Post has published by skuggflamma
Viewing 5 posts - 1 through 5 (of 5 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine Chaullac

    Där solen lyser som ett vitt klot om dagarna, var natten som ett läkande balsam. Mörkret kom med befrielse från den hänsynslösa hettan. Men… när Aine slog upp sina ögon var värmen är nästan outhärdlig direkt och natten var långt borta. Hon låg på sin ena sida, kinden mot den sträva sanden. Världen var sänkt i ett blått ljus, men sakta kröp andra färger in i hennes syn. Efter några blinkningar såg hon det gulbruna sandhavet framför sig så som det var. Den molnfria himlen låg som ett blått lock ovanför.  Hon satte sig upp, ansträngde sig för att komma upp till sittande. Hon tryckte upp sin överkropp med armarna bort från den skållheta jorden och det var då hon såg det. Magikern stirrade ner på sina armar, de var täckta av brinnande runor. Hon satte sig väldigt fort och stirrade på sina ben, de var täckta av samma främmande glödande tecken. Brinnande, glödande och rykande sjönk de in i hennes hud och försvann. Varje nerv i hennes kropp smärtade, men berodde det på runorna eller att hon legat oskyddad under solen? Hur länge hon legat där under middagens glöd visste hon inte… Huvudet värkte, bultade och skrek efter vatten och skugga.

    På sätt och vis önskade hon sig tillbaka till medvetslöshetens lycka, att sova och andas och veta av ingenting… Att vara vaken smärtade så mycket att hon knöt sina nävar hårt och skrek. Men hennes hals var så torr att det enda som lämnade hennes läppar var ett hest väsande. Kanske runorna på hennes hud varit nycklarna till dödens rike? Var det dit hon var på väg? Aine vill inte smaka döden, men det gjorde så ont att leva. Med ögon som var blåare än rödhakens ägg såg hon sig omkring. Överallt sanddyner, hela vägen till horisonten. Inga klippor, inget hav, inga städer, ingenting bröt horisonten. Smärtan härskar över alla hennes tankar, på något sätt kommer hon upp på fötterna och börjar vandra. Människan var sådan. Höll fast vid hoppet, det enda hon har kvar. När hon försökte minnas vad som hänt, varför hon var här och framförallt vart hon var, möttes hon av ett uppslukande, skrämmande mörker. En svärta i sinnet där minnen borde bo… Ökenbrisen som svepte in hjälpte ingenting, den var som solens hettande andetag. Hettan slog mot henne som en våldsam, obarmhärtig kyss. Sand, skorpioner, sand, sand, sand överallt…

    Ljudet av vatten, av fågelsång och vind i växtlighet slog an i hennes kropp, som vibrationerna i en trumma. Där låg en bördig oas i dalgången mellan två enorma sanddyner, höga som berg. Aine hade vandrat så länge att hennes fotsulor blödde, den brännheta sanden hade fått huden att bubbla upp i blåsor.. som senare även spruckit. Magikern lämnade blodiga spår bakom sig i öknens ansikte och den giriga, torra marken sög i sig all vätska den kom åt. Hennes ljusa hud var svedd, illröd. De trasiga kläderna som hon bar hade gett ett visst skydd – men där hennes hud var blottad, där lyste den röd.

    När hon vandrade in i oasen byttes sanden ut mot ett golv av mjuk, frodig mossa. Hon föll ner på knä vid källan i oasens mitt och drack. Vattnet var så kallt att det högg som ett svärd när det rann ner i hennes hettande, torra svalg.  Världen började snurra på nytt och hennes kropp klarade inte längre av att hålla henne uppe. Stjärnor dansade framför hennes ögon och hon föll ihop vid källans kant. Hon kvicknade till, när någon lyfte upp hennes kropp och bar iväg henne. Vid det laget hade solen nästan gått ner helt bakom horisonten och allt hon såg var en siluett mot en flammande rosa solnedgång…

    • This topic was modified 9 månader, 3 veckor sedan by skuggflamma.
  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Vad hade egentligen hänt? Xanthyr visste inte. Först hade han levt isolerad efter sin familjs utplåning, sedan hade han hittat en vänlig människa som han vigt sitt liv åt, sedan återförenats med sin yngre halvbror.. men nu? Nu var han åter själv. Hur hade det kommit sig? Varför var han inte kvar i människoflickans värld? Varför stannade han inte med sin bror? Han mindes inte. Nu befann han sig i en öken, vart var han på väg? Ingen visste, inte ens han själv. Hettan från solen störde honom inte alls. Han hade kläderna som han fått av människan, även vapnen hon givit honom. Ett långt svärd vid häften, två på ryggen och dolkar gömda innanför tyget på skjortan samt en i skoskaftet.
    De gula ögonen zoomade in oasen, kunde känna doften av blod, svett och bränt skinn. Draken tvekade några sekunder innan han sökte sig åt det håll doften kom. Vatten fanns också i oasen. Många skulle nog söka sig dit och det var därifrån dofterna kom. Han fnös till när det började sticka i näsan, vilket det gjorde då han närmade sig källan till dofterna.
    Mossan kändes inte genom skorna han bar och ärligt talat brydde han sig inte om den, han brydde sig inte om omgivningen alls. Han hade sett träd, mossa och allt sådant förut, sanden var det som var nytt för honom. Den var varm och irriterande, kom in överallt där den inte skulle komma in.
    Xanthyr rättade till den lilla packning han hade på ryggen, över svärden, närmade sig kvinnan som låg där vid vattenbrynet och han tippade huvudet åt sidan medan han stirrade på henne. Varför låg hon där? Draken synade henne, såg fotsulorna som blödde på grund av den heta sanden som hon gått på, såg den röda huden som varit otäckt och i solens våld, såg de nariga läpparna samt sanden som letat sig in i hennes hår. Först övervägde han att lämna henne där, hon var trots allt inte hans problem, men vem var han om han bara lämnade henne där åt sitt öde? Hur länge skulle hon klara sig? Med en suck lyfte han enkelt upp kvinnan, bar bort henne en bit ifrån vattnet och lyckades hitta en plats där han kunde slå läger. Medan han höll koll på kvinnan, som han lagt i en bädd av mossa (som han faktiskt plockat själv) byggde han ett snabbt skydd för vind och sol som sedan skulle fungera som förstärkare av värme från elden han skulle tända när solen valde att gå ner igen.
    Mannen med det stela, kantiga ansiktet mer ärr hämtade mer vatten, satte sig på marken bredvid kvinnan med ena benet uppdraget mot sig och baddade hennes ansikte för att kyla ner henne lite. Han visste att människor inte var lika värmetåliga som han själv var, så detta borde funka, eller hur?

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine Chaullac

    Till en första anblick kanske öknen inte var något annat än hetta och tomhet. Men så låg dessa spirande juveler av liv, mitt i den mest ogästvänliga av platser. Juveler som gömde alla möjliga färger, inte bara femtio nyanser av grönt. En skarabé, glänste i grönt och blått, violett om den slog ut sina vingar. Solen glödde röd och gul. Kaveldun och vass gick i brunt och grönt. Mogna fikon hängde i tunga, purpurfärgade i palmerna. Vilda ökenblommor sken i starkt jasperrött, himmelsblått, rödviolett, vitt, gult… Insekterna som levde i oasen skimrade i alla regnbågens färger. Färggranna kolibrier drack dagens sista nektar, papegojor stoppade sina gula näbbar under vingarna och sökte skydd för natten i något träd.

    Kvinnan ligger med slutna ögon och andas allt mer regelbundet, men allt mer svagt. Den snurrade känslan i kroppen jagades bort av kylan från vattnet och av att hon sjönk allt mer djupare ner i en slags dvala. Drog ner i ett djup som hon inte visste att hennes själ besatt. Allt medan han baddade hennes rödflammiga hud, blev hon som ett litet sandkorn i ett hav av sand, blev ingenting. Tid blev ingenting. När hon insåg att hon förmodligen var döende, funderade hon på varför hon ens fått den insikten… Svärtan rann bort från hennes inre syn och hon fann sig stående på ett svart rum av obsidian. Väggarna var täcka av guldskimrande glyfer. En kakafoni av schakaler skällde i bakgrunden. Snart insåg att hon det var en röst bakom henne, en röst som talade med en korus av schakalers ylande, gläfsande och skällande. Aine hörde rösten som en öronbedövande viskning bakom sig. Men hennes sinne kunde inte alls tyda orden, ordens innebörd, rösten fick inte plats i hennes ynkliga, mänskliga själ. Hon vände sig om. Det enda hon fann se var ett par vitmålade armar som hölls ut mot henne…

    Plötsligt slog hon upp ögonen och drog häftigt efter luft. Hennes förfärade skrik ekade i oasen, ett skrik skrämde upp en skock fåglar från ett närliggande träd. Var skriket för vad hon sett i skuggan av döden, för den behornade mannen vid hennes sida eller hennes själs besvikelse över att vara vid liv igen… ? Bröstkorgen som för en stund slutat röra sig helt, hävdes nu häftigt upp och ner som en bälg. Som om det blåste storm i hennes kropp, guppade de häftiga och panikartade andetagen upp och ner i kvinnans bröst. Hon stirrade skrämt på honom med vilt uppspärrade, azurblå ögon. Så började hennes kropp skaka häftigt av frossa, trots att det fortfarande var varmt i luften och att solstinget fortfarande ägde hennes kropp. Hon försökte slå bort den främmande mannens hand från sig, sedan kastade hon sig åt sidan och kastade upp. Det lilla hon hunnit dricka innan hon tuppat av kom upp som en seg,  slemmig vätska igen. Aine hulkade sig flera gånger, hennes muskler krampade tills det enda som kom ut ur henne var luft. Ångestpärlor trädde fram på hennes febervarma panna.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Dom ljusgula ögonen studerade kvinnan framför sig. Dog hon nu? Han tippade huvudet åt sidan medan han betraktade den livlösa kroppen. Det verkade nästan så, men ändå reste han sig inte och gick. Förhoppningsvis skulle kylan från vattnet få henne att vakna till, fast varför ansträngde han sig egentligen? Det var ju inte så att det skulle ge något annat än hjärtesorg, eller hur?
    Mannen satt tyst en lång stund, ryckte svagt till när kvinnan drog efter andan och verkade vakna till liv, det han hoppats på. Långsamt drog han åt sig handen som hon knuffade bort, höll huvudet tippat åt sidan medan han iakttog henne. Vad skulle han säga eller göra? Det var inte lätt att veta i en stund som denna, han hade aldrig varit i en sån här situation innan. Så därför satt han kvar och bara tittade på medan hon fick upp något som liknande vatten och började darra. Varför? Det hade han ingen aning om. Hans egen kropp värkte också, han hade varit i sin mänskliga form alldeles för länge nu och varenda muskel gjorde ont. Allt han ville var att ändra form och visa sig för den han var, men detta var något som kunde innebära döden för honom. Det visste han mycket väl och allt han egentligen levt för fanns inte mer, nu fanns bara hämndbegäret kvar som eldsvådor i han själ.

    Xanthyr tittade på henne länge och väl. Hon var mycket fin att titta på och han gillade hennes ögonfärg väldigt mycket. Värmen omkring dem berörde honom inte, precis som innan, men kanske borde han göra något mer för hennes skull? Han höll fram en läderpung som han fyllt med vatten mot henne, nästan stirrade på henne med intensiva, ljusgula ögon och väntade på att hon skulle reagera på det han sträckte fram till henne.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Ezra

    Ezra vandrade genom den svidande öknen, med uttorkade läppar som längtade efter en klunk vatten. Solen brände obevekligt och skapade en bländande glans som gjorde det svårt att se. Han undrade hur han hamnat på denna ödsliga plats, långt från tecken på civilisation. Det var något han ofta märkte att han var tvungen att undra över, oftare än han önskade.

    När han fortsatte sitt utmattande försök att ta sig framåt, hörde han plötsligt ett genomträngande skrik i fjärran. Det skar genom tystnaden och fick honom att rycka till. Hans hjärta slog snabbare, och en våg av oro sköljde över honom. Vad var det som orsakade sådant nödskri? Han ökade takten och rörde sig snabbare genom den vidsträckta sanden.

    När han närmade sig källan till skriket fick Ezra syn på två gestalter. Medan han närmade sig, kunde han se att det var en lång, mystisk man och en graciös kvinna som stod bredvid honom. Kvinnan verkade vara orolig och skärrad, hennes skriks eko fortfarande hängde i luften. Ezras nyfikenhet och oro väcktes till liv, och han skyndade sig fram, drivet av både medlidande och en önskan att finna svar mitt i den vidsträckta öknen.

    När han närmade sig paret, tvekade Ezra ett ögonblick. Han bestämde sig att närma sig försiktigare. Han var själv något av en gåtfull figur, med mörka, genomträngande ögon. Han bär en sliten mantel som han drar tätt omkring sig som om han skyddar sig mot osynliga krafter. Trots sin ungdomliga framtoning finns det en världströtthet över honom som antyder att han har upplevt mer än sin beskärda del av prövningar.

    Han harklade sig för att stilla sina skakande nerver, hans röst fylld av en blandning av oro och nyfikenhet. “Ursäkta mig,” ropade han, hans ord ekade genom den torra luften. “Jag hörde skriket. Är allt väl här?”

Viewing 5 posts - 1 through 5 (of 5 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.