- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 8 h sedan by
.
-
Tegwen Gérin
Havet hade drabbats av oväder, kusten fri från de mörka molnen. Blåst är tillräckligt för att nå land, där man kunde se vågorna slå in och träden kom i gungning.
Från de mörka molnen bröt sig något igenom, där en blixt klyver himmelen så var det som allt ljuset reflekterades från det som föll till marken, nog ser det ut att falla till marken.
Det var inte som det var något rykande, inte förrän att det åskan föll in tillsammans med den som tumlade omkring på marken, sand, gräs och jord kom att slitas upp ur marken där det var som en storm av pärlemor tumlade omkring.Men där klor, fjäll och vingar kommit att slå ner så var det inte mer än att en mänsklig kropp kom att bli liggande där i molnet av damm som den spridit omkring sig, från enorm till liten.
En pust lämnade hennes läppar, lungorna jagade efter syre där hon låg och nu flämtade. Ett virrvarr av rödblonda lockar, en stålblå blick studerade himlen som började spricka upp en bit ut.
Utmattad låg hon där, hur lång tid hade det tagit att flyga hit. Det var inte som hon själv var säker på vart hon hamnat, hade plötsligt blivit överraskad av vädret som inte hade givit med sig när hon varit ute till havs. Visste att hon passerat Me’erisia, så trädet skvallrade väl om Nela’thaënas fast det hon hört såg det inte så ut.Hade hon råkat hamna norrut, på fel sida av bergen. Hon vred på kroppen, de få tygerna hon bar på sig dansade kring henne när blåsten tog i henne och hon plötsligt började att sätta sig upp. De korta rödblonda lockarna slår kring hennes huvud, öronen var runda, ansiktet ungdomligt och ljust till hyn med sin beskärda del av fräknas över näsan.
Den kornblå blus, snörad framtill och visade upp mjuka behag men hon undrade vad hennes kappa lyckats rymma. Säg inte att hon råkat tappa den i och med att hon skiftat. Byxorna becksvarta, luftiga och skorna mjuka på fötterna.Hon hade aldrig varit så här långt norrut, Brinkeland var platsen hon ursprungligen kommer ifrån. Så var det en nyfikenhet som fanns hos den unga damen som fått henne att gömma sig bland molnen en längre tid där hon flugit över kontinenten.
-
Långa, ovårdade naglar trummar lätt på det lilla resebordet hon placerat i mitten av den ljusblå paviljongen. Hennes tunna fingrar är färgade av blått bläck som vägrar att ge vika för vatten och tvål. I den andra handen vilar en gåspenna vars fjäder är sliten av tiden. Hon suckar djupt och slänger en blick mot gardinen av silke som hänger likt en dörr till paviljongens öppning. Dess fladdrande av den vilda vinden utifrån får Sylmir att rynka på pannan med mild irritation. Tanken på all aska som kommer svepa in av ovädret ger den annars stoiska alven ett bittert uttryck. Det finns inget värre än vardagliga sysslor som att sopa aska, eller ja, hon intalade sig själv det. Hon var en varelse som med tiden formats till en urkraft som gjorde sig bättre till annat än sådana simpla-
Hennes tankar avbryts av den dova smällen en bit bort. Nog visste hon att åskan bara var några stenkast bort… men detta var annorlunda. Hon reser sig långsamt från den lilla pallen hon suttit på och grimaserar av den tillfälliga ansträngningen. Noggrant rör hon sina händer i luften och formar osynliga arkana tecken. När hon väl stannar upp så står hon bara där, rakt upp och ner, stirrande mot öppning.
“Annorlunda, ja. Uppfriskande, väldigt… oväntat? Absolut.”
Säger hon till sig själv och vandrar ut till stormen utanför. Vinden viner i hennes oändliga lager av olika nyanser av grå och blå, men det silvriga håret vilar över hennes vassa axlar. Har hon… besvärjat sitt hår att bortse från naturens lagar? Hon kisar lätt med de bleka ögonen. Aska. Jord. Sand. Innan hon hinner förbanna askan igen så rör hon sig förbi sitt eget lilla läger och till orsaken till den plötsliga explosionen. På något sätt verkar hon ha kaliberat med exakthet vart denna plats vara.
Förbi, genom och över. Hon rör sig långsamt men säkert, alltid undvikande till för stor fysisk utmaning. När den nästan ohyggligt långa alven passerar de sista träden som döljer den unga kvinnans ankomst så stannar hon plötsligt upp.
”…Ännu mer oväntat än tidigare.”
Hon talar med en släpig röst som om det tog för mycket energi att råka bli uppjagad.
Stolhet är det första ord många skulle tänka på när de la ögonen på den resliga alv som verkade ta varje kliv med eftertänksamhet. Med huvudet högt projicerar hon ett högmod som nästan snuddar vid arrogans. Den skarpa karaktär som en gång betraktats som en fröjd är idag vassa linjer och ihopsjunkna drag efter år av studier bortom världens vakande ögon. Hon ses ofta insvept i lager av exklusiva tyger som blygsamt glimtar i subtila stjärnkonstellationer när månen faller på, ett sätt att dölja den vittrande form hon degraderat till de senaste åren. Trots den sjukliga form står hennes hårbeklädnad i kontrast. Likt hennes klädnad böljar det kraftiga,silvriga håret längs de magra axlarna ända ned till ryggslutet där det fångas upp med ett läderband så det hålls i styr.
Hon observerar den udda kvinnan på håll, ortfarande med den gamla gåspennan i hennes vänstra hand.
“Blus. Rött. Damm. Skog. Människa? Magi. Förändringar. Illa klädd för regionens svåra flora… Magiker?”
Hon mumlar tyst om de detaljer hon märker och ger kvinnan en bit bort chansen att få röra på sig.
-
Oväder hit, oväder dit. Det var inte som om att hon kunde hjälpa sig mer än att hon blivit överraskad av vädret. Vädret som hade tagit en illa törn till att bli som det är just nu, klart det skulle spricka upp när man minst anar det.
Hon hade haft svårt att välja för stormen, det var för hon behövde hålla sig ur synhåll och det var därför hon slutat upp här på marken. Hon klipper med ögonen, vart i hela friden hade hon hamnat. Blicken skarp, men den når så långt som till bergstoppar vad som känns som det är långt bort nu när man bara är en tvåfoting.
Plötsligt kom hon att resa sig, först på knä och sedan rakt upp nästan för att borsta av sig.
-“Det va.. värst.” En mjuk ton, inte avsevärt överraskad över det men det handlade ändå om att det här var första gången på länge hon inte lyckats landa normalt men hennes jag hade blivit trött så hon blev tvungen.
-“Allt helt, inget brutet.” Hon rörde på sig som för att övertala sig om att det var så, hon hoppade lite, ruskade lite och det är som i en ruskning av sin kropp som hon upptäcker det.Blicken letade sig det som glimmar där på marken som får henne att skynda sig, snabba steg trots att hennes stegrande trötthet fanns. Hon borde ju dricka, äta inte hålla på så här. Så lagom i att hon böjer sig och plockar upp fjället så är det att hennes blick plötsligt kom att nå den i skogen.
Vad i hela friden, kroppen stelnade till och ögonen förvånade. Hon stirrar på den som står där, vad var det för en. Just nu fungerade ju inte näsan som hon önskade med tanke på hur mycket hon rivit upp och allt doftade nära på sot och gräs!
-“Afton..” Hon sneglade mot himmelen. -“Goddag.” Det var nog mer passande, rösten inte så ljudlig för att hon sökte ännu efter andan.En alv som den där hade hon inte vilat ögonen på, för måste väl vara en alv. Den var ju vad som kändes flera huvuden längre än henne själv. Hon stoppade det pärlemorskimrande fjället innanför klädseln, inte det bekvämaste men hon försökte att inte sprida dem omkring sig.
-
Hon observerar spektaklet som utspelar sig och höjer ögonbrynen nog för att skapa djupa fåror i hennes panna. Hon höjer sin hand och verkar mellan sin tumme och pekfinger mäta avståndet mellan en osynlig himlakropp och den nätta varelsen på marken. Hon vrider och vänder på sin hand innan hon slutligen ger upp.
“Er uppenbarelse är omöjlig, fröken. Men kanske är ni bortom det mundana spektrumet?”
Hennes blick flackar ner till fjället likt en girig skata som jagar efter det som glimmar men uttrycket försvinner lika snabbt som det dykt upp.
“Askan är inte i ert blod, ändå står ni här… besynnerligt. Nå, inte ska ni stå här i det begynnande regnet, flicka.”
Hon vänder sig därefter mot den stora paviljongen som skymtar mellan träden.
“Jag skulle avråda er att röra er fritt i mörkrets berg om ni inte söker ett snabbt avslut.” Säger hon lite tystare.
-
Hon fick inte ihop det, vart hade den här kommit ifrån. Det var ju inte så länge sedan hon landat, landat är att ta i men att hon då kommit att uppenbara sig här!
-“Jag.. är omöjlig.” Hon höjde ett ögonbryn, varför skulle hon vara det. Det var som kugghjulen snurrade där inne men de verkade som inte klaffa alls med varandra och det får den uppenbara förvirringen att växa.
-“Askan är inte min.. blod?” Hon vred runt, men inget blod kunde hon skymta och inte heller hade hon gjort det innan. Näsan försökte snappa upp, men inget lyckades tydas.Att hennes fjäll är det som fått en uppenbar blick från den ståtliga alven är väl något som inte gått förbi, alla tycks de se på något som glimmar på det viset. Strunt samma om de va en halv fot till längden, eller trettio som den kändes som!
Rena miraklet att hon inte var dyngsur men det var som färden ner till marken här hade kastat av sig allt det våta, fukten vilade kvar men inte det våta.
Paviljongen är ingen som hon synade från sin plats. Mörka berg, hon kunde se dem.
-“Vad gömmer sig där?” Uppenbarligen nyfiken, men rädd. Nej, inte än.Hon började gå närmare alven, en uppenbarelse som den var inget hon stöter på varje dag. Alver i fråga var något hon sällan skymtade och människor än mer sällan då hon undvek dem nära som pesten.
-“Tillhör inte.. vi alla det mundana?” Uppenbarligen en konstig plats för en som henne, någon utan en tillstymmelse till vapen!
-“Ha ni sett.. min kappa där uppifrån?” -
“De gömmer sig inte, inte alls faktiskt. Det är deras hem och vi dess gäster… vissa mer eller mindre inbjudna.”
Hon börjar långsamt röra sig tillbaka mot sitt tillfälliga hem och verkar förvänta sig att Tegwen ska följa efter.
“Ish’dalaar. Mörkeralver. Lloths vilja. Många namn, alla för simpla för att beskriva ett ytterst komplext folkslag.” Hon gestikulerar svagt i luften när hon pratar och rör sig nästan irriterande långsamt genom den begynnande skogen.
“Brukar er kappa rymma? Ibland funderar jag själv på ifall mina saker vandrar iväg själva så ofta som jag behöver leta. Den mest troliga teorin är att jag förlagt dem, men vem vet? Det hade varit väldigt mycket mer spännande om det var små tomtar som spelade mig ett spratt.” Hon maler på med sin släpande röst tills hon når utkanten av hennes lilla läger.
-
Mörkeralver, hon försökte minnas vad hon minns om dem. Det var inte mycket mer än historier, hon lät se över på henne alven som gick framför henne. Det såg inte ut som det kunde vara en mörkeralv, eller? Hon visste inte hur de fysiskt skulle se ut. Alver hade spetsiga öron men hon visste inte större skillnad på dem mer än de var namngivna på olika vis.
Hon stressade inte, nej ingen av dem tycks göra det. Blicken letade över platsen, men det var något som retade henne och det var att hennes kappa hade försvunnit. Den måste finnas i närheten för inte hade hon glömt den. Nej, det minns hon inte!
Och flyga tillbaka i stormen lockade henne inte.Trampade på där genom skogen, mot det lilla läger som började uppenbara sig. -“Ni lever här ute, gäst till mörkeralverna?” Det fanns ju en undran och nyfikenhet. Speciellt studerade hur alven rörde sig, så sävligt.
Det dröjde inte, nej inte längre än en kort stund innan det var att ett mjukt skratt lämnade läpparna på den unga fröken.
-“Tomtar som spelar oss spratt.. de är de som är små..?” Hon måttade med handen, hon var inte stor men tomtar bör vara ännu mindre.
You must be logged in to reply to this topic.