Ylva

Hon gav Asgeir en triumferande omfamning och stod så kanske ett par sekunder längre än vanligt. Om det var av lättnad och lycka eller hans underbara värme, trots sin stelfrusna kropp, var svårt att säga.
Men hon släppte honom tillslut och nickade skakande samtidigt som hon hjälpte honom att rätta till tunikan och skjorteln och dess snörning. Det var svårt för henne också för hennes fingrar ville inte heller riktigt lyda och handflatorna var totalt sönderskurna. Men det var så kallt att blodet frös utan att spillas för mycket och adrenalinet gjorde att hon inte kände av smärtan allt för mycket heller. Eller så var de bara så nära dödens kant, att inget kändes så farligt längre.

“Vi borde ordna en eld ” stammade hon huttrande fram. ” jag har lite torr ved i min packning..så vi får eld snabbt. Men vi måste skaffa mer” hon vände blicken upp till honom med ett litet leende och svarade aldrig på hans fråga om hon skulle berätta för de andra. Det var en diskussion som fick vänta, vänta tills de var i en något säkrare situation.

Kroppen skrek och protesterade fram tills dess att hon fått liv i den lilla elden. Det gick fortare än hon trott. Hon slog tändstålet mot fnösket och stenen och hon var inte säker, men hon tyckte att elden startade innan hon ens såg gnistan. Hon blinkade några gånger, hon måste ha sett fel. Frusen och förvirrad av kylan. Elden brann klar och varm och hon matade hastigt på den med några fler kvistar hon haft i sin sadelväska. Hon höll de skakande händerna över elden och log brett mot honom där han satt intill henne ihopkurad runt den lilla värmen hon just skapat med hans hjälp. Hon log mot elden lika mycket som hon log mot honom innan hon lutade sig ännu närmare elden med ansiktet. Så nära hon vågade utan att bränna sig. Samtidigt satt hon så nära honom att deras axlar och kroppar rörde vid varandra.

” Jag..håller med dig. Nästa gång vi badar ska det vara sommar. Eller vara nära en varm bastu. Gärna lite öl också..” hon kände lättnaden skölja över henne något, insikten om att de inte skulle frysa ihjäl här ute i ingenstans.

Ylva.

Elden var så varm och skön. Hon ville bara krypa in i den. Använda dess kol som bädd och lågorna som varmaste täcke. En inre syn tog form av hur hon kunde omsluta sig av elden, som en skön mantel, eller filt. Det kändes som om dess lågor gav den mjukaste smekning och en bekant tröst. Som en mors varma omfamning. Hon stirrade in i elden en lång stund och vaknade ur de varma känslorna då Asgeir talade igen. Hans mörka stämma trodde hon nog skulle kunna väcka henne ur döden. Och hon rodnade när hon tänkte den tanken.
Hennes blick vandrade från elden till honom och kanske fanns där något spår av…något.

“Jag är lika lite en hemlig sejdare och som du är en vig akrobat..” svarade hon med ett skratt och skakade på huvudet. ” Jag… hade tur. Oden måste le mot oss” svarade hon och nickade. Men hon var inte helt säker. Hon tyckte sig se elden starta utan en gnista och Villis ord kändes läskigt nära. Eller så hade allt hans prat spelat henne ett spratt. Hon var en smed, van att göra upp eld. Det var allt. Eller?

Hon sträckte fram händerna mot elden, kände hur värmen spred sig från fingertopparna sakta ut med händerna. Hon kurade ihop sig intill Asgeir och la lite med ved på elden. ” Om jag nu skulle frysa ihjäl här i Hel… så är jag ändå glad att det är i ditt varma sällskap Asgeir.” sa hon efter en lång tystnad. Hon lät blicken långsamt vandra till hans ansikte och hon log ett mjukare leende. Så lät hon blicken vandra till elden igen. ” Kanske var det Villi som tände vår eld..bara Gudarna vet vad han är kapabel att göra” la hon till med ett litet skratt.