Vad hade egentligen hänt? Xanthyr visste inte. Först hade han levt isolerad efter sin familjs utplåning, sedan hade han hittat en vänlig människa som han vigt sitt liv åt, sedan återförenats med sin yngre halvbror.. men nu? Nu var han åter själv. Hur hade det kommit sig? Varför var han inte kvar i människoflickans värld? Varför stannade han inte med sin bror? Han mindes inte. Nu befann han sig i en öken, vart var han på väg? Ingen visste, inte ens han själv. Hettan från solen störde honom inte alls. Han hade kläderna som han fått av människan, även vapnen hon givit honom. Ett långt svärd vid häften, två på ryggen och dolkar gömda innanför tyget på skjortan samt en i skoskaftet.
De gula ögonen zoomade in oasen, kunde känna doften av blod, svett och bränt skinn. Draken tvekade några sekunder innan han sökte sig åt det håll doften kom. Vatten fanns också i oasen. Många skulle nog söka sig dit och det var därifrån dofterna kom. Han fnös till när det började sticka i näsan, vilket det gjorde då han närmade sig källan till dofterna.
Mossan kändes inte genom skorna han bar och ärligt talat brydde han sig inte om den, han brydde sig inte om omgivningen alls. Han hade sett träd, mossa och allt sådant förut, sanden var det som var nytt för honom. Den var varm och irriterande, kom in överallt där den inte skulle komma in.
Xanthyr rättade till den lilla packning han hade på ryggen, över svärden, närmade sig kvinnan som låg där vid vattenbrynet och han tippade huvudet åt sidan medan han stirrade på henne. Varför låg hon där? Draken synade henne, såg fotsulorna som blödde på grund av den heta sanden som hon gått på, såg den röda huden som varit otäckt och i solens våld, såg de nariga läpparna samt sanden som letat sig in i hennes hår. Först övervägde han att lämna henne där, hon var trots allt inte hans problem, men vem var han om han bara lämnade henne där åt sitt öde? Hur länge skulle hon klara sig? Med en suck lyfte han enkelt upp kvinnan, bar bort henne en bit ifrån vattnet och lyckades hitta en plats där han kunde slå läger. Medan han höll koll på kvinnan, som han lagt i en bädd av mossa (som han faktiskt plockat själv) byggde han ett snabbt skydd för vind och sol som sedan skulle fungera som förstärkare av värme från elden han skulle tända när solen valde att gå ner igen.
Mannen med det stela, kantiga ansiktet mer ärr hämtade mer vatten, satte sig på marken bredvid kvinnan med ena benet uppdraget mot sig och baddade hennes ansikte för att kyla ner henne lite. Han visste att människor inte var lika värmetåliga som han själv var, så detta borde funka, eller hur?

Dom ljusgula ögonen studerade kvinnan framför sig. Dog hon nu? Han tippade huvudet åt sidan medan han betraktade den livlösa kroppen. Det verkade nästan så, men ändå reste han sig inte och gick. Förhoppningsvis skulle kylan från vattnet få henne att vakna till, fast varför ansträngde han sig egentligen? Det var ju inte så att det skulle ge något annat än hjärtesorg, eller hur?
Mannen satt tyst en lång stund, ryckte svagt till när kvinnan drog efter andan och verkade vakna till liv, det han hoppats på. Långsamt drog han åt sig handen som hon knuffade bort, höll huvudet tippat åt sidan medan han iakttog henne. Vad skulle han säga eller göra? Det var inte lätt att veta i en stund som denna, han hade aldrig varit i en sån här situation innan. Så därför satt han kvar och bara tittade på medan hon fick upp något som liknande vatten och började darra. Varför? Det hade han ingen aning om. Hans egen kropp värkte också, han hade varit i sin mänskliga form alldeles för länge nu och varenda muskel gjorde ont. Allt han ville var att ändra form och visa sig för den han var, men detta var något som kunde innebära döden för honom. Det visste han mycket väl och allt han egentligen levt för fanns inte mer, nu fanns bara hämndbegäret kvar som eldsvådor i han själ.

Xanthyr tittade på henne länge och väl. Hon var mycket fin att titta på och han gillade hennes ögonfärg väldigt mycket. Värmen omkring dem berörde honom inte, precis som innan, men kanske borde han göra något mer för hennes skull? Han höll fram en läderpung som han fyllt med vatten mot henne, nästan stirrade på henne med intensiva, ljusgula ögon och väntade på att hon skulle reagera på det han sträckte fram till henne.