Post has published by Scullicon
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 22 total)
  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    En svag strimma av dagens första ljus letar sig ner i dunklet, en ung man vrider sig sömnigt på sin hårda brits när det når hans ansikte. Spartak sov mycket lätt, väntade på att en av DEM skulle spatsera in och jaga upp alla. Men slogs istället av att det var sällsynt tyst i cellerna, han hörde det svaga bruset av vågor mot murarna utanför och ett och annat kvidande från en av fångarna.
    Han hade tappat räkningen på hur många nätter som hade passerat sen han blev inkastad här, i fortet vid världens ände.
    Aldrig hade han hört om någon som återvände från fångenskap på ön, inte ens i de många skrifter som fanns i hans faders bibliotek, som han läst sparsamt de kvällar han blev lämnad i fred.

    I början hade han kämpat emot, försökt bekämpa den orätt han blivit utsatt för. Slag och piskrapp, hån och häcklingarna hade bara gjort honom mer rasande, men ända sedan de steg på skeppet mot ön hade han inte vågat yttra ett ord.
    Vetskapen om vart de skickat honom var mer skrämmande än allt hot och våld.
    Spartak satte sig upp och gnuggade sina trötta ögon, den lilla gluggen på väggen släppte bara in nog med ljus för att se mörka siluetter av de andra fångarna, siluetter som vred på och jämrade sig i dunklet.
    Ljuset föll hans orakade ansikte, och speglades i de mörka ögonen, han stirrade apatiskt mot ljusets källa och drömde sig ut i de fria.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ännu en dag, ännu en möjlighet. Hur många dagar han hade försökt övertala sig själv om att det ens var en möjlighet hade han tappat räkningen och för varje dag som gick kändes det snarare som en dröm och en önskan. Det var en ouppnålig en. För vem hade kommit levande härifrån? Nej, förutom döden hade ingen kommit undan fängelset. En suck lämnade hans läppar och han drog en hand igenom sitt stripiga bruna hår.

    Hans hy var inte längre solbränd efter den iselemska solen, även om den fortfarande var mörk men av allt damm och smuts. Ärren efter piskrappen var många men de var åtminstone inte öppna sår längre. Ett litet skrockande lämnade honom, som om det var något roligt i situationen som enbart han kunde se. De gräsgröna ögonen, som var matta och trött, var fästa på den okända mannen i cellen brevid. Han som såg ut genom fönstergluggen så drömmandes.

    “Det är ingen idé att drömma, enda befrielsen från här är när du känner yxan mot din hals” kraxade han fram, med en röst som han inte använt på länge. Rösten avslöjade att han inte var ifrån Iselem, även om han talade språket flytande var det en tydlig brytning.

     

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Drömmande vandrade tankarna iväg till hans obekymrade ungdom, inte hade han anat att han skulle sitta i en mörk cell med banditer och laglösa. Han gjorde en ansträngning för att lägga sig ner igen när han hörde ett halvkvävt skrockande som väckte honom ur tankarna. Skratt var ett ovanligt läte i de smutsiga hålorna, visst det hände ju att någon blev galen och släpades ut i skrattande vansinne, fast det här lät annorlunda.
    Han vred på sig och försökte vänja ögonen att se in i dunklet, en man tilltalade honom harklande från cellen intill.

    ”Drömmarna är ju de ända de inte kan ta ifrån oss.”
    Hörde han sig själv viska till svar. Han hostade till för att hitta rösten igen, det var inte igår han talade med någon sist.

    ”Yxan skulle vara en befrielse, men jag tror inte att Sharah kommer att ge mig den gåvan. De svor på att jag skulle få sitta här till jag blir gammal och grå.”

    Den mörkögde mannen saknade alla nämnvärda dialekter, han behärskade det Iselemska språket mycket väl, som en som blivit skolad gjorde. Han hörde verkligen inte hemma här.

    • This reply was modified 3 år, 4 månader sedan by Scullicon.
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Drömmarna är ju de ända som de inte kan ta ifrån oss. Han hörde mannens svar och skakade på huvudet åt det för att dra handen igenom sitt stripiga hår och le ett tandlöst leende som inte nådde upp till ögonen.

    “Drömmar, verklighet… Vem vet vad som är vad i slutändan?” svarade han, rätt kvick i sin tunga även om den fortfarande var raspig och oanvänd på länge. Dialekten blev kanske mer tydlig nu. Den bröt lite mer på det mjuka viset som fanns i Karms halvö Isilas.

    Mannen hasade sig fram och fick tag i cellens dörr, för att stryka längst den kalla metallen med hans skrovliga händer. De som en gång hade varit vackra och mer delikata händer. Ämnade för att sy små detaljer till adelsmän och kvinnor i deras kläder.

    “I slutändan är det döden som tar både oss och de som går i ljuset där uppe…” sa han och nickade upp mot den lilla gluggen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Tokstollen i cellen bredvid kunde tydligen inte skilja på verklighet och drömmar. Kanske blev man galen av att sitta här för länge? Tänkte han och tillät sig att dra lätt på smilbanden, bara för ett ögonblick, men tydligt road på något vis.

    ”Så länge vi sitter här i mörkret är jag övertygad om att vi inte har vandrat in i drömmarnas värld..”
    Han lät mindre frånvarande och mycket mer självsäker i detta än det han sagt tidigare.

    När mannen kom närmare kunde han urskilja mer av cellgrannen sin, hans händer sakade de valkar, ärr och förhårdnader man alltid såg hos en hantverkare eller daglönare. Särken han var klädd i var enkel och såg inte ut som mycket täckt i smuts och blodfläckar, men en skräddare skulle se att tyget var av högsta kvalité, och inte heller var han märkt som någon tjuv eller våldsbrottsling.

    ”Det har du rätt i… Men de där uppe är inte lika till freds med döden som de flesta här nere.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite nyfiket lät han blicken vandra över cellgrannen. Det var något annorlunda med honom. Hans sätt att tala, som nästan lät för perfekt för att vara på ett ställe som detta. Dessutom kunde han se hur hans särk som var täckt i damm, smuts och blod fast det såg ut som ett tyg av ett utmärkt kvaltitet.

    “Du ser inte ut att passa in där” sa han och höll fortfarande ett hårt tag om sin cell medan han fortfarande hade ett snett leende i ansiktet. Åt hans andra kommentarer verkade han inte lika intresserade av längre och han lät sin blick för en kort stund vandra mot gluggen igen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Han försökte sig på ett försiktigt skratt åt den andres kommentar, han tyckte inte han såg så annorlunda ut från de andra fångarna. Men visst kanske han förde sig annorlunda. Men på grund av ovanan att producera ljud började han istället hosta torrt.
    ”Kanske inte det” Svarade han drömmande och sneglade ut i det fria.
    ”Mitt brott är nämligen blott min existens.” Hans blick gled över från gluggen till den andre mannen, nyfiken på hans reaktion.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite förvånad över hans svar, höjde mannen ögonbrynet. Förstås skulle väl de flesta här omkring tycka att de inte passade in här. Att brotten de gjort var… nödvändiga, ringa eller kanske rent utsagt försvar? Fast det verkade inte så i detta fall och det intresserade honom lite mer än vad han ville erkänna. Det var väl inte så mycket annat att lyssna på eller göra här omkring. Han lade huvudet på snedden och det fanns ett litet bredare leende här.

    “Du menar att du hör hemma i en kvinnas famn?” frågade han med ännu ett skrockande som gick till ett hostande. Han hade inte använt sin röst på så länge…

    “Din existens… Hm?” hummade mannen fram och lät sig smälta de orden lite medan han slog sina fingrar mot gallret som gav ifrån sig ett litet ljud.

    “En… bastard kanske?”

     

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Passa in eller inte, visste såg han ut som de andra. Slitna, smutsiga och en tom blick i ögonen.
    Han hade inte ansträngt sig något vidare för att lära känna sina cellgrannar förut, för det första visste han inte vad för personer det rörde sig om. Han hade ju ingen lust att skapa någon slags bekantskap med mördare och andra galningar. Och för det andra så drogs de ibland ut och hamna i snaran… Blotta tanken fick honom att svälja hårt.
    Men mannen på andra sidan gallret såg inte ut som någon kallblodig mördare.

    ”Jaa, vem gör inte det?” Svarade han milt och sänkte blicken ett ögonblick.

    Han ryckte till vid omnämnandet av bastard, tog ett djupt andetag och stirrade allvarligt på grannen.
    ”Sshhhhh” hyschade han tyst.
    ”Antar att det inte spelar någon roll om jag säger som det är längre, men jag tror inte hela salen behöver veta.
    Min far hade mycket inflytande i Iselem, han… Han var rättvis och ville inte kasta mig åt vargarna. Men han blev sjuk och mina systrar och bröder tyckte att det var lämpligast att låta mig sitta här tills jag ruttnar…”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett tag var mannen tyst, förförd i sin egen tankegångar. En kvinnas famn, så mjuk. Doften av parfym och mat. Allt som saknades här. Kärlek och omsorg. Hopp och liv. Han vaknade ur sina drömmar när främlingen hyschade honom och han ryckte till något. Nästan som om han hade varit en ung pojke som hade gjort något olydigt och förväntade sig en utskällning eller slag. Lite fundersamt och nästan nyfiket lät han blicken vandra omkring sig för att se om någon reagerade på deras samtal – men ännu hade inte någon verkat intresserade av dem. Kanske de trodde att de var galna. Inte allt för långsökt i denna miljö.

    “Ett hårt fall.” instämde mannen och det fanns en förvåning i hans röst. Som om han inte riktigt kunde förstå hur någon så… oskyldig på ett sätt skulle hamna här nere för att ruttna och glömmas bort.

    “Fast makt och pengar kan vara lika sjukligt och dödligt som en pest.”

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Han nickade instämmande, det hade varit ett mycket plötslig och hårt fall. Även om han inte själv haft någon makt eller några direkta rikedomar, men visst hade han levt bekvämare än många andra i Iselem.
    ”De kan de verkligen…”

    Han suckade djupt och stirrade ned i golvet, för att sedan plötsligt titta upp med en bestämd blick.
    ”Vi kommer dö här… Om vi inte hittar en väg ut…”

    Hans blick sökte sig till cellgrannens händer, för att sedan ögna honom från topp till tå. Som om han värderade ett kreatur.
    ”Skulle kunna fungera…” De sista mumlade han knappt hörbart, osäker men med en glöd i blicken.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En väg ut. Det lät som en dröm, som en dåres fantasi. För vem hade någonsin sluppit undan detta fängelse? Ett av de mest bevakade och på en ö dessutom. Han rynkade lite på ögonbrynen åt de sista orden som mannen mumlade.  Knappt som han själv hörde det. Hade han hört rätt? Eller var det hans sinnen som spelade honom ett spratt?

    “Att hitta en väg ut…. skulle fungera?” viskade han fram, lite hoppfullt men samtidigt väldigt skeptiskt. Trots allt var ingen av dem särskilt muskulösa av första anblicken att döma. Han greppade lite hårdare om cellens järngaller som för att hålla sig själv uppe lite mer och sedan strök han sin tunga över sin spruckna underläpp medan han funderade på orden. Det kändes omöjligt, kanske cellgrannen blivit galen till slut?

    Fast å andra sida, vad hade de båda att förlora? Vilket liv hade de i detta mörker. Instängda som djur.

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Han skulle tvina bort här inne, hur länge till skulle de kunna genomföra en flykt och faktiskt överleva den? Spartak hade blivit drillad hela livet, han kunde ta till våld om de behövdes, och än hade han styrka kvar att göra ett dåraktigt försök…

    Han satte upp armen mot gallret, demonstrativt. Och ögnade den andre.
    ”Jag får inte ut armen längre än till armbågen mellan järnen. Du å andra sidan når nog ut längre.”

    Tankarna virvlade i skallen, visst hade han funderat på detta länge men inte trodde väl han att de skulle kunna lyckas?
    Åter igen tittade han upp på fången bredvid, han lät blicken glida från honom till gallerdörrarna som var tätt intill varann vid den korridor vakterna spatserade längs.

    Han tog ett djupt andetag och sänkte rösten till en viskning.
    ”Om jag skulle kunna greppa tag i han med nycklarna och hålla tag om hans huvud. Skulle du kunna lirka loss nycklarna och hinna ta dig ut innan jag tappar taget?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Fortfarande förvirrat rynkade mannen på sina ögonbryn och lät sin blick kort vandra ner mot sina händer som var så delikata. Nästan som en dams. Han rörde dem lite lätt, nästan som om han inte var säker på om de skulle lyda honom efter alla månaderna… åren? Lite disträ nickade han till slut till mannens ord och verkade få en lite mer allvarlig glimt i ögonen för att nicka ännu en gång. Mer bestämt.

    “Vad mer än huvudet har vi att förlora på det?” frågade han, lite sarkastiskt och det fanns ett kort leende på läpparna. Inte ett som nådde upp till ögonen. Fast det fanns kanske en lite glans av glädje där. Trots allt var det här det närmsta han kommit till att faktiskt kunna se och känna solen igen.

    Egentligen ville han fråga vad som skulle ske därefter. För de var på en ö och utan en båt skulle de inte vara mycket till hjälp att smyga ut. Fast å andra sidan… om de kunde gömma sig länge nog. Han skrockade till lite lätt.

    “Vad om vi… byter ut vakterna med oss? Så länge vi är under deras förklädnad kommer de inte kunna tro att vi är fångar.”

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Ett glimmer av hopp fyllde de unga ögonen, nästan som att de alstrade eget ljus i den mörka fängelsehålan.
    Han ögnade sin cellgranne intensivt och tog ett djupt, lätt rosslande andetag innan han tog till orda.

    ”Vi förlorar huvudet oavsett hur vi gör.”
    Han ställde sig upp så långt han kunde i de trånga utrymmet, huvudet på sned för att inte skrapa skallen i taket.

    ”Det vi kan välja är hur vi förlorar det.”
    Ett stramt leende på brustna läppar var för ett ögonblick  synligt för grannen i ansiktet som för övrigt mest var täckt av tovigt hår.

    Vandrandes fram till gallret med blicken på ingången vakten brukade vandra in genom sade han sen.
    ”Spartak var namnet, om något går snett så vill jag att du ska skylla på mig.”

    ”Jag ska försöka hålla för munnen på honom, det viktigaste är att han inte hinner kalla på hjälp.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förstås var det sant. Huvudet skulle av på något sätt och bara tanken gjorde den unga mannen illa till mods. Trots allt var han bekväm att ha det där det var nu, mellan hans skuldror och stabilt på den smala nacken. Han rörde sin nacke lite, som om funderade lite över tanken och sedan log han snett och tog ner sin hand och lade dem runt gallrets kalla metall igen.

    “För all del, om det vore en social tillställning kanske jag till och med sagt angenämnt…” sa mannen med ett hest skratt, som om tanken på att vara på ett annat ställe än det här var en absurd dröm. Men åtminstone kanske han kunde känna solens strålar mot hans skin igen – en sista gång. Det skulle vara något. 

    “Men du kan kalla mig, Deron.” sa han och böjde sitt huvud i en artighetsgest för att låta blicken vandra längst korridorena. Hastigt fuktade han sina läppar och hans blick rörde sig uppåt. Som om han räknade någonting.

    Ett, två…. femtio. När Deron inte kunde höra stegen längre nickade han lätt åt det hela och upprepade sifftan åt sig själv. Femtio. Det var en lång korridor och ett stort fängelse, men det betydde att de inte var allt för långt kvar tills en vakt skulle röra sig till deras galler.

    “Det borde inte ta lång tid innan väktaren är här… Femtio steg in i korridoren, det är åtmistone hundra hit.” sa han och slog sitt ena finger mot gallret när han fortsatte att höra stegen som närmade sig dem.

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Spartak log sparsamt åt Deron’s ironi, det var allt han vågade utan att orsaka sina läppar mer smärta än nödvändigt.
    Den torra tillvaron och de sparsamma vattenransonerna hade den effekten, inte heller skulle han klarat att ropa ut utan att rösten skulle brista.

    Artigheten denne Deron visade gav honom en gnutta hopp, ett ögonblicks bevis på att han inte var tokig. Att han inte befann sig i en feberdröm liggandes på sin hårda brits.

    Han bevakade cellgrannen ett tag i förundran, men förstod snart att han räknade steg.
    Det behöver hända snart, väldigt snart. Och de måste göra vad han alltid hoppats slippa.
    ”Har du någonsin……..?” Han tystnade mitt i den viskade frågan, bet sig i läppen.
    ”Tagit ett liv?” Avslutade han efter ett djupt rasslande andetag, angränsande till en hostning.

    Spartak strök det mörka håret ur ansiktet och gav Deron en intensiv allvarlig blick, i handen hade han plötsligt ett föremål.
    En pilspets med en del av skaftet kvar, angripen av rost såg den inte ut som mycket till världen men ändå ett vapen de kunde nyttja.

    ”Jag fick med mig den här den dag de drog ner mig hit, men modet svek mig när jag såg mig omkring… Det är en ödslig plats.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Frågan som viskades, han visste redan vart den var på väg. Även om det var något han hoppades aldrig få höra. Åtminstone inget som han skulle vara delaktig i. Egentligen ville han säga att de inte behövde ta ett liv, kanske en avsvimmad vakt skulle vara lösningen. Fast varför väcka ännu mer hopp?

    “Inte vad jag… vet” erkände han till slut, lite tyst. För vilken tröst skulle det ge mannen? Den rostiga pilspetsen skulle säkert – om den inte dödade vakten direkt – skulle förmodligen såret göra det sedan.

    “Men, egentligen är det inte du som tar livet… inte sant? Det är det där… föremålet som avslutar livet?” föreslog han, lite naivt kanske. Men åtminstone i ett försök till att få det hela att låta bättre. Bara tanken på att han inte skulle få chansen att komma ut, gjorde honom rädd och desperat. Ingen tid för tvivlan nu. Det var nu eller allvarlig.

    Blicken som han svarade mannen med var nästan drömmande. Solen och en kall vind som smekte hans kind… Allt det som kändes så långt borta förr kändes som om det var i räckvidden nu. Han nickade lite mer bestämt – som för att uppmana honom att vara redo. Trots allt hade stegen börjat röra sig närmare dem igen.

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    I sitt stilla sinne hade han antagit att mannen i cellen bredvid hade en närmare relation till våld än honom själv.
    Hade han fel? var denne med inlåst för att varit på fel plats vid fel tillfälle? Kanske borde han själv ta spetsen och göra det dådet de planerade…. Tankarna vimlade i huvudet på honom, de behövde ta beslutet fort.

    ”Om du inte klarar det kan jag försöka själv” Viskade han mer beslutsamt och höll ut en hand.
    ”Oavsett så måste vi göra det nu.”

    (Om Deron tar spetsen smyger Spartak bara fram till gallret och inväntar den kommande vakten)

    (Om han ger tillbaka den till Spartak gör han samma sak gömmer spetsen i ärmen på tunikan först)

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det fanns inte riktigt någon tid att tänka över det som stundandes och lite skakandes sträckte han fram sin arm för att nätt och jämt hinna få tag i det rostiga pilskaftet innan vakten var i synhåll. Han gömde den i sin ärmen på tunikan och hade händerna kring gallret. När väl vakten var där och hade ryggen mot honom sträckte han ut sina armar för att pressa pilspetsen mot hans nacke – så långt han fick in den. Innan vakten han skrika på någon hade han lagt en hand kring hans mun. Han kunde känna vaktens andetag och hur något varmt – förmodligen blod kom mot hans hand. Han försökte att hålla fast vakten, som trots pilspetsen rörde sig något.

    “Ta nycklarna..!” viskade han lite barskt mellan sina tänder, för det tog mycket av hans kraft för att hålla fast den stora vakten, även om hans kraft verkade försvinna allt mer.

    “Innan någon annan dyker upp..!”

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 22 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.