Ylva

Hon gav Asgeir en triumferande omfamning och stod så kanske ett par sekunder längre än vanligt. Om det var av lättnad och lycka eller hans underbara värme, trots sin stelfrusna kropp, var svårt att säga.
Men hon släppte honom tillslut och nickade skakande samtidigt som hon hjälpte honom att rätta till tunikan och skjorteln och dess snörning. Det var svårt för henne också för hennes fingrar ville inte heller riktigt lyda och handflatorna var totalt sönderskurna. Men det var så kallt att blodet frös utan att spillas för mycket och adrenalinet gjorde att hon inte kände av smärtan allt för mycket heller. Eller så var de bara så nära dödens kant, att inget kändes så farligt längre.

“Vi borde ordna en eld ” stammade hon huttrande fram. ” jag har lite torr ved i min packning..så vi får eld snabbt. Men vi måste skaffa mer” hon vände blicken upp till honom med ett litet leende och svarade aldrig på hans fråga om hon skulle berätta för de andra. Det var en diskussion som fick vänta, vänta tills de var i en något säkrare situation.

Kroppen skrek och protesterade fram tills dess att hon fått liv i den lilla elden. Det gick fortare än hon trott. Hon slog tändstålet mot fnösket och stenen och hon var inte säker, men hon tyckte att elden startade innan hon ens såg gnistan. Hon blinkade några gånger, hon måste ha sett fel. Frusen och förvirrad av kylan. Elden brann klar och varm och hon matade hastigt på den med några fler kvistar hon haft i sin sadelväska. Hon höll de skakande händerna över elden och log brett mot honom där han satt intill henne ihopkurad runt den lilla värmen hon just skapat med hans hjälp. Hon log mot elden lika mycket som hon log mot honom innan hon lutade sig ännu närmare elden med ansiktet. Så nära hon vågade utan att bränna sig. Samtidigt satt hon så nära honom att deras axlar och kroppar rörde vid varandra.

” Jag..håller med dig. Nästa gång vi badar ska det vara sommar. Eller vara nära en varm bastu. Gärna lite öl också..” hon kände lättnaden skölja över henne något, insikten om att de inte skulle frysa ihjäl här ute i ingenstans.

Ylva.

Elden var så varm och skön. Hon ville bara krypa in i den. Använda dess kol som bädd och lågorna som varmaste täcke. En inre syn tog form av hur hon kunde omsluta sig av elden, som en skön mantel, eller filt. Det kändes som om dess lågor gav den mjukaste smekning och en bekant tröst. Som en mors varma omfamning. Hon stirrade in i elden en lång stund och vaknade ur de varma känslorna då Asgeir talade igen. Hans mörka stämma trodde hon nog skulle kunna väcka henne ur döden. Och hon rodnade när hon tänkte den tanken.
Hennes blick vandrade från elden till honom och kanske fanns där något spår av…något.

“Jag är lika lite en hemlig sejdare och som du är en vig akrobat..” svarade hon med ett skratt och skakade på huvudet. ” Jag… hade tur. Oden måste le mot oss” svarade hon och nickade. Men hon var inte helt säker. Hon tyckte sig se elden starta utan en gnista och Villis ord kändes läskigt nära. Eller så hade allt hans prat spelat henne ett spratt. Hon var en smed, van att göra upp eld. Det var allt. Eller?

Hon sträckte fram händerna mot elden, kände hur värmen spred sig från fingertopparna sakta ut med händerna. Hon kurade ihop sig intill Asgeir och la lite med ved på elden. ” Om jag nu skulle frysa ihjäl här i Hel… så är jag ändå glad att det är i ditt varma sällskap Asgeir.” sa hon efter en lång tystnad. Hon lät blicken långsamt vandra till hans ansikte och hon log ett mjukare leende. Så lät hon blicken vandra till elden igen. ” Kanske var det Villi som tände vår eld..bara Gudarna vet vad han är kapabel att göra” la hon till med ett litet skratt.

Ylva

Det kändes som om kylan inte var lika brutal nu, lika dödlig. Men utanför den varma ringen så lurade den där, som en hungrig varg som cirkulerade kring dem. Mörkret började snart lägga sig och hon, precis som Asgeir förstod nog att de skulle få spendera natten ensamma här ute. Solen satt hastigt här i Utgård, nästan onaturligt fort. Men så var det nästan som en onaturligt plats, full med märkliga ting och upplevelser. Som de där stenarna, eller kristallerna som Asgeir rört vid. Hon sneglade mot avgrunden som de tagit sig upp ifrån. Hon kunde nästan känna deras närvaro. Som en bultande pulsåder genom jorden som kallade på dem. Hon svalde något och sa inget en stund men kände hur Asgeir sakta la armen om henne där de satt så nära den värmande elden.
Hon visste för en sekund inte vad som värmde henne mer, elden eller hans lätta omfamning och en ny slags rodnad spred sig på hennes kinder.

“Jag kan inte göra eld från ingenting Asgeir. Jag är en smed…det är allt. Det är inget speciellt med mig och jag borde väl ändå vetat om jag kunnat bruka någon form av magi. Eller tala med Gudarna hmm?” Hon skakade på huvudet med ett litet skratt. ” Jag tror Utgård börjar göra att du ser och hör saker som inte finns där. Det är den här platsen snarare än jag..” la hon till bestämt. Men fanns det där kanske lite tvivel?

Hon sneglade upp på Asgeir då han lät samtalet glida över på Villi och hans relation till hans familj. Hon hade sett honom göra fantastiska ting och att hela drottningen hade definitivt varit det mest fantastiska hon sett i sitt liv. Där Villis krafter förut skrämt henne hade hon bara känt tacksamhet, nyfikenhet och .. något  mer svårbeskrivligt.

” Han sa till mig också att han var en besökare från norr. Första gången jag träffade honom. Men han var väldigt vag om exakt varifrån han kom eller varför han var på besök”

Svarade hon sedan som en bekräftelse på en outtalad fråga hon känt från Asgeir. Om hon visste mer om Villi och hans ursprung.
Hon såg ned i elden igen och lutade huvudet mot Asgeirs axel. De satt så i värmen och närhet en stund och lyssnade till det sprakande ljudet från elden. Hon slickade sig lite om läpparna.

” Villi är..” började hon lite trevande. Hon visste inte själv vart hon ville komma eller ens skulle komma med samtalet men hon hade grubblat i veckor nu och kanske var det bättre att ventilera det hon visste? ” Du vet när man sover och drömmer. När man sedan vaknar och inte riktigt vet om man är kvar i drömmen eller inte. Men när man ska förklara den så verkade orden inte vilja komma? De ligger precis där, precis inom räckhåll men du kan ändå inte forma dem. Så är det med Villi. Jag har en känsla av att jag känner honom. Träffat honom förut men oförmögen att komma ihåg när, var eller hur.” Hon rynkade pannan som om hon försökte vilja sig själv att minnas eller förstå gåtan som var den mannen.

“Vid vårt första möte.. det kändes naturligt och otvunget. När han visade sina förmågor blev jag livrädd… men när rädslan lagt sig.. Jag har ingen känsla av att han är ondsint eller kommer med onda uppsåt. Jag har inte heller känslan av att han alltid vill mitt bästa. Det bästa sättet jag har att beskriva honom är…han är som elden” . Hon ryckte lite på axlarna och fick en liten rynka i pannan av att försöka förklara sig. ” Elden är varken ond eller god. Den kan göra stor skada men också ofantligt mkt bra. Vi kan inte leva utan den, vi kan inte tämja den, vi måste respektera den. Men den är oss…likgiltig. Den bara ÄR… och lite så ser jag Villi. Han bara ÄR Villi.”.
Hon vände blicken upp mot Asgeir som nu satt så nära. Hon kände kinderna bli något varmare då han verkade möta hennes blick och hon svalde något. ” Jag…ja du märker. Jag kan inte formulera orden. Tur att jag inte är skald till yrket” sa hon sedan och log lite större och skrattade lite lågt. Plötsligt kändes kylan som bortblåst och hon kände sig varmare, mer tillfreds i mörkret.

Ylva.

Hon lyssnade till eldens sprakande. Låg det något i det Asgeir sa? Villi verkade också tycka att hon var något mer än hon själv såg. Hade hon en relation till elden som inte alla hade? Men borde hon inte ha känt något, förstått det då? Nej.. hon var en smed. Smed, syster, sköldmö.. magiker …eller vad det annars kunde vara kunde hon inte se sig själv som. Hon sneglade bort mot hålet de kravlat sig ur. De lysande stenarna gjorde att det sken ur avgrunden och det var nästan som ett pulserande. Som något levande.
Hon drog sig närmare Asgeir utan att märka det själv. Makade sig närmare honom, han kändes trygg i allt det främmande.
Hans hår kittlade mot hennes kind och hon drog på munnen i ett leende och skrattade lite lätt.

” Tack… smed är det jag kan, det jag är.”
svarade hon med en nick och sneglade mot honom då han talade igen. Hans ord verkade något fyllda av självtvivel och hon tog emot flaskan. Hon flinade brett och tog en klunk och ännu en större och gjorde en grimas innan hon räckte den till honom. Hon slickade sig lite om läpparna och funderade över vad hon skulle säga. Hur hon skulle säga det.

” Jag har svårt att se att du skulle vara avundsjuk på någon Asgeir. Du säger att Villi har lätt att charma folk och komma överens med dem. Men du har fel. Folk är misstänksamma och misstror honom. Han är som du säger….hal som en ål.” Hon försökte hitta tillbaka till det hon ville ha sagt. “Jag tror han lever ett ensamt liv på sätt och vis. Vandraren..Jag undrar vad han maskerar med sin lättsamhet.?”.
Hon tog en klunk till från pluntan då han återigen erbjöd henne den. Hon synade den lite närmare, smekte dess utsmyckning.
” Du Asgeir har ett sätt som folk älskar. De respekterar dig, lyssnar på dig och du har ett sätt att bjuda in till samtal. Jag tror inte du ser hur speciellt det är hos någon som ska leda. Du försöker vara rättvis och du är generös. Det är du som har ett sätt som lätt gör en man avundsjuk. Inte tvärt om”. Hon höll tillbaka pluntan till honom och mötte hans blick med ett varmt, ärligt menat leende. ” och jag räknar mig in i skaran av män som lätt kan känna avund..” la hon mer skämtsamt till.

Ylva.

Hon satt tyst och lyssnade på honom. Lät honom fundera vad han ville säga och lät honom tala till punkt. Hon hade inte bråttom och tålamod var en dygd och utan det skulle ett svärd aldrig kunna smidas. Hon slickade sig om läpparna en stund och drog på munnen i ett snett leende. ” Men vem säger att du måste leda själv? Frostheim kan väl ha två överhuvud som leder tillsammans. Om det är något du och din bror kan tänka sig göra? Jag har svårt att se att någon skulle emotsätta sig det, när tiden väl kommer” . Sa hon fundersamt.

Hon tog emot flaskan igen och drack några till små klunkar innan hon gav den åter till honom. ” Bäst att spara…” sa hon sedan med kinderna än mer rosiga och lutade sig in mot honom och iakttog eldens sprakande under en behaglig tystnad. Hon talade gärna med honom likväl som hon trivdes att bara sitta tyst i hans närhet. Hon kände värmen sprida sig något i kroppen där hon såg på de dansande lågorna.

” Fryser? Nej… faktiskt inte. Och du? ” frågade hon medan hon såg upp på honom så gott hon kunde där hon satt under hans arm, lutad in mot honom. Hon kände hur kinderna fått sig en allt rödare ton även om hon inte kunde se sig själv. Kanske var det drycken som funnits i den där pluntan eller så kanske det var Asgeir? Hon visste att det fladdrade i magen när hon var i hans närhet och hans blickar fick henne alltid att le. Hon kunde inte heller glömma hans mors önskan… nej ultimatum.. för att hon skulle få tillträde till gården som stod tom. Men.. det var något som inte skulle ske, inte kunde ske.

Ylva

Hon såg på honom lite då han verkade fundera över det hon sagt. Två överhuvuden, det var inte vanligt men inte heller så att det inte hade hörts om det förut. Och även om Oden själv var allfader så var det väl ändå Gudarna tillsammans som härskade över Asgård. Hon trodde nog ändå att han och Eirik tillsammans skulle utgöra ett bra par i att styra och vara starkast tillsammans. Den här exkursionen gjorde henne bara mer övertygad om saken. ” Ni skulle bli svårslagna tillsammans…” svarade hon bara och nickade som om hon tänkte på det än.

När han vände samtalet till deras bortgångne bror satt hon tyst och såg ner i elden istället. Hon mindes den tiden och hur Frostheim sörjt tillsammans, chockade över ett sådant illdåd. Men vad fanns där att säga om det nu? Det var ett tag sedan och de flesta hade nog ändå kommit över det men så var det inte deras bror. Det var Asgeirs och Eiriks och gick det någonsin att verkligen komma över något sådant? Hon klappade honom bara lite tröstande, tafatt på låret. Hon kände hur han skruvade lite på sig och i ögonvrån såg hon hur han vände blicken mot henne. Hon kände kinderna bli lite rödare, varmare och höll flaskan mot honom.

” Hmmm kanske är det lite sanning i de båda..?” svarade hon med ett lite lättsammare tonfall. Som om hon ville lätta uppstämningen med honom och drog på munnen i ett snett leende. ” Fulla jag skulle bara göra tveksamma val… och här ute kan sådana val vara skillnaden på liv och död..” hon skrattade igen och såg hur han tog emot flaskan och tog en sista klunk själv innan han korkade igen flaskan och la den vid deras fötter i snön.

Hans närhet kändes varm, trygg och samtidigt kände hon en nervositet hon inte kunde förklara och inbillade hon sig eller kände han av den med? Var det kanske någon magi som låg i luften för vem visste viken kraft de där stenarna besatt där nere i det djupa hålet? Då han fortsatte kände hon hur kinderna lika väl kunnat börja brinna. Elden sprakade till och nog tyckte hon att lågorna lös lite starkare, dansade lite ivrigare. Hon visste inte vad hon skulle säga. Det fladdrade galet i magen och hon vågade inte möta hans blick.

” Ska…vi ha det här samtalet…. behöver jag nog ändå lite mer..” sa hon med ett nästan ursäktande litet skratt innan hon böjde sig över hans knä och fiskade upp flaskan igen. Hon tog några djupa klunkar och gjorde en grimas. Det brände hela vägen ner i magen. Hon korkade igen flaskan igen och försökte hitta det som sades.  ” Jag ska nog ta mig ett samtal med den där skvallertanten sen….” sa hon med ett litet skratt och drog händerna över det varma ansiktet. Hon drog ett djup andetag.

” Du behöver inte oroa dig Asgeir… att jag tror att du skulle vilja… att vi…. jag förstår” svarade hon bara och försökte hitta orden. Hon drog en röd hårlock bakom örat och skrattade lite ursäktande. ” Den där drycken verkar inte alls hjälpa… rådgivare sa du. Jag kan inte ens tala klarspråk..” hon skrattade roat. Kanske hade drycken påverkat henne ändå. Löst upp tungan men känslorna var forfarande ihoptrasslade.

” Jag vet inte vad din mor menade. Jag är en smed… inte någon drottning. Jag ville bara ha tillgång till en egen smedja och en liten gård. Du och din bror behöver starka gemål. Speciellt nu…som kan stärka banden till allianser. Jag kan inte ta det på något annat sätt att hon valde att reta mig och på så sätt göra det tydligt att hon inte är villig att släppa gården.”

Hon drog en liten suck och vågade knappt se åt Asgeir. Att hon skulle få någon som han…det var otänkbart. ” Du behöver inte oroa dig att jag går och hoppas något Asgeir. Att du skulle leda mig..eller locka mig till något som inte kommer att hända. Jag förstår..” sa hon för att göra det lite tydligare vad hon menade. Hon skulle inte gå och hoppas på något som inte skulle kunna ske ändå.

Ylva

Hon märkte att Asgeir satt stilla, blick stilla som om han var rädd att röra sig till en början. Var han rädd för henne? Eller hennes ord kanske snarare än henne. Det slog henne plötsligt att han kanske var rädd att bli förskjuten. Men så kunde det väl ändå inte vara? Han hade ju haft så många chanser att säga vad han kände, att han kände något. Så många chanser hade han haft att visa och säga henne om han hade några känslor. Han hade alltid hållit henne lite på avstånd och inte varit något annat än vänskaplig och ordentlig. Eller? För visst var det därför han tog upp det nu, för att hon inte skulle tro något annat än det som fanns där var av vänskaplig natur.
Hon kände kinderna brinna lika varma som elden och nu när de ändå pratade om det här så kände hon sig osäker.

Då han sökte hennes uppmärksamhet med sin blick vände hon den till hans. Hans klara blå ögon som alltid dolde ett skratt, en värme. Hon undrade om han ens visste om vilken kontakt han kunde skapa med bara en blick?
” Tror du att det var så hon menade?” Hon höjde ett ögonbryn i en tvivlande blick och rynkade nästan lite på näsan. Hon skakade sedan på huvudet. Hon kunde inte tänka sig att en drottning skulle tycka att en smed ens var det minsta tänkbart eller godtagbart som gemål till en prins. Inte i oroliga tider som den här. Var det kanske mer hans önskemål än hennes? Var hon någon han valde för att slippa en gemål av politiskt parti?

Det var en miljon tankar som rusade i huvudet och eldens sprakande kändes så familjärt, så lugnande och lockande. Hon kunde se eldsflammorna dansa i ögonvrån och hon lät huvudet vridas mot elden en liten stund. Försöka få ordning på känslorna, tankarna. Varför slog hennes hjärta så hårt? Och varför var hon så rädd? Vad var hon rädd för egentligen.
Hon fingrade på flaskan mellan händerna, kramade den som om svaren kunde komma från den då han talade igen och hon sakta lät blicken vandra upp till honom igen.

Hans viskande erkännande som fick hjärtat att stanna och skena på samma gång. Ett högt knak hördes från elden och gnistor sprakade från elden. Ändå kunde hon inte släppa honom med blicken där han så försiktigt strök en hårslinga bakom hennes öra.
Svara då! Säg något! Gör något Ylva! Han väntar ju på ett svar, en liten nickning, ett leende…något tecken att du ens hört vad han sagt!
Hon satt som förstenad för hon visste inte om hon hört rätt för en sekund. Och i nästan ville hon svara något men så kände hon sig så kluven. En känsla hon inte alls varit beredd på. Hon öppnade och stängde munnen så många gånger att hon fick en bild av en fisk på torra land på näthinnan.

“Asgeir…jag…” hon slickade sig lite om läpparna och kände hur hennes röst var lika låg och viskande som hans, hur hon drogs sakta mot honom som en mal till en brinnande låga.