Runt omkring honom beredde hirdmän och tjänstefolk deras lägen. Packning lastades av hästar och tält restes tillsammans med fanor av ätten Meoldars gula häst. Bain hade bundit sin egna svartbruna häst vid de andra och sadlade av djuret, men hans uppmärksamhet gick ständigt ut över myllret under kullen. Överallt ifrån hördes rop, skratt, hästars gnäggande och från någonstans musik. Det var långt mer livat än någon marknadsplats han varit på. Hans blick vandrade bort mot det fält där spel och tävlingar skulle äga rum. Han kunde skymta några figurer som skynda fram och tillbaka för att färdigställa allt inför eftermiddagen då spelen skulle börja.

“De har anlänt, det är dags,” den mörka stämman vid hans sida fick Bain att vända blicken till sin bror. Redan klädd i sina bästa kläder och med en missnöjd blick ut över tälten såg han redan ut som den kung han en dag skulle bli. Berach mötte Bains blick som var frågande och det fick broderns ansikte att mjukna och rufsade om hans hår.
“Stalr och Medna, jag kan se deras fanor,” förklarade han och pekade ut över fältet. Bain följde gesten med blicken och knude mycket riktigt skymta både den vita och den röda hästen svaja i vinden. “Gör dig redo,” med de orden lämnade hans bror honom och med en sista blick mot spelfälten vände han ryggen mot myllret för att göra sig redo för mötet på kullens topp.

Solen hade snart nått sin zenit då följet av kungafamiljen och ett dussin hirdmän gjorde sin väg upp för kullen. Traditionen bjöd att de skulle mötas till fots. Bain svor lågt åt de lager av kläder i grönt och gult som var på tok för varma i sensommarsolens hetta. De lätta bris som svepte över landskapet var den enda lindring som skänktes. De nådde snart kullens krön och framför dem reste sig nu den uråldriga stenformation. Ingen visste med säkerhet vad den använts för då stenblocken blivit resta, men genom alla år hade detta varit mötesplatsen för de tre ätterna. I dess mitt stod redan två kvinnor och en man, allas hår vitt av ålderdom. En äldste för varje ätt, redo med bröd, salt och öl för den stundande fredsförklaringen. Följet stannade utanför stenformationen i väntan på att alla tre följen tagit sig upp för kullen. Bains blick vändes ut överr landskapet som bredde ut sig nedanför. Ljudet från den stora samlingen var knappt ett brus häruppe och återigen sökte hans blick till spelplatsen. Människor hade redan börjat samlas för att få de bästa åskådarplatserna.

“Träd fram ni av ätt Medna, Meoldar och Stalr,” Bain fick en lätt knuff i ryggen av sin bror då de äldste kallade på dem att kliva in i stenformationens mitt. Endast de av ätternas blod klev in, medan de hirdmän man tagit med sig om det hela ville sig illa stannade utanför stenarna. Bain följde efter sin far och bror, sida vid sida om sin syster. Blicken gick över de två andra små grupper som klev in samtidigt och slutligen stannade på ett behörigt avstånd från varandra framför de tre äldre. Spänningen i luften gick att ta på. Dessa tre ätter som i åratal spillt varandras blod och blickarna som utdelades var inga trevliga sådana. Bain drog ett djupt andetag genom näsan och sträckte på sig. Han sneglade mot sin bror och far och försökte efterlikna deras uttråkade och bittra ansiktsuttryck innan han vände blicken till de andra ätter han lärt sig att avsky.

Bain försökte lyssna till de tre åldringarna och deras högtidliga ord men deras skrapande, gamla stämmor var nästan sövande. Istället gick hans blick över de andra ätterna där han tyst studerade dem. Han hade än inte fått möta dem på slagfältet men hade fått höra historier från sin far och bror hur lömska och ohederliga de alla var. Så även hur nyfiken han än var på dessa människor så bar vinden med sig glada tillrop från nere på fältet. Tankarna vandrade till de stundande spelen och fick honom att snegla bort. Därifrån han stod kunde han givetvis inte se någonting och de fick honom att otåligt flytta vikten från den ena foten till den andra.

De äldre talade än men hur han än ansträngde sig kunde han inte koncentrera sig på deras ord. De avlägsna tillropen pockade ständigt på hans uppmärksamhet och han sneglade mot sin far och bror istället. De såg oberörda ut båda två. Tysta och allvarsamma. Bain sträckte på sig igen och hoppades att även han såg lika barsk och manlig ut som dem. Men han kände sig knappast så, kanske på grund av att vara i sällskapet av erfarna krigare, kanske på grund av kläderna som stack honom i nacken.

Så klev de tre kungarna fram mot de äldre för att bryta bröd. Det betydde att de hela snart var över och han sneglade hoppfullt bort över kullens krön. Någonting annat fångade dock hans uppmärksamhet och hans blick stannade vid den jämnåriga flicka som tidigare varit skymd innan kungarna klivit fram. Hon såg löjlig ut i sin klänning med alldeles för långa ärmar. Lika löjlig och miserabel som han kände sig. Det fick honom att slå ner blicken i marken framför sig. Han intalade sig själv att han inte alls såg löjlig ut utan att det bara var en bekräftelse på att de andra ätterna inte hade någon rätt till sina anspråk på högsätet.

Då han höjde blicken igen betraktade han hur de tre kungarna bröt bröd och drack av ölstopet som gick runt mellan dem. De utbytte motvilliga löften om att stridsyxan skulle vara begravd under de kommande dagarna och här på denna heliga plats. Hans uppmärksamhet var kortvarig och han sneglade bort mot flickan i den löjliga klänningen istället. Han förstod att det var Eóthain Stalr’s dotter och han visste att han borde avsky henne för de oförrätter hennes familj gjort hans egna. Men han kunde inte, inte där och då när det kändes som att han tittade på sin egna spegelbild. Istället kände han någon sorts medlidande och undrade om även hon längtade bort från kullen och ner till spelen.

Ett sting av skam for igenom honom då flickan mötte hans blick där han stod och funderade på vad hon tyckte om hela tillställningen. Han borde ha vänt bort blicken och avfärdat det hela som endast en hastig blick. Dock var han oförmögen till det utan fortsatte att glo. Och exakt vad hon tyckte om det hela gjorde hon klart med sin lilla girmas. Något som fick Bain att frusta till i ett kvävt skratt och han var nu tvungen att se bort för att inte göra sig själv och sin familj till åtlöje genom att börja gapskratta.

Bara det lilla ljud som lämnat honom fick hans bror att slänga en skarp blick över axeln. Bain sträckte på sig under den hårda blicken och fick bita sig i insidan av läppen för att inte flina. Till hans räddning avslutades ceremonin och han andades lättat ut då kungarna återvände till sina sällskap. Stämningen överlag hade blivit lättare, nu när alla avlagt en ed om tillfällig fred och istället kunde se fram emot festligheterna. Sällskapen började röra på sig men han stannade upp och såg tillbaka mot flickan. Deras blickar möttes och även han bjöd på ett försiktigt leende innan han följde med sin familj ut från stenringen. Innan de började gå nedför kullen kastade han ytterligare en blick över axeln, men denna gång hade hon försvunnit med sin familj.

Väl tillbaka i myllret av människor och hästar hade han släppt tankarna om flickan i den löjliga klänningen. Runt omkring honom växte sig förväntan över spelen som snart skulle gå av stapeln och han rycktes med i den festliga stämningen då hirdmän såväl som hans familj verkade sänka garden och röra sig bort mot spelplatsen. Många hade redan gått på öltunnorna och skratt blev allt mer frekventa. Det var nästan i språnget som han bytte om från högtidskläderna till något mer praktiskt för sommarvärmen. Ett horn ljöd över festplatsen, en påminnelse om att spelen skulle börja. Det var allehanda spel som skulle gå av stapeln, både till häst och till fots, och han hade inte planerat att missa ett enda av dem. Knappast att han skulle delta ens i närheten av alla, men han ville se så mycket som möjligt och kunna heja på de tävlande som kom från Wendylm. För trots att stridsyxan var begravd så fanns fortfarande den sportsliga fiendeskapen kvar mellan ätterna och deras folk. Alla ville såklart överträffa de andra. Så han skyndade sig med att binda lös sin häst och hoppa upp barbacka.

Då han samlade upp tyglarna letade han efter sin bror med blicken. Denne stod och skrattade med ett par jämnåriga hirdmän.
“Berach, ska du inte till spelen?” ropade han på honom, kanske lite högre än vad han tänkt men han var trots allt i åldern då rösten ibland levde sitt egna liv. Hans bror gjorde en avfärdande gest.
“Jag kommer sen, vi möts där,” det var det enda Bain behövde höra och med en axelryckning manade han på den svartbruna hästen ned mot spelen.

Trots det stora fältet och all möjlighet att kunna sprida ut sig så trängdes folk och hästar mellan tält och marknadsstånd. Ingen struktur verkade finnas alls i detta hav av fanor och tältdukar. Någon kunde sälja sin första skörd bredvid bänkar fyllda till bredden av ölsugna män och kvinnor. Intill kunde någon auktionera ut feta får medan man grillade kött över öppen eld bredvid en dockteater för de allra minsta barnen. Stämningen var livad och röklukten blandades med andra dofter av häst och nyputsat läder. Men Bain stannade aldrig upp utan manade bara på sin häst framåt, siktet inställt på spelplatsen. Där hade folk också redan samlat i mängder, framförallt i en klunga framför härolden som tog emot anmälningarna till den stundande kapplöpningen. Det fanns ingen prydlig kö eller struktur utan män och kvinnor i alla åldrar skrek bara sina namn och trängdes framför mannen  som på något vis ändå verkade kunna urskilja vad som ropades.

Några åskådarplatser hade byggts upp av gammalt timmer, men de flesta som bara skulle se på och inte delta satt utspridda i gräset, de allra flesta i närheten av där målgången var markerad med stenpelare. Han stannade sin häst i utkanten av klungan kring härolden och funderade på om det var värt att anmäla sig. Hans bror syntes ännu inte till och även om han tränat sin häst väl, så ville han spara på dess krafter till han fick chansen att besegra sin bror. Ljudet av galopperande hovar över det redan upptrampade gräset fick honom att höja blicken mot de två ryttare som närmade sig. Han kände genast igen de båda och det sög till i magen av nervositet. Om Stalr skulle delta kände han sig nästan tvungen att även han göra det. Ett annat hus skulle knappast få gå outmanade förbi i en tävling. Han hade precis tänkt sig att sitta av för att ta sig fram till härolden då en bekant stämma kallade hans namn. Han bror red upp jämsides med honom på en svart häst som var långt ädlare och ståtligare än hans egna.
“Eomund Stalr… Jag ska tvätta bort det där fjantiga leendet från hans läppar,” muttrade hans bror, även hans blick på Stalr barnen. Bain såg från sin bror tillbaka till de andra. Han visste inte vad för slagfält de träffats på tidigare, men någonting sa honom att det var mer än lusten att vinna över ett annat hus som låg bakom giftet i broderns röst. Han bektraktade dem båda, även fast uppmärksamheten gick till flickan som nu inte hade en lika löjlig klänning. Skulle hon också vara med och delta?
“Det gör du rätt i,” sa han med en axelryckning utan att se åt brodern. Beslutsamheten växte i bröstet, nu hade han chansen att få överträffa sin bror.

Bain följde paret med blicken och när det blev klart för honom att de båda var påväg mot dem så sträckte han på ryggen, plötsligt på helspänn. För han hade ingen aning om vad han kunde förvänta sig men sneglade mot sin bror som bara gjorde en subtil grimas åt orden som riktas mot honom. Bain försökte se lika barsk ut men det var säkerligen inte till någon nytta där han inte ens märkt att han hållit andan. Han visste inte alls vad han hade att förvänta sig då blicken gick från brodern, till Eomund och slutligen flickan som han nu förstod hette Saoirse.

“Det tror jag knappast ni lyckas med, Eomund Stalr,” hans bror riktigt spottade ut den andres namn “När ni fortfarande tycks rida på åsnor där i norr,” broders blick var fortfarande fäst vid den andra unga mannen men Bains blick gick till föremålen för hans ord och det ryckte lite i mungiporna på honom. Men han hade nog inte hållit med sin bror, de andras hästar såg minst lika dugliga ut som deras egna och han fick hålla tillbaka en plågad grimas. Det kändes inte alls bra att de redan skulle vara i luven på ett annat hus.

Blicken stannade vid Saorise och återigen kändes det som att hon verkade vara lika obekväm över situationen som han själv. Det fick honom att långsamt andas ut andetaget han hållit inne. De bruna håret hade fallit ned i ögonen igen av den lätta sommarbrisen, men han vågade knappt röra sig eller göra någonting åt det. Inte när han kände avskyn från sin bror. En avsky han borde dela men att vara öga mot öga med Stalr och med oron att de skulle bli överträffade i de kommande kapplöpningarna gjorde honom bara nervös. Det hade varit fruktansvärt, det fick helt enkelt inte inträffa. Med nyvunnen beslutsamhet blåste han håret ur ögonen och såg mot sin bror istället, i hopp om att detta möte kunde vara över. Men hans bror verkade inte göra någon ansats till att mana på sin häst därifrån.

Bain hade många gånger sett sin far möta hån med skratt, en läxa han nu förstod fulla vidden av. För det retade honom något fruktansvärt när denne Eomund gjorde precis samma sak. Och det verkade reta hans bror ännu mer och han kunde se hur han bet ihop käkarna hårt åt skrattet. Åt nästa kommentar som fälldes smalnade dock även Bain av ögonen och blicken gick från sin bror till Eomund. De båda bröderna såg redo ut att bryta det löfte om fred som nyligen avlagts och dräpa den andre där och då.

Den tankegången avbröts snabbt av Saoirse plötsliga ord som fick honom att vända blicken till henne istället. Genansen och den korta, ursäktande blicken var avväpnande för honom och han fann det omöjligt att hålla henne till last för hennes brors ord. Tankar om mord lämnade honom och han stötte till sin brors ben med sin egna fot i hopp om att Berach skulle släppa det. Men det såg inte så ut, broderns blick fäst vid den andre

“Seså, kila iväg efter din syster Eomund,” Bain andades ut vid sin brors sammanbitna ord, för att genast svälja vid nästa “Njut av den tid ni har kvar tillsammans,” han gav sin bror en nästintill plågad blick. Han hade sett fram emot spelen och festligheterna hela det gågna året och att hot yttrades redan innan det börjat kunde inte båda gott. Helst ville han också rida därifrån precis som Saoirse, men nu var han så illa tvungen att stå bakom sin brors ord och istället försöka se tuff ut där han satt. Även om han kände sig som en liten lort.

Bain kunde inte annat än att himla med ögonen åt avskedsorden. Så kom han på något giftigt att säga tillbaka, men då var redan Eomund utom hörhåll och han suckade istället. Det hade varit den perfekta piken tillbaka, men istället satt han där tyst på sin häst och svor tyst åt att han nu var tvungen att starta i loppet, oavsett om hans bror tänkt det eller inte. Hans bror som satt och gnisslade tänder bredvid honom, en hatiskt blick fortfarande åt det håll Eomund hade försvunnit.

“Du borde inte låta honom komma in under skinnet på dig,” Bain ångrade sina ord omedelbart, då den giftiga blicken istället vändes mot honom själv. Det fick honom att ursäkta sig hastigt och ta sig bort mot härolden för att anmäla sig till kapplöpningarna. Kanske var det bäst att hålla sig undan sin bror och försöka ta sig igenom festligheterna utan att dra för mycket uppmärksamhet till sig själv. Fast det var klart, insåg han då han anmält sig och skrittade bort mot fältet där starten skulle äga rum, att det skulle vara svårt att hålla låg profil om han tänkt utmärka sig i spelen.

Det viktiga var ju främst att han överträffade sin bror, så han slutligen skulle ses som duglig i sin fars ögon. Med både en storebror och storasyster som redan var omtyckta i deras rike så var det svårt att få någon uppmärksamhet alls från fadern. Som yngst hade han ju istället blivit föremål för sin mors fulla affektion. Tankarna gick tillbaka till Eomunds förolämpning och han grimaserade för sig själv då han blickade ut över de löst spridda deltagare som samlats i väntan på starten. Omedelbart fick han syn på systern, Saoirse, vilket fick honom att grimasera igen. Det kunde bara sluta i att ännu mer munhugg och i ett hopp om att han inte skulle dra sig till hennes eller hennes brors uppmärksamhet drog han benet över hästens hals och gled ned på marken för att skymmas av sin häst istället.

Förfärat insåg han snart att hon var på väg mot honom likt döden själv med sin vita häst. Så likgiltigt och diskret han bara kunde försökte han se sig omkring i hopp om att se obesvärad ut, och även för att söka av fältet efter någon av deras bröder. Han hoppades hon skulle passera, bara på väg förbi honom. Istället stannade hon vid hans sida och nu var han fast mellan henne och sin egna häst.

Hennes fråga förvånade honom dock i all sin enkelhet och det syntes på honom då han vände blicken till henne med höjda ögonbryn.
“Eh, ja…” han såg sig kort omkring som att han väntade sig att hennes bror skulle komma fram och kasta ut någon ny förolämpning. Blicken stannade vid henne igen, kanske var det hon som skulle komma med något vasst svar. Men det såg inte ut så på henne, leendet på hennes läppar var inte alls illvilligt. Sanningen var att hon inte alls såg ut som någon smutsig och fattig vilde från norr som han alltid fått höra om ätten Stalr. Hon såg bara helt vanlig ut. Sötare än vanligt till och med och det fick honom att slå ner blicken.

“Du också?” frågan kom av sig själv och han insåg så fort orden lämnat hans läppar att det var en dum fråga att ställa “Eller alltså-” han harklade sig och himlade med ögonen åt sig själv “Jag menar, jag förstod det.” han log snett och lite uppgivet mot henne.
“Försvara ättens heder och allt det där,” om hon nu var ute efter att håna honom så hade hon sin chans, det kändes redan som att han gjort bort sig. Men samtidigt hade hon gjort den där grimasen uppe på kullen och inte heller sett så road ut över sin brors ord. Så kanske det inte var därför hon var där. Det var i alla fall det Bain hoppades på.

Skrattet fick honom först att stelna till, fortfarande mötet med hennes bror i färsk minne. Men det fanns ingen hånfullhet i det och istället smittade det av sig till den grad att han själv skrattade till. Ett litet leende förblev på hans läppar även fast han höjde lite fundersamt på ögonbrynen åt hennes ord. Han själv hade ju helst sett att han kunnat tävla mot sin egna bror, så han undrade vad som drev henne till att vilja ställa upp om det inte var för familjens skull.

Dock hann han inte avsluta den tanken utan rynkade på näsan i en grimas och slog ned blicken igen, men inte innan han sett den lilla rodnanden på hennes kinder. Att hon skulle be om ursäkt var nog det sista han förväntat sig och det fick honom att skruva lite obekvämt på sig. Det hade nästan varit lättare om hon betedde sig som sin bror. Nu blev han bara förvirrad och visste inte hur han skulle agera eller säga.
“Det är okej,” han pillade bort lite torkad lera från hästens bog “Min bror är väl knappast oskyldig han heller… Men tack,” han vände tillbaka blicken till henne och log försiktigt. Han visste att han borde ha avfärdat hennes ursäkt och sagt något fult istället. Men hennes ord kändes så genuina och när hon stod där kunde han inte förmå sig att göra det.

Med en liten harkling såg han ut över spelfältet och blåste håret ur ögonen. Det var uppenbart att han var obekväm med ämnet så lite hastigt försökte han byta det.
“Ska du vara med i några andra grenar också?” han fick harkla sig igen, rösten ojämn som den var i hans ålder.