras hud upp likt gammalt torkat pergament och avslöjade att endast ben fanns kvar under deras hud. Vasilij insåg att de inte skulle dröja länge förens prästerna skydd var borta och de alla skulle dö med, där och då föll han på knä och började be. Bland de levande, döende och döda med sina knä i det blodbad som hade rått på gatorna bad han. Hans böner inspirerade de andra från Märehn att falla ner och be, inte för sina liv utan för att de skulle ges tid. Tid att skydda sina klaner, sitt blod, och sin tro, tid att se nästa generation växa upp och ta över efter de.

Det var då de kunde se en skugga som kom krypande över marken, dragen ditt av bönerna. För när bärsäken hade skingrat den mörka kvinna var hon inte död, långtifrån men den kraft hon hade använt för att parera yxan hade kostat henne mer än hon kunde avvara. Nu drogs hon till bönerna från hennes folk och hon fann kraft från de döende, de kanske hade överlevt men nu beseglade hon deras öde när hon själv tog sin form igen och steg fram till Vasilij. Hon grep tag om hans haka med sin hand av skugga och uppmanade honom att resa sig upp, ” nu min vän är tiden inne, jag lätt dig leva för den här stunden” sade hon och kramade om hans hand innan hon försvann in i Vasilijs hand. Vasilij själv stirrade bara stumt och oförstående på sin hand, han hade fått leva men för vad exakt undrade han medan han såg hur hans vener vart svarta. Han kunde se och känna hur de svarta kröp längre och längre upp för hans arm. Han kunde känna hur hans sinnen vart allt slöare och hur världen vart alltmer distanserad men också en kryoande insikt, en  insikt av vad kvinnan menade.  Som en sista desperat åtgärd innan han förlorade kampen om sin egna kropp helt vände han sig mot Kung Sandor och skrek mot honom ” du måste leva” och grepp tag i Kungens hand innan hans ögon vart glödande röda och Vasilij verkade inte finnas längre.

Utan att ha någon tanke för omvärlden började den besatta Vasilj gå mot elden, en eld som skingrade sig för honom. Bakom honom slöt prästerna upp med, de hade alla fallit i vad som verkade vara en sorts trans medan de gick mässade böner då de helt var kontaktbara. Detta religiösa tåg av Märehnska präster började röra sig ut ur staden medan flera grupper av Märhenksa trupper ledda av präster vallfärdade mot de. Priset var fortfarande högt och överallt kunde man se hur prästerna magrade ur tills de endast var skin och ben och hur de då kollapsade, lämnades efter för att konsumerades av elden. De fanns ingen tid eller utrymme för att vara sentimental eller bry sig om de som inte kunde gå för egna ben. Istället möte de ett annat öde för när Vasilij eller vem han nu var passerade någon som var döende sögs deras livsenergi ut och beseglade definitivt deras livsöde.

När de tillslut nådde porten återstod endast en av de 24 hög prästerna från Märehn som hade gått in i Loradon klarat sig, resten hade gett sitt liv för att rädda Märehns styrkor och Kung Sandor. Inte ens Vasilij verkade klara sig den här gången för när de väl nådde säkerheten utanför staden kollapsade han och förblev livlös medan ljusets dotter reste sig ur honom. Några spår av kvinna av mörkret gick ej att se. Ljusets dotter såg sig bara förvirrat omkring som om hon inte visste vad hon gjorde här samtidigt som hon försökte minnas men tillslut gav hon upp och begav sig tillbaka till det himla valv som hon dansade över. Människornas värld förblev ett avlägset mysterium för henne som hon endast ägde några få avlägsna minnesbilder av. Kvar lämnade hon Märhens trupper som stump såg på när hon lämnade de, checkade och handlingsförlamade efter allt som de hade sett reagerade de inte ens när Märehns fana fattade eld och föll likt Märhens främsta ledare hade fallit i Loradon.

Tyngden av Ayperos fall och kropp, fick Nenya till att sjunka neråt lite grann. Hon hade inte riktigt lyckats fånga honom på ett bra sätt. Det var väl snarare han som hade funnit henne, mer än att hon hade fångat honom. Det var svårt att rätta till sitt grepp och hon beslutade sig hastigt att släppa honom, för att sedan någon sekund senare omfamna honom med båda sina händer omkring hans midja och fortsätta sin färd framåt. En suck av lättnad lämnade henne. De hade lyckats. Även om hon inte var helt säker på hur de skulle ta sig ifrån Loradons lågor. Explosionerna och ljuset var svårt för Nenya och hennes grimars och vissa ryckningar avslöjade henne för Ayperos.

“Vad är nästa steg?” frågade hon, ensamma lät hon alla titlar försvinna. Vad var det bra för? Hon var hans och mellan dem fanns ingen eller inget. Kanske det var ett sätt att försöka fokusera på något annat, medan hon prompt ändrade riktning när ett par stenar flög emot dem från en byggnad.