- This topic has 66 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Om hon hade stannat för att se hans reaktion hade hon nog fått vänta i flera minuter innan han samlat sig nog för att kunna säga någonting. För först kunde han inte annat än att se dumt efter henne, munnen lite öppen i chock. Han hörde knappt hennes avskedsord. Sedan blev han högröd i ansiktet när han insåg vad som precis hänt. Vid det laget hade hon redan kommit en bit bort och Bain fick ruska lite på huvudet då han manade på sin häst. Först åt fel håll dessutom. Förvirrat mumlade han för sig själv då han styrde runt hästen inte bara ett, utan två varv innan han besinnat sig. Med en sista blick över axeln efter henne manade han på hästen i galopp.
Färden tillbaka till marknadsplatsen borde ha varit fylld av oro inför mötet med sin familj, men istället kände han en sällsam, bubblande känsla i magen. En sorts lättsamhet som fick honom att småle då han slutligen banade väg mellan marknadsstånd, eldar, festglada människor och rastlösa hästar. Han borde ha grubblat över vad som väntade honom men istället tänkte han bara på pussen han fått av Saoirse.
“Jaha, du har vågat dig tillbaka. Vad fan flinar du åt?” hans brors mörka röst sköt genast ned hans goda humör och Bain fick genast syn på sin bror som närmade sig med ett krus öl i ena handen.
“Eh.. jag-”
“Jag fattar, du kunde inte ta din förlust som en man. Schash, gå och ta hand om din stackars häst,” brodern viftade lite avfärdande med handen och fortsatte “Och sök upp nån helerska för det där ögat.” Med det vände hans bror honom ryggen till. Bain visste inte om han skulle känna sig lättad eller förnärmad över att hans bror trodde det som han egentligen skulle ha ljugit om. Av någon anledning kände han sig mer förnärmad, men han bet sig i tungan och fortsatte vidare till deras läger.Efter att ha tagit hand om sin stackars häst som fått utstå mycket den dagen såg han till att få sitt öga omplåstrat. Örter och ett förband över ögat ett par dagar för att stävja svullnaden var läkekvinnans dom. Så några fler spel för Bains del blev det inte den dagen. Och helt ärligt kände han sig inte särskilt sugen på att delta heller, inte efter det som hänt. Men han var inte så nedslagen över att han missat flera av spelen som han trodde han skulle ha varit. Nej, istället kände han sig som mjuk inombords, likt den fluffiga pälsen på ett föl. Det var svårt att sätta fingret på det, men han kunde inte heller sluta tänka på Saoirse Stalr. Henne och händelserna över dagen var det som snurrade runt i hans huvud när natten föll. Han hade legat vaken länge under kvällen i tältet han delade med sin bror. Tillräckligt länge för att höra den andre komma in, i fyllan välta något, svära, och slutligen lägga sig på sin bädd. Utanför tältet fortsatte dock festligheternas ljud av skratt, sång och musik. Ljud som slutligen vaggande honom till sömns.
-
Åter tillbaka vid mötesplatsen så hade ren kalabalik utbrutit. Alla ville veta vart hon tagit vägen, vart hennes häst var, varför hennes ögon var svullna av gråt och varför hennes klänning var blodig. Saoirse hade upprepat lögnen för sig själv gång på gång på vägen tillbaka till fots, så den lämnade hennes läppar utan att förråda de bitar hon utelämnade.
Till en början hade det tyckts som om hennes familj köpt lögnen, hennes mor hade till och med låtit henne dricka lite av de starkare dryckerna, de som de vuxna annars höll för sig själva, så trots att sorgen över Fionns död fortfarande vägde tungt så vågade hon faktiskt känna sig aningen lättad.
Lättnaden skulle dock inte vara särskilt länge. Lagom till att kvällen höll på att övergå i natt så avbröts festligheterna av en viskning, en viskning som övergick till ett skrik, och sen ett vrål. Hårda händer greppade om hennes armar och skakade henne där hon låg och halvsov i sin bädd. Varför hade hon ljugit? Vad hade pojken Meoldar gjort mot henne? Frågorna haglade över henne i takt med att hennes mor grävde sina naglar djupare i den bara huden över hennes armar. Hon försökte förklara, först genom att upprätthålla lögnen, men slutligen genom en stammande variant av sanningen, något som fick hennes mors ögon att bli mörka av hat och misstro.
I efterhand skulle Saoirse försöka trösta sig med det faktum att hennes far och hans mannar var för fulla för att uppfatta vad som skedde, ty om så inte hade varit fallet så skulle säkerligen många fler ha dött den natten, men om det var sant eller inte var omöjligt att veta säkert. Vad som dock var säkert var att hennes mor beordrade sina livegna att hålla kvar Saoirse och varsko fursten om brottet som begåtts mot hennes dotter innan hon med hat i blicken tog med sig en kniv och lämnade tältet, obrydd om Saoirses försök att förklara.
Siobhán gjorde inga försök att dölja sin framfart genom den nu mörka mötesplatsen. Hennes vanligen ljusa ögon var mörka och vilda och hon bemödade sig inte med att svara de röster som höjdes för att hälsa henne. Hon hade ett mål i sikte och när hon nådde det så klev hon in genom tältets öppning med kniven i ett krampaktigt grepp. Bakom sig kunde hon höra hur någon skrek åt henne att stanna, men hon var redan på väg in, upplyst bakifrån av de eldar som fortfarande brann och som nu visade henne vägen fram dit Bain Meoldar låg och sov med ett självgott leende över läpparna.
”Din orm! Hur vågar du!?” Fräste hon högt i samma stund som hon högg med kniven mot den sovande pojken.
-
Ropen utanför tälten gjorde att Bain vaknade till, och tur var nog det. Ljuset från elden utanför och de ilskna fotstegen fick honom att sömndrucket vrida på sig och öppna ögat till den fasansfulla synen av en ilsken kvinna med mord i blicken. Han hann knappt registrera kniven eller hennes ord innan hon högg och i förvirring och plötslig fruktan för sitt liv höjde han armen för att värja sig. Smärtan från kniven som skar honom över hand och arm fick honom att vakna till på riktigt. Snabbt rullade han ur sin bädd och tog sig upp på fötter, händerna höjda framför sig, vänd mot kvinnan han i stunden inte kunde placera även om hon var så bekant. Knappt hade han kommit på fötter innan hon högg mot honom igen så han fick backa undan.
“Vad är det här..!? Lägg ner kniven…!” hans röst bröt sig från den plötsliga torrheten i halsen. Ropen utanför blev högre och kom närmare, tumult när den som sett henne komma väckte andra. Ytterligare ett hugg från kvinnan fick han undvika och ett snedsteg fick honom att snubbla över det hans bror tidigare vält. Så i ögonblicket då han tappade balansen och rasade ned i golvet fick han insikten om vem kvinnan framför honom var. Saoirse mor. En känsla av svek for igenom honom då han försökte skynda sig upp på fötter.
Tumultet hade dock väckt Berach som inte insett vem som tagit sig in i deras tält. Eller så brydde han sig inte på grund av all öl han druckit tidigare. Men till skillnad från Bain hade han varit i strid och tvekade inte att dra sitt svärd när han tog sig upp ur sin bädd för att möta denna inkräktare.
-
Vad för galenskap som än flugit i kvinnan så var det uppenbart att hon inte tänkte lyssna till reson, hon var där med en enda tanke i sinnet och det var att hämnas på den pojke som hon var övertygad om hade kidnappat och våldfört sig på hennes dotter. Att hon redan dragit blod var inte nog och när han rasade ned på marken så var hon efter honom med kniven i högsta hugg.
”Jag vet! Jag vet att du red iväg med henne, du tog henne och hon kommer tillbaka blodig, utan sin häst! Hur vågar du!?” Skrek hon, hennes ögon vilt uppspärrade och omedvetna om hotet som närmade sig i form av Bains bror. Hon väntade inte heller på svar, utan högg igen, lät sin kniv falla mot Bains oskyddade form på marken.
Allt gick väldigt snabbt efter det. Ljuset från en handfull facklor fyllde plötsligt tältet när de som ropat åt henne att stanna drog undan tältduken, lagom i tid för att se Berach kliva in mellan sin bror och Siobhán Starl som helt uppenbart var i färd med att hugga den försvarslösa och redan blödande Bain.
Svärdet gick genom Siobháns kropp med förvånansvärd enkelhet. Det fick henne att stanna till i sin rörelse och stappla bakåt, en skarp inandning det enda ljud som lämnade hennes läppar trots att hatet fortfarande brann i hennes ögon.
-
Bain såg sin brors rörelse i ögonvrån där han med smärtande hand försökte kravla sig upp på fötter igen. Förvirrad och förfasad for tankarna runt i huvudet på honom, men tvärt blev allt tyst då Berach svärd stoppade Siobháns framfart. Han hörde inte rösterna från de andra som kom in i tältet, eller hans bror. Hennes fortfarande hatfyllda blick var det enda han kunde fokusera på medan han tog sig upp på fötter. Och sedan blodet som strömmade ut på de vävda mattorna. I facklornas sken tycktes det vara svart.
Hans bror kom upp bredvid honom, svärdet fortfarande höjt. Bain kunde se broderns mun röra sig men han undrade bara om allt detta var för en häst. Hade Saoirse sagt att han dödat hästen? Det var först när hans bror greppade tag om hans hår och skakade honom som han kom tillbaka till nuet. Tumultet av röster och rop slog emot honom.
“Va!?” röt hans bror “Vad menade hon!? Vad ville hon dig!?” Frågor han inte kunde svara på.Alla i Meoldars läger väcktes och gjorde sig redo för kamp. Så snart ordet nådde Stalr visste de att vedergällning skulle komma. Inte kunde de förlita sig på att Stalr skulle acceptera deras ord om att det varit i självförsvar. Ingen tog någon glädje i det som skett, inte ens Barahir Meoldar själv, som ändå hade mycket att avsky Stalr för. Bain fick smaka på sin fars slag och sparkar medan han förgäves försökte berätta sanningen. När hans far slutligen trodde på honom tilldelade han ytterligare några slag. För att ha låtit sin bror försvara honom.
Under tiden som hirdmännen höll vakt skickades bud iväg efter de tre äldre och visa. Så bud till Stalr om det inträffade och uppmaning om att möta dem och låta de äldre avkunna sin dom.
-
Om det inte hade varit för att vapenvilan under spelen var så djupt rotad i Mahadwens folk så hade nog mer blod spillts den natten, men bara för att den svajiga freden upprätthölls så utbröt ändock kaos. Eóthain Stalr och hans mannar hade nyktrat på sig så fort nyheterna nådde dem och de hade redan börjat spänna på sig svärd och rustning när två av de äldre nådde deras läger, tillsammans med furstinnans livlösa kropp.
Försök hade gjorts att hålla henne vid liv, men när de lade ned hennes livlösa kropp utanför familjens tält så var det uppenbart att det misslyckats. Ljudet av Saoirses förtvivlade skrik fyllde natten och avtog inte förens hennes egen far slagit henne gul och blå i jakt på svar.
Sanningen kröp snart fram, mellan Saoirse upprepande av vad som skett och furstinnans livegna som förklarade vad deras husmor sagt, till mannen som sett Saoirise och Bain rida iväg tillsammans. De äldre lyckades hålla fullskaligt krig från att bryta ut, men när gryningen långsamt började krypa över slätterna så hade möte kallats mellan de båda familjerna, uppe på samma kulle där spelen inletts, men denna gång för att förkunna den dom som skulle avgöra alla deras öde.
Saoirse var blek, med ögon röda och svullna av gråt, och med fula, nya blåmärken över hela armarna och kinderna. Hon såg inte upp från gräset där hon stod intill sin bror, hon klarade helt enkelt inte av att se på de samlade, ty hon visste att allt detta var hennes fel, hennes egen far hade påmint henne om det mer än en gång sedan solen börjat klättra över horisonten.
”… Vi förkunnar att det brott som begåtts ska ses som självförsvar. Berach Meoldar ingrep för att skydda sin bror mot Siobhán Stalr som bröt mot vapenvilan då hon gick för att hämnas oförrätten mot sin dotter, en oförrätt som enligt alla inblandade parter aldrig skett. I gudarnas ögon är saken avgjord, ingen vedergällning för Siobhán Stalrs liv bör krävas. Så har vi förkunnat.”
Saoirse hörde bara de sista meningarna av domen, en dom som fick hennes far att gnissla tänder så högt att det nog hördes hela vägen bort till tälten där hennes mors kropp låg, kall och orörlig. Hon kunde känna de tillbakahållna hoten i luften, men de lämnade aldrig hennes fars läppar. Istället vände fursten på klacken och dundrade ned för kullen medan Saoirse och Eomund stod kvar och lyssnade till de äldstes sista ord om saken.
-
Mötet i gryningen var omgärdat av en minst sagt tryckt stämning. Hirdmännen utanför stenringen bar läder och stål, redo för att en strid skulle bryta ut. När domen avkunnades var det knappast som att stämningen lättade utan för ett ögonblick höll istället alla andan, i tron om att den skulle bestridas från Stalr. Men inga klagande röster hördes, däremot kände Barahir Meoldar de outtalade hoten, så även han gnisslade tänder.
Bain kände sin fars missbelåtna blick men vågade inte möta den, istället stirrade han ned på sina fötter. Han var trött, kall och hade ont exakt överallt. Det hade inte ens gått en dag sedan han stått på kullen, fylld av förväntan inför spelen. Nu önskade han ingenting annat än att få resa hem igen. Sanningen hade kommit fram tillslut och ingen verkade förneka den. Anledningen till att Saoirse mor anfallit honom dock fick det att vända sig i magen på honom. Under hela morgonen då han, Saoirse och andra frågats ut så kunde han inte låta bli att känna en djup ånger över sina val. Inte att hjälpa henne, men att de ljugit. Dock hade hans fars ilska varit lika stor som nu, vilket han vilket varse om då han fått några extra slag för att ha hjälpt Stalr-hyndan.
Av de få gånger han lyft blicken kunde han se att hon också fått ta del av sin egen fars vrede. Det gjorde honom både arg och sorgsen. Men framförallt var han lättad att hon sagt sanningen. Det hade varit så lätt för henne att ljuga, säga att det hennes mor trott var sant. Hon hade om något motbevisat alla förnedrande ord om Stalrs som han vuxit upp med. Så det var med dessa tankar som han skänkte henne en sista blick då de alla lämnade stencirkeln. Troligen skulle de nog lämna spelen också, för att istället göra sig redo för vedergällning. De visas dom till trots.
You must be logged in to reply to this topic.