Ännu en dag, ännu en möjlighet. Hur många dagar han hade försökt övertala sig själv om att det ens var en möjlighet hade han tappat räkningen och för varje dag som gick kändes det snarare som en dröm och en önskan. Det var en ouppnålig en. För vem hade kommit levande härifrån? Nej, förutom döden hade ingen kommit undan fängelset. En suck lämnade hans läppar och han drog en hand igenom sitt stripiga bruna hår.

Hans hy var inte längre solbränd efter den iselemska solen, även om den fortfarande var mörk men av allt damm och smuts. Ärren efter piskrappen var många men de var åtminstone inte öppna sår längre. Ett litet skrockande lämnade honom, som om det var något roligt i situationen som enbart han kunde se. De gräsgröna ögonen, som var matta och trött, var fästa på den okända mannen i cellen brevid. Han som såg ut genom fönstergluggen så drömmandes.

“Det är ingen idé att drömma, enda befrielsen från här är när du känner yxan mot din hals” kraxade han fram, med en röst som han inte använt på länge. Rösten avslöjade att han inte var ifrån Iselem, även om han talade språket flytande var det en tydlig brytning.

Drömmarna är ju de ända som de inte kan ta ifrån oss. Han hörde mannens svar och skakade på huvudet åt det för att dra handen igenom sitt stripiga hår och le ett tandlöst leende som inte nådde upp till ögonen.

“Drömmar, verklighet… Vem vet vad som är vad i slutändan?” svarade han, rätt kvick i sin tunga även om den fortfarande var raspig och oanvänd på länge. Dialekten blev kanske mer tydlig nu. Den bröt lite mer på det mjuka viset som fanns i Karms halvö Isilas.

Mannen hasade sig fram och fick tag i cellens dörr, för att stryka längst den kalla metallen med hans skrovliga händer. De som en gång hade varit vackra och mer delikata händer. Ämnade för att sy små detaljer till adelsmän och kvinnor i deras kläder.

“I slutändan är det döden som tar både oss och de som går i ljuset där uppe…” sa han och nickade upp mot den lilla gluggen.

Lite nyfiket lät han blicken vandra över cellgrannen. Det var något annorlunda med honom. Hans sätt att tala, som nästan lät för perfekt för att vara på ett ställe som detta. Dessutom kunde han se hur hans särk som var täckt i damm, smuts och blod fast det såg ut som ett tyg av ett utmärkt kvaltitet.

“Du ser inte ut att passa in där” sa han och höll fortfarande ett hårt tag om sin cell medan han fortfarande hade ett snett leende i ansiktet. Åt hans andra kommentarer verkade han inte lika intresserade av längre och han lät sin blick för en kort stund vandra mot gluggen igen.

Lite förvånad över hans svar, höjde mannen ögonbrynet. Förstås skulle väl de flesta här omkring tycka att de inte passade in här. Att brotten de gjort var… nödvändiga, ringa eller kanske rent utsagt försvar? Fast det verkade inte så i detta fall och det intresserade honom lite mer än vad han ville erkänna. Det var väl inte så mycket annat att lyssna på eller göra här omkring. Han lade huvudet på snedden och det fanns ett litet bredare leende här.

“Du menar att du hör hemma i en kvinnas famn?” frågade han med ännu ett skrockande som gick till ett hostande. Han hade inte använt sin röst på så länge…

“Din existens… Hm?” hummade mannen fram och lät sig smälta de orden lite medan han slog sina fingrar mot gallret som gav ifrån sig ett litet ljud.

“En… bastard kanske?”

Ett tag var mannen tyst, förförd i sin egen tankegångar. En kvinnas famn, så mjuk. Doften av parfym och mat. Allt som saknades här. Kärlek och omsorg. Hopp och liv. Han vaknade ur sina drömmar när främlingen hyschade honom och han ryckte till något. Nästan som om han hade varit en ung pojke som hade gjort något olydigt och förväntade sig en utskällning eller slag. Lite fundersamt och nästan nyfiket lät han blicken vandra omkring sig för att se om någon reagerade på deras samtal – men ännu hade inte någon verkat intresserade av dem. Kanske de trodde att de var galna. Inte allt för långsökt i denna miljö.

“Ett hårt fall.” instämde mannen och det fanns en förvåning i hans röst. Som om han inte riktigt kunde förstå hur någon så… oskyldig på ett sätt skulle hamna här nere för att ruttna och glömmas bort.

“Fast makt och pengar kan vara lika sjukligt och dödligt som en pest.”

En väg ut. Det lät som en dröm, som en dåres fantasi. För vem hade någonsin sluppit undan detta fängelse? Ett av de mest bevakade och på en ö dessutom. Han rynkade lite på ögonbrynen åt de sista orden som mannen mumlade.  Knappt som han själv hörde det. Hade han hört rätt? Eller var det hans sinnen som spelade honom ett spratt?

“Att hitta en väg ut…. skulle fungera?” viskade han fram, lite hoppfullt men samtidigt väldigt skeptiskt. Trots allt var ingen av dem särskilt muskulösa av första anblicken att döma. Han greppade lite hårdare om cellens järngaller som för att hålla sig själv uppe lite mer och sedan strök han sin tunga över sin spruckna underläpp medan han funderade på orden. Det kändes omöjligt, kanske cellgrannen blivit galen till slut?

Fast å andra sida, vad hade de båda att förlora? Vilket liv hade de i detta mörker. Instängda som djur.

Fortfarande förvirrat rynkade mannen på sina ögonbryn och lät sin blick kort vandra ner mot sina händer som var så delikata. Nästan som en dams. Han rörde dem lite lätt, nästan som om han inte var säker på om de skulle lyda honom efter alla månaderna… åren? Lite disträ nickade han till slut till mannens ord och verkade få en lite mer allvarlig glimt i ögonen för att nicka ännu en gång. Mer bestämt.

“Vad mer än huvudet har vi att förlora på det?” frågade han, lite sarkastiskt och det fanns ett kort leende på läpparna. Inte ett som nådde upp till ögonen. Fast det fanns kanske en lite glans av glädje där. Trots allt var det här det närmsta han kommit till att faktiskt kunna se och känna solen igen.

Egentligen ville han fråga vad som skulle ske därefter. För de var på en ö och utan en båt skulle de inte vara mycket till hjälp att smyga ut. Fast å andra sidan… om de kunde gömma sig länge nog. Han skrockade till lite lätt.

“Vad om vi… byter ut vakterna med oss? Så länge vi är under deras förklädnad kommer de inte kunna tro att vi är fångar.”

Förstås var det sant. Huvudet skulle av på något sätt och bara tanken gjorde den unga mannen illa till mods. Trots allt var han bekväm att ha det där det var nu, mellan hans skuldror och stabilt på den smala nacken. Han rörde sin nacke lite, som om funderade lite över tanken och sedan log han snett och tog ner sin hand och lade dem runt gallrets kalla metall igen.

“För all del, om det vore en social tillställning kanske jag till och med sagt angenämnt…” sa mannen med ett hest skratt, som om tanken på att vara på ett annat ställe än det här var en absurd dröm. Men åtminstone kanske han kunde känna solens strålar mot hans skin igen – en sista gång. Det skulle vara något. 

“Men du kan kalla mig, Deron.” sa han och böjde sitt huvud i en artighetsgest för att låta blicken vandra längst korridorena. Hastigt fuktade han sina läppar och hans blick rörde sig uppåt. Som om han räknade någonting.

Ett, två…. femtio. När Deron inte kunde höra stegen längre nickade han lätt åt det hela och upprepade sifftan åt sig själv. Femtio. Det var en lång korridor och ett stort fängelse, men det betydde att de inte var allt för långt kvar tills en vakt skulle röra sig till deras galler.

“Det borde inte ta lång tid innan väktaren är här… Femtio steg in i korridoren, det är åtmistone hundra hit.” sa han och slog sitt ena finger mot gallret när han fortsatte att höra stegen som närmade sig dem.

Frågan som viskades, han visste redan vart den var på väg. Även om det var något han hoppades aldrig få höra. Åtminstone inget som han skulle vara delaktig i. Egentligen ville han säga att de inte behövde ta ett liv, kanske en avsvimmad vakt skulle vara lösningen. Fast varför väcka ännu mer hopp?

“Inte vad jag… vet” erkände han till slut, lite tyst. För vilken tröst skulle det ge mannen? Den rostiga pilspetsen skulle säkert – om den inte dödade vakten direkt – skulle förmodligen såret göra det sedan.

“Men, egentligen är det inte du som tar livet… inte sant? Det är det där… föremålet som avslutar livet?” föreslog han, lite naivt kanske. Men åtminstone i ett försök till att få det hela att låta bättre. Bara tanken på att han inte skulle få chansen att komma ut, gjorde honom rädd och desperat. Ingen tid för tvivlan nu. Det var nu eller allvarlig.

Blicken som han svarade mannen med var nästan drömmande. Solen och en kall vind som smekte hans kind… Allt det som kändes så långt borta förr kändes som om det var i räckvidden nu. Han nickade lite mer bestämt – som för att uppmana honom att vara redo. Trots allt hade stegen börjat röra sig närmare dem igen.

Det fanns inte riktigt någon tid att tänka över det som stundandes och lite skakandes sträckte han fram sin arm för att nätt och jämt hinna få tag i det rostiga pilskaftet innan vakten var i synhåll. Han gömde den i sin ärmen på tunikan och hade händerna kring gallret. När väl vakten var där och hade ryggen mot honom sträckte han ut sina armar för att pressa pilspetsen mot hans nacke – så långt han fick in den. Innan vakten han skrika på någon hade han lagt en hand kring hans mun. Han kunde känna vaktens andetag och hur något varmt – förmodligen blod kom mot hans hand. Han försökte att hålla fast vakten, som trots pilspetsen rörde sig något.

“Ta nycklarna..!” viskade han lite barskt mellan sina tänder, för det tog mycket av hans kraft för att hålla fast den stora vakten, även om hans kraft verkade försvinna allt mer.

“Innan någon annan dyker upp..!”