- This topic has 22 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 6 månader sedan by
.
-
Hon hummande lätt. “mjuka och smakar inte eld” upprepade hon och verkade fundera. “det enda sättet jag kan tänka mig då är om man lägger potatisen i en gryta med vatten och sen kokar dem.” hon ryckte lite på axlarna. Det lät onekligen som kokt potatis men hon kunde ju inte veta säkert.
Hon åt i lugn och ro och studerade honom, han åt som om han inte ätit på år och dag, det kanske han inte hade hypotetiskt sett, hon log mot honom och blev varm inombords när han kastade i sig maten. Hennes mål med maten hade lyckats, båda kunde äta sig mätta och dessutom uppskattades maten. När hon såg honom le spred sig en rodnad över hennes kinder och hon tittade in i elden igen.
“Vad bra!” kvittrade hon mot elden. plötsligt en aning blyg. Hennes blick vändes mot honom igen “det finns mer om du vill ha” Hon log och tog ytterligare en sked och sneglade ner mot hennes halvfyllda skål, han behövde definitivt mer mat när han åt så snabbt.
-
Jo kokt potatis verkade logiskt, han hade bara inte kunna sätta namnet på det då han inte direkt var bra på matlagning och inte heller hade brytt sig om att fråga under uppväxten. Han hade varit ett aktivt barn och ätit det han fått tills dagen kom då han började grilla sin egna mat. Hur lång tid tog det ens att koka potatis? Hur länge tills den blev mjuk? Det visste han inte.. Han hummade till på ett sätt som sa att han var nöjd med sin mat och sitt svar där han slevade i sig sitt första, riktiga mål sedan han vaknat efter århundranden av sömn. Visst stoppades matförbränningen en hel del under dvala men det tog ju tillslut slut ändå vilket var då han hade vaknat igen. Så man kunde lätt säga att han inte ätit på livstider.
Han kikade upp på henne till och från och stannade med blicken på henne då hon verkade bli röd i ansiktet vilket han inte förstod varför helt.. Var det för att han gillade hennes mat? Jo det måste det ju vara eller hur? Varför annars skulle hon bli så här blyg helt plötsligt. Han höjde skålen till munnen och tömde det sista innehållet genom att snabbt klunka i sig det följt av att han höll fram skålen igen för påfyllnad. “Ja tack.” Sa han med den ovana rösten som långsamt började bli mer stabil med tanke på att den börjat anvndas igen men det skulle nog ta ett tag för den att återgå till det normala. Han hade ju varit tyst ett tag trots allt. Åtminstonde visste han lite hur man betedde sig eller hur? Han sa ju tack i alla fall.
Där han satt med skålen utsträckt i väntan på påfyllnad så valde han att faktiskt fråga henne något igen. “Vart är du på väg, vad är målet med hela resan?” Undrade han och fäste blicken på det röda ansiktet.
-
Hon ställde ner sin egna skål och log mot honom och tog emot hans och fyllde på det sista av grytan i hans skål. Det räckte till en stor portion till honom. “Här” hon log och räckte över maten skålen igen mot honom och log. Glad att han åt med god aptit.
“Jag är påväg dit benen bär mig” hon skrattade lite lätt “Nej men jag letar efter ett ställe att köpa, gärna nära en korsning på en väg eller längsmed en väg.” Hon verkar drömma sig bort när hon pratar och kikar in i elden. “Mitt dröm är att kunna öppna ett värdshus, att ge alla raser ett safeheaven att besöka längsmed vägen för att vila, sova, äta och umgås lite.” Hon log och rodnade igen “att kunna erbjuda trygghet och vila oavsett vem du är eller vart du kommer ifrån innan de ger sig av vidare på sin vandring.”
Hon tittade på honom “det kanske är löjligt men jag önskar att det skulle finnas ett ställe där alla är välkomna, även de som inte har något.” Ett blygt leende spred sig på hennes läppar.
“Har du något mål med vart du ska?” hon tittade på honom “givetvis behöver du inte känna dig tvingad att svara, jag respekterar om du inte vill berätta.”
You must be logged in to reply to this topic.