Bain blev något förundrad av hennes ord och gjorde inget för att dölja det heller. Spelen var väl säkerligen alla ungdomars dröm, och för att inte tala om att respektive ätt gärna hade så många deltagande som möjligt för att öka sina chanser att triumfera. Så att hennes mor bara tillät henne att delta i en enda gren lät konstigt i hans öron. Däremot kunde han inte låta bli att skratta till lite och besvarade hennes sneda leende med ett likadant. Leendet var kvar på läpparna och han ryckte lite på axlarna vid hennes fråga.

“Jag tänkte det, vill försöka testa det flesta faktiskt,” han kliade sig lätt i nacken och lät handen vila där då en plötslig nervositet sköljde över honom. Eller var det genans? I vilket fall fick det honom att fortsätta prata i hopp om att det inte skulle märkas på honom.
“Jag var för liten sist och skulle kännas lite drygt att behöva vänta elva år till nästa gång. Alla verkar ha så mycket minnen och historier från tidigare spel,” han sänkte handen från nacken och lutade sig lite mot sin häst innan han fortsatte “Så jag hoppas du lyckas smita ifrån din mor, hade ju varit synd om du missade det mesta av det,” han log uppmuntrande men fick snabbt vända uppmärksamheten till sin häst som tog ett par steg åt sidan. Det fick honom att stapla till ett par steg innan han åter fann balansen. Pinsamt.

Med en lätt rodnad gav han sin förrädiska häst en kort blick där den nu stod och såg helt obrydd ut. Dessutom lät den sig klappas. Han sträckte på sig och försökte se lika obrydd ut, men kinderna hettade än.
“Det är inte jobbigt alls,” svarade han snabbt. För snabbt uppenbarligen och han slöt ögonen och svor lågt inombords. Han kunde lika gärna bli träffad av blixten och dö på stället. Med ett djupt andetag öppnade han ögonen och mötte hennes blick. Hennes ord hade inte alls samma illa menande underton som hennes brors haft, men han kunde ändå inte undgå att känna sig förnärmad. Även om det var mest över sina egna ord.
“Om du vinner är det meningen, eftersom du inte får vara med i så många grenar alltså…” han ryckte på axlarna och rynkade lite på ögonbrynen då han kände att han grävde ner sig allt djupare. “Så jag låter dig vinna,” han harklade sig “Kanske,”

Hennes reaktion på hans ord borde ha fått honom att le triumferande i vetskapen om att han lyckats irritera henne. Men istället kände han sig bara dum och lite skamsen. Han höll precis på att falla för impulsen att be om ursäkt då ett högt rop avbröt hans tankegångar och han lyfte blicken mot startlinjen. Nervositeten kom krypande tillbaka och han vände sig mot sin häst för att följa hennes exempel att sitta upp. Hans händer hade redan blivit svettiga och han klappade sin häst över bogen för att dölja det innan han greppade tyglarna.

Hennes bryska ord fick honom att vända blicken igen till henne, kanske lite förvånad att hon inte ridit iväg än. Kanske lite underligt glad också och ett litet leende syntes på hans läppar innan han svingade sig upp på hästen.
“Aldrig,” han samlade tyglarna och manade på hästen, blicken fäst vid henne “Men du är ganska söt när du rodnar så jag hoppas du förlorar,” sa han retsamt med det lilla leendet kvar på läpparna då han red förbi henne mot startlinjen.

När hennes rodnad blev ännu tydligare av hans ord kändes det redan som han vunnit och att kapplöpningen inte spelade någon roll längre. För att dölja sitt allt bredare leende såg han ned i hästens yviga man där han lät den småtrava bort mot startlinjen. Segerkänslorna mattades dock snabbt av och nervositeten gjorde sig påmind då alla deltagare började rada upp sig, den ena mer sammanbiten än den andra. I alla fall av de yngre, äldre deltagare verkade ta det hela med ro.

Bain kortade tyglarna ytterligare vilket fick hästen att kasta i huvudet i protest och iver att få komma iväg. Hans strupe hade blivit förfärlig torr och han försökte fokusera framåt medan spelledaren ropade ut reglerna. Men då han skymtade en vit häst i ögonvrån var han tvungen att vända blicken till Saoirse som slutit upp bredvid. Nervositeten tilltog, det kändes som att hela riket var på spel, men samtidigt kunde han inte låta bli att le.

Hornstöten som markerade starten ljöd högt över fältet och hans häst reagerade snabbare än han själv. Den satte av samtidigt som alla andra, precis som de tränat på, men utan sadel hamnade han i obalans och fick hastigt gripa tag i manen. Starten var ett rent kaos av hovar som slet upp grästuvor, hästar som brakade in i varandra då alla gjorde sitt yttersta för att få en så fördelaktig plats som möjligt. Alla tankar på heder och ära byttes mot en släng av dödsångest för att snabbt gå över i viljan att vinna.

I det fullständiga kaoset kunde han inte annat än att försöka hålla sig kvar. Händerna var djupt nedgrävda i hästens man och när ett annat ekipage dundrade in i dem kände han hur flera tagelstrån rycktes av under knogarna som vitnade av det hårda greppet. Ingenting gick att urskilja, framför honom piskades damm och grästuvor upp, på hans sidor skrek och manade ryttare på sina hästar och bakom honom kunde han känna flåsandet av ännu fler. Det fanns ingenstans att ta vägen, han och hans häst var instängda i klungan av andra.

Grus och jord kastades upp från de som låg framför och kom i ögonen på honom. Det sved och han kunde knappt hålla ögonen öppna, knappt mindre blicken framåt. Även hans häst reagerade illa och slängde med huvudet, ögonvitorna synliga av paniken. Han måste ta sig ur klungan och trängseln, men han kunde fortfarande inte hitta någon lucka, än mindre se de stenpelare som markerade sträckan. Tanken på att vinna hade han inte släppt än, han förstod inte ens att det troligtvis skulle vara omöjligt. Men mest överhängande var tanken på att hålla sig kvar, vilket kändes svårare och svårare i tumultet. Större stenar drogs upp av hästarna framför och det sved till då en träffade honom över ena ögat. Det blev svårt att hålla ögat öppet men han tänkte inte ge upp utan fortsatte mana på hästen som verkade mer och mer ovillig att galoppera på i trängseln.

Upp för varje kulle och genom varje dal hade han tränat sin häst väl. Så när de andra ekipagen började dra ifrån förstod inte Bain hur det var möjligt. Men så hade han inte tränat sin häst för det här. I trängseln hade den fått panik och när det varken gick att komma undan framåt eller åt sidan så återstod det bara att sakta ned. Förgäves tog han i med både ben och röst för att mana på sin häst, men den slängde bara med huvudet och fortsatte att sakta in i en halvhjärtad korsgalopp.

“Kom igen din åsna…!” nästan bönföll han hästen då de var ute ur klungan och nu började passeras av eftersläntare. Detta var inte bara en förlust, utan säkerligen en förödmjukelse. Stinget av ångest gjorde mer ont än vad hans ena öga gjorde. Men trots att han knappt kunde hålla det öppet så fångade ändå någonting i ögonvrån hans uppmärksamhet. När klungan av ryttare framför drog vidare såg han den ryttare som fallit från sin häst med nöd och näppe undkom hovarna.

Han och hans häst passerade några meter ifrån men han kände genast igen klänningen. Utan att tänka efter stannade han upp sin häst och vände om. Ett kommando som den gärna följde och saktade in då de närmade sig Saoirse.
“Är du okej?” Bain stannade hästen intill henne och gled av dess rygg. När hans fötter träffade marken insåg han plötsligt vad han höll på med och gjorde en liten grimas. Han skulle få stryk av sin far för det här.

Tillfället att håna och göra sig lustig över det andra huset var troligtvis det bästa Bain fått. Men hennes gråt fick inte hans tankar att gå åt det hållet utan väckte bara medlidande. Däremot hade han inte en susning på vad han skulle göra eller säga. Varför han ens vänt om. Hade han tänkt hjälpa henne? Besvärat kisade han åt det håll hon pekat. Kanske tyckte han sig se en vit häst, men det var svårt att avgöra när han inte kunde hålla ena ögat öppet. En ilsken rodnad under ögonbrynet avslöjade vart stenen träffat.

“Komma ikapp honom? Hur tänkte du lyckas med det?” han lät nog mer skeptisk än vad han menat. Han vände blicken tillbaka till henne med rynkade ögonbryn. Redan innan tanken slog honom suckade han uppgivet och vände sig tillbaka mot sin häst.
“Kom, jag hjälper dig. Min far kommer redan slå ihjäl mig så det räcker väl med en död idag,” han såg sig över axeln med ett snett, uppgivet leende. Varför skulle han inte hjälpa henne? Bara för att hon var av fel släkt? Hon hade ju inte gjort någonting mot honom och att inte hjälpa henne kändes bara fel.

Bain ryckte på axlarna och suckade ljudligt, nästan som en blandning av ett skratt.
“Äh, det gick åt helvete i starten så hade aldrig kommit ikapp ändå,” han försökte låta säker, obrydd och blåste håret ur ögonen. Blicken gick till sin häst, som såg oförskämt nöjd ut av att slippa loppet. Lågt muttrade han något åt djuret innan han åter fäste blicken på henne. Han hade hört vad hon sagt och förstod att hon haft samma tankar som honom vad gällde deras familjer.

“Det är nog bäst,” svarade han lågmält. Även hans ord var nog kanske mest menade för honom själv. Hans vett sa åt honom att han borde hoppa upp på sin häst och rida därifrån. Men det kändes så fel att lämna henne i stickan. Så istället försökte han att övertyga sig själv om att det inte skulle vara så farligt om hans far fick reda på att han hjälp henne.
“Kom,” han nickade kort mot sin häst. Han drog ena armen genom tyglarna och ställde sig vid hästens bog med knäppta händer i ett erbjudande att hjälpa henne upp. Trots allt var hästen hög i manken och han hade ingen sadel. Så han antog hon behövde hjälp upp.

Med ett snett litet leende till svar hjälpte han henne upp. Lite vemodig kände han sig nog allt, mest för att han visste att någonting skulle hans far ge honom för detta. Hennes kommentar fick honom dock att fnysa till i ett litet skratt och han kisade upp på henne.
“Du är inte så dum för att vara en Stalr,” även han menade det han sa även om det var sagt med en viss retsamhet. Ett litet leende dröjde sig kvar på hans läppar då han samlade upp tyglarna för att själv ta sig upp på hästen. Oftast någonting som inte var ett problem för honom, men då Saoirse redan satt där blev det inte fullt lika graciöst som annars. Hästen protesterade genom att ta ett par sidosteg men Bain hann kravla sig upp bakom henne och stilla djuret.

Många gånger hade han suttit två på en häst, men plötsligt kändes det genant där han satt så nära med armarna runt henne. Han harklade sig och samlade upp tyglarna.

“Okej, vi får försöka hitta din häst så fort som möjligt. Han har nog inte kommit så långt,” återigen försökte han låta så säker som möjligt då han manade på hästen åt det håll hon tidigare pekat. Så noga han kunde att röra vid henne så lite som möjligt då han styrde hästen.

Med ett par smackningar som motivation kom hästen tillslut upp i galopp. Det var inte alls samma fart som under loppet, men tillräckligt skyndsamt i hopp om att komma ifatt hennes häst. Bain kunde inte låta bli att le åt hennes bistra muttrande.
“Vi får hoppas att turen är på vår sida,” han sa det lika mycket till sig själv som till henne då han styrde hästen bort från spåren från tävlingen. De andra tävlande var knappt ett dammoln mellan kullar och krön.

“Eh,” han kände hur hans kinder hettade till och han var tacksam att hon inte kunde se hans ansikte “Tänk inte på det,” sa han lågt. En gentjänst skulle nog bara ställa till med mer problem än vad han redan fått. Men samtidigt så kom han på sig själv att tänka att det var en ursäkt till att ses igen. Bestämt manade han på hästen ytterligare i hopp om att ämnet skulle släppas.