Kapitel 2: Ett Familjeförräderi

År 1414, Tredje Tidsåldern, Neurotar, Me’erisia

Längst ut vid västra kusten av Neurotar stod en borg ovanför land. Till skillnad från huvudstaden Antrophelia, och andra områden i Me’erisia där me’erfolket aldrig lämnade sina undervattensformer, hade me’erfolkets befolkning ett gott antal som bosatte sig på de tre öarna omkring ovanför vattenytan. Det var dock inte många av me’erfolkets större byggnader som reste sig på land, men detta slott var ett tydligt undantag till folkets allmänna normer. Slottet tillhörde adelsfamiljen Situros – en av Antrophel’iersläktena som sågs som svarta får bland adeln i Me’erisia, vars vapen var tydligt på långa flaggor som prydde yttre väggen av borgen och var synliga redan på långt avstånd. Detta inverkade dock inte på respekten som familjen njöt av bland folket. I ett rum som var välupplyst av det naturliga dagsljuset som sken in ur öppna fönstergluggar satt Deimos Situros vid ett bord som hade en stor karta av Talanrien.

Deimos Situros var en handelsman likt de flesta män i hans adliga släkt. Namnvärda handelsmän som Dardanos, hans farfars far, Cephalus, hans farfar, Evander, hans fader, och dennes bror Chronis hade alla haft goda rykten i Antrophelia som medlemmar av släkten. Namnet Situros var, för många av me’erfolket, synonymt med adliga handelsmän som anställde stora mängder me’erfolk i handel. Ett ovanligt drag för familjen var också att de själva ofta var väldigt involverade i själva verksamheten, då många adliga släkter ofta anställde andra för att arbeta för dem så att de själva inte behövde göra det. Men i familjen ansågs entreprenörskap, samvetsgrannhet och arbetsamhet vara viktiga egenskaper som uppmuntrades och bevarades med stolthet. Även då andra adelsmän såg familjen Situros som något egendomliga på denna punkt så respekterade de familjen mycket trots allt, så mycket som familjen åstadkommit historiskt. Det gick inte att säga om många andra adelsfamiljer, då flera av dem upprätthöll någon form av oengagerat ledarskap som gynnade på arbetarnas svett, medan de kunde leva någorlunda hedonistiskt själva.

Deimos var dock inte likt de andra av familjen. Han hade ovanliga ambitioner som sträckte sig utanför Me’erisia, och det fanns ett mörker till hans sinne som många upptäckte redan på ett första möte. Han är dominant i sociala omständigheter med sina starka åsikter och starka vilja. Han är också ofta vresig och oartig. Men svagheten i hans personlighet kom även från detta. Så självisk som han var och uppenbarade sig för andra gjorde att hans motiv var förutsägbara för någon som kunde vara tillräckligt länge i hans sällskap. Han skulle få lära sig att det största felet man kan göra då andra vet om ens ambitioner kan de se till att man inte får det vad man vill ha – eller utnyttja en genom att lova dem precis vad de vill ha.

”Naera? NAERA!”, ropade Deimos. Ropet besvarades av snabba steg som ledde en halvme’erisisk kvinnlig magiker in i rummet där han satt, och ett svar i lugn ton. ”Herr Situros?”

”Där är du, bra! Jag vill att vi vet precis när våra gäster anländer. Övervaka hamnen med dina förmågor, Aspector.”

Titeln var något som Naera var van vid även om hon inte längre hade rätt till den. Denna uppgift var en ren trivialitet för en magiker, då den inte krävde någon magisk talang överhuvudtaget. Vilken som helst magiker skulle vara rakt sagt förolämpade av att bli tillsagda att göra något så meningslöst som att spana efter skepp som anländer. Men före-detta aspectorn Naera var inte vilken som helst magiker.  ”Givetvis, herr Situros. Detta kommer att vara en dag att minnas.”, svarade hon.

Naera hade hamnat hos Deimos då hon blivit fast i Me’erisia medan hon flydde från Det Tredje Ögat, organisationen som hon arbetade för innan hon blev en efterlyst olaglig magiker. Deimos såg möjligheten i att ha en magiker som kunde betjäna honom, och han hade använt sitt inflytande för att befria henne, och hade lyckats hålla henne undangömd från organisationen så länge hon arbetat för honom. Sen dess har hon gjort vad han ville att hon skulle göra med sina magiska talanger. I verkligheten behövde hon sällan göra märkvärdiga saker för denne – Deimos var inte kreativ då det gällde att tänka på vad som kunde göras med magi, eller hur det kunde bäst användas till nytta.

Naera gick mot dörren, och Deimos uppmärksamhet gick till sin kusin som stod i närheten av dörren, även om han inte lyfte på sitt huvud, sin blick fokuserad på kartan som låg på bordet. ”Wreax, kom hit!” sade han med en lugnare men fortfarande bestämd ton. Naera tittade på Wreax med en blick och ett busigt leende medan hon gick ut ur rummet förbi honom. Wreax log med ena mungipan för att besvara Naeras leende, men gick fram till Deimos med en allvarlig min.

Sonen till hans faders bror och hans yngre kusin Wreax var bland de få som Deimos litade på. Wreax hade till hälften mörkeralviskt ursprung, och hade tvingats flytta med sin moder till Dar Zakhar år 1394 av tredje tidsåldern. Han hade dock flytt från mörkeralvernas rike, och nu hade Wreax bott de senaste fem åren med Deimos som hade hjälpt honom återbetala skulder som han haft till de som hjälpt honom fly. Under de senaste åren hade de blivit mycket nära. Det var möjligt att Deimos inte ansåg att Wreax var ett hot – så som denne uppenbarade sig till Deimos var han en halvblodig pojk som kunde läras att göra det han behövdes för, och var i en tacksamhetsskuld till honom. Åldersskillnaden var märkbar mellan kusinerna, såsom den hade varit mellan bröderna Evander och Chronis generationen före. För Wreax hade Deimos varit en vuxen manlig förebild då de var yngre.

”Du ska få se. Vi behöver inte ta över hela Talanrien till en början. Men dessa första kontakter vi skapar här är de viktigaste. Ju flera vi får desto lättare blir det för oss att övertyga andra. Inom kort kommer vi att ha ett imperium.”

Deimos hade stora planer. Han ville påbörja smuggling, häleri och olaglig handel på en större skala än vad någonsin skådats i Talanrien. Inte för att det inte skulle pågå i Talanrien så mycket, för att det gjorde det nog. Men det fanns ingen överhängande organisation, eller en tillräckligt inflytelserik spelare i marknaden som kunde koordinera svarta marknaden – ännu. Men detta ville Deimos åtgärda.

Wreax log till allt Deimos sade. ”Du har så rätt. Om vi får de första ombord har vi alla andra. Men vilken orsak har de att lyssna på oss till första början?”

Han fortsatte tala medan han ritade symboler och skrev olika namn på områden på Talanriens karta. ”Monopol.”, sade Deimos. ”Det är orsak nog för att vi ska kunna övertyga dem. Tack vare samarbete med oss kommer de att kunna tjäna mera pengar än någonsin förr då de inte längre konkurrerar med varandra i öppen marknad.”

”Men vilken auktoritet har vi att skapa monopol?” frågade Wreax fundersamt. Kusinen var inte enfaldig – han behövde mera övertygelse för att komma över sin skepticism.

Deimos reste sin blick. ”Varför ifrågasätter du mig, pojk?” sade han med avsmak i tonen. Wreax såg tillbaka med en självsäker och behärskad blick. ”Du behöver inte smickrare omkring dig. Vad du behöver är någon som kan hjälpa dig åstadkomma dina mål. Och jag tänker att vi behöver mera för att övertyga dem.”

Han gillade inte att bli ifrågasatt, och detta hade varit första gången som Wreax hade varit så direkt i sitt språk gentemot Deimos. Han var aningen misstänksam, men mera förvånad… Visserligen var han medveten om att Wreax hade bott hos mörkeralverna en god tid, och verkan av Dar Zakhar på den unga halvblodiga me’erisiern var tydlig. Wreax var till sitt sinne betydligt mera allvarlig än han var innan vistelsen bland mörkeralverna, och gav ifrån sig en slags kall känslolöshet som mörkeralver hade. Kanske Wreax också hade mognat mera under den tid de inte hade setts än han ville ge denne beröm för. En sak var han dock säker på – så mycket som han ogillade att denna sagt emot honom visste han att kusinpojken hade rätt.

”Och vad föreslår du?”, frågade han med en blick som sökte efter svar i Wreax ansikte. Wreax var tyst, då han märkte att han inte hade ett konkret svar att komma med. Men han bestämde att försöka besvara sin kusins fråga. ”Ja, vi måste ha något sätt att övertyga dem att de inte har ett val. Kanske vi kan använda deras konkurrenter emot dem?”

Deimos log. ”Du har börjat lära dig, Wreax. Bra! Men som tur har jag redan påbörjat det du nämnde. Vi kommer att bjuda dem en unik chans att möta sina konkurrenter här, direkt. Och de kommer att strida sinsemellan för att få arbeta med oss.”

Wreax log tillbaka, och han var nöjd med vad han hörde. ”Då ska vi ge dem dolkarna som de ska sticka i varandras ryggar. De har vi inte ont om.”

Deimos såg ner på kartan. Han var något häpen av hur lätt det var för Wreax att tala så grovt som han gjorde – främst för att han inte hört Wreax göra det mycket innan detta. Han visste inte vad han skulle tänka om sin kusin, men var nöjd att denna var med på planerna han hade. Kanske Wreax kunde vara nyttigare i längden än han hade väntat sig?

”Perfekt! De första gästerna vi får är från Celeras. Dessa kommer att vara överlägset de viktigaste kontakerna för oss att påbörja allt.” Deimos steg plötsligt upp. ”Men, vi har tid att skåla först!” Han tog en flaska av tjockt glas som innehöll starkt sprit och ett par glas som han hällde i, och gav andra glaset till Wreax medan han lyfte sitt glas i luften. ”Till… Kontaktnätverket!”

Wreax log lömskt och svarade lugnt. ”Till Kontaktnätverket.” Det tog dock inte länge efter att de druckit glasen tomma på en gång att Deimos schasade ut sin kusin. ”Men nu, Wreax, gå ut och gör oss redo att ta emot gästerna. Och ta flaskan med dig. Vi kan dricka tillsammans med våra framtida kontakter!” Wreax nickade lugnt. ”Jag ska göra det, käre kusin.”

Wreax gick med den tjocka flaskan och ställde den på ett bord som var ute i en skuggad del av innergården. Han slog med handflatan i bordet irriterat, och stod nu och lutade med händerna på bordet. De senaste åren hade inte varit lätta för Wreax i Deimos närvaro. Han hade inte haft mycket annat än en stor skuld med sig då han flydde Dar Zakhar, och Deimos använde detta till sin nytta – att ge honom allt han behövde och ville ha, t.ex. återbetalandet av denna skuld. Detta kom dock inte gratis för Wreax. Priset för detta var hans lojalitet, och att arbeta för Deimos som en slags springpojke, vilket han nu gjort under en god tid. Detta var något Deimos ofta gjorde för att få andra att arbeta för honom. Genom att vädja till att han var generös satte han andra i ett slags tacksamhetstvång, vilket både Wreax och Naera hade gentemot honom.

Deimos var dock något blind till ett antal saker som låg rakt framför honom. Han kände inte till vad allt Wreax hade varit med om före denne hade börjat arbeta med honom. Hans kusin hade, bland annat, låtit bli att berätta att han stridit sida vid sida med skuggdansare från Dar Zakhar, och att han ursprungligen lyckats arrangera möjligheten att ta sig undan det eviga mörkret var inte något man gjorde lätt. Så farlig som Wreax kunde vara insåg Deimos inte att denne alls kunde tänkas vända sig mot hans egen familj.

Naera som var i närheten kom till Wreax och rörde honom lugnande. Wreax såg mot Naeras hand, och vände sig mot henne. ”Wreax… Detta skall bli en dag som Deimos aldrig glömmer.” Hon log till honom som hon tidigare gjorde, och kysste honom. Deimos insåg inte heller att missnöjet som Wreax och Naera hade och förnedringen som de hade fått stå ut med under flera år hade orsakat att de hittat varandra. De var båda missnöjda med sina omständigheter, och hade båda insett varandras värde och talanger ju mer tid de spenderade tillsammans. Men de hade hållit relationen de bildade undangömd från Deimos.

”Äntligen ska det ske. Du och jag… vi ska aldrig längre behöva göra något han påtvingar oss. Vi blir fria.”

Efter en tid anlände ledare av kriminella grupper från Celeras till hamnen vid Neurotar vid olika tider, och tog sin väg till Hus Situros slott. Deimos och de andra mötte deras nya gäster på innergården, där de snabbt insåg vem de andra gästerna var.

”Deimos, vad är betydelsen med detta? Varför är dessa söndagsbanditer här?”, frågade ledaren till en av grupperna. Deimos informerade dem lugnt om omständigheterna, och att en duell mellan ledarna till dessa grupper skulle avgöra vem som fick äran att agera som kontakter lokalt i Celeras. Som de planerat tidigare kunde de kriminella inte låta bli chansen att bli av med sina rivaler på en gång. Efter en blodig duell där andra ledaren slutligen lyckades hugga sin kniv djupt i den andras bröstkorg gjordes avtal – en gemenskap bland brottslingarna i Celeras, som alla skulle arbeta som en del av det internationella kontaktnätverket för att förenkla smugglingssamarbete, och allmän prissättning på svarta marknaden under en kartell. En överenskommelse som inte skulle bara nyttja brottslingarna i Celeras och göra deras verksamhet mera säker och lönsam, men också nyttja kontaktnätverket. Främst då ledaren av kontaktnätverket.

Deimos talade i en triumferande ton efter att han hade skakat hand med brottslingen från Celeras. ”Idag börjar det! Ett nytt kapitel i världshistorien, med ett nytt maskerat ansikte för undervärlden! En ny okrönt härskare! Jag, Deimos Situros!”

Medan Deimos talade hade Wreax plockat upp en av dolkarna som tillhörde en av de döda ledarna som hade stupat. Hans grepp kring dolkens handtag var hårt, och han gick med lugna steg till sin kusin. Deimos vände sig mot Wreax för att omfamna honom, och då högg Wreax plötsligt dolken i Deimos vänstra arm och satt krokben för denna så att han föll till marken. Deimos röt av smärta medan Wreax höll Deimos mot marken medan Naera fäste ett litet prydligt ankare med en kedja som hon lindade kring hans arm. Naera utförde en förbannelse i blodmagi som tvingade kedjan att sitta fast med magi. Därefter släppte Wreax taget från sin kusin, och gick till bordet där han tidigare ställt flaskan med sprit. Han drack nu direkt ur flaskan och tog flaskan med sig då han gick närmare Deimos. Naera tog ett par steg ifrån Deimos då hennes magiska förbannelse var klar och ställde sig bakom Wreax.

Deimos steg långsamt upp, men upptäckte samtidigt att ankaret satt fast i honom. ”Vad är det här? Naera!…” Naera skrattade hånfullt till Deimos missöde. Han såg nu, för första gången sättet som hon såg på Wreax och insåg hur han kunde bli bedragen. ”Du… Du kommer att ångra det här. Jag ska se till att ni båda brinner i den säng ni ligger bredvid varandra i!”

Wreax gick fram och tog sin kusin i kragen och, med sin andra hand, slog denne med flaskan i ansiktet så att han föll bakåt och landade ograciöst på sin rygg. Blodet började rinna fram ur hans näsa och hans mungipor. Deimos lyfte långsamt sin övre kropp från marken medan han försökte få ur sig ord.

”Wreax… Vi hade ett avtal… Vi skulle bli rika tillsammans…”

”Ett avtal är bäst att brytas ifall det inte främjar ens intresse. Jag har varit generös nog till dig. Jag är inte längre någon du kan beordra att göra vad du vill att jag gör. Och om det är upp till mig gör du aldrig något mera under ditt miserabla liv. ”

Deimos försökte stiga upp, medan han spottade av blodet som hade börjat samlas i hans mun, med en blick av skräck mot sin unga halvblodiga kusin.

”Nej.. Wreax.. Gör inte det här…”

Wreax tittade på sin äldre kusin. Så patetisk, tänkte han för sig själv. Han såg på brottslingarna från Celeras, och tilltalade dem näst. ”Nu arbetar ni för mig, inte min kusin. Ni tilltalar mig enbart med kodnamnet Bläckspindel. Och det här avskummet tar ni med er på vägen hem. Kasta honom i havet vid Spillerhamn. Låt honom hitta lycka på andra sidan världen.” Han vände sig åter mot Deimos. ”Om jag någonsin upptäcker att du försöker sabotera mig kommer jag att hitta dig, och ta livet av dig. Förstår du?”

Deimos fick bara ett par ord ur sig. ”Bläckspindeln… Pfff…. Familjeförrädare… De brinner i djupaste helvetet…” Wreax slog honom igen, denna gång i sidan av huvudet så att denna tappade medvetandet. ”Lyft honom!  Och ni kan knyta honom i ett rep och dra honom under skeppet om ni så vill. Jag bryr mig inte.” En av de tre brottslingarna som lyfte Deimos från marken med ett stön protesterade lite.

”Men… vad om hans ankare tar i något på vägen? …” Wreax skakade enbart på huvudet, och viftade bort dem. ”Ni gör vad ni vill, som sagt. Så länge som han försvinner ur min syn.” . Brottslingarna var övertygade av den brutala behandlingen Deimos fått, och insåg att de inte hade ett val. De vände sig medan de bar Deimos iväg.

”Herr Bläckspindel.”, sade ledaren till brottslingarna från Celeras. ”Det skall bli en ära att arbeta med er.”, sade han, innan de skakade hand. Wreax sade dock ingenting i svar. Han var djupt i sina tankar, och funderade på nästa stegen han skulle ta. Brottslingarna bar Deimos ombord sitt skepp, och lämnade Neurotar.

Wreax Situros stod kvar, med Naera Rennyn vid sin sida. Sakta skulle de ta kontrollen över resten av Talanriens svarta marknader.

Kapitel 4: På spåret efter Fëani Sarrancenia

År 1422, Tredje Tidsåldern. Påbörjar i Antrophelia, Me’erisia och slutar i Frostheim, Kaldrland.

Dessa händelser sker efter tråden “Ett möte i hemlighet”, då Wreax tagit avsked från Handelsgillet Bläck efter att han hade utpressat sin tidigare chef Vésiva med att hålla hennes man Neyir som gisslan, och fick därmed reda på mycket information, både på basen av vad Vésiva berättat och vad han kunnat härleda. Han använde denna stund som han hade att samla sina tankar om allt som skett sen han återvänt.

I Antrophelias hamn stod Wreax vid skeppet som han anlänt med till staden en kort tid sedan. Han hade lämnat Antrophelia med skepp flera dussintal gånger, men denna avfärd skulle vara annorlunda. Trots allt var hans fader inte längre och sade farväl. Chronis Situros hälsotillstånd hade börjat ta sina nästa steg mot det sämre hållet, vilket hade förmodligen skett tack vare den depression som hade krypt upp på honom med tiden då längtan efter sin före-detta fru (och Wreax moder) Amatha Ezkar blivit svårare, och försvårats ytterligare ju mera han fått veta om att hans son inte skulle vara den man han hade hoppats på att han skulle bli.

Medan han utpressat Vésiva hade hon avslöjat mycket som han haft sina egna aningar om. Att få reda på Vésivas inblandning med Det Tionde Fingret hade också varit en överraskning, men det var en välkommen överraskning. Han visste var och när Vésiva skulle ha hennes möte med fingret, och det gav honom utmärkta möjligheter att blanda sig i, för att inte både kunna göra ett överraskningsanfall, eller att kunna samla all relevant information som han behövde veta ifall hans kontakt var på plats för att lyssna. Då det gällde Wreax intressen var det allra främsta hans eget, som var i linje med organisationen han skapat: Bläckspindelns Kontaktnätverk. Och att bli av med alla konkurrenter för sitt kartell, såsom Det Tionde Fingret, var bland hans främsta ambitioner.

Länge hade han varit likt den vanliga husflugan som suttit i taket medan andra talade. Han hade suttit i många av de rätta hörnen för att få reda på hemligheter som inte var avsedda för honom att veta. Han visste om att Vésiva hade varit involverad i hela situationen angående Ayperos närvaro i drottningens palats. Även om hon nekat det fanns det ingen annan förklaring som förnuftet skulle kunna övertygas om. Dessutom visste han en hel del av vad Ayperos och Isra hade diskuterat i sina mörka stunder tillsammans, och nivån av deras ambitiösa tänkande. Visserligen vore det inte en dålig idé att ställa sig på deras sida av det hela, men han hade gjort egna allianser som gjorde detta svårt. Det var ett dilemma – främja sina egna intressen genom att främja Isra Sarrancenias och Ayperos intressen, eller att göra det genom att ställa sig mot dem på sidan av Lloth, Dar Zakhar, Worggard… Och Fëani Sarrancenia.

Fëani Sarrancenia hade han också fått information om, då Vésiva gav honom koordinaterna där hon senast setts. Denna information hade lett honom till att veta att hon nu förmodligen var i Kaldrland, och att detta skulle vara nästa ställe som han åkte till. Det var skeppets nästa destination. Han hade inte dock väntat att ett brev skulle anlända till honom den morgonen:

Wreax

Du vet inte vem jag är och just nu spelar det ingen roll. Vi har träffats, du vet bara inte när och var. Jag finns inte i din närhet nu så du har inget att frukta från mig. Inte heller spelar det någon roll om du nämner det här brevet för någon om det är så att du inte vill eller kan ge mig det jag ber om. Ingen kommer ändå att veta vem jag är. När jag träffade dig senast, likt en skugga, var jag bara ett barn. Nu är jag vuxen men minnet av dig är en lojal skarpsynt man, någon pålitlig. Det är just en sådan man jag söker. Jag behöver information om vad som sker i Me´eresia. Om du inte kan ge mig den informationen så ber jag dig att betala Daermond för dem. Jag äger inget, ännu, men jag kan lova en gentjänst vad det än må vara fram tills det att jag har guld att röra mig med. Sänd bud med vändande fågel, den hittar mig.

X

Detta brev kunde inte ha varit från någon annan än Fëani. Det var mycket hon inte visste om Wreax minsann. Hennes bedömning av Wreax lät till stor del som en beskrivning av hans fader, vilket var förståeligt med tanke på hur länge det varit sen hon varit i Antrophelia. Hon visste inte heller att Wreax redan gjort sitt erbjudande till Daermond. Däremot var han mycket tvivelaktig över att han någonsin skulle få information från denne. Han kände dock att han skulle behöva besvara hennes brev.

X

Om det är information ni önskar har ni kontaktat rätt person. Även utan Daermonds hjälp, som jag redan anlitat för att få ytterligare information ifall jag kan, har jag redan mycket information ni kan vara intresserad i. Jag är säker att vi kan komma till en förståelse. Låt oss möta i Frostheim. Jag kommer att vänta på er i det värdshus som kostar mest att vistas i.

Wreax

Men vad betydde allt detta då det gällde Wreax ställning i Antrophelia och i Me’erisia? Efter att han gjort allt det han gjort, skulle Isra Sarrancenia ta Vésivas sida efter allt som skett? Kunde han ersätta Vésiva och återvända till Handelsgillet Bläck? Det verkade osannolikt. Hans tankar gick flera varv kring allt, och blev mer och mer övertygad att han måste någon gång i framtiden förbereda sig för att eventuellt lämna Me’erisia förevigt, ifall han ställde sig emot den nuvarande drottningen på samma sätt som han ställt sig emot sin före-detta chef. Däremot, om han skulle hjälpa Fëani Sarrancenia ta tronen, störta Isra, och avskeda Vésiva kunde han eventuellt stanna, och nå högre höjder än han tidigare haft i Me’erisia. Men ville han det? Trots allt höll Bläckspindelns Kontaknätverk honom mycket upptagen redan på så många andra håll i Talanrien.

Tanken om att lämna Me’erisia gjorde dock att han kände sig hemlös för första gången, även om han hade flera hem i flera delar av Talanrien. Antrophelia hade ändå varit det första hem han känt, även om det hade varit ett trasigt hem, och hans minne av sin barndom tog honom på en resa till det förflutna. Tider då hans föräldrar var tillsammans. De var så lyckliga tillsammans, tänkte han. Och med Aine Chaullac hade han fått känna en stund av denna lycka själv. Är denna lycka någonsin menad för mig?, frågade han sig själv dystert i sina tankar. Men han var säkert att han, en dag, skulle träffa Aine igen. Och förhoppningsvis skulle det vara längre än deras gemensamma tid hade varit. Frågan var bara när, och var, de skulle ses åter.

Om han skulle få vara lycklig, så hur länge skulle det vara? Det var den sista och svåraste fråga som han minst av allt kunde våga svara på. Den livsstil han valt var trots allt inte en väg som ofta ledde till att leva lycklig tills sina sista dagar. Livet i den kriminella undervärlden var farligt, man fick alltid vara beredd på att det fanns någon som hade tillräckligt med orsaker för att sticka en dolk i ens rygg. Och, då hans mörkeralviska arv inte tillät för honom att möta en dödssäng som människor ofta fann sig i ifall de fick leva sina dagar till slut, så var det garanterat att risken för att möta sitt slut på ett blodigt sätt ökade med varje år som gick.

Wreax tog sina första steg in på skeppet. Manskapet på skeppet var noggranna med att inte stiga i hans väg och ge honom rikligt med utrymme för att gå på skeppet i sin lugna och avsiktliga stil. Han gick direkt till kaptenen, som var en storväxt vätte med ett ärr som fick honom att se ut att ha ett konstant flin.

”Dags att vi åker iväg. Jag vill vara i Frostheim innan veckan är slut.”

”Ja, herr Bläckspindel”, svarade vätten.

Kapitel 6: Skuggor mellan lanternornas ljus

Tid och omständigheter hade konspirerat emot honom och lett till hans fall. Efter fängelse och lidande vid händerna av Tionde Fingret lyckades Wreax bryta sig fri med sina undersåtars hjälp. Nu, driven av en outsäglig törst efter hämnd efter att de tagit distans från Kontaktnätverket, var han snart ansikte mot ansikte med en av sina tidigare underordnade, Dunvedd Glev, som hade gripit tillfället att arbeta självständigt i hans frånvaro.

Den svagt belysta rummet var smyckat med påkostade möbler, en stark kontrast till skuggorna som dansade över ansiktet på mannen som satt i den höga fåtöljen. Denna man, känd som Dunvedd Glev, var en gång en ökänd ledare inom den internationella brottsorganisationen, som styrde en märkbar andel av hela Talanriens smuggling och olagliga tjänster, och Isérion hade varit hans fäste.

Luften vibrerade av spänning när Dunvedds blick fastnade på mörkret i hörnet av rummet, hans ögon avslöjade en djupt rotad ilska. Samtidigt försökte han bibehålla en fasad av självsäkerhet, men han lyckades inte övertyga sig själv om att han inte kände rädsla.

“Wreax, du borde ha förblivit nedgrävd”, spottade Dunvedd, hans röst skälvde något. “Jag har gjort stora saker under din frånvaro, och jag kommer inte låta dig förstöra det.”

Bläckspindelns röst, präglad av ett kyligt lugn, fyllde rummet. “Åh, Dunvedd, du misstar dig om mina avsikter. Jag siktar inte på att förstöra det du har byggt. Jag siktar på att återta det som var rättmätigt mitt.”

En fläkt av rädsla fladdrade förbi i Dunvedds ögon, men han dolde den med falsk tapperhet. “Du är förvirrad, Wreax. Du är inget annat än ett arv från det förflutna. Världen har gått vidare.”

Ett ondskefullt leende spred sig över Wreax ansikte och avslöjade en glimt av hot. “Det förflutna har en förmåga att komma ikapp, Dunvedd. Och när det gör det, för med sig en uppgörelse.”

När spänningen byggdes upp verkade rummet krympa, kvävande både männen i tyngden av deras konfrontation. Ekot av deras delade historia ekade i tystnaden och förutsade en kollision.

I en snabb rörelse flög den första dolken mot Bläckspindeln, som tidigare varit rotad i bordet framför Dunvedd. Dolken blev dock snabbt parrerad av Wreax, då han med hjälp av sin kedjelika piska slog dolken ur luften så att den studsade ett par gånger mot stengolvet. Efter en tyst stund returnerade Wreax en flygande dolk från sin andra hand, denna träffade Dunvedd i bröstkorgen, nedanför halsen. Samtidigt lindade sig kedjan kring mannens ben, och nu stod Wreax över Dunvedd.

Bläckspindelns genomträngande blick brände sig in i Dunvedds själ, njutande av den rädsla som flimrade över hans före detta underordnades ansikte. Rummet verkade bli kallare när Wreax form tornade ovanför mannen, hans röst en giftig viskning.

“Ser du, Dunvedd” inledde Bläckspindeln, hans ton mättad med både hot och tillfredsställelse, “du har en särskild plats bland mina före detta underordnade. Du var den förste som anklagade mig för svaghet när mitt imperium föll samman, och för det ska jag göra ett exempel av dig.” Wreax rörde omkring på dolken som var fäst i Dunvedds bröst, och mannen stönade av smärta medan hans  ögon vidgades.

Hans övermod rasade samman inför Wreax obevekliga beslutsamhet. “W-Wreax, jag… jag hade inget val. Jag var tvungen att beskydda Isérions intressen”, stammade han, rösten darrande.

Wreax ansikte förblev oberört, hans röst skar genom luften lika vass som dolken i mannens bröst. “Val får konsekvenser, Dunvedd. Du valde egenbevarelse framför lojalitet. Du svek inte bara mig, utan själva kärnan i vår kriminella broderskap.”

Ett grymt leende spelade över Bläckspindelns läppar när han fortsatte, njutande av stunden. “Du kommer att fungera som en påminnelse för andra, ett bevis på konsekvenserna av illojalitet.”

Dunvedds andetag blev ytliga när tyngden av hans ofrånkomliga undergång lade sig över honom. Han insåg att det inte fanns något undkommande, ingen respit från vreden hos mannen som han en gång hade kallat sin ledare.

“Wreax, snälla,” vädjade han, desperationen sipprade in i hans röst. “J-Jag kan fortfarande vara till nytta för dig. Låt mig bevisa min lojalitet. Skona mig.”

Wreax blick förblev obeveklig. “Det finns ingen återlösning för förrädare. Dina vädjanden faller på döva öron. Tsk… Inte så stark nu, eller hur Dunvedd?” 

Kapitel 8: Heder och integritet

Wreax anlände till Nirai, staden där livet flödade och luften var tung av förväntan. Hans ögon sökte efter det bekanta ansiktet av Hirose Harunobu, mannen som hade vågat ifrågasätta hans karaktär. Fast besluten och drivet av en växande vansinne spårade Bläckspindeln honom till en avskild plats där de kunde konfrontera varandra utan störningar.

Huset stod högt och stolt, dess trästruktur prydd med intrikata sniderier och eleganta böjda tak. De sluttande takfoten lade till en mild elegans till den övergripande designen, medan de utsmyckade detaljerna talade om ägarens rikedom och inflytande. Ingången till huset vakades av en massiv träport, dekorerad med symboliska motiv av drakar och en Fenix. Porten, väderbiten av tiden, avslöjade en antydan om de mysterier som låg bortom. Wreax närmade sig smygande, hans steg dämpade av den mjuka grusvägen som ledde till ingången.

Han vågade sig in efter sitt byte. Papperslyktor belyste rummet på ett mjukt sätt, och kastade en varm och förtrollande glöd. Skjutdörrar, prydda med delikata rispapperspaneler, separerade rummen och skapade en sömlös övergång mellan dem. Mattorna som klädde golvet dämpade hans redan fjäderlika steg, och en svag doft av rökelse fyllde luften.

I det dunkelt belysta rummet var spänningen påtaglig. Hirose lyfte på ögonbrynen när han igenkände figuren som nu stod framför honom, hans röst fylld av trots. “Wreax, vad för dig hit? Har du verkligen sjunkit så djupt?”

Wreaxs uttryck förhärdades, hans drag förvrängda av en blandning av ilska och besvikelse. “Sjunkit? Nej, Hirose, jag har stigit över begränsningarna av moral och ära. Nu är jag bortom räckhåll för sådana triviala begrepp.”

Hirose röst var mjuk, och mannen försökte vedja till Bläckspindeln. “Vi var en gång partners, Wreax.  Vi delade en gemensam vision, många långa år. Är detta verkligen den väg du vill gå? Kan vi inte hitta ett sätt att försonas?”

Ett hånfullt flin spelade på Wreaxs läppar. “Försoning? Det finns ingen plats för kompromiss i min värld. Du underskattar djupet av min beslutsamhet, Hirose.”

Med en plötslig våg av aggression kastade sig Wreax mot Hirose, och två dolkar sköt fram från hans ärmar till hans händer. Dolkarna nådde sitt mål med dödlig precision. Hirose vidgade ögonen av en blandning av chock och smärta när livet rann ur hans kropp, hans sista ord kvävda av blod som han från sin mun, dolkarna djupt i halsen.

När livskraften sakta rann ur Hiroses kropp verkade huset hålla sin andedräkt, som om det sörjde förlusten av sin herre. Rummet föll i tystnad medan Wreax stod över honom, en underlig blandning av tillfredsställelse och tomhet genomströmde honom. Det var ungefär de känslor han oftast kände efter sådana handlingar, och denna gång var det inte annorlunda heller, förutom att en spöklik röst viskade i hans sinne.

“Wreax, min utvalda”, viskade Lloths röst, vibrerande djupt inom honom. “Se vad du har blivit, den styrka och makt du besitter. Omfamna det fullt ut och låt mig leda dig till större höjder.”

Wreaxs ögon smalnade när han kämpade mot Lloths förföriska dragning. Minnen av tidigare plågor fylde hans sinne, offren han hade gjort för demonen, som ingenting gav tillbaka utom lidande och förräderi. Men samtidigt väckte Lloths lockande erbjudande en gnista av längtan inom honom.

“Nej”, viskade Wreax tillbaka, hans röst darrande av ilska och tvivel. “Jag kommer inte längre att vara din marionett. Jag ska bli fri, på mitt eget sätt.”

En våg av mörk energi omslöt Wreax när Lloths närvaro intensifierades. Han kände en osynlig kraft som stramade åt hans tankar, vred dem med ångest. Bilder av tidigare plåga och smärta översvämmade hans sinne, varje minne en vass kniv som borrade sig djupare in i hans medvetande. Wreax knöt nävarna, knogarna vitnande när han motstod anfallet.

Lloths skratt ekade i hans öron, kallt och obarmhärtigt. “Du kan inte fly mig, Wreax. Ju mer du motstår, desto mer kommer jag att skada dig. Varje steg bort från mig är ett steg närmare din egen förtvivlan.”

Wreax ryckte till, hans ansikte förvrängdes av smärta. Den mentala plågan som Lloth påtvingade honom var olidlig, men inom den smärtan tändes en gnista av trots. Han reste sig upp, beslutsamhet glimmande i hans ögon.

“Lloth,” sade han med en ansträngd röst, “du måste förstå att jag är mer användbar för dig levande än död. Om du tar mitt liv, förlorar du all kontroll över mig. Din makt över mig försvinner.”

Ett illvillig skratt följdes snart av Lloths andliga röst. “Du tror att du kan förhandla med mig? Att ditt liv är något som är av värde för mig? Du är förvisso modig, Wreax, men din arrogans kommer att bli ditt öde.”

Wreax kämpade för att behålla sitt lugn och hitta rätt ord för att övertyga Lloth om sin egen värdefullhet. “Jag är inte bara en bricka i ditt spel. Jag har egna mål och ambitioner. Men jag kan fortfarande vara till nytta för dig. Jag kan utföra uppgifter som ingen annan kan. Ge mig en chans att bevisa det för dig.”

Lloth tvekade en kort stund, och i den tystnaden fann Wreax en spricka i hennes vilja. “Du kanske har rätt,” svarade hon slutligen. “Du kan vara till nytta för mig på andra sätt. Men glöm aldrig att du tillhör mig. Din trohet och lydnad är fortfarande avgörande. Varje steg utanför gränserna kommer att ha konsekvenser.”

Wreax nickade, medveten om att han hade fått en skör överenskommelse. “Jag lovar att tjäna dig på mitt eget sätt,” sade han. “Men jag kommer aldrig att förlora mina egna mål ur sikte. Vår relation ska vara ömsesidigt fördelaktig, eller så finns det ingen anledning för mig att vara bunden till dig.”

Lloth log mörkt, och Wreax kunde känna hennes ondska sippra genom deras mentala koppling. “Vi ska se, Wreax. Vi ska se hur länge du kan hålla fast vid dina ideal och samtidigt vara bunden till mig. Ditt öde är förseglat, men du kan ha en viss nytta för mig än så länge.”

Han kände sig nu ensam för en stund i rummet där han fortfarande stod. Han samlade sina tankar, tänkandes på sitt nästa mål: Iselem. Med sina brännande sanddyner och den glödheta solen som står över dess horisont, denna nästa destination skulle utgöra en annorlunda, mer ogästvänlig miljö jämfört med det han är van vid. Värmen och torkan är skoningslösa, och som en till hälften av Me’erfolket skulle det vara som om naturen själv står emot hans närvaro.

Men Bläckspindeln var fortfarande beslutsam gentemot det han skulle göra. Och hans tankar snurrade kring tanken om att eventuellt nå Lloth själv, som ett av sina andra byten. “Om jag måste gå igenom eld och lågor för att bli fri, så ska jag göra det. Du kan inte hålla mig tillbaka för alltid.”