Åt hennes första ord om att tämja, himlade Nenya lätt med ögonen. Inte direkt det som hon själv hade haft på agendan i första hand. Lite drömmandes mindes hon själv när hon blivit vampyr och blodlusten som styrde henne. Hörntänderna blev mer synliga, men hon kom på sig själv och skakade nätt på huvudet.

“Lite…” instämde hon, för trots att hon inte hade något emot det. Visste hon att Ayperos inte skulle vara allt för nöjd. Och tanken på en Ayperos som inte var nöjd med henne… Det var ingen trevlig en.

Ivern hos Khishra var lite roande och hon satt kvar och dröjde ut tystnaden ett tag innan hon nickade lätt och reste sig upp. Hon sträckte sig emot sin axelväska och vände blicken mot spegeln. För att ordna några hårstrån.

“Ska vi?”

Rastlösheten kände Nenya igen. Faktum var att det var många känslor som hon kände igen i Khishra. Mer än vad hon ville erkänna för sig själv. En… yngre mer otämjd variant än vad hon var nu. En som hon ibland kunde längta efter. Lite mer ivrig att få röra sig utanför Antrophelia, började hon öka på takten i sina steg. Nästan som om hon var rädd för att något annat skulle hindra henne. För det var allt för ofta något annat som kom i vägen för henne.

De tog sig upp till ytan genom malströmmen, för att snart vara på land igen. Nenya fyllde sina lungor med den friska nattluften och lät de blixtrande blå ögonen vandra omkring på dess omgivning.

“Åh ja, detta är frihet…” hummade hon, lite mer nöjt för sig själv och sträckte på sig. För att sedan börja röra sig inåt land, inte direkt väntandes på något som skulle hindra dem.