- This topic has 24 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 7 månader sedan by
.
-
Det vore rätt typiskt för honom att bara storma ut som den åskvind han många gånger är. Virvla vidare i någon uppblåst förnärman. Det är det ögonblicket av reflektion mer än Akilas antagande fråga som får honom att stanna upp i steget och knyta händerna framför sig. Han gör en svepande gest med handen genom håret, lägger det till rätta och målar på ett leende igen. “Ni har rätt, Akila. Jag kanske inte vill missa det här” Han ägnar henne en kort blick. Inte helt nöjd men det är han förstås ganska sällan. Mest är han misstänksam. Med all rätt, här är han i ett främmande land och var är hans trupp av trogna följeslagare och säkerhet? Och framför honom finns en för honom väldigt tydlig fiende i ett rum med människor, drottningar inkluderade han ännu inte vet säkert att kunna lita på. Det är en osäker tid.
Vendrik blir stående att betrakta den andra sidan av rådgivaren som är mer oväntad och snudd på imponerande än det irriterande skrattet. Huvudet läggs på sidan och tankfullt låter han gnida hakan en aning. Är det en teater han ser eller är han för den delen inbjuden till vad som än pågår? Långsamt närmar han sig som ett lejon till sin flock jagar in sitt byte till mitten. Han lockas till tanken av det. Den groteska imitationen av en mänsklig varelse är upprörande för alla sinnen som kan uppleva det i stunden. Den ser så mänsklig ut, men han vill anta att blodet flyter lila – även att han med all säkerhet vet – att det inte är så. Det kan inte vara. Det är ett monster. Även med avskurna öron ser de annorlunda ut. Det är något som sitter i huden som inte borde vara där, i ögonen. I sättet de rör sig som äcklar honom.
Medan Akila och Alienna startar något sitt samtal cirkulerar Vendrik långsamt runt dem i en halvcirkel. Uppmaningen till rådgivaren Djan att servera vin ser han även som en invit till sig själv. Han behöver en drink om han ska stanna och rör sig till bordet med karaffen. Fyller på sitt glas som han var på god väg att stjäla med sig till sitt rum.
Sedan rör han sig runt bakom Akilas stol och lutar sin ena hand mot ryggstödets övre kant, att visa någon slags samhörighet och enad front mot det mer akuta hotet. Hans blick vandrar från Akilas hjässa till Aliennas kropp och hår. Hur han vill klippa av det och färga det med bläck. Ta bort den där otäcka glansen som en aura, som något onaturligt. Som om de trodde de var bättre än människor, dessa avarter. Aliennas rådfrågan om Akilas trupper som tydligen redan avancerat långt mer än vad han tidigare förstått får ett hånfullt smalt leende att ana sig över läpparna. Han flinar nästan rent av men tittar undan. Viker blicken och höjer handen till sitt hår. Lägger det långsamt till rätta samtidigt som han ögnar över den ändå vackra kvinnan vanskapt av sin ras. Det är en förvirrande motbjudande känsla. Han njuter dock av makten som inte ens är hans i överträdelsen och önskar den mer vara hans egen. Men det lär inte vara över än. “Kanske föreställer ni er saker som inte är där. Kanske skulle ni ha gjort bäst i att stanna hemma. Och kanske så är era anklagelser om våra eventuella överträdelser nog för att göra er värsta mardröm till en sanning.”
-
Djan lutade sin kind mot Aliennas hand likt en nöjd hund och slöt ögonen nästan helt. Mörkret vad obevekligen kvar i hans blick och själv. Då alvinnan vände sig bortåt för att närma sig Akila skrattade han lågt och drack av sitt vin. Glaset hade han ju nyss fyllt men sin drottnings ord gjorde honom påmind om att han definitivt ville vara närmare karaffen.
Det var med lite släpande steg som han gick tillbaka till bordet och satte sig på dess kant bredvid karaffen, blicken vänd mot trion. Något vin till Alienna hällde han däremot inte upp utan drack bara av sitt egna glas då han betraktade dem med ett vasst flin.
-
Vinglaset vilade tungt i hennes utsträcka hand, där hon satt tillbakalutad och det fanns en elegans även i hennes mer avslappnad tillställning. Hon drog en hand genom sitt svarta hår och de många guldarmbanden gav till ett behagligt klirrande ljud som tycktes eka i salen. Tystnaden i rummet, efter att alla väntade på ett svar från henne, var behaglig. Det var sällan som hon inte hörde något… eller någon.
En röst som fyllde hennes sinne. Fick henne att se mer än vad hon var hade sett innan. Alla skuggor verkade mer klara. Inget dolt, eller gömt. Hon fuktade sina läppar med sin tunna tunga för att luta vinglaset framför sig för att betrakta färgen. Rött och kanterna gick nästan lite mer åt det blåa hållet. Försiktigt rörde hon glaset så att vinet skvalpade omkring. När det var bra nog drog hon ett djupt andetag för att försöka få så mycket smak som möjligt.
Sedan tog hon en djup klunk. Vinet rann ner i hennes strupe. Det som förut hade gett henne en smak upplevelse, en glimt av lycka. Gav henne inget annat än något som växte i munnen. En äcklig känsla som om hon hade tagit jord i munnen. Besviket satte hon ner glaset på bordet och vilade båda armarna på armstödet. Fingrarna slog mot armstödet och skapade ett lätt trummande ljud. Mörkret var tydligt i hennes ögon och när Alienna såg in i hennes ögon var det ingen tvekan om att den forna Akila redan var borta. En tjänare fyllde på ett glas vin åt Alienna och fångade upp glaset som Akila släppte när hon lade sina händer om Aliennas kinder.
“Ser ut som?” sa hon, nästan som en spinnande katt och strök sina tummar milt, nästan kärleksfullt. Den här gången lät hon inte tystnaden vara allt för länge utan enbart långt nog för henne att fukta sin underläpp med sin smala tunga.
“Ett krig, för att ge världen ett ny start.” fortsatte drottningen i nästan ett drömmande tillstånd. Hon kunde se det framför sig.
“Jag kommer att döda dina vänner och familj, för att påminna dig om min kärlek och vänskap” sa hon sedan, med en fixerad glimt och de bärnstensfärgade ögonen glimrade som ett rovdjurs.
-
Att känna av hatet som var riktat mot henne var inte svårt, och även om det tyngde Aliennas hjärta så lät hon sig inte visa det utåt. Men hennes annars glada och positiva utstrålning hade bleknat, och hennes hållning var mer regal än den varit förr. Det var verkligen som två halvor av det hela där då Alienna och Akila satt med blickarna fästa i varandra. Mörkret och ljuset, som vävdes in i varandra. Och medan Alienna kanske tidigare sett lika ofarlig och glad ut som en snöflinga var det mjuka yttre borta nu, och de isblå ögonen hårda.
Trots allt var hon, liksom Akila, en mäktig magiker, och medan hennes ilska inte syntes i att hon skulle stiga upp och skrika var det som om ett tryck började byggas upp i rummet de befann sig i. Som om de långsamt sjönk djupt under havets botten, medan trycket omkring dem blev allt hårdare och hårdare. Pressade på deras öron, gjorde det svårt att andas, fick möblerna där inne att ge ifrån sig höga klaganden. Detta var inte ens något Alienna gjorde medvetet, utan hennes naturliga reaktion på att ha förlorat sin nära vän till mörkret och galenskapen.
Det fanns inga ord att säga, för vad var vitsen? Hon må vara en uråldrig varelse som hade tålamod för långa och komplicerade diskussioner, men även hon kunde se att denna strid var förlorad. Att det inte var värt att slösa sin energi på meningslösa ordväxlingar. Alienna fylldes av ilska, men sorgen var betydligt starkare och den pressade hårt på hennes bröst. Ett högt ringande började fylla rummet, ett ringande som stegrade gradvis och började blockera ut alla andra ljud, följt av ett dovt krasande.
Rummet fylldes av en explosion, då allting gjort av glas där inne sprack i miljoner bitar av kristall. Men de föll inte till marken, nej, de svävade i luften som om gravitationen själv försvunnit där inne. Tiden hade stannat, allting hade blivit tyst, alla ljud försvunna och långsamt reste sig Alienna från sin sittplats. Långsamt steg hon fram till Akila, som om hon gick genom havsdjupet, genom trycket som höll dem tillbaka. Aliennas isblå ögon tycktes skina, men de sken också av tårar. Milt och kärleksfullt placerade hon sina händer på Akilas kinder. Det enda som hördes var deras andetag, och alvens ord.
‘Om du är där inne i mörkrets hjärta Akila, vet att jag älskar dig…’ sa hon, hennes ord bara för Akilas sanna jag. Den Akila som hon känt, som hon delat så många minnen och skratt med. Den Akila som existerat innan hon fått smycket som placerat Lloths mörker och galenskap i drottningen. Hennes ord gick över till aela, till den gamla dialekt de talat på tiden innan mörkeralverna lämnat dem. Aliennas vackra ansikte hårdnade, och all vänskaplig kärlek som funnits där var borta. Istället såg Akila in i stormens hjärta.
‘Jag kommer att kämpa mot er med alla medel jag har, bedragare…‘ hennes ord en vass förbannelse, hennes ord hårda och skärande, och även om man inte förstod orden kunde man förstå dess innebörd.Utan att vika sin blick från Akila tog hon två steg bakåt, och höjde sina armar. Trycket som byggts upp där inne, som pressat kring dem och fick allting att krossas tycktes fokusera sig runt alvdrottningen. Det fanns inga ljud, men de kunde alla känna tryckvågen inom sig.
‘Farväl, Akila Tenír…’ sa Alienna, ett sista farväl till sin vän, ett sista avslut. Rummet fylldes med ett glödande ljus som blåste bort alla skuggor, och med ens var alven som ögonblicket innan varit där försvunnen. Och med henne försvann ljuset.Tystnaden exploderade i ett inferno av ljud och rörelse, av trä som bröts, av glas som krossades och flög åt alla håll, träflisor som skar upp små sår och vin som fläckade allting det vidrörde. Alienna var borta, och hon skulle kämpa mot dem med allt hon hade.
-
Det ligger ett mörker kring Akila tycks gapa in i evigheten om man stirrar för länge. Något bortom rim och reson. Vad som väckt mardrömsmonstrens drottning till liv med den spindelliknande varelsen i hans syner är inte allt, han vet det. Det finns något inom Akilas djupaste som har släppt in mörkret, som gläntat på dörren. Som ville ha mer. Vendrik har inte tagit sig tiden att ta reda på eller riktigt kanske visat det intresset. Deras sammanflätning är mer ett intensivt virrevarr som svårt kan avgöras vad det egentligen blivit av. Men något. Nu stod de på samma sida med denne gemensamma fiende mitt emot.
Han rynkar näsan när blicken fortsätter ligga som klistrad mot ansiktet, kroppen. Alienna har en onaturlig glöd som med sitt perfekta yttre gör det olustigt att titta på. Som ett allt för symmetriskt ansikte. För onaturligt. Fel. Att klippa håret och öronen kanske inte ens kan förändra det. Han dricker av sitt vin mitt i tankarna och stirrar ohövligt intensivt och antagoniserande. Han ägnar en blick till Djan medan Akila och Alianne har sitt utbyte. Om detta är en tid att överumpla henne så är han beredd. Hade föredragit ett par vakters hjälp men det kan gå om han får nöjet att förnedra den där skapelsen så gör han gärna det.
Han skrattar till kort år Akilas ord, kramar sin hand om hennes axel. I sitt bevis som stöd, inte att hon behövde det men att hennes ord var nog i hans ställe. Han har inget mer att fylla i. Finner det dock märkligt att en pryl hur vida värdefullt det än må vara kan ha en så stark inverkan på vad som en gång verkat vara någonslags vänskaplighet dem emellan. Hon verkade inte dela Vendriks förakt i samma anda om.. nu inte hans sällskap varit det som gläntat dörren dit. Ett horribelt långsamt hånfullt leende breder sig över läpparna och visar hans vita vackra tänder. Ett leende som inte når hans ögon. Som en vision av en blodsvåg skulle gå över landet. Alvblodet ska flyta.
Ett tryck börjar byggas upp i rummet som han inte förstår var det kommer ifrån. Men det bara jagar på hans frustration och ilska. Att aldrig få reagera ut på riktigt i den nivå han vill. Med den kapacitet han behöver. Att tas för en pojke och inte en man. Trycket kring honom bildar någon slags statisk elektricitet i en resistens av det mörka inre som övertagit honom både nyligen och under lång tid. Luften kring honom en aura av ett par tums darrande luft som av värme eller kyla. Trycket når hans öron och vill slå lock. Vendrik släpper vinglaset som går i kras vid hans fötter, lägger handen mot örat när trycket blir för svårt. Andningen blir tyngre och han tar ett kliv tillbaka, själv förvirrad över vad som faktiskt händer. Men när han stannar och stirrar på odjuret tycks det vara därifrån det kommer. Det riktigt svartnar för ögonen när ilskan koncentreras och en kyla sprider sig i hans kropp, över ögonen. Som kallaste is. I ett ögonblick blir hans iris helt svarta. De är monster som måste utrotas. Till varje pris. Det byggs upp tills det tar emot, tills vreden inte har någonstans att ta vägen. Tills en skugga långsamt reser sig bakom Vendriks rygg. Det ringer i hans öron och han grimaserar.
“Döda henne!” Ryter han till de andra, till vakterna i desperation att göra något då han själv bara känner sig frysa fast medan skuggan bara växer. Glasen spricker i ett explosionsartat kras och regnar ner. Men det fryser i tiden, även han. Ett ögonblick. Även skuggan stannar till. Men möblerna fortsätter darra över golvet, gnissla i små rörelser fram och tillbaka som ett litet, litet jordskalv. Och så snart trycket släpper skapas som ett vakuum där ett fåtal möbler slungar sig med kraft in mot mitten och kolliderar efter Alienna samtidigt som hon försvinner. Glasbitar regnar ner från rummets höga fönster och Vendrik känner en glasbit sätta sig i axeln och han skriker till innan han tillfälligt hinner finna skydd närmast väggen. I ren ilska greppar han den glasbit och rycker loss den, som säkert är lika stor som hans egen hand. Han skriker igen och kastar den blodiga glasbiten in mot möbelhögen som bildats i kollissionen han omedvetet skapat. “Jag visste det! De är monster..! Avgrundsdjur! Jag ska mörda dem alla!” Morrar han men får ingen tröst i ursinnet som bara eldas på skuggvarelsen är borta men mörkret i ögonen gläntar kvar i korta flackande ögonblick. Han kan rent av mörda alla drottningens vakter om han inte får utlopp för det här snart.
You must be logged in to reply to this topic.