Fortsättning på I rebellernas läger

Ett tveksamt skratt slank ur Bain, som sneglade fundersamt på sin syster. Hans funderingar gav honom inget rakt svar, men han ryckte på axlarna.

“Jag skulle ljuga om jag sa att jag ogillade henne,” erkände Bain angående drottning Alienna. Han pressade dock samman sina läppar, som om skamsen över den vaga bekännelsen. Vad exakt som ingav känslorna av skam stod däremot oklart.

–

Några dagar senare befann sig de två syskonen strax utanför Dal’elath. Solen hade precis kysst horisonten efter en förvånansvärt varm dag, och Bain drog på sig sin svarta kjortel efter att ha spenderat några timmar i skjortan. Givetvis höll han sina klagomål för sig själv, även om det rynkats på ögonbrynen både en och annan gång över sommaren som bad om att inte bli bortglömd.

“Har du funderat mer på din entré, Aenya?” frågade Bain nyfiket och slätade ut tyget över magen. “Det kommer finnas en hel del åsikter om din närvaro i Dal’elath.”

Det låg en viss oro i hans röst, hur stadig han än försökte låta. Tyst plockade han ihop det sista från deras rast och lade tillbaka deras tillhörigheter i packningen, som han envisats med att bära hela resan. Till Aenya sa han att det var på grund av att den extra vikten hjälpte honom att lyfta på fötterna, men i själva verket försökte han desperat att lyfta de tyngder som stod i hans makt från hennes axlar. Bain packade ihop det sista, reste på sig och slängde packningen över axeln innan han såg på Aenya med ett snett leende. Det röda håret tycktes glöda i de sista gyllene solstrålarna, och hans leende växte ytterligare vid tanken på hur det passade den eldiga Nairfindë.