Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 67 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Sensommar solen steg snabbt på den klara himlen, varm från tidigt på morgonen och obönhörligt brände den bort nattens dimma över det platta landskapet. Vidsträckta vidder av böljande gräs så långt ögat nådde. Endast en ensam kulle reste sig i det gröna landskapet. En formation av gamla stenar från en svunnen tid krönte dess hjässa och på dess sluttningar syntes en ensam bild av en vit häst, ristningar som nyligen rensats och åter gjort synlig.

    Under denna höjd myllrade det av folk och hästar. Fanor och banér som svajade i den lätta brisen över tält och marknadsstånd, alla samlade för den uråldriga traditionen av spel och firandet av skördetiden som de nu skulle gå in i. Människor hade kommit från hela Mahadwen för att samlas under denna kulle, som de gjort vart elfte år under oräkneliga generationer – långt före alverna tagit med sig sin gudom till dessa slätter.

    Det fanns få vägar i Mahadwen, men just till denna kulle som sades vara en ingång till andevärlden, hade århundraden av vallfärd skapat djupa ridstigar i marken, åsarna kantade av nya som gamla offerhögar i sten till en sedan länge bortglömd Gud. Det var längst en av dessa stigar som ett följe av inte obetydlig storlek galopperade fram i morgonen. Hirdmän vars fanor föreställde en gul häst flankerade det som endast kunde vara Kung Barahir Meoldar, hans familj och rådgivare. Men han var visserligen inte kung över landet, för där fanns tre hästfurstar som alla påstod sig vara kung. En konflikt som ständigt krävde liv på slagfältet. Men här, vid denna ceremoni, rådde fred och det var just idag som de tre kungarna skulle mötas högst upp på kullen för att bryta bröd och lova att gamla fejder skulle begravas. I alla fall under den tid som de alla var samlade här. Det sågs som starten på festligheterna, även fast många människor redan firat i flera dagar.

    Bain, kungens yngsta son, såg med förundran omkring då följet saktade in. Fältet under kullen var fullt av folk och hästar. Människor från för honom fjärran delar av landet, alla samlade över den kulle som reste sig över dem. Han fick kisa mot solen då hans blick letade efter den spelplats som han hört så mycket om. Där tävlingarna i alla möjliga former skulle ta plats, tävlingar som han sett fram emot att få visa sin duglighet i. För senast då ceremonin hölls hade han varit för ung, förpassad till att rida på ponnys. Men nu, hans sextonde sommar, kunde han äntligen få delta. Tanken var hisnande och lockade fram ett litet leende på hans läppar då han vände blicken till sin familj. Hans far, Barahir, hade haft stora framgångar i spelen men skulle knappast kunna delta detta år efter att han mist ena armen i ett slag tre vintrar tidigare. Istället var de flesta i förhoppningen om att det var hans storebror, tillika arvinge, Berach som skulle få framgång i spelen.

    Bain betraktade sin bror som red framför honom, siktet inställt på att överträffa honom i spelen. Trots att Berach var flera år äldre än honom så var han helt övertygad om att han skulle lyckas. Sommaren tidigare hade han vuxit ikapp sin bror, även om han fortfarande inte riktigt kunde fylla ut en rustning lika bra. De var väldigt lika, men Bain hade knappt ett fjun på hakan och hans bruna hår var kort och föll ner i ögonen hela tiden. Hans mor hade klippt av honom alltihop under vintern vid en avlusning. Men snart skulle han kunna knyta det bak i nacken som både hans bror och far gjorde.

    “Bain..!?” hans vaknade upp från sina tankar och blinkade till. De hade stannat och följet hade börjat sitta av sina hästar på den plats där Kung Barahir bestämt sig för att slå läger. Han sänkte blicken till sin äldre syster Belinda som redan suttit av och såg på honom med en hård blick.
    “Sluta dagdrömma nu, gör dig redo. Vi ska alla upp på kullen för att möta Stalr och Medna. Solen står snart som högst,” skällde hon innan hon vände på klacken och ledde bort sin häst. Bain såg upp mot kullen och den stenformation som tydligt avtecknades mot den stigande solen. Kungsmötet skulle snart äga rum, även det hade han sett fram emot. Att äntligen få se de fega kräk som påstod sig ha anspråk på högsätet över landet. Han fnös till för sig själv innan även han satt av sin häst. Att de hade mage.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Deras sällskap hade kommit ridandes från norr, flaggorna prydda av en röd häst mot en grön bakgrund. Främst i ledet red Kung Eóthain Stalr, en högrest man med axellångt, blont hår och ett välansat skägg som bara delvis lyckades dölja det fula ärr som prydde hans haka och kind. Bredvid honom red hans äldsta son, Eomund, lik sin far till det yttre, men med ett ständigt leende över läpparna som skvallrade om hans muntra karaktär och hans ringa ålder.

     

    Bakom kungen och hans arvinge kom resten av sällskapet, bland dem en slank kvinna med ljust hår och klara ögon som enbart kunde vara hans drottning, Siobhán. Hon var en slående skönhet, en kvinna med uppenbart alviskt blod i ådrorna, något som kanske inte var så underligt med tanke på att hus Stalr var det som låg närmast Älvskogen. Hennes hår var som blekt guld och hennes ögon ljusa och klara, men sorgsna. Enligt ryktet så hade hon burit sin make många barn, men bara två hade fått se dagens ljus med luft i lungorna, så kanske var det inte så underligt att hon hela tiden höll ett vakande öga över sin enda dotter, hon som red på en alldeles för stirrig, vit häst vid hennes sida.

    Det var hennes fjortonde sommar och även om hon hade bevittnat samma ceremoni en gång tidigare så hade hon varit för ung för att minnas den. Nu vred hon på sig i sin sadel medan hon försökte ta in alla nya intryck, ständigt medveten om sin moders stränga och vakande blick, men oförmögen att helt dölja sin förväntan. Hennes hår var lika blekt gyllene som sin mors, men det var vilt och lockigt och letade sig ständigt in i hennes gröna ögon när hon vred och vände på huvudet.

    ”Saoirse.” Tillsägelsen från hennes mor var kort men hård och hon skyndade genast på sin häst för att åter hamna jämte sin mor. Hon visste egentligen bättre än att hamna på efterkälken, hennes mor ville trots allt ha henne på ett ständigt armlängds avstånd om hon fick bestämma, vilket hon förstås oftast fick. Saoirse förstod varför, men när de slutligen satt av sina hästar och började göra sig i ordning för att vandra upp på kullen för att möta de andra husen så önskade hon ändå innerligt att hon kunde få ta del av de stundande spelen utan sin mors blick fäst i nacken.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Runt omkring honom beredde hirdmän och tjänstefolk deras lägen. Packning lastades av hästar och tält restes tillsammans med fanor av ätten Meoldars gula häst. Bain hade bundit sin egna svartbruna häst vid de andra och sadlade av djuret, men hans uppmärksamhet gick ständigt ut över myllret under kullen. Överallt ifrån hördes rop, skratt, hästars gnäggande och från någonstans musik. Det var långt mer livat än någon marknadsplats han varit på. Hans blick vandrade bort mot det fält där spel och tävlingar skulle äga rum. Han kunde skymta några figurer som skynda fram och tillbaka för att färdigställa allt inför eftermiddagen då spelen skulle börja.

    “De har anlänt, det är dags,” den mörka stämman vid hans sida fick Bain att vända blicken till sin bror. Redan klädd i sina bästa kläder och med en missnöjd blick ut över tälten såg han redan ut som den kung han en dag skulle bli. Berach mötte Bains blick som var frågande och det fick broderns ansikte att mjukna och rufsade om hans hår.
    “Stalr och Medna, jag kan se deras fanor,” förklarade han och pekade ut över fältet. Bain följde gesten med blicken och knude mycket riktigt skymta både den vita och den röda hästen svaja i vinden. “Gör dig redo,” med de orden lämnade hans bror honom och med en sista blick mot spelfälten vände han ryggen mot myllret för att göra sig redo för mötet på kullens topp.

    Solen hade snart nått sin zenit då följet av kungafamiljen och ett dussin hirdmän gjorde sin väg upp för kullen. Traditionen bjöd att de skulle mötas till fots. Bain svor lågt åt de lager av kläder i grönt och gult som var på tok för varma i sensommarsolens hetta. De lätta bris som svepte över landskapet var den enda lindring som skänktes. De nådde snart kullens krön och framför dem reste sig nu den uråldriga stenformation. Ingen visste med säkerhet vad den använts för då stenblocken blivit resta, men genom alla år hade detta varit mötesplatsen för de tre ätterna. I dess mitt stod redan två kvinnor och en man, allas hår vitt av ålderdom. En äldste för varje ätt, redo med bröd, salt och öl för den stundande fredsförklaringen. Följet stannade utanför stenformationen i väntan på att alla tre följen tagit sig upp för kullen. Bains blick vändes ut överr landskapet som bredde ut sig nedanför. Ljudet från den stora samlingen var knappt ett brus häruppe och återigen sökte hans blick till spelplatsen. Människor hade redan börjat samlas för att få de bästa åskådarplatserna.

    “Träd fram ni av ätt Medna, Meoldar och Stalr,” Bain fick en lätt knuff i ryggen av sin bror då de äldste kallade på dem att kliva in i stenformationens mitt. Endast de av ätternas blod klev in, medan de hirdmän man tagit med sig om det hela ville sig illa stannade utanför stenarna. Bain följde efter sin far och bror, sida vid sida om sin syster. Blicken gick över de två andra små grupper som klev in samtidigt och slutligen stannade på ett behörigt avstånd från varandra framför de tre äldre. Spänningen i luften gick att ta på. Dessa tre ätter som i åratal spillt varandras blod och blickarna som utdelades var inga trevliga sådana. Bain drog ett djupt andetag genom näsan och sträckte på sig. Han sneglade mot sin bror och far och försökte efterlikna deras uttråkade och bittra ansiktsuttryck innan han vände blicken till de andra ätter han lärt sig att avsky.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Saoirses far och mor bar båda allvarsamma miner när de steg upp för kullen och tog sina platser jämte familjerna från de andra husen, blodsvite och oförätter fortfarande i färskt minne. Eomund gjorde dock ingen ansats till att dölja sin förväntan över vad som komma skulle, över hans läppar fanns ett ständigt leende som mer ofta än inte tenderade att smitta av sig även på de mest ovilliga. Saoirse lät sig dock inte påverkas av sin brors lättsamma sinne denna gång, hennes mor hade hela vägen från Haedos påmint henne om varför de hatade de andra husen och trots att hon nu, när hon såg på de samlade familjerna, inte såg de monster som hon förväntat sig att se, så var också hennes ansikte allvarsamt och stilla.

    Hon rynkade lite på den fräkniga näsan åt den stekande solen när de klev in i stenformationen, hennes gröna ögon fästa på sina fötter för att inte råka göra bort sig och snubbla på den långa klänning som hennes mor valt ut för tillfället. Den gick i vitt och grönt med gyllene detaljer och med alldeles för långa, opraktiskta ärmar. Dess fåll hade redan blivit smutsig av lera och gräs på vägen upp för kullen och hon visste att hennes mor skulle sucka över det faktumet senare, men nu fanns det inget annat att göra än att hålla huvudet högt för att bevara sin värdighet inför de övriga husen.

    Hon lät sin gröna blick svepa över de samlade familjerna medan de tre äldste började prata om fred och vapenvila, om varför spelen var viktiga, om gudarna de glömt, om skörden och den stundande vintern, om äktenskap och möjligheten att lösa konflikter utan blodspillan. Hon gjorde sitt bästa för att lyssna men fann det mycket mer intressant att betrakta sina svurna fiender där de stod och såg… Nå, helt normala ut.

    Det var först när turen kom till hennes far att stiga fram och bryta bröd med de andra två kungarna som hennes mor påkallade hennes uppmärksamhet genom att stöta till henne i sidan med en hård armbåge.

    ”Med bröd och öl begraver vi gamla oförrätter och låter spelen börja!”

    Det var en av de gamla som precis talat klart och Saoirse insåg, något skamsen, att hon missat det mesta av talet när hennes far klev fram och bröt både bröd och drack öl jämte de andra kungarna, alla vilka tycktes vilja få det avklarat så snabbt som möjligt utan att verka oartiga.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Bain försökte lyssna till de tre åldringarna och deras högtidliga ord men deras skrapande, gamla stämmor var nästan sövande. Istället gick hans blick över de andra ätterna där han tyst studerade dem. Han hade än inte fått möta dem på slagfältet men hade fått höra historier från sin far och bror hur lömska och ohederliga de alla var. Så även hur nyfiken han än var på dessa människor så bar vinden med sig glada tillrop från nere på fältet. Tankarna vandrade till de stundande spelen och fick honom att snegla bort. Därifrån han stod kunde han givetvis inte se någonting och de fick honom att otåligt flytta vikten från den ena foten till den andra.

    De äldre talade än men hur han än ansträngde sig kunde han inte koncentrera sig på deras ord. De avlägsna tillropen pockade ständigt på hans uppmärksamhet och han sneglade mot sin far och bror istället. De såg oberörda ut båda två. Tysta och allvarsamma. Bain sträckte på sig igen och hoppades att även han såg lika barsk och manlig ut som dem. Men han kände sig knappast så, kanske på grund av att vara i sällskapet av erfarna krigare, kanske på grund av kläderna som stack honom i nacken.

    Så klev de tre kungarna fram mot de äldre för att bryta bröd. Det betydde att de hela snart var över och han sneglade hoppfullt bort över kullens krön. Någonting annat fångade dock hans uppmärksamhet och hans blick stannade vid den jämnåriga flicka som tidigare varit skymd innan kungarna klivit fram. Hon såg löjlig ut i sin klänning med alldeles för långa ärmar. Lika löjlig och miserabel som han kände sig. Det fick honom att slå ner blicken i marken framför sig. Han intalade sig själv att han inte alls såg löjlig ut utan att det bara var en bekräftelse på att de andra ätterna inte hade någon rätt till sina anspråk på högsätet.

    Då han höjde blicken igen betraktade han hur de tre kungarna bröt bröd och drack av ölstopet som gick runt mellan dem. De utbytte motvilliga löften om att stridsyxan skulle vara begravd under de kommande dagarna och här på denna heliga plats. Hans uppmärksamhet var kortvarig och han sneglade bort mot flickan i den löjliga klänningen istället. Han förstod att det var Eóthain Stalr’s dotter och han visste att han borde avsky henne för de oförrätter hennes familj gjort hans egna. Men han kunde inte, inte där och då när det kändes som att han tittade på sin egna spegelbild. Istället kände han någon sorts medlidande och undrade om även hon längtade bort från kullen och ner till spelen.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Om det inte hade varit för att också hennes uppmärksamhet var riktad mot annat än ceremonin framför dem så hade hon antagligen inte noterat att någon betraktade henne, men nu brände blickarna från den jämnåriga pojken och hon kunde inte låta bli att vrida på huvudet en aning för att möta hans blick.

    Hon visste inte vad hon hade förväntat sig, men han såg ut som vilken annan pojke i hennes egen ålder som helst. Han såg dessutom precis lika obekväm ut som hon kände sig och trots att hon visste bättre så kunde hon inte hindra sig själv från att rulla lite med ögonen och göra en liten, uttråkad grimas åt gamlingarnas tjat. Hon visste inte riktigt varför, det var trots allt fienden själv som stod och glodde på henne, men hon tyckte inte att han såg ut som en fiende, nej, han hade lika gärna kunnat vara hennes bror, hennes kusin eller en av hirdmännens söner. Kanske var det just det som gjorde fienden så lömsk, att den inte såg ut som en fiende, men längre än så hann hon inte fundera innan en av de gamla kvinnorna med förvånansvärd hög och klar stämma förklarade ceremonin avklarad och spelen öppnade.

    Hon hann bara kasta en sista blick mot pojken, ett litet leende över hennes läppar, innan hennes mor tog tag i hennes arm och drog med henne ned för kullen tillsammans med resten av familjen och de hirdmän som följt med.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ett sting av skam for igenom honom då flickan mötte hans blick där han stod och funderade på vad hon tyckte om hela tillställningen. Han borde ha vänt bort blicken och avfärdat det hela som endast en hastig blick. Dock var han oförmögen till det utan fortsatte att glo. Och exakt vad hon tyckte om det hela gjorde hon klart med sin lilla girmas. Något som fick Bain att frusta till i ett kvävt skratt och han var nu tvungen att se bort för att inte göra sig själv och sin familj till åtlöje genom att börja gapskratta.

    Bara det lilla ljud som lämnat honom fick hans bror att slänga en skarp blick över axeln. Bain sträckte på sig under den hårda blicken och fick bita sig i insidan av läppen för att inte flina. Till hans räddning avslutades ceremonin och han andades lättat ut då kungarna återvände till sina sällskap. Stämningen överlag hade blivit lättare, nu när alla avlagt en ed om tillfällig fred och istället kunde se fram emot festligheterna. Sällskapen började röra på sig men han stannade upp och såg tillbaka mot flickan. Deras blickar möttes och även han bjöd på ett försiktigt leende innan han följde med sin familj ut från stenringen. Innan de började gå nedför kullen kastade han ytterligare en blick över axeln, men denna gång hade hon försvunnit med sin familj.

    Väl tillbaka i myllret av människor och hästar hade han släppt tankarna om flickan i den löjliga klänningen. Runt omkring honom växte sig förväntan över spelen som snart skulle gå av stapeln och han rycktes med i den festliga stämningen då hirdmän såväl som hans familj verkade sänka garden och röra sig bort mot spelplatsen. Många hade redan gått på öltunnorna och skratt blev allt mer frekventa. Det var nästan i språnget som han bytte om från högtidskläderna till något mer praktiskt för sommarvärmen. Ett horn ljöd över festplatsen, en påminnelse om att spelen skulle börja. Det var allehanda spel som skulle gå av stapeln, både till häst och till fots, och han hade inte planerat att missa ett enda av dem. Knappast att han skulle delta ens i närheten av alla, men han ville se så mycket som möjligt och kunna heja på de tävlande som kom från Wendylm. För trots att stridsyxan var begravd så fanns fortfarande den sportsliga fiendeskapen kvar mellan ätterna och deras folk. Alla ville såklart överträffa de andra. Så han skyndade sig med att binda lös sin häst och hoppa upp barbacka.

    Då han samlade upp tyglarna letade han efter sin bror med blicken. Denne stod och skrattade med ett par jämnåriga hirdmän.
    “Berach, ska du inte till spelen?” ropade han på honom, kanske lite högre än vad han tänkt men han var trots allt i åldern då rösten ibland levde sitt egna liv. Hans bror gjorde en avfärdande gest.
    “Jag kommer sen, vi möts där,” det var det enda Bain behövde höra och med en axelryckning manade han på den svartbruna hästen ned mot spelen.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon hade inte missat det kvävda skrattet och det lilla leende som trots allt mötte hennes innan hon blev iväg dragen och av någon anledning fick det henne att känna sig lite bättre till mods, tillräckligt så för att hon skulle våga rycka loss sin arm ur sin mors grepp för att springa ifatt sin bror istället. Han skulle delta i nästan alla grenar och även om hon var glad för hans skull så kunde hon heller inte låta bli att vara en smula avundsjuk, något han mycket väl visste och gärna retade henne för, och snart nog ekade hans skratt från mellan tälten medan de gjorde sig i ordning för tävlingarna.

     

    Hennes mor hade motvilligt gått med på att hon skulle få vara med i en av hästkapplöpningarna och även om Saoirse hade tjatat om att också få delta i bågskyttetävlingarna så visste hon bättre än att fortsätta insistera när hennes mor väl satt ned foten. Det innebar dock också lyckligtvis att hon slapp den långärmade klänningen och istället kunde dra på sig något mer praktiskt. Givetvis var hon fortfarande förpassad till en klänning, men denna gång var den kortare och samlades ihop där fram i ett bälte för att tillåta henne att sitta mer bekvämt på hästryggen. Ärmarna rullade hon upp när hennes mor såg bort, och snart nog hade hon suttit upp på sin vita häst för att följa med sin bror bort mot platsen för de första kapplöpningarna.

    De red sida vid sida, lugnt till en början, men så fort de kom bort från det nu fullskaliga tältlägret så manade de på sina hästar i en outtalad tävling om vem som skulle nå tävlingsplatsen först.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Trots det stora fältet och all möjlighet att kunna sprida ut sig så trängdes folk och hästar mellan tält och marknadsstånd. Ingen struktur verkade finnas alls i detta hav av fanor och tältdukar. Någon kunde sälja sin första skörd bredvid bänkar fyllda till bredden av ölsugna män och kvinnor. Intill kunde någon auktionera ut feta får medan man grillade kött över öppen eld bredvid en dockteater för de allra minsta barnen. Stämningen var livad och röklukten blandades med andra dofter av häst och nyputsat läder. Men Bain stannade aldrig upp utan manade bara på sin häst framåt, siktet inställt på spelplatsen. Där hade folk också redan samlat i mängder, framförallt i en klunga framför härolden som tog emot anmälningarna till den stundande kapplöpningen. Det fanns ingen prydlig kö eller struktur utan män och kvinnor i alla åldrar skrek bara sina namn och trängdes framför mannen  som på något vis ändå verkade kunna urskilja vad som ropades.

    Några åskådarplatser hade byggts upp av gammalt timmer, men de flesta som bara skulle se på och inte delta satt utspridda i gräset, de allra flesta i närheten av där målgången var markerad med stenpelare. Han stannade sin häst i utkanten av klungan kring härolden och funderade på om det var värt att anmäla sig. Hans bror syntes ännu inte till och även om han tränat sin häst väl, så ville han spara på dess krafter till han fick chansen att besegra sin bror. Ljudet av galopperande hovar över det redan upptrampade gräset fick honom att höja blicken mot de två ryttare som närmade sig. Han kände genast igen de båda och det sög till i magen av nervositet. Om Stalr skulle delta kände han sig nästan tvungen att även han göra det. Ett annat hus skulle knappast få gå outmanade förbi i en tävling. Han hade precis tänkt sig att sitta av för att ta sig fram till härolden då en bekant stämma kallade hans namn. Han bror red upp jämsides med honom på en svart häst som var långt ädlare och ståtligare än hans egna.
    “Eomund Stalr… Jag ska tvätta bort det där fjantiga leendet från hans läppar,” muttrade hans bror, även hans blick på Stalr barnen. Bain såg från sin bror tillbaka till de andra. Han visste inte vad för slagfält de träffats på tidigare, men någonting sa honom att det var mer än lusten att vinna över ett annat hus som låg bakom giftet i broderns röst. Han bektraktade dem båda, även fast uppmärksamheten gick till flickan som nu inte hade en lika löjlig klänning. Skulle hon också vara med och delta?
    “Det gör du rätt i,” sa han med en axelryckning utan att se åt brodern. Beslutsamheten växte i bröstet, nu hade han chansen att få överträffa sin bror.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    De närmade sig i rask takt kapplöpningsplatsen, hennes bror ett par meter framför henne, när hon fick syn på de två andra som redan befann sig på platsen, båda på varsin häst. Hon kände genast igen dem från ceremonin uppe på kullen och även om hon visste att hon knappast skulle få möta enbart motståndare från sin egen klan i denna kapplöpning så började hon plötsligt tveka på om detta verkligen var en så bra idé.

    Hennes bror tycktes också ha fått syn på de två bröderna där de satt och såg på dem och precis som hon fruktat så höll han in sin bruna häst när han var jämsides med den äldre av de två, en ung man i hans egen ålder som precis givit dem båda en giftig blick som fick Saoirse att rysa under den varma sommarsolen.

    ”Berach Meoldar! Lika butter som alltid ser jag”, sade han, kanske lite för högljutt, och med ett roat leende över läpparna, precis som alltid.

     

    Saoirse höll in sin egen, vita häst när hon nådde Eomunds sida. Hon försökte se självsäker ut där hon satt men hon hade svårt att ignorera den obekväma stämningen och vred lite på sig där hon satt och såg på först Berach och sen Bain, pojken som skrattat åt hennes grimas där uppe på kullen.

    ”Och värre lär det bli när vi vinner över dem, inte sant Saoirse?” Tillade han roat, något som fick Saoirse ansikte att bleka en aning. Hon var inte säker på att hon ville möta någon av dem, även om hennes bror tycktes alldeles säker på att de skulle vinna.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Bain följde paret med blicken och när det blev klart för honom att de båda var påväg mot dem så sträckte han på ryggen, plötsligt på helspänn. För han hade ingen aning om vad han kunde förvänta sig men sneglade mot sin bror som bara gjorde en subtil grimas åt orden som riktas mot honom. Bain försökte se lika barsk ut men det var säkerligen inte till någon nytta där han inte ens märkt att han hållit andan. Han visste inte alls vad han hade att förvänta sig då blicken gick från brodern, till Eomund och slutligen flickan som han nu förstod hette Saoirse.

    “Det tror jag knappast ni lyckas med, Eomund Stalr,” hans bror riktigt spottade ut den andres namn “När ni fortfarande tycks rida på åsnor där i norr,” broders blick var fortfarande fäst vid den andra unga mannen men Bains blick gick till föremålen för hans ord och det ryckte lite i mungiporna på honom. Men han hade nog inte hållit med sin bror, de andras hästar såg minst lika dugliga ut som deras egna och han fick hålla tillbaka en plågad grimas. Det kändes inte alls bra att de redan skulle vara i luven på ett annat hus.

    Blicken stannade vid Saorise och återigen kändes det som att hon verkade vara lika obekväm över situationen som han själv. Det fick honom att långsamt andas ut andetaget han hållit inne. De bruna håret hade fallit ned i ögonen igen av den lätta sommarbrisen, men han vågade knappt röra sig eller göra någonting åt det. Inte när han kände avskyn från sin bror. En avsky han borde dela men att vara öga mot öga med Stalr och med oron att de skulle bli överträffade i de kommande kapplöpningarna gjorde honom bara nervös. Det hade varit fruktansvärt, det fick helt enkelt inte inträffa. Med nyvunnen beslutsamhet blåste han håret ur ögonen och såg mot sin bror istället, i hopp om att detta möte kunde vara över. Men hans bror verkade inte göra någon ansats till att mana på sin häst därifrån.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Ett ögonblicks tystnad följde förolämpningen, men sen kastade hennes bror huvudet bakåt och skrattade, som om det var det lustigaste skämt han någonsin hört, och då kunde inte heller Saoirse låta bli att dra på mungiporna. Hennes far anklagade ofta hennes bror för att inte ta något seriöst, men om sanningen skulle fram så var det kanske precis vad som behövdes vid tillfällen som detta, även om hon anade att hennes bror skulle lyckas reta gallfeber på denna Berach Meoldar innan dagen var slut.

    ”Inte kallade ni precis er egen mor för en åsna, Berach?” Sade han med skratten i strupen och en menande blick åt den andra unga mannens håll, ett skämt som för bara något år sedan gått Saoirse över huvudet men som nu fick hennes kinder att blossa röda av genans.

     

    ”Jag anmäler oss till tävlingen!” Nästan skrek hon fram innan Meoldar hann reagera på hennes brors plumpa förolämpning. Hon vågade knappt titta upp från hästens man när hon satte hälarna i dess sida och manade den framåt, men en hastig blick vågade hon ändå kasta på Bain när hon red förbi honom, en blick som lyckades vara åtminstone en smula ursäktande, även om hon inte högt skulle ha vågat säga något.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Bain hade många gånger sett sin far möta hån med skratt, en läxa han nu förstod fulla vidden av. För det retade honom något fruktansvärt när denne Eomund gjorde precis samma sak. Och det verkade reta hans bror ännu mer och han kunde se hur han bet ihop käkarna hårt åt skrattet. Åt nästa kommentar som fälldes smalnade dock även Bain av ögonen och blicken gick från sin bror till Eomund. De båda bröderna såg redo ut att bryta det löfte om fred som nyligen avlagts och dräpa den andre där och då.

    Den tankegången avbröts snabbt av Saoirse plötsliga ord som fick honom att vända blicken till henne istället. Genansen och den korta, ursäktande blicken var avväpnande för honom och han fann det omöjligt att hålla henne till last för hennes brors ord. Tankar om mord lämnade honom och han stötte till sin brors ben med sin egna fot i hopp om att Berach skulle släppa det. Men det såg inte så ut, broderns blick fäst vid den andre

    “Seså, kila iväg efter din syster Eomund,” Bain andades ut vid sin brors sammanbitna ord, för att genast svälja vid nästa “Njut av den tid ni har kvar tillsammans,” han gav sin bror en nästintill plågad blick. Han hade sett fram emot spelen och festligheterna hela det gågna året och att hot yttrades redan innan det börjat kunde inte båda gott. Helst ville han också rida därifrån precis som Saoirse, men nu var han så illa tvungen att stå bakom sin brors ord och istället försöka se tuff ut där han satt. Även om han kände sig som en liten lort.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Att förolämpningen träffat rätt hade inte kunnat vara mer tydligt när de hotfulla orden lämnade Berachs läppar, något som fick Eomund att skratta nöjt innan han gjorde som den andre föreslagit och red efter Saorise, dock i mycket makligare takt än hon gjort. Innan han passerade de båda höll han dock in sin häst och kastade en road blick mot Bain innan han åter tog till orda.

    ”Du borde också springa iväg och anmäla dig innan det är för sent…Om du inte är rädd för att förlora mot min syster, förstås”, sade han retsamt innan han flinade kort åt de båda bröderna och red vidare.

     

    Saoirse var fortfarande röd om kinderna när hon nådde fram till härolden som tog emot anmälningarna. De flesta som ville delta i just denna tävling verkade redan ha anmält sig för folksamlingen var betydligt glesare nu än tidigare och hon fick snabbt sitt eget namn uppskrivet. Hon hade inte brytt sig om att anmäla sin bror, den idioten kunde gott göra det själv, tänkte hon bistert innan hon satt av sin häst och sjönk ned i gräset intill tävlingens hastigt utstakade startlinje. Nog för att de var fiender, men de hade precis begravt stridsyxan och tanken var att dessa festligheter skulle vara just det, festliga, inte urarta till ett fullskaligt krig efter bara någon timme.

    Hon funderade ett tag på om hon borde gå och be om ursäkt för sin brors ord, men hon visste att hon var tvungen att stå bakom sin bror, hur dum han än var. Dessutom misstänkte hon att Meoldar knappast skulle bry sig om att lyssna på henne. Om hon inte vann över dem, förstås.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Bain kunde inte annat än att himla med ögonen åt avskedsorden. Så kom han på något giftigt att säga tillbaka, men då var redan Eomund utom hörhåll och han suckade istället. Det hade varit den perfekta piken tillbaka, men istället satt han där tyst på sin häst och svor tyst åt att han nu var tvungen att starta i loppet, oavsett om hans bror tänkt det eller inte. Hans bror som satt och gnisslade tänder bredvid honom, en hatiskt blick fortfarande åt det håll Eomund hade försvunnit.

    “Du borde inte låta honom komma in under skinnet på dig,” Bain ångrade sina ord omedelbart, då den giftiga blicken istället vändes mot honom själv. Det fick honom att ursäkta sig hastigt och ta sig bort mot härolden för att anmäla sig till kapplöpningarna. Kanske var det bäst att hålla sig undan sin bror och försöka ta sig igenom festligheterna utan att dra för mycket uppmärksamhet till sig själv. Fast det var klart, insåg han då han anmält sig och skrittade bort mot fältet där starten skulle äga rum, att det skulle vara svårt att hålla låg profil om han tänkt utmärka sig i spelen.

    Det viktiga var ju främst att han överträffade sin bror, så han slutligen skulle ses som duglig i sin fars ögon. Med både en storebror och storasyster som redan var omtyckta i deras rike så var det svårt att få någon uppmärksamhet alls från fadern. Som yngst hade han ju istället blivit föremål för sin mors fulla affektion. Tankarna gick tillbaka till Eomunds förolämpning och han grimaserade för sig själv då han blickade ut över de löst spridda deltagare som samlats i väntan på starten. Omedelbart fick han syn på systern, Saoirse, vilket fick honom att grimasera igen. Det kunde bara sluta i att ännu mer munhugg och i ett hopp om att han inte skulle dra sig till hennes eller hennes brors uppmärksamhet drog han benet över hästens hals och gled ned på marken för att skymmas av sin häst istället.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Oturligt nog för Bain så hade hon redan sett honom komma ridandes och efter att ha överlagt med sig själv en stund så reste hon sig slutligen ur gräset och borstade av sin kjol innan hon började gå mot honom, den vita hästen i släptåg bakom sig.

    Hon visste inte riktigt varför hon valde att gå fram till honom, trots allt kände de inte varandra och den lilla interaktion de haft hade inte varit särskilt bra. Men… Han hade skrattat åt hennes grimas där uppe på kullen och han hade sett minst lika besvärad ut över hur deras bröder munhuggits. Dessutom skulle hon ljuga om hon påstod att det inte också var lite spännande. Det var en av fienden som stod där, delvis gömd bakom sin häst, en fiende som fram tills nu inte haft ett ansikte.

    Tyst och kanske något tveksamt gled hon upp vid hans sida, noga med att först se sig om för att se till så att ingen av deras bröder var i närheten.

    ”Ska du också tävla…?” Frågade hon med ett litet, prövande leende, osäker på hur hon skulle börja konversationen men samtidigt fast besluten om att ta reda på mer om den här fienden hon hört så mycket om, han som inte alls såg ut som någon fiende alls.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Förfärat insåg han snart att hon var på väg mot honom likt döden själv med sin vita häst. Så likgiltigt och diskret han bara kunde försökte han se sig omkring i hopp om att se obesvärad ut, och även för att söka av fältet efter någon av deras bröder. Han hoppades hon skulle passera, bara på väg förbi honom. Istället stannade hon vid hans sida och nu var han fast mellan henne och sin egna häst.

    Hennes fråga förvånade honom dock i all sin enkelhet och det syntes på honom då han vände blicken till henne med höjda ögonbryn.
    “Eh, ja…” han såg sig kort omkring som att han väntade sig att hennes bror skulle komma fram och kasta ut någon ny förolämpning. Blicken stannade vid henne igen, kanske var det hon som skulle komma med något vasst svar. Men det såg inte ut så på henne, leendet på hennes läppar var inte alls illvilligt. Sanningen var att hon inte alls såg ut som någon smutsig och fattig vilde från norr som han alltid fått höra om ätten Stalr. Hon såg bara helt vanlig ut. Sötare än vanligt till och med och det fick honom att slå ner blicken.

    “Du också?” frågan kom av sig själv och han insåg så fort orden lämnat hans läppar att det var en dum fråga att ställa “Eller alltså-” han harklade sig och himlade med ögonen åt sig själv “Jag menar, jag förstod det.” han log snett och lite uppgivet mot henne.
    “Försvara ättens heder och allt det där,” om hon nu var ute efter att håna honom så hade hon sin chans, det kändes redan som att han gjort bort sig. Men samtidigt hade hon gjort den där grimasen uppe på kullen och inte heller sett så road ut över sin brors ord. Så kanske det inte var därför hon var där. Det var i alla fall det Bain hoppades på.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans ord fick henne att skratta, men det var inte ett illvilligt skratt, tvärt om tycktes hans ord ha fått henne att slappna av en aning, som om också hon förväntat sig att han skulle möta henne med fientlighet. Att han inte gjorde det kändes som en lättnad, som en bekräftelse på att han inte alls var så farlig som hennes mor fått det att verka.

    ”Det låter mycket bättre när du säger det så, själv tänkte jag nog bara tävla för min egen skull”, svarade hon med ett litet, snett leende.

    ”Sköter familjens heder gör min bror så bra själv… Förlåt för det, förresten”, tillade hon i en något mer ursäktande ton, en som skvallrade om vad hon tyckte om sin brors uppförande. Den lilla rodnad som spreds över hennes kinder gjorde det också tydligt att hon inte bara skämdes över de ord som yttrats, utan också över det faktum att hon faktiskt bad om ursäkt för dem. Egentligen borde hon inte ha sagt något, men det var något med pojken som fick henne att känna sig modigare än hon brukade. Kanske var det för att hon sett sig själv i hans ögon, eller så var det för att hon trillat och slagit i huvudet utan att minnas det och helt enkelt börjat ta onödiga risker.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Skrattet fick honom först att stelna till, fortfarande mötet med hennes bror i färsk minne. Men det fanns ingen hånfullhet i det och istället smittade det av sig till den grad att han själv skrattade till. Ett litet leende förblev på hans läppar även fast han höjde lite fundersamt på ögonbrynen åt hennes ord. Han själv hade ju helst sett att han kunnat tävla mot sin egna bror, så han undrade vad som drev henne till att vilja ställa upp om det inte var för familjens skull.

    Dock hann han inte avsluta den tanken utan rynkade på näsan i en grimas och slog ned blicken igen, men inte innan han sett den lilla rodnanden på hennes kinder. Att hon skulle be om ursäkt var nog det sista han förväntat sig och det fick honom att skruva lite obekvämt på sig. Det hade nästan varit lättare om hon betedde sig som sin bror. Nu blev han bara förvirrad och visste inte hur han skulle agera eller säga.
    “Det är okej,” han pillade bort lite torkad lera från hästens bog “Min bror är väl knappast oskyldig han heller… Men tack,” han vände tillbaka blicken till henne och log försiktigt. Han visste att han borde ha avfärdat hennes ursäkt och sagt något fult istället. Men hennes ord kändes så genuina och när hon stod där kunde han inte förmå sig att göra det.

    Med en liten harkling såg han ut över spelfältet och blåste håret ur ögonen. Det var uppenbart att han var obekväm med ämnet så lite hastigt försökte han byta det.
    “Ska du vara med i några andra grenar också?” han fick harkla sig igen, rösten ojämn som den var i hans ålder.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Också hon var uppenbart obekväm och hon vred på huvudet då och då för att försäkra sig om att hennes bror eller mor inte var i närheten och såg att hon stod och pratade med fienden. Visserligen hade igen någonsin förbjudit det, inte uttryckligt, men hon anade att det var tänkt som en underförstådd regel som hon absolut borde känna till vid det här laget, hon var trots allt inte dum. Dumdristig kanske, men hitintills så hade Bain inte gjort något för att övertyga henne om sin ondska, snarare tvärt om.

    Hans byte av samtalsämne var både en lättnad och en påminnelse om hennes situation och hon kunde inte låta bli att rynka lite på den fräkniga näsan innan hon vågade sig på att kika upp på honom där han stod bredvid henne.

    ”Egentligen inte. Min mor vill bara tillåta mig att delta i en gren… Men om jag lyckas smita ifrån henne länge nog så kanske jag hinner med mer”, svarade hon med ett litet, snett leende.

    ”Du då?”

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 67 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.