Ylva

Hon gav Asgeir en triumferande omfamning och stod så kanske ett par sekunder längre än vanligt. Om det var av lättnad och lycka eller hans underbara värme, trots sin stelfrusna kropp, var svårt att säga.
Men hon släppte honom tillslut och nickade skakande samtidigt som hon hjälpte honom att rätta till tunikan och skjorteln och dess snörning. Det var svårt för henne också för hennes fingrar ville inte heller riktigt lyda och handflatorna var totalt sönderskurna. Men det var så kallt att blodet frös utan att spillas för mycket och adrenalinet gjorde att hon inte kände av smärtan allt för mycket heller. Eller så var de bara så nära dödens kant, att inget kändes så farligt längre.

“Vi borde ordna en eld ” stammade hon huttrande fram. ” jag har lite torr ved i min packning..så vi får eld snabbt. Men vi måste skaffa mer” hon vände blicken upp till honom med ett litet leende och svarade aldrig på hans fråga om hon skulle berätta för de andra. Det var en diskussion som fick vänta, vänta tills de var i en något säkrare situation.

Kroppen skrek och protesterade fram tills dess att hon fått liv i den lilla elden. Det gick fortare än hon trott. Hon slog tändstålet mot fnösket och stenen och hon var inte säker, men hon tyckte att elden startade innan hon ens såg gnistan. Hon blinkade några gånger, hon måste ha sett fel. Frusen och förvirrad av kylan. Elden brann klar och varm och hon matade hastigt på den med några fler kvistar hon haft i sin sadelväska. Hon höll de skakande händerna över elden och log brett mot honom där han satt intill henne ihopkurad runt den lilla värmen hon just skapat med hans hjälp. Hon log mot elden lika mycket som hon log mot honom innan hon lutade sig ännu närmare elden med ansiktet. Så nära hon vågade utan att bränna sig. Samtidigt satt hon så nära honom att deras axlar och kroppar rörde vid varandra.

” Jag..håller med dig. Nästa gång vi badar ska det vara sommar. Eller vara nära en varm bastu. Gärna lite öl också..” hon kände lättnaden skölja över henne något, insikten om att de inte skulle frysa ihjäl här ute i ingenstans.

Ylva.

Elden var så varm och skön. Hon ville bara krypa in i den. Använda dess kol som bädd och lågorna som varmaste täcke. En inre syn tog form av hur hon kunde omsluta sig av elden, som en skön mantel, eller filt. Det kändes som om dess lågor gav den mjukaste smekning och en bekant tröst. Som en mors varma omfamning. Hon stirrade in i elden en lång stund och vaknade ur de varma känslorna då Asgeir talade igen. Hans mörka stämma trodde hon nog skulle kunna väcka henne ur döden. Och hon rodnade när hon tänkte den tanken.
Hennes blick vandrade från elden till honom och kanske fanns där något spår av…något.

“Jag är lika lite en hemlig sejdare och som du är en vig akrobat..” svarade hon med ett skratt och skakade på huvudet. ” Jag… hade tur. Oden måste le mot oss” svarade hon och nickade. Men hon var inte helt säker. Hon tyckte sig se elden starta utan en gnista och Villis ord kändes läskigt nära. Eller så hade allt hans prat spelat henne ett spratt. Hon var en smed, van att göra upp eld. Det var allt. Eller?

Hon sträckte fram händerna mot elden, kände hur värmen spred sig från fingertopparna sakta ut med händerna. Hon kurade ihop sig intill Asgeir och la lite med ved på elden. ” Om jag nu skulle frysa ihjäl här i Hel… så är jag ändå glad att det är i ditt varma sällskap Asgeir.” sa hon efter en lång tystnad. Hon lät blicken långsamt vandra till hans ansikte och hon log ett mjukare leende. Så lät hon blicken vandra till elden igen. ” Kanske var det Villi som tände vår eld..bara Gudarna vet vad han är kapabel att göra” la hon till med ett litet skratt.

Ylva

Det kändes som om kylan inte var lika brutal nu, lika dödlig. Men utanför den varma ringen så lurade den där, som en hungrig varg som cirkulerade kring dem. Mörkret började snart lägga sig och hon, precis som Asgeir förstod nog att de skulle få spendera natten ensamma här ute. Solen satt hastigt här i Utgård, nästan onaturligt fort. Men så var det nästan som en onaturligt plats, full med märkliga ting och upplevelser. Som de där stenarna, eller kristallerna som Asgeir rört vid. Hon sneglade mot avgrunden som de tagit sig upp ifrån. Hon kunde nästan känna deras närvaro. Som en bultande pulsåder genom jorden som kallade på dem. Hon svalde något och sa inget en stund men kände hur Asgeir sakta la armen om henne där de satt så nära den värmande elden.
Hon visste för en sekund inte vad som värmde henne mer, elden eller hans lätta omfamning och en ny slags rodnad spred sig på hennes kinder.

“Jag kan inte göra eld från ingenting Asgeir. Jag är en smed…det är allt. Det är inget speciellt med mig och jag borde väl ändå vetat om jag kunnat bruka någon form av magi. Eller tala med Gudarna hmm?” Hon skakade på huvudet med ett litet skratt. ” Jag tror Utgård börjar göra att du ser och hör saker som inte finns där. Det är den här platsen snarare än jag..” la hon till bestämt. Men fanns det där kanske lite tvivel?

Hon sneglade upp på Asgeir då han lät samtalet glida över på Villi och hans relation till hans familj. Hon hade sett honom göra fantastiska ting och att hela drottningen hade definitivt varit det mest fantastiska hon sett i sitt liv. Där Villis krafter förut skrämt henne hade hon bara känt tacksamhet, nyfikenhet och .. något  mer svårbeskrivligt.

” Han sa till mig också att han var en besökare från norr. Första gången jag träffade honom. Men han var väldigt vag om exakt varifrån han kom eller varför han var på besök”

Svarade hon sedan som en bekräftelse på en outtalad fråga hon känt från Asgeir. Om hon visste mer om Villi och hans ursprung.
Hon såg ned i elden igen och lutade huvudet mot Asgeirs axel. De satt så i värmen och närhet en stund och lyssnade till det sprakande ljudet från elden. Hon slickade sig lite om läpparna.

” Villi är..” började hon lite trevande. Hon visste inte själv vart hon ville komma eller ens skulle komma med samtalet men hon hade grubblat i veckor nu och kanske var det bättre att ventilera det hon visste? ” Du vet när man sover och drömmer. När man sedan vaknar och inte riktigt vet om man är kvar i drömmen eller inte. Men när man ska förklara den så verkade orden inte vilja komma? De ligger precis där, precis inom räckhåll men du kan ändå inte forma dem. Så är det med Villi. Jag har en känsla av att jag känner honom. Träffat honom förut men oförmögen att komma ihåg när, var eller hur.” Hon rynkade pannan som om hon försökte vilja sig själv att minnas eller förstå gåtan som var den mannen.

“Vid vårt första möte.. det kändes naturligt och otvunget. När han visade sina förmågor blev jag livrädd… men när rädslan lagt sig.. Jag har ingen känsla av att han är ondsint eller kommer med onda uppsåt. Jag har inte heller känslan av att han alltid vill mitt bästa. Det bästa sättet jag har att beskriva honom är…han är som elden” . Hon ryckte lite på axlarna och fick en liten rynka i pannan av att försöka förklara sig. ” Elden är varken ond eller god. Den kan göra stor skada men också ofantligt mkt bra. Vi kan inte leva utan den, vi kan inte tämja den, vi måste respektera den. Men den är oss…likgiltig. Den bara ÄR… och lite så ser jag Villi. Han bara ÄR Villi.”.
Hon vände blicken upp mot Asgeir som nu satt så nära. Hon kände kinderna bli något varmare då han verkade möta hennes blick och hon svalde något. ” Jag…ja du märker. Jag kan inte formulera orden. Tur att jag inte är skald till yrket” sa hon sedan och log lite större och skrattade lite lågt. Plötsligt kändes kylan som bortblåst och hon kände sig varmare, mer tillfreds i mörkret.