Elian följde efter Aeron, och hans steg ekade mjukt mot de regnvåta stenarna. Aerons viskning hade kittlat hans öra och det låg fortfarande kvar som ett eko. Som  om orden hängde kvar i luften runt honom. Det hade varit en enkel gest – Aeron hade lutat sig närmare, hans röst låg och nästan mjuk, men det hade lämnat en brännande känsla på huden. Elian kunde inte förklara det, men något med det hade fått honom att känna sig… Nå det var säkert sådant som vänner gjorde jämt.

Nervöst drog han handen genom sitt blöta hår, som om han kunde kamma bort de tankar som hade börjat gro där. Han kunde inte avgöra om det var Aerons självsäkerhet, sättet han alltid verkade ha kontroll, eller något annat som fick Elian att känna sig som om han balanserade på kanten av något okänt. Hans blick föll ner mot marken medan han gick, men tankarna var långt ifrån den regnvåta stenläggningen.

Han sneglade på Aeron bredvid sig, på hans självsäkra steg och det vaga leendet som fortfarande vilade på hans läppar. Aeron såg alltid så samlad ut, så säker på sin plats i världen. Elian kände sig som motsatsen – nervös, osäker, som en valp som försökte följa en varg. Men ändå kunde han inte låta bli att dras till honom, som om Aeron bar på något hemligt som Elian desperat ville se.

“Så… du vet var den är?” frågade han till slut, och hans röst var en blandning av tvekan och fascination. “Men… är det inte farligt? Jag menar, tänk om vi blir påkomna…” fortsatte Elian, som i en inandning som om orden var knappt över en viskning, som om själva byggnaden kunde höra honom.

Regnet föll mjukt runt dem, och Elian kände hur det kylde hans kinder, som fortfarande var heta. Han drog åt sig kappan lite tätare, men fukten hade redan tagit sig igenom. Vinden drog försiktigt i hans kläder, och han försökte fästa blicken på något annat – på byggnaderna omkring dem, på de små bäckarna av vatten som rann över marken. Men ändå kunde han inte riktigt släppa tankarna på Aerons ord.

Och viskningen.

Hur nära han hade varit.

Elian suckade ljudlöst för sig själv och försökte tvinga sig att tänka på vad Aeron faktiskt hade sagt, om kroppen och var den kunde finnas. Det borde vara det viktiga, det som fyllde hans huvud. Men istället upptäckte han att han återigen sneglade på Aeron, på sättet hans mörka hår föll över nacken, hur regndropparna vilade på tyget av hans kappa. Han slog bort tankarna så gott han kunde och rättade till sin egen väska på axeln.

“Vart… vart är den? Och hur! Hur kan du veta något sådant? Och det låter omöjligt…!” påpekade Elian till slut, eftersom han inte riktigt kunde låta sin nyfikenhet och farscination ta över.

Elian stod tyst och lät blicken svepa över korridoren försökte samla sina tankar. Han visste att han borde svara Aerons fråga, att det var vad som förväntades av honom, men tankarna snubblade över varandra. Ett tag stod han stum och stirrade på dörren som nu stod på glänt framför honom. Den kalla, fuktiga luften från korridoren kändes plötsligt tyngre, nästan laddad, som om den visste vad de var på väg att göra. Hans hand stramade om remmen till kappsäcken han bar, och han försökte fokusera på det hårda lädret under fingrarna för att lugna sina tankar.

“Är du… säker på att det här är en bra idé?” hörde han sig själv fråga, fast rösten var knappt mer än en viskning. Det var inte riktigt en fråga om att bli påkommen längre – det var något annat. Något med Aerons självsäkerhet och lättsamma sätt att dyrka upp dörren som gjorde att hela situationen kändes overklig. Nästan som en dröm. Eller en mardröm. Men Aerons leende, det där nästan omärkliga som alltid tycktes bära på en hemlighet, fick Elian att ta ett steg framåt.

Han klev in genom dörren, och rummet slog emot honom som en annan värld. Luften var kallare här, och en svag lukt av formalin och damm stack i näsan. I mitten av rummet stod en metallbår på hjul, och på den låg något täckt med en vit duk. Elians blick fastnade på båren, och han märkte inte att han fortfarande höll andan förrän han kände hur hans lungor brände och tvingade honom att dra in ett skakigt andetag.

“Jag antar att… jag litar på dig,” sa han till slut, rösten låg men stadig. Det var sant, även om han inte riktigt kunde förstå varför. Aeron hade något som gjorde det svårt att ifrågasätta honom – en säkerhet som drog till sig Elian som en mal till en låga. Försiktigt sneglade han upp på Aeron, och det där lilla, gåtfulla leendet fanns fortfarande där. Hans tankar gled tillbaka till frågan som Aeron hade ställt tidigare, om han skulle åka iväg under lovet. Det kändes som en knut i magen, något han inte ville tänka på men inte heller kunde ignorera.

“Jag sa till de andra att jag skulle resa hem… Eller ja, när de påpekade att jag skulle tillbaka till svinstian…” började han, nästan som om han ville få det överstökat innan han hann ångra sig. Orden nästan snubblade på varandra och han rörde försiktigt sin tunga över underläppen.

“Men jag har inget hem att åka till. Min far…” fortsatte Elian, lika snabbt men sedan tystnade han och drog efter andan. Kanske talade han för mycket igen? Han svalde hårt och försökte hålla rösten stadig.

“Han sa att jag inte skulle komma tillbaka förrän jag hade något att visa för det liv han betalade för” avslutade han nästan som sista meningen sades i en utandning. Han släppte ut ett skakigt skratt som inte nådde hans ögon.

“Så nej, jag har ingenstans att gå.”

Elian visste att han rodnade. Den brännande känslan på kinderna var något han var van med. Men ändå  kunde han inte hejda orden nu när de väl hade börjat komma. “Jag packade ändå” erkände han och såg ner på sin kappsäck som stod på golvet bredvid honom. “Jag tänkte att… om jag bar den skulle det se ut som om jag skulle någonstans. Som om jag hade ett mål.” Även om kappsäcken innehöll annat än kläder förstås. Han drog en skakig hand genom sitt blöta hår och försökte dölja hur mycket han skämdes.

“Det låter väl dumt, eller hur? Jag antar att du ska hem…?” frågade han, men innan Aeron hann svara skakade han på huvudet och försökte le, även om det blev vagt.

“Men det gör inget. Jag behöver ändå mer tid för… studierna.” Han försökte låta lättsam, men han kunde höra den tysta desperationen i sin egen röst. Att vara ensam nu när han var så van med Aerons närvaro och vänskap. För att fly undan den pinsamma tystnaden som han trodde skulle följa såg han tillbaka på kroppen framför sig och lade handen på duken igen. Det var lättare att fokusera på något annat, något konkret.

“Vad tror du… har hänt mannen? Tror du verkligen den är så bevarad som de säger?” sa han lågt, nästan till sig själv, lät fingrarna smeka kanten på den vita duken som täckte kroppen framför honom. Det kalla tyget kändes oväntat tungt mot hans fingertoppar, nästan som om det motstod hans beröring.

Elian stod kvar bredvid båren med orden Aeron hade sagt nyss “Jag ska ingenstans” ekade fortfarande i hans huvud. Det var en enkel mening, men den bar på en värme och ett löfte som kändes oväntat och nästan för mycket för honom att förstå. Aeron skulle stanna. Det betydde att han inte behövde spendera veckan ensam. Inte skulle tvingas konfrontera sin egen rotlöshet i en stad där han alltid känt sig som en främling. En våg av lättnad sköljde över honom, men samtidigt bar den med sig en gnagande skam över att han hade varit så ledsen och förtvivlad över tanken att inte få träffa Aeron dagligen som de hade gjort de senaste veckorna. Hur fånig  framstår han i Aerons ögon?

När Aeron lade handen på duken bredvid honom och deras händer kort snuddade vid varandra, kände Elian en varm stöt genom huden. Han tittade snabbt bort. Försökte fokusera på kroppen framför dem istället för den intensiva känsla av närhet som Aeron alltid tycktes framkalla.

Elian stirrade på kroppen som nu låg blottad framför honom. Hans ögon följde linjerna av de stygn som löpte över huden, grova och praktiska, som om de bara var till för att hålla samman något som redan borde ha gett upp. Luften i rummet kändes tjock, nästan kvävande, men han kunde inte förmå sig att slita blicken från vad han såg. Det var en underlig känsla – en blandning av avsmak och fascination som knöt sig i hans mage. Aeron hade frågat vad han trodde, och frågan hängde i luften som en skugga mellan dem. Elian ville svara, men hans tankar var en virvlande ström av osammanhängande idéer och känslor. Han lade märke till hur Aeron metodiskt kavlade upp sina skjortärmar. Symbolerna på hans hud tycktes glöda svagt i det bleka ljuset. För en kort stund undrade Elian vad de betydde, varför de verkade dra till sig hans blick som magiska mönster ristade i sten.

“Det… det är otroligt” mumlade han till slut, hans röst knappt högre än en viskning. Efter att själv tagit av sig sin kappa och prydligt lagt undan den, kavlat upp sina armar som avslöjat de många ärr, sträckte han sig försiktigt fram och lät fingrarna snudda vid kroppens underarm. Enbart för att känna den kyliga ytan under sina fingertoppar. Det var något med huden – fast men ändå för mjuk. Inte som en kropp borde kännas efter så lång tid.

Kroppen. De grova stygnen som professor Dannarn hade lämnat efter sig såg ut som en hånfull eftertanke – inget av den precision och omsorg som Elian själv alltid försökte tillämpa när han studerade sina små objekt eller sig själv. Huden kring såren hade börjat gulna, men resten av kroppen var märkligt intakt. Det var en skarp kontrast som fick det att vrida sig i magen på honom. Hans blick följde linjerna av stygnen, hur de skar igenom den annars så välbevarade huden, och han kände en blandning av avsmak och fascination.

“Hur kan någon lämna något så slarvigt arbete… så fult?” mumlade han, mer till sig själv än till Aeron, och lät fingrarna vila försiktigt mot kanten av båren. För att sedan se upp mot Aeron och bet sig lite i sina nariga läppar medan han funderade lätt.

“Det är nästan som om…” började Elian, men stannade upp, osäker på om han vågade säga det högt. Men orden lämnade honom ändå, lågmält och försiktigt. “Som om han fortfarande lever. Men på något annat sätt…”

Hans händer skakade lite när han böjde sig ner mot sin kappsäck. Det fanns något han ville visa, något som alltid hade hjälpt honom att förstå bättre. Han öppnade väskan långsamt, med en tvekan som nästan gjorde honom yr. Den lilla balsamerade fågeln låg prydligt insvept i tyg, och när han tog fram den kände han Aerons blick på sig. Det var en värme i den som inte kändes dömande, men Elian kunde ändå inte stoppa den rodnad som blossade upp på hans kinder.

“Det här är… Jag brukar bland annat använda den för att öva…” sa han tyst och lade försiktigt fågeln på en ledig yta bredvid kroppen. Det var en liten sak, knappt större än en sparv, men fjädrarna var fortfarande mjuka och glänsande av balsameringsvätskan.

“Jag vet att det låter konstigt… och det ser kanske…” fortsatte han lite trevande och stannade upp. Rösten bröts när hans osäkerhet tog över. “Det ser nog makabert ut. Men jag vill förstå. Jag ville se hur allt… hänger ihop.”

Han sneglade upp på Aeron, och hans blick var fylld av både blyghet och en förhoppning om att han inte skulle döma honom. “Jag trodde att om jag lärde mig tillräckligt mycket… då kanske jag skulle… passa in. Förstås inte på riktigt. Men ändå…” Orden lämnade honom i en hastig utandning, och han insåg hur patetiskt det måste låta. Han tittade ner på fågeln igen och lät fingrarna stryka längs dess rygg.

“Jag tänkte bara… kanske kan vi jämföra något. Se hur annorlunda det här är mot… det där.” Han nickade mot kroppen på båren, men hans röst skakade en aning. “Eller så är det bara dumt… Jag vet inte.”

Han ställde sig lite rakare, som för att försöka samla mod, men han kunde inte undvika att känna hur hans hjärta bultade hårt i bröstet. Det var inte bara nervositeten över vad Aeron skulle tänka – det var också den kalla verkligheten av vad de faktiskt stod inför. Kroppen på båren kändes som en port till något mörkt och okänt, och Elian undrade om han verkligen var redo att öppna den tillsammans med Aeron.

“Vad… vad tror du?”

Elian kände hur hans hjärta slog snabbare när Aeron hummade och nickade åt hans ord, som om det han sagt inte var helt befängt. Genialiskt hade han sagt.  Men det var inte bara Aerons reaktion som påverkade honom, utan även sättet hans bärnstensfärgade ögon tycktes glöda i det svaga ljuset, hur de kort men intensivt mötte hans egna innan de sänktes mot kroppen på båren. För ett ögonblick var det som om något osynligt passerade mellan dem – en laddning som Elian inte kunde sätta ord på, men som fick håren på hans armar att resa sig och ett svagt leende på läpparna.

När Aeron sedan drog tillbaka sin hand från kroppen, med en rörelse som kändes både kontrollerad och tveksam, blev Elian plötsligt medveten om sina egna fingrar som fortfarande vilade mot den kalla huden. En ilning gick genom honom, och han drog undan handen snabbt, nästan som om han blivit bränd. Hans blick flackade kort till Aeron igen och han såg hur hans väns knutna näve vilade hårt mot båren.

“Du… tror verkligen det?” frågade han försiktigt, hans röst låg och skälvande. Som om att han inte riktigt vågade tro på det själv

“Att jag är något på spåren, alltså?” fortsatte Elian. Det var en konstig känsla – att någon som Aeron kunde tro på honom, på hans teorier och det fyllde honom med en slags förvirrad stolthet. Samtidigt var det något i Aerons sätt som kändes… annorlunda. Som om han dolde något bakom sitt leende och sina vaga svar.

Elian försökte skaka av sig tankarna och riktade istället sin uppmärksamhet mot fågeln som låg mellan dem. Han sträckte sig efter den försiktigt, nästan vördnadsfullt, och lade den bredvid mannens hand på båren. Han kunde känna Aerons blick följa varje rörelse han gjorde, och det gjorde honom mer medveten om sina egna händer, hur de darrade svagt när han justerade fågelns position.

“Balsameringen…” började han, men stannade upp när han såg på fågeln och kroppen samtidigt. “Det påverkar vävnaden, men den här…” Han tvekade och pekade försiktigt mot mannens arm. “Den här verkar inte ens behöva det. Huden är fortfarande… nästan levande, trots att han…” Han svalde hårt och lät meningen dö ut, det kändes nästan onödigt med hans kommentarer. Försiktigt bet han i sin underläpp igen. Aeron hade frågat om vad som var likt och vad som var olikt, men Elian kände att han hade fler frågor än svar.

“Skillnaden är…” fortsatte han långsamt och rynkade pannan i koncentration. “Fågeln är… stel, som den borde vara. Men hans kropp känns… som om den fortfarande är en del av något. Som om det fortfarande finns… något kvar.” Orden lämnade honom innan han hunnit tänka efter, och han blev genast osäker. Han sneglade upp på Aeron, försökte läsa hans reaktion. Men hans väns uttryck var lika gåtfullt som alltid. Det fick Elian att känna sig både nervös, nyfiken och nästan… lite frustrerad?

Elian nickade långsamt när Aeron bad honom att kolla dörren. En enkel uppgift, men något i tonen fick honom att stanna till ett ögonblick. Varför bad han om det just nu? Men han slog bort tanken. Varför skulle det inte vara en god sak att dubbelkolla?  Det var väl bara klokt att säkerställa att de inte skulle bli störda. Han drog fram en näsduk ur sin ficka, nästan instinktivt. Hygien. Det var en tanke han alltid återvände till när han kände sig obekväm – som om det kunde ge honom någon form av kontroll. Nervöst tummade på näsduken som han dragit fram. Den kalla luften i rummet hade fått hans fingrar att kännas stela, som om de inte riktigt ville lyda.

Han kastade en blick över axeln på Aeron, som verkade helt försjunken i sina egna tankar. De där bärnstensfärgade ögonen hade något märkligt över sig. Något som gjorde att Elian fick en rysning längs ryggraden. Ändå fanns där ingen rädsla – bara en intensiv nyfikenhet, en känsla av att han var nära att förstå något han aldrig tidigare kunnat greppa. Samma känsla som alltid drog honom till Aeron.

“Aeron…” började Elian, tveksam men fast besluten att säga något. Handen fortfarande på dörren, som om det gav honom mod. Att hålla något hårt i sin hand. “Vad tror du egentligen om det här?” Frågan var direkt, men rösten mjuk, nästan undrande.

“Inte bara om kroppen, utan… om allt. Det känns som om du vet mer än du säger.” fortsatte Elian sedan, efter en lite längre tystnad. Han svalde och såg ner på handtaget och sina fötter. Lite som om han var skamsen att ens föreslå något sådant.

Förvirrat rynkade Elian på ögonbrynen, som om han inte riktigt förstod orden. Plötsligt skulle de lämna, precis när han hade sett till att allt var låst. Låst nog för dem båda att kunna gräva djupare i det mysterium som både fascinerade och skrämde honom. Fast… kanske det var något som Elian hade sagt? Något som upprörde Aeron?  Den tanken var nästan mer skrämmande och han darrade lätt på läppen och försökte hålla sin hand stilla, men det var inte svårt att se hur näsduken rörde sig lätt.

“Förlåt jag…” viskade Eitan och kände hur ögonen började tåras något, som om han inte ville förlora det han hade haft de senaste veckorna med Aeron. Och sedan sabbade han det, genom att ställa sådana dumma frågor. Som om Aeron ens hade något som han behövde göra för honom.

“Jag… menade inte att skrämma dig… eller säga något dumt…” fortsatte Elian och svalde lätt för att röra sig tillbaka mot båren, utan att möta de vackra bärnstensfärgade ögonen. Eller en blick mot mannen som låg där i båren. Ville inte visa sin svaghet, för sådant som tårar passade inte män. Det hade hans far sagt flera gånger. Hastigt, men varsamt, lade han ner fågeln precis som innan.

Tog sin kappa i ena handen, att den gjorde den vita skjortan blöt var inget han tänkte på, och kappsäcken i den andra. Att han glömt att stänga den var något han inte mindes och fågeln likt som andra djur, salver, nålar… föll ut på golvet och Elian frös till av skam.
“Förlåt… förlåt jag… du kan… lämna mig här, jag ska bara…”

Elian satt kvar på huk, och hans fingrar stannade i rörelsen att plocka upp en liten flaska balsameringsvätska som rullat iväg. Aerons lugna röst och den oväntade, nästan ömma, gesten när hans haka lyftes fick hans tankar att frysa för ett ögonblick. Det fanns inget dömande i Aerons blick, bara en mjukhet och en ärlighet som skar rakt igenom hans förvirring. Orden slog an något djupt inom honom, något han inte riktigt kunde förklara men som fyllde hans bröst med en märklig, värmande tyngd. Blicken mötte Aerons, och för några sekunder kunde han inte få fram ett ord. Det fanns en konstig trygghet i det sätt Aeron talade på, som om han verkligen menade det. Elian svalde och nickade lite försiktigt, som om han inte vågade göra något annat.

“Jag…” började han, men rösten brast nästan. Han samlade sig och försökte igen. “Tack. Jag trodde bara… att… att jag sagt eller gjort något dumt” viskade han och orden dog ut, och han såg ner igen, händerna nervöst fingrande vid flaskan han höll.

När Aeron nämnde att de kunde gå hem till honom, kände Elian hur hans hjärta slog ett litet extra slag. Tankarna snurrade. Vad det skulle det innebära? Det var något intimt över idén, och det gjorde honom både nervös och nyfiken. Försiktigt sneglade han upp på Aeron som nu hade rest sig, och blicken föll på hans utsträckta hand. Efter en kort tvekan tog Elian hans hand, och den var varm och stadig när han hjälpte honom upp. Han kände hur kinderna hettade, men han försökte dölja det genom att snabbt dra undan handen och borsta av sina byxor, även om det inte behövdes.

“Hem till dig…” upprepade han, nästan som om han försökte avgöra om det verkligen hade sagts. Hans röst var låg, och det fanns en tveksamhet i den som han inte kunde dölja. “”

Han började samla ihop sina saker igen, denna gång med mer kontroll. Den lilla fågeln fick tillbaka sin plats i väskan, liksom flaskorna och nålarna. Men tankarna var någon annanstans. Aerons erbjudande hade väckt en ny sorts nyfikenhet, en som gnagde på hans blyghet. Hem till honom. Att få se den plats där Aeron hörde hemma.

“Du… du har böcker som jag skulle tycka om?” frågade han, försökte låta lättsam men lyckades inte riktigt dölja sin nyfikenhet. Han såg upp på Aeron, hans gröna ögon fyllda av en blandning av försiktighet och hopp.

Händerna stannade i rörelsen att stänga väskan, och han sneglade mot Aeron igen. Det fanns en gnista i hans blick som han inte kunde ignorera. Aeron var en gåta han fortfarande inte kunde lösa, och tanken på att få veta mer – om honom, om det som fascinerade honom – fick Elian att känna sig modigare, om så bara för ett ögonblick.

“Jag skulle gärna följa med,” sa han till slut, och rösten var lite stadigare nu. Han slängde kappsäcken över axeln och rättade till sin blöta kappa, försökte se mindre nervös ut än han kände sig. “Om det inte är för mycket besvär, alltså…” lade han till snabbt, men hans ord avslöjade den nyfikenhet som hade börjat ta över hans rädsla. Samtidigt drog han handen över sitt ansikte och hår igen, utan att tänka på att han nyss hade rört vid liket.

Elian stod kvar i hallen en stund och lät blicken svepa över rummet som öppnade sig framför honom. Doften av böcker, jord och rökelse var överväldigande men på ett märkligt sätt välkomnande. Han drog in den djupa, mättade luften och släppte ut ett djupt andetag. Det var en helt annan värld än något han någonsin hade sett. En värld som bar spår av Aeron i varje vrå. En del av honom kände sig malplacerad, som om han steg rakt in i något heligt där han inte riktigt hörde hemma. Han slängde en snabb blick på sin kappsäck, den tunga, slitna saken och på något sätt kände sig Elian precis som den. Bland allt det, vackra och mystiska i hemmet han steg in i. Elian kände hur värmen steg i hans kinder igen. Hans egna tillhörigheter, det lilla skjul han kallade hem – de framstod som så simpla i jämförelse med det här. Allt han hade ägt hade antingen varit avsett för arbete eller en slumpmässig gåva från en kund som handlat kött i hans fars butik. Fattigt, enkelt, alltid praktiskt.

Men det här rummet… det var något annat. Han lät blicken vandra över bokhyllorna som sträckte sig mot taket, fyllda med böcker och artefakter som alla verkade bära på en historia. Kranierna och flaskorna fångade hans uppmärksamhet, deras innehåll och former lockade honom och kanske inte skrämde honom på samma sätt som det borde. Fast sedan var han ju van med skelett, blod och rester sen barnsbenen.

När Aeron ropade från det andra rummet och bad honom känna sig som hemma, ryckte Elian till och tvingade sig själv att röra sig. Han tog några trevande steg in i rummet, ställde försiktigt ner sin kappsäck vid dörren och drog av sig kappan. Han försökte borsta bort de värsta vattendropparna, men insåg snart att det var lönlöst. Den skulle behöva torka av sig själv. Sneglade på sofforna, men vågade inte sätta sig direkt. Smutsig som han var. Istället gick han långsamt mot en av hyllorna och lät fingertopparna snudda vid ryggarna på de slitna böckerna. Många av dem var skrivna på språk han inte ens kunde identifiera, och några av titlarna var handskrivna med darrig text. Han kände sig nästan som ett barn igen, när han första gången smugit sig in i bibiloteket för att få tag i något att läsa, något som inte handlade om styckning och kött.

En mjuk rörelse fångade hans öga, och han vände sig om i tid för att se den grå katten smyga runt hörnet in i rummet igen. Den stannade en bit bort och satte sig, betraktade honom med en nästan dömande blick. Elian kände sig som om han var på prov, och han log försiktigt mot djuret innan han vände sig tillbaka mot hyllan. Inte direkt van med deras närvaro men hade alltid funnit djur vackra, behagliga och något… spännande.  Hans tankar flöt tillbaka till Aeron. Hela situationen var surrealistisk. Här var han, i en värld som på något sätt kändes lika magisk som farlig, men med någon som inte bara verkade vilja ha honom där utan också välkomnade honom med en sorts värme som Elian inte var van vid. Han lät fingrarna vila på en av böckerna och kände hur en liten gnista av nyfikenhet blandades med en konstig trygghet.

När Aeron återvände med tekannan och två koppar, mötte Elian hans blick, trots att hans hjärta slog lite snabbare. Det var något med Aeron – sättet han rörde sig med en självklarhet, det där leendet som aldrig riktigt avslöjade vad han tänkte. Det kändes som om han alltid låg ett steg före, som om han visste något som ingen annan visste.

“Aeron,” sa Elian försiktigt, hans röst låg men tydlig nog att höras. Han tvekade, fingrarna strök över kanten på sin ärm, men han samlade mod och fortsatte efter en inandning med blicken kort ner mot sina fötter.

“Det är som om… som om du vet något jag inte gör. Något om allt det här.” fortsatte han och gestikulerade kort mot rummet omkring dem, de tunga böckerna, flaskorna och den brinnande eldstaden. Hans blick föll, men han lyfte den snabbt igen, lite stadigare nu.

“Det känns som om du förstår något som jag bara kan ana. Och jag… jag vill veta.” avslutade han och bet sig lätt i läppen.

Försiktigt satte sig Elian er i soffan, nästan som om han var rädd att tynga ner det vackra tyget med sin smutsiga närvaro. Han höll koppen med båda händerna och lät dess värme sprida sig genom fingrarna. Det kändes som om duggregnet utanför hade tagit sig i hans kropp och spridit en märklig kyla.  Aerons ord ekade i hans huvud, och även om han kände sig aningen lugnad av förklaringen, fanns det fortfarande något som gnagde. Något med sättet Aeron undvek hans blick under vissa delar av samtalet, hur hans svar kändes precisa men ändå märkligt vaga.

När katten hoppade upp och strök sig mot Aeron, kunde Elian inte låta bli att le svagt och lämna tankarna om misstanke en stund. Scenen var så lugn, så hemtrevlig, och det förstärkte bara den surrealistiska känslan av att vara här. Han sneglade på koppen i sina händer och blåste försiktigt på teet. För att ta en liten klunk av det värmande teet.

Blicken drogs till högen av jord på golvet. Han hade inte sett den förut, men det förvånade honom inte. Aerons hem kändes som en levande labyrint, där varje vrå och hörn bar på något nytt och oväntat. Dessutom bodde han själv på en plats där damm och smuts ständigt letade sig in genom golvspringor och fönsterkarmar – ett gammalt skjul på bottenvåningen i en trång gränd, där markfukt och vind var ständiga följeslagare. Han visste hur lätt sådant kunde förbises, speciellt om man var van vid det. Han satte koppen på bordet för att samla sina tankar, men hans nervösa rörelser fick den att välta. Teet rann över bordets kant och bildade en liten pöl på golvet.

“Åh nej, förlåt!” utbrast Elian och kastade sig efter en näsduk från sin ficka för att försöka torka upp det så att inget skulle förstöras där och han skakade febrilt på huvudet. Stressad över att förstört något ännu en gång. Som alltid.

När han hukade sig ned nära högen av jord slog lukten av den mot honom – jordig, men med en metallisk underton som inte kändes naturlig. Han stannade upp mitt i rörelsen och lät blicken svepa över den mörka högen. Det såg inte ut som vanlig jord. Det var något märkligt med den, något som fick hans hjärta att slå snabbare. Han såg upp på Aeron, men orden fastnade i halsen. Vad skulle han ens säga? Han ville inte verka misstänksam, men han kunde inte ignorera känslan av att det fanns mer här än vad som mötte ögat. “Är det…” Han tvekade och försökte låta lättsam, även om hans röst var ansträngd. “Jag såg inte det där när jag kom in. Är det något… experiment? Eller är någon av dina syskon praktiserande trädgårdsmästare?”

Han ångrade genast att han hade frågat, eller ens försökt skämta bort det, och började istället fokusera på att torka upp teet, som om han kunde sopa undan sina egna ord. Men tankarna snurrade fortfarande. Vad var det han inte förstod? Vad var det Aeron visste, som han inte gjorde? Och varför kände han att varje gång han kom nära svaret, gled det undan som sand mellan fingrarna?

“Jag förstår om det är privat… vi behöver inte tala alls om det” lade han snabbt till och reste sig upp, med den blöta näsduken i handen. Hans blick undvek Aerons och föll istället på katten som satt på soffans armstöd och betraktade honom med sina glittrande ögon.

“Och jag kan inte mer än dig…” fortsatte han sedan, lite rodnandes igen.

Elian satte sig till slut, koppen fortfarande i handen trots att hans fingrar kändes ovanligt tunga runt porslinet. Han sneglade på Aeron, vars blick aldrig riktigt lämnade honom. Aeron såg avslappnad ut, där han satt med katten i knät, och ändå fanns det något i hans ögon som fick Elian att känna sig som om han var under granskning.

“Nästan som gravjord, som man kunde tro att ni hade en hund begraven” mumlade Elian lågt, och roat nästan för sig själv. Han drog handen över pannan och försökte skaka av sig en märklig tyngd som hade börjat lägga sig över honom. Hans huvud kändes dimmigt, och tankarna kom långsammare, som om de vadade genom honung.

“Du… du har verkligen mycket här,” sa han till slut, med ett svagt leende och hans ögon gled över rummet en gång till. Han försökte se självsäker ut, försökte ignorera hur hans kropp kändes tyngre med varje andetag. Han log svagt, men det blev skevt, osäkert.

“Du har…” började han igen, men orden fastnade. Kände sig plötsligt oförmögen att fortsätta, som om varje muskel i hans kropp motarbetade honom. Hans händer slappnade om koppen och den gled nästan ur greppet innan han rättade till det med ett litet ryck.

Elian försökte fokusera, men hans blick gled hela tiden tillbaka till Aerons. De där bärnstensfärgade ögonen, så lugna, så intensiva. Hans läppar rörde sig som om han ville säga något mer, men ingen ljud kom ut.

“Märkligt… trött…” mumlade han till slut, hans blick flackande medan rummet långsamt började gunga. “Jag kanske bara… ska…” Hans röst dog ut, och han lutade sig bakåt i soffan, ögonen halvt slutna nu och bara några sekunder senare slocknade världen för honom i ett mörkt töcken.

Elian vaknade långsamt, som om han klättrade upp från ett djupt, svart hav. Kroppen tung, tankarna tröga, och världen omkring honom var fortfarande ett suddigt töcken. Ett flertals gånger blinkade han innan hans ögon långsamt fokuserade på det bleka skenet från ljusen och det glödande sista skenet från eldstaden. Värmen runt honom var både välkomnande och förvirrande. Han kunde känna tyngden av filtar som täckte honom och något mjukt och varmt som tryckte mot hans bröst. Blicken föll till slut på katten som hade lagt sig tillrätta på honom, dess mjuka spinnande ett konstigt lugn i den förvirring han kände. Det tog honom några ögonblick att förstå var han var. Minnesbilder började långsamt falla på plats. Aeron, rummet, teet… jord?

Han ville sätta sig upp, kände sig märkligt svag men han vågade inte riktigt röra sig med den spinnande varelsen på sin bröstkorg. Med en tyst suck sjönk hans huvud tillbaka ner i soffan och mötte Aerons blick som redan var fäst på honom. Den var lugn, men det fanns en orolig skugga i de bärnstensfärgade ögonen som fick Elian att känna sig ännu mer osäker.

“Vad…” började han, men hans röst var hes och knappt mer än en viskning. Han svalde hårt och försökte igen. “Vad hände?”

“Jag måste ha somnat… Jag…” Hans ord bröts när han plötsligt kände en liten våg av panik. “Jag gjorde inget fel, eller hur?” Orden skyndade sig ur honom innan han ens hunnit tänka klart. Han såg på Aeron med en blandning av förvirring och oro.

Katten reste sig upp och sträckte sig innan den hoppade ner från hans bröst och försvann ut ur huset. Utan den var Elian plötsligt medveten om hur utsatt han kände sig. Han drog filtarna lite tätare omkring sig, som om bara tanken på en sådan sak gav honom rysningar.

Hans gröna ögon sökte Aerons ansikte, försökte hitta svar, men hans röst blev mjukare nu, nästan som om han bad om ursäkt. “Jag… Jag känner mig bara konstig. Trött på ett sätt jag inte brukar… Är allt… okej? Jag borde ta mig hem… det ser mörkt ut… ute”