Khishra andades ut i en häftig fnysning, hennes ansikte förvreds i en frustrerad grimas. Hon låg stilla kvar på rygg på sängen, hade nästan helt upphört med den ändå meningslösa andningen. “Vaddå ‘Varför’!?” Utstötte hon irriterat. Det Nenya sagt verkade ha en tydlig antiklimaktisk effekt på leken för Khishra. Hon reste sig till sittande på sängen med ansiktet stint vänt mot Nenya där hon låg. “Det var du som ville leka mästare!” Det var tydligt att Khishra, precis som de flesta andra mörkeralver, levt ett extremt isolerat liv i Dar Zakhars mörker och trots att hon inte helt passat in där var det den enda kultur hon kände till. Där var man antingen mästare eller undersåte, mycket tydligt. Hon hade sagt att hon var färdig med det, men vad fanns det annars för roller?

Frustrerad över att spelet verkade fortsätta också här ovan ytan, och att hon åter givit sig in i det, morrade hon högt och reste sig från sängen. Vad hade hon givit sig in på? Kanske skulle hon bara lämna allt detta? Hon såg bort mot fönstret. “Varför? Varför… Återskapade du mig?” Hon lade armarna i kors över bröstet, obrydd över sin nakenhet.

Khishra vände sig inte om. Hennes röst var kall och onyanserad. “Svett… Blod… Våld… Motstånd… Smärta…” Hon tystnade och tvekade, men innan hon hann stoppa sig slank det ur henne. “Känna något…” När hon inte kunde ta tillbaka orden vände hon sig om och såg på Nenya. “Känna något äkta, som inte är del av ett förbannat spel.” Hennes röst blev lägre, bara aningen mer färgad av känsla. “Det finns sanning i blod och smärta, det är det enda sanna språket, tydligt, det säger vad det menar…” Att tala på detta vis i Dar Zakhar hade förmodligen varit hädelse eller något tänkte Khishra kallt. I alla fall när det gällde sig själv. Att orsaka blodutgjutelse och smärta på andra, främst män, talade sitt tydliga språk, men att aktivt utsätta sig själv för det var självbefläckelse, självförnedring – en skymf mot Lloth som givit mörkeralverna det liv de nu levde.

Hon skrädde fortfarande inte orden, sade vad hon tänkte. “Lloth skrattar nog gott åt mig nu. En fallen halvvarelse bunden till en demons frilla, i exil ovan ytan…” Sade hon bittert och sänkte blicken. Hon rörde sig sedan förbi Nenya mot garderoben för att hitta nya hela rena kläder. Ruset hon nyss känt av allt blod bleknade av en ovälkommen melankoli hon var obekant med. Kom detta också med förvandlingen? “Men kul att du fick vad du ville…” Hon hittade ännu en röd klänning och slängde den på sängen, sjönk sedan själv ned på sängen. Såren läkte synligt av sig själva nu.

“Hur fungerar det där egentligen? Det känns som att jag är bunden till dig med ett osynligt band som jag inte kan kapa. Minsta tanke på det, eller att verkligt skada dig slås ned som av en osynlig hand…” Hon såg frågande på Nenya, som att det som nyss utspelats i sängen aldrig hade hänt. Kanske var det inte ens en effekt av förvandlingen, kanske var det bara någon sorts känsla av att stå i skuld till Nenya. Komplexiteten i hennes tankar växte utom hennes kontroll och det var mer frustrerande än något annat.

Khishra kunde nästan känna hur hon långsamt blev något annat än vad hon varit. Hon var inte mörkeralv längre. Till sin förvåning förstod hon att Nenya hade rätt. Hennes begär växte och utvecklades… Allt hon velat var att känna något – men hon hade översatt det till ren och skär fysik. Nu kände hon sig plötsligt inte helt nöjd med det. Hon kunde bara ta vad hon ville ha, inte låta sig irriteras av Nenyas spel, ändå satt hon här nu – oförmögen att göra varken det ena eller det andra.

Hon svarade inget på det Nenya sa, Khishra hade redan sagt mer än hon helst hade velat. Hon förstod inte ens helt själv vad hon tänkte eller kände just nu. Allt blev plötsligt komplicerat och hon visste inte om hon hade verktygen att hantera det. Hennes knytnävar, hennes kropp, hade alltid varit allt hon behövde. Det Khishra sagt tidigare kändes nu ännu mer sant – hon behövde Nenya. Hon suckade. “Så vad händer nu? Mästare…” Sade hon med ett snett ironiskt leende och reste sig för att återigen försöka tvätta av sig innan hon tog på sig den nya klänningen.

Med viss frustration lyckades Khishra åter tvätta av sig. Allt linne i rummet var nog fläckat med rött i någon grad nu. Hon kastade med en djup suck den sista trasan in i ett hörn någonstans och drog sedan den klarröda klänningen över huvudet, den gled smidigt ner över hennes svarta blanka hud. Hon såg sig själv i spegeln igen, försökte se om något hade förändrats till det yttre – annat än tänderna. Hon visste inte vad hon väntat sig se, men hon såg ut ungefär som vanligt. Kanske helare och renare än vanligt. Fascinerat såg hon på medan det sista lilla såret slöts. Hon hade sällan behövt lägga särskilt mycket energi på sitt utseende, men detta var ju också praktiskt.

“Monster!?” Sade hon upprört med avsmak och vände sig mot Nenya när hon nämnde monsterjägare. Khishra hade mycket liten erfarenhet av ytans värld och monsterjägare var en av de saker som undgått henne. “Varför jagar de monster? Och varför hamnar vi i den kategorin?” Undrade hon med en förnärmad fnysning.

Uppenbarligen kunde hon inte återvända till Dar Zakhar nu, ytan var hennes nya värld och hon behövde bara se ut genom fönstret för att se att hon hade mycket att lära – utöver sitt nya existentiella tillstånd. Men först kanske ännu en smakbit. Hon bet sig lite i läppen vid tanken. – Men att återvända till bröllopet kändes inte alls lika lockande. Hon skulle behöva konfronteras med brudparet och de var förmodligen inte helt nöjda med dagens utveckling och Khishras inblandning i den. Hon tog ett steg närmare Nenya och lade på ett vagt förföriskt leende och en hand på hennes höft. “Kan vi inte hoppa över bröllopet och fortsätta roa oss själva istället?” Hon spann lite på rösten för att dölja svagheten i hennes olust att behöva möta brudparet.

Khishra fnös till. “Folk dödar varandra varje dag, överallt! Heder…” Hon fnös igen. “Folk lurar visst sig själva lika mycket här som nere i Dar Zakhar. Det låter som att det snarare är prestige det handlar om – och blodslust från deras håll för den delen med. Och de tycker sig stå över oss?” Hon reflekterade inte över att också hon nu talade om dem som “oss”, att hon i sinnet tänkte på sig själv som en del av familjen av monster dessa jägare riktade sina blickar mot. Hon släppte dock snabbt ämnet.

Hon vred på sig något obekvämt, försökte att inte avslöja sina känslor inför att återvända till bröllopet och brudparet. Hon närde egentligen ingen fruktan som sådan, dock en nyfunnen självbevarelsedrift. Ayperos var ändå en demon och hon hade fram tills nyligen aktivt arbetat mot honom. Hur skulle hon bara kunna återvända i ny skrud och tro att de skulle agera som att inget hänt? Hon insåg dock att det var oundvikligt – någon gång måste hon möta dem. “Nå, låt oss få det överstökat då!” Hon suckade och backade bort från Nenya. “Jag tar mig friheten att bara anta att detta…” Hon gjorde en gest utmed sin kropp. “Inte är något som din demonmästare sanktionerat? Vi får se om det ens blir några mer… lekar… Efter bröllopet.” Hon log snett så att de nya vita tänderna blänkte till under hennes svarta läppar. Hon var inte så dum att hon inte förstod att hon i grunden i princip var en sorts leksak för Nenya, men hon ville ändå smickra sig själv med att intala sig att hon trots allt hade någon sorts värde för henne.

Khishra vaknade till ur sina tankar där hon gick när hon hörde Nenyas röst. Hon släppte blicken från golvet och vände den mot henne, tämligen avmätt. “Vad?”

Den senaste tiden hade minst sagt varit den mest omvälvande i hennes liv – om en nu kunde kalla hennes nya tillstånd för liv, vad var ens liv? Hon visste att hon kommit extremt lindrigt undan allt som hänt, att hon givits en chans hon inte förtjänade – men var det värt det? Ofta tänkte hon att det varit bättre, lättare, om hon bara tackat nej till Nenyas erbjudande där på taket. Det var inte bara hennes sinnen som var skarpare nu; också hennes inre verkade skarpare på något sätt, mer medvetet om sig självt. I sitt begär att släcka en sorts törst hade hundra andra törster vaknat till liv – hon ville ha allt! Men allt hade ett pris. Tidigare hade inget pris varit för högt, nu fann hon att hon försökte navigera den nya världen med större försiktighet, hon valde sina ord och handlingar mer noggrant – och hon hatade det! Vem var hon ens längre? På ett sätt hade hon varit mer fri i Dar Zakhar, under Lloth. Där hade hon aldrig vaktat sin tunga som hon gjorde nu, hade aldrig oroat sig för repressalier – hon hade snarare välkomnat dem. Nu kändes det som att hon hade något att förlora – hon kunde känna doften av nya upptäckter bakom varje hörn, hon verkade bara aldrig nå dit. Hon märkte också att väldigt få kunde erbjuda henne något motstånd nu, ibland erbjöd till och med hennes offer villigt sitt blod. Det äcklade henne nästan.

Hon stannade upp och lade armarna i kors över bröstet. Idag bar hon ett par knähöga svarta skinnstövlar och ett par snäva byxor av svart skinn som var näst intill blankpolerat av användning. Instoppad i byxorna var en enkel, löst sittande top av ett blankt dyrt tyg i samma vita färg som hennes hår. Hon höjde skeptiskt ett vitt ögonbryn när hon betraktade Nenya nedifrån och upp. “Rosetter? Verkligen?”

Khishra lade armarna i kors över bröstet, rynkade den svarta nobla näsan och gjorde en min av tydlig avsmak när Nenya gjorde sig till. “Åh sluta… Kunde jag kräkas så skulle jag göra det!” Helst av allt ville hon ge henne ett knytnävsslag i ansiktet, men som vanligt förmådde hon inte.

Hon backade något steg från Nenya och skulle just fråga vad hon ville, när hon kom med dödsstöten. Khishra bara gapade. “Du måste skämta!?” Utropade hon så det ekade mellan väggarna. Hon lyssnade knappt klart på vad Nenya sa om ytan. Hon bet ihop käkarna och visade sina tänder i en spänd grimas. Så lutade hon sig åter fram emot henne, hennes ansikte nära Nenyas, och väste. “Det får fan vara nog snart Nenya!” Hon kände hur all uppdämd spänning rasade inom henne. För att få lite avstånd till källan till sin frustration vände hon henne ryggen och gick några upprörda steg bort, satte händerna på höfterna och tog några djupa andetag – trots att hon inte behövde luft. Hon vände sig sedan hastigt åter om. “Vad fan gör vi oss till för? Vem? Vi borde äga hela jävla världen vid det här laget! Varför i helvete kan vi inte i alla fall ha på oss vad fan vi vill?” Hennes Ish’daliska började bryta igenom i vreden. Hon slog frustrerat ut med armarna, men sade inget mer. Hon suckade, lade en hand över ögonbrynen och samlade sig sedan något när hon insåg att de skulle upp till ytan. Den här platsen var redan för trång för henne. “Tvingar du mig att bära rosetter så skär jag fan halsen av dig!” Sade hon till sist resignerat mellan tänderna.

“Jag kan inte föreställa mig hur annan klädedräkt skulle kunna göra det enklare för mig där uppe…” Muttrade Khishra medan hon ändå gav med sig och väntade på att Nenya skulle ta täten. Hon föreställde sig att hon stod ut vart än de skulle. Här nere hade hon ännu inte sett någon med hennes distinkta utseende. Där ovan kunde hon inte föreställa sig att mörkeralver rörde sig frivilligt. Dräkten Nenya beskrev skulle inte hjälpa henne att inte stå ut – å andra sidan kanske inte det heller var syftet. “Varthän? Och varför?” Sade hon med en trött suck.

“Röra mig i de fina kretsarna? Hur ska jag kunna röra mig smidigt, eller röra mig alls, i den här?” Fortsatte Khishra klaga, mest av princip. Hon plockade upp korsetten i benvit siden, vände och vred på den. “Och varför skulle jag bry mig om jag förolämpar någon?”

Hon slängde ifrån sig korsetten igen på sängen och riktade uppmärksamheten mot stövlarna. Till och med hon, som föredrog att använda sina händer, måste erkänna att det var praktiskt med en klinga ibland. Hon plockade upp stöveln och upprepade Nenyas rörelse. Med en svart fingertopp testade hon dess skärpa. Mörkrött blod sipprade fram och Khishra slickade bort det med tungspetsen, såret läkte genast. Utan en min stoppade hon tillbaka dolken och kastade stöveln på sängen igen. Hon kunde ju inte låta Nenya tro att hon var imponerad, eller ens nöjd.

Hon satte händerna i sidorna och suckade uppgivet. “Är det här priset för att slippa denna odrägliga plats så…” Hon började klä av sig och fick efter mycket om och men – och assistans från Nenya, på sig kläderna åt rätt håll. Den svart-röda dräkten framhävde sannerligen hennes härkomst. Men inte bara det, utan också hennes former. Khishra hade egentligen inte mycket till midja, men korsetten och modellen på klänningslivet kunde lura vem som helst. Och med den nobelt krökta näsan och den iskalla blick hon nu bar kunde Khishra lura vem som helst att hon var ädlig. “Jag frågar igen: vart ska vi och varför?”

Khishra ryckte bort huvudet från Nenyas hand. “Jag uppskattar inte hur du ständigt försöker tämja mig, Nenya.” Sade hon frustrerat mellan tänderna. Hon tog något steg närmare och log elakt så att tänderna blottades. “En dag kommer du att upptäcka att allt ditt hårda arbete varit förgäves…” Så fick hon syn på sig själv i spegeln. Komplett… Rovdjurständerna gjorde henne verkligen komplett, som det rovdjur hon var. De framhävdes av hennes svarta ansikte, lyste som om hon alltid var ämnad att bli detta. Nenya kunde få klä upp henne hur mycket hon ville påminde hon sig själv, men rovdjuret som bodde inom henne skulle alltid klösa sig ut tillslut. Och det skulle inte alltid att vara inom ramarna för Nenyas planer. Men låt henne tro det…

“Nå, så länge vi roar oss lite…” Sade hon bittert med en ton av sarkasm. Skulle hon vara helt ärlig mot sig själv var vad som helst bättre än att bli kvar här nere. Hon ville ut, pröva sin nya, sanna natur. Hon såg sig själv jaga byten i skogar och mörka gränder, hon såg blodet och köttet… Khishra fick skaka bort bilderna innan hon tappade kontrollen, hon behövde verkligen detta. Kanske kunde hon stå ut med lite etikettsstudier? “Reser vi snart eller?” Hennes röst var något ansträngd och otålig. Tankarna hade fått det att börja klia under huden på henne.