Så fort Bain höll in sin häst så satt hon av och trots att hans varnande ord rang i hennes öron så kunde hon inte hindra sig själv från att småspringa ned till platsen där hennes häst låg och sparkade i sina försök att ta sig upp. I just det ögonblicket så tänkte hon inte på att hon själv skulle kunna trampa ned i en av hålorna, eller att hon skulle kunna bli sparkad av det stora djuret när hon föll ned på knä bredvid honom.

Paniken och smärtan i djurets vitt uppspärrade ögon var skrämmande. Han hade trampat rakt ned i en av håligheterna med ena frambenet och sättet på vilket han låg gjorde det uppenbart att benet var brutet.

”H-Hjälp mig att dra upp honom, Bain”, stammade hon fram mellan sammanbitna tänder och tillbakahållna tårar. Att det troligtvis var omöjligt för de två ensamma att dra upp det stora djuret tycktes inte vara något hon ville erkänna, precis som hon heller inte ville låtsas om att hon visste vad ett brutet ben innebar för en häst.

Hon kunde inte hindra sin underläpp från att darra smått, trots att hon gjorde sitt bästa för att upprätthålla sin värdighet utåt. Hon var inte främmande för döden, den var ständigt närvarande i deras liv, hur mycket hennes mor än försökte skydda henne från det, men trots det så hade hon kanske trott sig stå över sådant. Hon hade aldrig behövt konfrontera den på det här viset, men hon visste ju att det Bain sade var sant, hon var trots allt inte så naiv.

Hans ord följdes av en tryckande tystnad. Djurets kamp för att ta sig loss började mattas av en aning och hans skriande hade reducerats till trötta frustanden och enstaka, lönlösa sparkar.

”Jag vet…” Svarade hon till slut. Hon hade sträckt ut sin hand och smekte nu långsamt djuret över halsen.

”M-men jag kan inte… Vad ska jag göra? Jag kan inte l-lämna honom så här”, fortsatte hon, hennes röst mer samlad nu, men hennes underläpp darrade fortfarande när hon såg upp på Bain där han satt på huk bredvid henne.

Han hade fötts samma år som henne, vald åt henne innan hon ens fått sitt eget namn. Hon hade suttit på hans rygg innan hon tagit sina första, egna steg. Hon hade trott att han alltid skulle finnas vid hennes sida, men nu satt hon där med handen mot hans hals och samlade mod för det hon visste skulle bli ett sista farväl.

Bains hand mot hennes axel var oväntad, men den fick henne att känna sig tröstad, trots att de knappt kände varandra. Hur hennes far och bror kunde påstå att detta var fienden övergick hennes förstånd just då, även om det var Bain som räckte henne dolken som skulle ta hennes vän ifrån henne.

Med darrande underläpp tog hon emot dolken. Det var hennes ansvar, hon visste det lika väl som alla barn som växte upp på slätterna och ändå önskade hon innerst inne att han skulle göra det åt henne, att hon skulle få slippa.

Under ett par tysta sekunder betraktade hon dolken där den låg i hennes hand och trots att hon försökte så kunde hon inte hindra sig själv från att börja gråta igen. Tårarna gjorde hennes kinder blöta och fick det att svida i såret på hakan, men hon torkade bort både snor och tårar med ärmen på sin klänning innan hon lutade sig ned över hästens hals. Hon lade sin fria hand mot hans panna innan hon lät dolken snabbt glida in i djurets hals, precis där hon hållit sin hand bara några ögonblick tidigare, där hon känt hans rusande puls.

Hästen frustade av smärta och chock när hon drog ut dolken igen och trots att blodet flödade så ymnigt att hon förstod att hon träffat rätt så kunde han fortfarande gnägga och skria i sin dödsångest. Saoirse kunde inte annat än att stämma in. Mellan tårarna och den plågade gråten så vände hon sig mot Bain och begravde sitt ansikte mot hans hals, sökandes den enda källan till tröst som fanns i närheten.

Just i det ögonblicket så tänkte hon inte på att det var en Meoldar som höll om henne och strök henne över ryggen, inte heller tänkte hon på vad konsekvenserna skulle bli om någon såg dem just då, eller vad hennes far skulle säga när hon återvände utan häst, med blod på klänningen, och i sällskap med Bain.

Just då fanns bara den överväldigande sorgen och förlusten. Hon visste inte hur länge hon satt där och blötte ned Bains tunika med snor och tårar, men snart nog ebbade tårarna ut och blev till trötta snyftningar och först då var det som att hon registrerade vart hon befann sig. Insikten fick henne att stelna till en aning när hennes inlärda vaksamhet för de andra ätterna gjorde sig påmind. Men Bain gjorde henne inte illa, tvärt om så höll han om henne, strök henne tröstande över ryggen med sina varma händer. Han luktade gott. En blandning av svett, jord, häst och läder.

Den förvirrande blandningen av känslor fick hennes hjärta att slå ett par extra slag innan det blev till en hård knut i magen.

”Tack Bain…” Mumlade hon lågt innan hon drog sig ur hans omfamning. Hon torkade bort tårarna från ansiktet med klänningsärmen utan att tänka på att den var fläckad av Fionns blod.

”Vi borde rida tillbaka, innan någon börjar leta efter oss”, tillade hon lite ursäktande, trots allt var det hennes fel att han var här nu istället för att vara med i resten av tävlingarna. Dessutom såg det ut som om han var skadad, något hon knappt tänkt på när hon i sin själviska panik bett honom hjälpa henne.

Också hennes blick gick mot den nu döda hästen där han låg med ögonen vitt uppspärrade. Hon visste att hans kropp fortfarande var varm, men vad för själ som än levt i djurets kropp så var den borta nu. Det var ingen mening att stanna kvar, tvärt om så skulle de säkert redan vara saknade och ju längre de dröjde desto mer skulle de behöva förklara. Som om det inte redan var illa nog…

Klumpen i magen växte sig något större, men Bains ord väckte henne ur vad för tankar hon än förlorat sig i. Istället kände hon sina kinder hetta, säkert var det tårar och snor eller… Hon skulle till att torka bort det han gestikulerat mot när hon fick syn på blodet på klänningsärmen. Med tvång tryckte hon undan illamåendet och torkade kinden med den andra, obefläckade ärmen istället.

”Tack…” Mumlade hon lågt, inte riktigt säker på vad som skulle ske nu, eller hur de skulle kunna smyga tillbaka osedda till mötesplatsen. Kanske kunde Bain släppa av henne en bit bort? Ingen skulle behöva veta att han varit där, tillsammans med henne.

”Vi borde inte komma tillbaka samtidigt. Jag kan gå den sista biten”, föreslog hon något osäkert, trots allt så kunde det se minst lika illa ut om han kom ensam, särskilt om någon sett dem rida iväg tillsammans.

Tillfället till trots, och klumpen i magen, så kände hon sina kinder hetta av rodnad när han höjde en hand för att torka bort vad hon antog var blod hon missat. Bain själv verkade ha agerat på ren reflex, om man skulle döma av hans ursäktande harkling och viset på vilket han vek undan med blicken, men han sade inget om saken, så också Saoirse lät bli.

Istället lyssnade hon till hans ord och nickade lite besvärat. Hon hade inte riktigt tänkt på konsekvenserna när hon bett Bain om hjälp att jaga ifatt hennes häst, något som fyllde henne med ett visst mått av skuldkänslor, även om hon knappast hade tvingat honom. Att han ens hade följt med kändes både självklart och underligt på samma gång, och det gjorde henne också lite arg. Varför skulle de inte kunna hjälpa varandra? Varför var de tvungna att vara fiender bara för att resten av deras familjer var det?

Hon väckte ur sina funderingar när Bain räckte henne en bit av Fionns vita tagel. Hon hade knappt noterat att han böjt sig ned och skurit av en bit, men nu stod han där med en lock i sin hand och hon sträckte försiktigt ut sin hand för att ta emot den. Bains försiktiga och omtänksamma ord fick henne nästan att börja gråta igen, men hon höll tillbaka tårarna och nickade istället som svar.

”Precis som på slagfälten”, konstaterade hon med ett litet, plågat leende. ”Tack”, tillade hon igen, innan hon slöt handen hårt kring taglet.

Hur saker hade kunnat gå så fel var hon inte riktigt säker på att hon någonsin skulle förstå, men hon var trots det glad över att Bain var där så att hon slapp vara ensam. Hans häst hade stått stilla och väntat in dem, men precis när hon skulle sitta upp så tog djuret ett steg åt sidan, något som nästan fick henne att snubbla till. Hon tog stöd mot hans hand i samma stund som också hon hörde ljudet av hovar närma sig bakom krönet, och utan att tänka på det så kramade hon den hårt. Klumpen i magen växte sig än större vid Bains ord och hon kunde inte annat än att skaka på huvudet i misstro över deras otur.

”De kanske inte kommer åt det här hållet…?” Sade hon i ett tamt försök att försäkra sig själv, och kanske också honom.

”Om vi bara får förklara… Du hjälpte mig ju bara”, tillade hon med en röst som hon trodde var självsäker, men redan när orden lämnade hennes läppar så kunde hon höra hur liten den lät.

Vad som troligtvis bara var sekunden kändes som en hel evighet medan de stod där bakom Bains häst och väntade. Saoirse hann föreställa sig en mängd scenarion i vilka de blev påkomna där de stod och höll varandras händer bredvid hennes döda häst, men om det var ödet eller Erethil som lyssnade så nådde hovslagen aldrig över krönet.

Hon drog ett djupt, darrande andetag när hon insåg att de inte skulle bli påkomna – åtminstone inte än – och vände blicken mot Bain. Hon möttes av hans leende och hann precis besvara det med ett eget innan han tycktes inse att de höll varandras händer och snabbt släppte taget om henne. Också hennes kinder hettade till men hon sade inget om det, utan stoppade bara hästtaglet innanför sitt klänningsliv innan hon tog emot Bains hjälp för att komma upp på hästens rygg.

Väl sittandes på Bains häst så kunde hon inte låta bli att kasta en sista blick mot sin egen häst där han låg i det solblekta gräset. Sorgen högg i bröstet, men hon visste att större problem väntade dem om de inte skyndade sig tillbaka.

Vägen tillbaka till mötesplatsen kändes både oerhört lång och fruktansvärt kort på samma gång. De lämnade en fasa bakom sig bara för att i snabb takt rida mot en annan. Sorgen var tung i hennes bröst och fasan inför vad som väntade dem var som en sten i magen, men Bains armar kring henne kändes trygga och tröstande och hon kunde inte låta bli att luta sig mot honom där de red tillsammans. Först när han höll in sin häst, en bit ifrån mötesplatsen, så sträckte hon på sig igen.

”Det är kanske det bästa. Om vi har tur så såg ingen att vi red iväg tillsammans”, svarade hon med dåligt spelad självsäkerhet, kanske mer i ett försök att övertyga sig själv än Bain.

”Vi låtsas som ingenting. Jag jagade ifatt Fionn själv, du var aldrig där. Du… Du fick en sten i ögat och var tvungen att avbryta loppet men ville inte rida tillbaka direkt?” Föreslog hon med en liten, ogillande grimas. Hon gillade inte att ljuga och ännu mindre gillade hon tanken på att Bain skulle framstå som någon tjurig pojkvasker som vägrade erkänna sig besegrad, men de hade inte så mycket till val. De skulle inte kunna erkänna att de varit iväg tillsammans, ensamma, oavsett hur god anledningen än varit.

Då hon satt framför honom så kunde hon inte se leendet över hans läppar när han kommenterade på hennes plan, men hon hörde ju det korta skrattet och av någon anledning fick det henne att skämmas en aning. Han höll dock snart in sin häst och då skyndade hon sig att sitta av, mest för att inte utmana ödet mer än de redan gjort genom att sitta kvar där tillsammans nu när de stod så nära mötesplatsen som de gjorde.

Hon gled ned från hästens rygg och såg tillbaka upp på Bain lagom i tid för att hinna se leendet som han nog menat att vara uppmuntrande, men som mest såg uppgivet ut. Hon besvarade det med ett eget litet, snett leende, trots allt så kändes det underligt smickrande att han tänkte på henne även när hans eget skinn var på spel. Exakt varför hon gjorde som hon gjorde var hon inte riktigt säker på, men utan att tänka så tog hon tag i hans hand och drog honom ned mot sig och placerade en snabb puss mot hans läppar.

”Tack Bain. Du är faktiskt inte alls särskilt dum för att vara en Meoldar”, sade hon i ett försök att låta lite skämtsam, men hennes ord var uppriktiga och hennes kinder brände röda av genans. Hon vågade heller inte stanna tillräckligt länge för att fånga hans reaktion, utan vände bara på klacken och började småspringa bort från honom och tillbaka mot mötesplatsen med en desperat förhoppning om att ingen skulle ha sett dem.