Allt mer bekväm när Sylmir skrattade. Men ögonbrynen höjs och ögonen inom kort stora som tefat när hon hörde vad hon talade om. Bergets demon? Man kunde nog se något glimra där i hennes blick, det lät intressant och ville så gärna veta mer. Hon vred på sig där i fåtöljen och verkade nog i första anblick se obekväm ut fast hon var en som fick spritt i benen och skulle kunna tänka sig leta reda på den!
-“Du menar berget där ute, döljer en demon i sina grottor?”

Alver blev ju uråldriga, de måste ha tidlös kunskap så det fanns saker där att lära sig utav dem. Hon bet sig mjukt i läppen, ögonen studerade tältets insida men de vandrade hela tiden tillbaka till den långa alven.
-“Så vad är ni, en ledare som gömmer sig för sitt folk?” Hon tippade huvudet, undrande. För en gammal alv kom väl med makt för hur överlevde den så länge annars? Gömde sig bara från världen, fast det verkade inte så. Sylmir verkade berest om man såg till alla ting för de verkade inte följa något mönster mer än att de tycks komma från olika platser.

-“Mhmm.. Brinkerna tog hand om mig, och jag gjorde vad jag kunde för dem.” Hon sparkar faktiskt av sig på fötterna då de inte tycks sitta vidare väl och drog upp benen i fåtöljen. Nu så där skamligt bekväm, sörpla på sitt te.
-“Jag skulle vilja träffa någon som mig, men min skapare? Har vi någon som skapar oss, jag kom ifrån ett ägg.. min ‘mor’ har kvar skalet.” Det hade hon ju. Det var lagat att se helt ut och det hade klarat sig så väl över tid.

I ögonvrån kunde hon nog säkert se hur fjäderpennan dansade, men det är inte där blickens fokus ligger just nu utan det är Sylmir som fångade hennes uppmärksamhet. Sylmir hade haft flera tillfällen att kunna skada henne alla redan, men då inget kommit så verkade Tegwen slappna av lite.

Tegwen sitter där som med en så där pirrande känsla i kroppen, hon ville höra mer! Girig i att få höra mer, drakar sägs ju samla på skatter och hennes skatt var väl historier och minnen då hon inte upplevt så mycket som hon önskat då hon var för det mesta varsam!
-“Oh.. jag vill se den.. har ni gjort det?” Det hela lämnar henne som i en viskning, kroppen sprudlar av energi som hon verkligen blev ivrig i att få veta mer. Ögonen stora, studerande och hade det där ungdomliga glittret i sig.

Hennes hud kom att knottra sig av alvens viskande ord och närhet, hon gjorde inget för att knuffa bort henne. Kroppen reagerade med lika mycket förtjusning som obehag, följer hennes minspel. Läpparna var gång som de formar sig när orden rinner ut, det riktigt spritter i henne.
-“Va.. vem är.. Mira’leth..?” Viskar hon fram själv och ögonen är enorma.
Hade hon förklarat att högalver just hade gjort sitt förfall att följa en demon, därför de föll i mörker och glömska till vad hon misstänkte resten av världen. Ville få fråga mer, men den där isiga blicken som vandrat över till att se så oerhört ledsen ut hindrade henne.

En hand höjer hon som i en flytande rörelse, tänkte fånga alvens kind med en varm hand om hon fick tillåtelse och hon inte drog sig undan. -“Kan ni..? Önskar ni det igen.. trots att ni sa att jag inte skulle ge er det.” För det är vad hon hade kopplat det som.
Fjället var för henne inte viktigt längre, för andra garanterat!
-“Varför såg ni så ledsen ut..?” Det var något som kunde locka henne till vem som helst, en ledsen själ kunde få henne att värmas upp och vilja skänka dem tröst.

Tegwen kom att se på hennes märkliga blinkande, fjäderpennan fick sig ett ögonkast men inte mycket mer än så.
Huvudet kom att tippas på sned, leendet letade sig fram på mjuka läppar. -“Jag vill.. men jag tänker inte gå ner och leta efter den.. vill bara veta.. hur en demon ser ut.”
Hon hade ju hört talas om dem, men aldrig sett någon. Hon skakade på huvudet, ett lekfullt skratt kom från henne som det bubblat upp av sig som det legat och pyrt.
-“Jag kommer inte gå ner och leta.. en drake hör inte hemma i underjorden, trots vår förtjusning i att bo i berg.” Hon sträckte lite på sig där hon satt, men hon ler brett.
-“Alldeles för stor för att leta mig ner i gångar under berg.” Inte alls som hon såg ut just nu, men hon visste att om hon var i fara så skulle hon inte kunde hindra sig och litet utrymme var inte att rekommendera då.

-“Du kan ramla över och fasta mellan verkligheter..?” Hon såg åter storögt på henne. Det var inget som hon varit med om att höra innan, nog för att hon visste hur det var med magi att det nog alltid fanns alla sorters magi så länge man bara kunde fantisera ihop en så fanns den säkert i någon del av världen.
-“Magi.. nej, så tyr sig inte min magi.. den är mer.. behjälplig och inte en som får mig ramla mellan världar.” Mjukt, mer tankspritt som hon tänkte högt.

Handen drog hon som tillbaka och fiskade upp sitt fjäll. Hon höll ut det med båda sina händer.
-“Om du tror det hjälper, så om du kan leta fram något om mig så får du gärna.. för jag vet inte vart jag borde börja.” Nog för att hon visste vart drakar eventuellt höll till, men hon hade inte vågat sig dit, nej hon ville få mer kött på benen innan hon vågar sig dit.

Hon fnissar allt för att hur skulle hon ens det. Hade ju inte ens gått så bra att ta sig hit då hon fastnat i stormen som hade berättat för henne att landa. Himmelen hade ju talat som så, och något öm var hon ännu.

Där hon byter fjäll mot bok så var hon inte sen med att kika i den. Språket sa henne absolut inget som helst, kunde inte läsa eller tyda det.

-“Du menar den här.. är samma som den där?” Hon menade bilderna, det var samma demon bara olika former? Hon såg upp på Sylmir och klippte med ögonen.

-“Säkert? Den ser obehagligt vacker ut, Lloth.. hon? Vacker..” Det sista ordet viskade hon fram. Säkert något som kan snappas upp av alvers långa öron!

Hon studerade den noga, verkade lite förtrollad av stunden som hon fick, sällan hon såg bilder och målningar men det här var något utan dess like.

Kikade upp inom kort, såg hur Sylmir studerade hennes pärlemorfärgade fjäll med det där av glas. Hon bet sig lite i läppen.

-“Tegwen är mitt sanna namn.. men efternamn är jag givet av min ‘mor’ för det associeras med drakarna och ett av deras stora släkten..” hon sa det stilla så, Gérin var ju något som hennes mor kallat henne, att använda sig av. Kanske var det ett av de få namnen som Brinke-mor kunde om drakarna.

Tegwen blickade upp, bara stundtals från boken och bilderna. Så hon var skyldig till att ha avbildat den som fanns i underjorden. I berget och hon kunde inte låta bli att tänka att vad mer kan hon tänkas ha avbildat under sin tid. Hon själv ägde inte någon magi att kunna rota i andras huvud för att se deras minnen hur gärna hon än hade önskat till och från.
-“Jag är imponerad, förvånad att ni lyckats skapa det här.. det är nog så nära jag kommer att få se henne.”

En ohelig gudom, hon slog ena handen för munnen för att inte råka fnissig. Vad bestämde egentligen om de var oheliga och heliga. För henne var det svårt att se skillnad på vad som var gott och ont, speciellt i vissa benämningar. För nog kunde det väl vara en rättvisa som man bara inte såg, men hon försökte bättre sig. Hon hoppades att hon själv inte skadade någon, inte mer än nödvändigt när nödvändigheten fanns!

-“Fröken Sylmir, ni talar ibland i gåtor för en som mig.” Hon erkänner det, men inte utan att hon hade en mjuk road ton.
-“Vill ni söka mitt rätta namn, är ni välkommen.. för jag vill veta. Jag vet bara vad jag är, men det är inget jag kan visa er då era paviljon inte är stor nog att husera mitt riktiga jag.”
Hon fnissar lågt, det var ju inte det och hon ville inte råka ha sönder något heller. Hon kikade ner i boken, försökte studera spindelgudinnan så gott som går för att försöka få den att fastna i sitt minne. Hon visste ju att hon skulle tvunget lämna bort boken inom kort och då kunde hon inte längre studera de otroligt skickliga dragen, de mjuka smekningar i det papyrus som det var målat på.