Han hade flugit en bra bit dagen innan för att kunna landa säkert bakom ett gammalt torp där invånarna låg och sov, efter att ha gömt undan sina skatter förutom ett antal mynt som han antagligen skulle behöva. Varför? Jo han behövde kläder. Förvandlingen hade slitit sönder varenda plagg på de redan slitna kläderna vilket lämnat honom naken i månskenet där han stal kläder som hängde på tork under den varma natten. Den sanne ägaren verkade både lite större och aningen kortare än honom men det gick tack vare det ändå rätt bra då de jämnades ut hyfsat. Ända som var lite för korta var de svarta byxorna men han fick ju i alla fall plats i dem. Till dem hade han snott en vit skjorta och tyst för att inte väcka familjen hade han tagit sig till ytterdörren och dragit på sig ett par läderstövar som befann sig där i väntan på sina ägares vaknande.

Han hade inte stannat kvar där efter detta utan efter att han hittat en funtionabel penningspung genom att använda tjockt tyg och rep så han kunde ha sina mynt någonstans så försvann han iväg.

Dagen efter hade han gått hela tiden genom skog, sen sand, sen skog och så fortsatte det medan han inte hade en aning om vart hans bror faktiskt kunde befinna sig. Vem visste? Åtminstonde kände han att han levde och Xanthyr skulle antagligen känna av att han vaknat upp med men det verkade som om de fortfarande var långt ifrån varandra. Ju närmare de var ju mer kunde de känna av men just nu var det bara ett dovt mullrande.. Gick han åt rätt håll? Vem visste..

Efter att ha fångat ett par med harar på vägen så kom han in på samma välanvända stig som Jorun befann sig på, fast utan att veta om detta ännu. Han höll hararna om deras bakben brevid sig där han gick, tänkte hitta en bra plats att tillaga dem på ifred, borta från den hemska mänskligheten.. Det han inte känt av dock var att runt kröken han närmade sig befann sig just Jorun, sittandes på sin sten vilket han snart skulle så gått som springa rakt in i. Han svepte runt krönet, inte ett ont anande vilket gjorde att han direkt stelnade till med blicken på kvinnan. Vad gjorde hon där? Hade hon märkt honom? Borde han backa?

Han hade bestämt sig för att backa tillbaka för sent där han nu vart upptäckt av människan vilket fick missnöjet inom honom att stiga något ofantligt. Svor inom sig själv att han låtit hornen vara framme mest för att det var så obehagligt att dra in dem i skallen efter att ha tagit sin människoform, de var ju de sista att försvinna in i hans mänskliga skal. Hade enbart gått ett dygn innan han blev upptäckt av en människa vilket inte var något bra. Han skulle behöva dra undan hornen vid första lugna tillfälle men vad gjorde han tills dess? Människan kändes inte direkt som ett hot för honom som det var just nu men skulle de bli flera så hade de visat sig vara ett problem för hans ras förr.

De bärnstensfärgade ögonen med de smala pupillerna var fästa på kvinnan medan ett missnöjt “tsk” lämnade honom. Varför skulle det vara en människa han stötte på? Av alla varelser i talanrien så var det hans ärkefiende han stötte på först men varför skulle han vara förvånad egentligen? Människorna var varelser som gjorde allt för att sätta sig själva så högt de kunde, de brydde sig inte om hur många som dog på kuppen så länge de fick kontrollen. Hon såg inte farlig ut själv men han garanterade att slog hon ihop sig med mänskliga krigare så var det stor chans att det skulle vara över för honom. Det var nog bäst att ta sig här ifrån.

Utan ett ord började han gå framåt igen, förbi henne för att fortsätta på sin väg. Förhoppningsvis utan att bli störd ytterligare.

Zogmanoth hade hoppats på att bara kunna passera kvinnan i fred utan att bli stoppad men ack.. visst blev han stoppad.. Där hon sträckte ut sin hand mot hans arm drog han synligt åt sig den men stannade åtminstone upp istället för att vandra vidare. Varför stannade han ens upp? Människor var hemska raser, rasen som utrotat så gott som hela hans släckte vilket betydde att han inte direkt kände sig god hjärtad mot dem. Han skulle ju kunna göra ett exempel av kvinnan ensam i skogen men det skulle göra det svårare för honom att ta sig där ifrån. Hur han än gjorde så skulle männskligheten anta vad som var den skyldige och det var långt ifrån det han ville. Dessutom.. att döda en ända människa för vad andra människor gjort skulle inte direkt kännas bra. Det skulle då vara lika illa som när människorna dödat hans oskyldiga familj.

Hans bärnstensögon vändes långsamt mot henne där han dragit sig undan innan resten av kroppen vred sig mot henne med ett lätt mörker i blicken. Man kunde ju inte lite på människor. “…Ja.. vad?” Hans röst var hes och otränad efter den lååååånga vilan men det hördes åtminstone vad han sa. Det som förvånade honom mest var att han både stannat upp OCH svarat kvinnan även om han var noga med att de inte rörde varandra. Det var bäst så.

Han kände sig ytterst obekväm med det hela, att prata med en människa slutade sällan väl för hans sort men han lyssnade i alla fall på vad hon hade att säga. Hans blick föll ner på de döda hararna i hans grepp och hade stor lust att bara ta sina harar och skynda sig därifrån, lämna henne snopet bakom sig med sin harönskan i sitt uppdrag att finna sin bror igen men så pass kall var han inte. Hon talade om för honom att hon erbjöd både mynt och bröd för en hare vilket var förvånande att höra från en människa.. En människa som faktiskt ville byta något? Inte bara ta?

Han höll sig under tystnad medan hon pratade på och då den varma rösten talade om för honom att hon även kunde tillaga hare åt honom så började hans chans till att bara fly försvinna bort. Nu kunde han inte med gott samvete göra det eller hur? Det var ju lagad mat.. En gryta.. istället för hans vanliga eldgrillade kött.. Han suckade till och slöt kort ögonen över situationen han nu befann sig i innan han plötsligt sträckte över båda hararna mot kvinnan, utan att möta hennes blick förvisso, men tydligt nog för att visa att han accepterade hennes inbjudan om att laga maten. Han hade väll kanske tiden för ett mål mat i alla fall.. Intalade han sig själv mest för att låta känslan av intrånget överta honom. Det var ju inte lätt att säga nej när någon faktiskt var trevlig mot honom för en gångs skull.

Hans röst var som sagt svag efter allt som han gått igenom men hans handling i sig talade starkt i alla fall och tveksamt vände han blicken mot människan där han sträckte fram hararna.

Han visste som sagt inte vad han sysslade med, varför delade han med sig av mat till en människa som under vilket annat tillfälle antagligen skulle flina vid hans avrättning? Jo han hade inte direkt höga tankar om mänskligheten vilket gjorde honom lättad där hon gjorde sitt yttersta att inte vidröra honom när hon tog emot hararna. Hon verkade så munter.. men det skulle garanterat ändras om hon visste vad han egentligen var men så länge han inte berättade det för henne så kanske han var säker? Vem visste egentligen.

Då hon delade med sig av den utsedda gläntan så såg han efter henne där hon simpelt marcherade igenom skogens hinder och han tvekade först automatiskt på att följa efter innan han tog ett prövande steg efter henne. Snart tog han sig fram till gläntan, tyst utan större problem men höll ett säkert avstånd från kvinnan som han nyss mött. Han hade ju ingen aning om allt som hänt de senaste århundrandena och visste inte vart han kunde lägga sin tillit ännu, ja förutom hos sin bror självfallet. Allt annat var ett mysterium för honom.

Han bevittnade hur hon vant började skapa elden på ett helt annat sätt än hur han skapade eld innan hon ställde sig upp och erbjöd honom det hon lovat honom i utbyte mot hararna. Han gick fram efter en sekunds tvekande och tog emot utbytet försiktigt, nästan som om han var rädd att skada henne eller att hon skulle skada honom, vem visste? Men han tog mynten och brödet innan han drog sig tillbaka aningen men inte lika långt bort som han tidigare befunnit sig. I alla fall liten förändring? Men han skakade lite lätt på huvudet mot erbjudan om vatten då det inte kunde ske för många tillitsövningar på en och samma gång trots allt. Han tog dock hennes andra förslag och gick fram mot en stenbumling, aningen mindre n den hon suttit på där han sprang in i henne för att sätta sig där i väntan på att hon skulle hitta sin ved. Hur livet ändrade sig..

Medan han väntade på att hon skulle komma tillbaka med ved så la han ner mynten i sin penningspung och sniffade lite försiktigt på brödet. Verkade inte kunna urskilja att det var giftigt vilket fick honom att ta en tugga av det. Det var färskt och gott samt något han inte ätit sedan innan sin dvala vilket fick magen att kurra till aningen. Hade hon bakat brödet själv?

Han satt där osäker i allt som hände men kände hur spänningen i alla fall inte var lika ansträngd just nu, kanske var det för att kvinnan var iväg och fixade för elden men vem visste egentligen? Han hade ju ingen pålitlighet för människor så det var kanske inte så konstigt ändå att detta gjorde honom lätt obekväm. Människor hade utrotat nästan hela hans familj och det var inte många överhuvudtaget kvar av hans ras i detta laget. De hade dödat hans lilla brorson, hans brors fru, hans föräldrar, hans brors föräldrar och så gott som alla som stod honom nära så att tilliten var borta var inte konstigt.

När hon väl kom tillbaka med det hon funnit så vändes ögonen mot henne och synade vad hon höll på med, glad över att det fanns ite utrymme mellan elden och där han satt. Sedan började hon prata vilket fick honom att lätt vända blicken mot skyn för att betrakta de lysande stjärnorna ovan dem innan blicken föll tillbaka ner mot henne. Jo visst var stjärnor fina även om de doldes lätt från ljuset av elden där de befann sig så kunde han ändå urskilja dem, måste se helt magiskt ut inne i mörkret dock. Hon tog till orda igen och han fann sig förvånad att höra orden lämna henne då det kändes rätt befängt. Men för den delen så grillade han ju så gott som all sin mat men skulle han erkänna detta? Han öppnade munnen till tal och den ovana, hesa rösten började faktiskt prata aningen. “Jo det kan jag… men brukar bara grilla dem..” Kanske inte den längsta meningen man hade hört men med tanke på hans tystnad innan så var det ju ett framsteg i alla fall.

Han synade hur hon tog bort pälsen från hararna och det stod klart för honom att hon verkade veta hur man lagade mat, en kunskap som han inte direkt hade, ja, mer än grillande självfallet. Han åt grillat kött eller ibland råa grönsaker/frukter men det var väll det. Grillat eller rått. Han vart förvånad att höra sig själv tala igen. “..Pälsen kan man använde till en del med..”

Denna kvinna var udda i det att människor inte direkt var kända för att behandla honom väl men där satt hon och log medan hon tillagade hararna framför honom. Presenterade sig själv till och med som Jorun Ingridsson som om hennes namn var så lätt att nämna utan elaka följder men hon hade ju turen nog att vara född som människa också. Inga som skulle fra sina svärd för att döda någon av hennes ras eller hur? Sedan bör det ha tagit tillräckligt lång tid i hans sömn för att folk skulle ha glömt hans namn men kändes trots århundrandena ändå lite riskabelt att nämna.. Han svarade dock på hennes uttalande med att säga; “Du verkar gilla att laga mat Jorun.. Vad är det som är roligt med det?” Ja var som sagt bäst att gå varsamt fram då han inte hade någon aning om hur allt fungerade nu för tiden trots allt. Han fann sig till och med förvånad över hur ‘pratsam’ han var trots den otränade rösten och skeptisismen till människor.

Med tanke på hans nyligen, stulna kläder så skakade han därefter aningen på huvudet som svar på ifall han behövde pälsen till något då det kändes som att han klarade sig. Till sin förvåning så sa han sedan även lite hest; “Du kan behålla pälsen.” som om detta var givet. Han hade ju pengar och kläder så han behövde ju inte direkt pälsen.. Sedan så kände han att hon redan betalat tillräckligt som det var, speciellt med tanke på att även han fick äta av maten. Hon stod ju till och med även för kryddning och svamp.. eller hur? Han vände upp blicken mot den stjärnbeströdda skyn igen och kunde inte låta bli att undra vart hans bror nu befann sig och hur han mådde i nuläget..

Zogmanoth hummade lätt till efter hennes beskrivning av matlagningen på ett förstående sätt då han höll med om att mat kunde göra mycket. Visst var han inte direkt kreativ med mat själv då allt bara grillades; kött, grönsaker, skaldjur.. spelade ingen roll. Han visste hur man grillade men utöver det var han långt från en expert och maten kunde ibland bli lite tråkig om man inte uppskattade just grillat det vill säga. Vid nämnandet av tal så visste han inte helt om han kunde hålla med men förstod ändå vad hon menade. Bara för att han själv hade misstycke om de flesta så betydde det ju inte att alla var så hemska som han trodde men med tanke på vad hans sanna ras var så fanns det ju dock inte många som fanns på hans sida. Den ända han verkligen kunde lite på var sin familj.. som bestod av en person; hans bror.

Han visste inte vad eller om han ens ville prata, minsta lilla sak kunde avslöja honom trots allt och sedan skulle människor med högafflar jaga honom till döds. Ryktet spred sig ju snabbt bland människor och risken fanns att han snart inte skulle kunna gömma sig mer.. om han inte gick in i ännu en hundraårig vila det ville säga.. Men kanske kunde han prata och undvika rashintar totalt?

Oavsett så var det udda att stöta på en sådan hittills trevlig, mänsklig kvinna men för den delen visste hon inte vad han var heller. Var det säkert att erkänna att han inget visste om nutiden? Kanske inte vilket fick honom att hålla sig på matspåret och försöka vara tveksam trots sitt ogillande av människor. Han skulle ju trots allt leka människa från och med hans vaknande… på tal om det borde han vid första bästa tillfälle dra undan sina horn. Skulle kännas.. naket men behövligt. Just nu var det för sent dock. “Hur länge har du lagat mat och vad är din favoriträtt?” Undrade han sedan för att som sagt försöka vara trevlig trots sina dåliga interaktioner med andra.

Han lyssnade på den pratsamma kvinnans ord där hon berättade om sin familj och sin favoriträtt vilket fick honom att undra hur länge sedan det varit sedan hon hade haft sällskap. Kanske var det nyligen bara att hon var en sådan där pratsam typ? Han hade själv inte direkt varit pratsam på ett bra tag och han var osäker på exakt hur länge som det hade varit som han sovit vilket gjorde hela honom osäker. Han hade inte haft tid att undersöka något ännu och hade inte den blekaste aning om något just därför. Han hade inte direkt förväntat sig att stöta in i någon så här pass snabbt.. Hur mycket folk fanns det ens nu för tiden var ju frågan? Fanns det mycket folk överallt eller var det samma som förr bara det att han råkat stöta in i någon?

Zogmanoth hade aldrig heller ätit hennes favoritmåltid men han kom ihåg att hans bror under hans uppväxt tillagat en del olika ting till honom, men vad var egentligen hans favoriträtt? Han satt tyst en liten stund innan han började prata igen. “Jag vet inte riktigt vad jag föredrar att äta.. Jag äter mest grillat som sagt.. Men jag tycker om potatis, även om jag inte vet hur man tillagar den på det sättet jag gillar.” Jo han gillade kokt potatis men var som sagt inte bra på att laga mat.. om det inte var att grilla.

Doften av mat fick hugget i magen att förstärkas och om det smakade lika gott som det luktade så skulle det minsann vara en ordentlig och god måltid. Han hade svårt att stå ut med att inte äta men han var tvungen att tvinga sig själv, det skulle säkert vara godare i längden trots allt. Nu var det att se hur bra av en kock som hon faktiskt var, men det verkade helt klart lovande.

Han hade inte en aning om matlagning egentligen så vid hennes fråga så visste han inte ens hur han skulle förklara hur han gillade sina potatisar.. Hur han än skulle förklara så skulle det låta dumt så kanske skulle han bara strunta i att försöka? Men till sin egna förvåning så tog han ändå till orda med sin hesa men lite mer vana röst. “De mjuka som inte smakar eld.. de är bara.. mjuka.” Försökte han förklara men hörde själv hur dumt det borde låta.. mjuka potatisar. Men de var ju mjuka och smakade inte alls av eldens flammor trots allt så det stämde även om han inte var den bästa på att förklara det hela.

Sedan när hon hivade upp mat i hans skål och kom fram till honom med det så synade han henne hela vägen först lite skeptiskt, på sin vakt, innan hennes varma, genuina leende faktiskt fick honom att slappna av en aning. Han tog emot sin mat och sked, kände hur han blev om möjligt ännu hungrigare nu när han hade maten framför sig och vände därför ner blicken mot den rykande maten. Kastade en kort blick på henne där hon började äta innan han tog sin sked för att lassa in en skedfull mat i munnen. Det var helt annorlunda än det grillade kött som han brukade äta; trots allt så visste han bara hur man grillade och han visste som tidigare inte hur han skulle förklara smakerna i munnen. Något han visste dock var att det inte smakde äckligt alls. Efter den första prövoskeden så började han äta snabbare och mer hungrigt av grytan då det som sagt varit ett tag sedan han ätit sist. Inte riktigt vad han hade förväntat sig av sin första dag åter i livet trots allt.. Att en människa, fienden, kulle bjuda honom på god mat. Skulle han säga något?

“Det var inte det äckligaste jag ätit.” Erkände han med ett plötsligt litet leende som vittnade på att han tyckte det var utsökt. Både ett leende och ett halvskämt? Jösses!