Ylva Sigvaldadottir

De hade kommit till ett vägskäl, eller ja något som kunde liknas vid ett vägskäl om man skulle tro Eirik. För henne var det midjedjup snö oavsett var hon såg. Hon kunde inte se några vägar, stigar eller något som kunde liknas vid något medvetet bygge eller ett medvetet  val av förändringar i omgivningen. Det var längesedan hon tyckte att hon sett en riktigt väg. Snö och karga vidder så långt ögat kunde nå. Det var allt som fanns, tillsammans med ogästvänlig blåst. Men här stod de nu och försökte bestämma riktning. Hon drog manteln varmare om sig och väntade tålmodigt med de andra medan prinsarna talade sinsemellan. Det gick inte att vänta för länge för vinden sved i ansiktet. Hon nynnade lite för sig själv och såg på Villi som glatt, obekymrat som alltid övade på att jonglera med tre snöbollar han gjort. Hon måste erkänna att han ändå blivit bättre än för några dagar sedan då han knappt kunde kasta en mellan händerna på hästryggen utan att antingen tappa den eller nästan glida av sadeln då hästen vägde tyngden från ena foten till den andra. Av alla i följet var han den som aldrig verkade bekymras eller ens notera förändringarna i vädret.

Så kom de tillbaka prinsarna och meddelade att följet skulle dela på sig. Eirik och Torvald skulle rida åt ena hållet och hon och Asgeir åt andra. Resterande skulle söka upp en bra plats att slå läger på för natten. De skulle rida ett par timmar åt var sitt håll och se om det kunde ge en klarare bild åt vilket håll de borde söka sig.
Ingen sa direkt emot, det här var inte en demokratiskt expedition men hon såg tvivel i flera ansikten och hoppades att hennes inte var lika lätt att läsa av. Att dela på sig kändes som en dum idé men samtidigt hade hon ingen bättre att komma med heller. Vädret var knappast det sämsta, eller det bästa de haft på resan men vädret här kunde fort slå om. De packade om lite på hästarna, några extra varma plagg. Ett extra vindskydd ifall de skulle stöta på snöstorm. Några tuggor mat och lite vila för hästen, en värmande kram av Villi innan de gav sig av. Värmen han kunde frammana höll i sig längre än hon trott och hon uppskattade gesten. Även om hon misstänkte att Asgeir inte gjorde det. Hon hade sett hans mörka blickar mot den rödhårige mannen vid flera tillfällen och undrat stilla vad som sagts dem emellan för att han skulle förtjäna sådana blickar. Hon funderade på om hon skulle fråga honom om saken nu när de ändå var på tu man hand.

De red den första biten under tystnad, vinden ven ilsket men så sakta verkade den dö ut. Ett stilla snöfall ersatte det. Stora vita snöflingor som fastnade i hästarnas pälsar. Hon njöt av tystnaden för en stund. Fri från vindens il, rustningars klingande, karlars prat och sorl. Här ute nu kunde hon verkligen uppskatta landskapet på ett sätt hon inte riktigt fått för sig innan. Hon höll in hästen och lyssnade. En nästan öronbedövande tystnad. Det var lika magiskt som det var skrämmande och hon klappade hästen på halsen. Han red en bit framför henne och verkade också hålla in sin häst när han märkte att hon stannat. Hon gav honom ett brett leende. “ Vinden har slutat yla..” svarade hon bara och manade på hästen så hon slöt upp intill honom. “ Jag hade nästan glömt hur tystnad lät”. La hon till och log från öra till öra.