Elian stirrade på Aeron, eller snarare på handen som just lämnat hans egna kind, på det lindade bandaget som inte varit där tidigare.  Tankar var fortfarande tröga, som om han försökte se klart en dimmig morgon. Hade han verkligen svimmat? Det kändes fel. Han mindes att han varit trött, men inte så trött. Inte så att han bara skulle… försvinna.

Hans fingrar kramade filtkanten hårt, som om den var det enda som höll honom förankrad i verkligheten. Något gnagde i honom, en vag känsla av att han borde förstå mer än han gjorde. Men Aeron såg på honom med den där varma, stillsamma blicken, och det fick tvivlet att vilja slockna. Trots allt ville han inte att Aeron skulle se honom som besvärlig.

Lite disträ sneglade han mot fönstret, ut i mörkret. Han borde säga nej. Resa sig, gå, lämna huset och natten bakom sig. Men hans kropp kändes tung, hans huvud dunkade, och den svaga illamåendet som låg kvar i magen fick honom att tvivla på om han ens skulle klara att ta sig hem.

Dessutom… låg en ömhet i Aerons ord, en omtanke som Elian var dåligt rustad för att hantera. Det fick något i hans bröst att dra ihop sig, ett sting av både värme och något annat, något han inte vågade sätta ord på.

“…Okej” sa han till sist lågt, nästan motvilligt. “Men bara… bara för att jag inte vill gå ut i mörkret.” Han rörde sig långsamt, satte sig upp med ett dovt susande i huvudet. “Och jag… antar att lite mat inte vore så dumt. Men bara om du äter med mig.” sa Elian till slut, fortfarande lågt och rynkade på ögonen över bandaget.

Nästan ömt sträckte Elian sig mot handen och drog det närmare sitt ansikte. Ett kort ögonblick såg det nästan ut som han hade tänkt kyssa handen nätt.

“Aeron, vad har hänt?” frågade han, lite rädd att han skulle ha skadat honom.

Elian sneglade på Aerons bandagerade hand och kände en orimlig våg av skuld skölja över honom. Hade han orsakat det? När han svimmade, hade han då tappat koppen och sedan Aeron skadat sig på skärvorna? Hans tankar snubblade över varandra i ett försök att minnas, men det fanns bara ett töcken där hans minne borde ha varit.

Fingrarna slöt sig om filtkanten igen, knogarna vitnande av trycket. “Jag… jag visste inte att jag tappade den…” mumlade han lågt, blicken flackande mellan Aerons hand och det lugna, nästan roade uttrycket på hans ansikte. “Gjorde jag det? Förlåt… jag menade inte…”

Hans röst dog ut. Han hade ingen aning om varför han kände sig så skyldig, men tanken på att han varit så borta att han inte ens mindes att han kunnat skada någon gjorde honom illa till mods. När Aeron satte ner brickan framför honom försökte Elian samla sig. Han såg på den enkla måltiden, på brödet och osten, och något av hans oro ersattes av ett svagt leende.

“Det är bättre än vad jag brukar få ihop…” erkände han, och försökte låta lättsam trots känslan av tyngd i bröstet. Han tog ett av bröden och bröt den i mindre bitar innan han sneglade mot Aeron igen, fortfarande osäker.

“Är du säker på att det inte var mitt fel?” frågade han försiktigt, fortfarande med blicken fäst på bandaget. För att rodna över förslag – han sova med en annan? Som villigt erbjöd det?

“Ditt erbjudande är väldigt generöst Aeron, men tror du inte din syster skulle ta illa upp om jag… smutsade ner hennes säng?” frågade Elian, svalde de sista orden ‘med min närvaro. ‘

Elian stelnade till. Sova i hans säng? Orden ekade i huvudet som om Aeron just sagt något omöjligt. Han stirrade på Aeron, på det där lätta leendet, den avslappnade hållningen – som om det inte betydde något alls. Som om det var självklart. Men hur kunde det vara självklart?

Hans kinder började hetta. Hade han… hört fel? Nej, Aeron hade sagt det helt lugnt. Det är nog bäst om du sover i min säng. Elian svalde hårt. Tänk om det bara var ett skämt? Ett skämt som Elian nu missförstod totalt. Men vad om det inte var ett skämt? Vad betydde det då?

Borttappad i sin egna oro och tankar sneglade han bort mot fönstret. Mörkret utanför kändes nästan lockande. Att gå hem, även i natten, kanske skulle vara mindre pinsamt än att stanna. Men samtidigt… ville han inte gå. Värmen från eldstaden, Aerons närvaro, det var mer lockande än den fuktiga kylan i det lilla skjulet han kallade hem.

Han skakade på huvudet, försökte rensa tankarna. Han menar säkert inget med det. Det är bara Aeron. Han säger saker som om de inte betyder något. Elian svalde igen och drog filten tätare om sig. Hjärtat dunkade hårt i bröstet.

“Jag…” började han, rösten knappt mer än en viskning. Han tvingade sig att se upp på Aeron, försökte läsa något i hans ansikte. Men Aeron såg bara… som vanligt ut. Avslappnad, nästan uttråkad. Elian tvekade ett ögonblick till innan han fortsatte.

“…Okej. Om du är säker. Jag menar, om du verkligen tycker att det är bäst.” Hans ord snubblade över varandra. “Jag menar… det är ju praktiskt, antar jag. Bara… jag hoppas att jag inte är till besvär.”

Han reste sig långsamt, med händerna nervöst knäppta framför sig. Det är bara en säng. Han skojar säkert. Eller, nej, han är bara snäll. Aeron är alltid så… självklar. Men ändå… tanken på att dela utrymmet där Aeron brukade sova fick något att dra ihop sig i magen.

Elian sög in ett snabbt andetag när Aeron sa de där orden: “Du är aldrig till besvär, Elian. Kom ihåg det.” Orden var enkla, sagda med ett lugn som alltid omgav Aeron, men de träffade hårt. Aldrig till besvär. Det var en mening Elian aldrig riktigt trott att någon skulle säga till honom och mena det. Hans bröst snörptes åt, och en värme , osäker men ändå välkommen, spred sig genom kroppen precis som en rodnad på hans kinder.

Han svalde hårt, nickade hastigt utan att riktigt veta varför och följde efter Aeron uppför trappan. Varje steg kändes både tungt och svävande. Tankarna snurrade. Det är bara en säng. Inget konstigt. Bara en plats att sova på. Men hjärtat bultade högre för varje steg.När Aeron vände sig om och varnade honom för katten, log Elian svagt, nervöst.

“Jag… ska försöka att inte snubbla. Vore ju typiskt mig, att ramla och dö eller något” mumlade han och sneglade på Aerons rygg. Den avslappnade rörelsen i hans steg, hur självklar han var. Elian andades ut. Skärp dig, Elian. Det är bara en säng. 

När dörren till rummet öppnades och Elian såg de två sängarna stannade han till. Hans blick flackade mellan dem. Två sängar. Två. Så… hade han missförstått? Skulle de dela en säng ändå? Hans blick fastnade på Aeron igen, som med självklarhet drog av sig skjortan. Elian stelnade. Ögonen drogs till de svarta symbolerna som slingrade sig över huden, som en bok han inte vågade läsa. Vacker… len hud. Hjärtat slog i halsen. Ser han mig titta? Han tvingade sig att se bort.

“Du… menar att jag ska sova… där?” Rösten svek honom nästan, pekade tveksamt på Aerons säng. Med dig? Det var vad han ville fråga – men de orden kom inte ur hans läppar. Han skrattade nervöst, men det dog snabbt ut. Han kände sig dum.

Med fumliga rörelser började han dra av sig sin egen skjorta. Det här är normalt. Folk sover i kalsonger hela tiden. Inget konstigt med det. Han sneglade mot Aeron, som redan slagit sig ner på sängkanten. Men vad om han tycker att jag tar mig friheter? Tveksamt stannade han upp vid byxorna. Kalsongerna räcker, byxorna var trots allt smutsiga.

När han till slut stod där i sina bleka kalsonger och drog filten hårt om sig, ville han sjunka genom golvet. Varför kändes det så… förfärligt dumt? Aeron såg så avslappnad ut, redan tillrätta under täcket. Kanske är det bara jag själv som gör det konstigt…

Med ett bultande hjärta gick Elian fram till sängen. Han stannade en sekund, tvekandes, för att försiktigt lyfta på täcket och kröp ner bredvid Aeron. Så långt ut mot kanten som möjligt, som om han trodde att minsta rörelse från honom skulle avslöja hur nervös han var. Värmen från Aerons kropp bredvid honom var omöjlig att ignorera. Det är bara en säng. Bara en säng.

Efter vad som kändes som en evighet, men inte var mer än en sekund, vågade han viska med skälvande röst.

“Du är säker på att det här är okej, va? Jag… tar inte för mycket plats?”

Stel som en planka låg Elian, ett hårt grepp om filtkanten som knappt nådde över hans kropp. Men han vågade inte dra till mer av det. Tänk om Aeron skulle frysa? Han själv var trots allt van med kylan. Hjärtat dunkade så högt i bröstet att han var säker på att Aeron kunde höra det. Värmen från Aeron bredvid honom var omöjlig att ignorera. Det var nästan värre än kylan i skjulet där han vanligtvis sov. Nästan. Han kände doften av Aerons tvål – något kryddigt och jordnära – och det fick hans tankar att snurra ännu mer. När Aeron sträckte sig över honom för att släcka lampan och deras hud snuddade varandra, höll Elian andan. Den lilla rörelsen, så enkel och vardaglig, fick en rysning att krypa längs hans ryggrad. Han är så nära.

Mörkret sänkte sig över rummet. Endast ljudet av deras andetag fyllde tystnaden. Elian stirrade upp i mörkret, ögon vidöppna. Han vågade knappt röra sig. Varför ligger jag här? Tänk om han bara var snäll och nu tror att jag tar mig friheter? Men Aerons viskade ord drog honom tillbaka. Orden var så mjuka, nästan som en bekräftelse. Elian svalde hårt.

“God natt…” viskade han tillbaka, rösten knappt hörbar. Som om orden fastnade i hans strupe.

Det dröjde en lång stund, men till slut somnade Elian. Men sömnen var orolig. Mörkret under ögonlocken bröts av bilder. Bleka ansikten. Döda ögon. Vita, stirrande ögon som betraktade honom från en kall bår. Stygnen. Fula, slarviga stygn som skar genom blek hud. Och röster – låga, viskande ord som han inte förstod men som ändå fyllde honom med en gnagande skräck.

Han lever fortfarande… men på något annat sätt.

Orden ekade. Hans egna ord. Men i drömmen var rösten inte hans. Något annat viskade dem, närmare och närmare. De vita ögonen öppnades, och en hand, kall och stel, grep tag om hans handled. Greppet hårdnade. Fingrar som benknotor grävde sig in i hans hud. Han ville skrika, men inget ljud kom ut.

Elian vaknade med ett häftigt flämtande, hela kroppen spänd. Hjärtat bultade vilt mot bröstkorgen, och ett kallt svett hade brutit ut på ryggen. Han låg kvar ett ögonblick, förvirrad, innan han insåg var han var. Värmen från Aeron bredvid honom var fortfarande där, trygg men också påminnande om hur nära de faktiskt låg.

Han torkade snabbt över pannan med baksidan av handen. Det var bara en dröm… bara en dröm. Men bilden av de döda ögonen ville inte släppa taget. Försiktigt vände han på huvudet. Kunde Aeron ha hört honom? Hade han rört sig i sömnen? Eller ännu värre, talat i sömnen? Det var för mörkt för att se Aerons ansikte ordentligt. Elian kände hur halsen snörptes åt.

Kanske borde han säga något. Men vad? Att han just vaknat ur en mardröm? Det skulle bara låta fånigt. Istället försökte han intala sig själv att andas långsamt. In och ut. In och ut. Knappast kunde han väl hamna i samma mardröm igen? Det var bara en dröm. Men ändå kände han fortfarande en svag känsla av att någon, eller något, fortfarande betraktade honom.

“Det är som om de bleka ögonen betraktar mig…” viskade han, kanske precis när han börjat somna om igen.

Elian låg kvar, stel och med ögonen vidöppna i mörkret, vågade inte riktigt sluta dem. Aerons viskande röst drog honom tillbaka till verkligheten. Hade han…? Han rörde försiktigt på läpparna, kände efter om han verkligen hade sagt något. Eller om det bara var en del av drömmen som låg kvar nu när han var vaken.  När han kände den lätta beröringen av Aerons hand vid sin axel, var det som om något inuti honom brast. En trygghet han inte var van vid, en påminnelse om att han inte var ensam i rummet. Men det var också förlamande. Vad hade han sagt?

Hans hals kändes torr när han försökte svälja. Han borde säga något. Lugna ner situationen. Men vad? Skulle han låtsas som ingenting? Skulle han erkänna att han sett något i sin dröm som han inte riktigt vågade sätta ord på? Han skakade svagt på huvudet, mest för att känna att han fortfarande kunde röra sig, och drog täcket närmare.

“Bara en dröm…” mumlade han, knappt hörbart.

Men det var ingen vanlig dröm. Han kunde fortfarande se de bleka ögonen i sitt inre, hur de stirrade på honom som om de såg rakt igenom hans hud. En känsla av att vara… sedd. Av något som inte borde kunna se. Och visst hade de väl alltid varit slutna? Hans fingrar knöt sig lätt om filtkanten, som om han kunde hålla sig fast vid något verkligt. Han vågade inte möta Aerons blick i mörkret.

“Jag tror… jag tror bara att jag fortfarande ser honom,” fortsatte han tyst, rösten knappt mer än en viskning. “Mannen… på båren.” Det sista erkännandet kändes som en skam. Som om han avslöjade sig själv som svag. Som om han fortfarande inte kunde skaka av sig rädslan, fast han låg i den varmaste sängen han någonsin känt. Rädslan förbryllade honom mest. Saker som detta brukade fascinera honom. Så vad var det egentligen som skrämde honom?

“Det är inget. Jag bara…” han letade efter rätt ord, men de ville inte komma. Han ville säga att allt var bra, men det var en lögn. Istället slöt han ögonen hårt och viskade, knappt hörbart.

“Förlåt att jag väckte dig…”

Helt tyst låg Elian i mörkret, lyssnade till de lugna andetagen bredvid sig och lät sig omslutas av värmen från Aerons kropp. Det var en konstig känsla, som om han befann sig på gränsen mellan dröm och verklighet. Hans trötta tankar snurrade långsamt, och han visste inte längre vad som var riktigt. Hade Aeron verkligen lagt sin arm om honom? Eller var det något hans sömniga hjärna hade skapat, ett önsketänkande som kändes för bra för att vara sant?

Han ville inte röra sig. Ville inte riskera att förstöra ögonblicket om det faktiskt var verkligt. Hjärtat slog lite snabbare, var det så högt så Aeron kunde höra det?  Det var så tryggt här, så bekvämt – en trygghet han knappt mindes att han någonsin känt. Han drog in ett långsamt andetag, kände doften av Aeron, något jordigt, kryddigt och så bekant att det nästan fick det att pirra i magen.

Tankarna gled tillbaka till drömmen, de där bleka ögonen, känslan av att vara betraktad. Men nu, insvept i Aerons närhet, kändes de långt borta, som om han lämnat dem bakom sig när han vaknade. Eller… var han ens vaken? Det kändes fortfarande som en dröm. Han borde säga något, för att veta säkert. Elian svalde, vågade knappt röra på sig men lät orden lämna hans läppar i en låg, sömnig viskning:

“Aeron…?” började han med, men tvekade, kände hur hans röst lät mjukare än han tänkt sig. “Är du… är det här en dröm?”

Hans ansikte hettade när han insåg hur dumt det lät. Han förbannade sig själv och vände snabbt bort blicken, men det var lönlöst. Aeron låg precis där, hans närvaro var för påtaglig för att ignorera.

Och sedan, innan han kunde stoppa sig själv, mumlade han något ännu värre. Något som kom ur honom som ett tanklöst andetag, lika naturligt som att blinka.

“Jag känner mig trygg här… snälla, lämna mig inte”

Orden hängde i luften mellan dem, och Elian frös till. Hade han sagt det högt? Det hade han.

Han knep ihop ögonen och ville sjunka ner i madrassen och försvinna. Febrilt försökte han tänka ut något att säga, att ta tillbaka det, att förklara – men det fanns inget att säga. För det var sant. Han hade aldrig känt sig så här trygg förut. Och det skrämde honom nästan mer än drömmen.

Elian drog filten tätare omkring sig och stirrade ut genom fönstret, betraktade hur regndropparna rann längs glaset i slingrande spår. Det var sista dagen innan allt skulle återgå till det normala – eller åtminstone så normalt som saker kunde bli efter den senaste veckan. Imorgon skulle föreläsningarna börja igen, korridorerna på universitetet fyllas med elever och viskande röster som bar på nya rykten.

Och han visste redan vad som skulle vara på allas läppar.

Liket. Eller snarare, kropparna. För det var inte bara en längre. Under de senaste dagarna hade han hört lågmälda samtal i biblioteket och i korridorerna han passerat genom, ord som sipprade fram mellan förväntan och rädsla. Två nya kroppar. Samma symptom. Samma underliga, oförklarliga bevarande. Trots att han kände en rädsla efter mardrömmarna som fortfarande hemsökte honom… kunde han inte hindra sin nyfikenhet att sippra igenom. Rastlösheten gnagde i honom, kunde han inte få sig själv att röra sig. Inte riktigt än.

Han drog ett djupt andetag och sneglade bakåt, mot Aeron som fortfarande låg insvept i filtarna. Hans andning var lugn och jämn, och hans hår föll över kudden i rufsiga lockar. Det var underligt, hur någon som bar en aura av mystik och farlighet kunde se så fridfull ut i sömnen. Nästan sårbar.

Elian lät blicken vila där, lite för länge. Det hade blivit en vana de senaste nätterna – att vakna innan Aeron och bara… titta. Bevara ögonblicket. För snart skulle det vara borta, och han var rädd att han aldrig skulle få det tillbaka. Värmen från sängen kändes fortfarande som ett minne mot hans hud. Minnet av Aerons närhet, av hans arm som låg skyddande över honom. Orden han viskat, som Elian fortfarande inte visste om han hade drömt. Några underbara nätter, även om de inte riktigt hade diskuterat händelsen efteråt.

Elian svalde och tvingade sig att röra på sig. Han borde inte ha stannat så länge. Borde ha gått tillbaka till sitt skjul redan igår, kanske ännu tidigare. Det var en sak att vara en vän att sova över en natt, en annan att… ja, vad det nu var han höll på med här så länge.

Med en tung suck började han leta efter sina kläder. Skjortan låg prydligt vikt vid den andra sänge, hans byxor slängda över en stol. Han drog på sig skjortan, fingrarna långsamma, tankarna ännu långsammare. Vad hade de senaste dagarna egentligen varit? En flykt? En dröm? En längtan?  Blicken föll åter på Aeron, och något i honom skrek att han skulle lägga sig ner igen. Att han skulle vänta tills Aeron vaknade, kanske låtsas som om han aldrig ens funderat på att gå.

Men han kunde inte. Ett djupt andetag, rättade till skjortan och började snöra sina kängor. Trots allt hade han inget nytt att komma med, alla böcker hade de redan kommit igenom och det kliade i honom att få komma vidare.  Och kanske, bara kanske, få en anledning att återvända hit igen med någon nyhet? Bara tanken fick honom att skina upp och snart nog hade han rört sig ifrån Aerons hus till skolan.  En oförsiktig lärare hade lämnat öppen dörren till en och han hade smugit sig in. Däremot hade hans dåliga samvete kommit ikapp efter ett litet tag och han sökte sin väg till biblioteket. Kanske skulle han finna Aeron där?

Elian skakade regndropparna ur sitt hår och gled in i biblioteket, andfådd efter att ha rört sig snabbt genom de fuktiga gatorna. Lukten av dammiga böcker och det svaga knastrandet från stearinljusens lågor var en välkommen kontrast till den kalla, råa luften utanför. Han försökte samla sig, tryckte ner känslan av rastlöshet i magen och låtsades som om han var här av en slump. Bara för att leta efter information, inget annat. Det hade gått timmar sedan han lämnat huset, och trots att han försökt fokusera på liken, på mysteriet som lockade honom tillbaka till universitetet, hade tankarna hela tiden drivits åt ett annat håll. Till värmen i sängen, den mjuka känslan av en arm som höll honom kvar. Han sneglade längs bokhyllorna, lät blicken svepa över rummet tills den fastnade. Där. En välbekant siluett lutad över ett bord, huvudet vilande i ena näven, blicken fäst vid en bok men ändå… frånvarande.

Aeron.

Elian kände genast hur hans kropp reagerade, en ryckning i magen, en varm, nervös hetta i bröstet. Han tvekade ett ögonblick, osäker på om han skulle gå fram. Vad om Aeron ångrade det? Vad om de senaste nätterna bara hade varit ett infall, något han inte ville kännas vid i dagsljuset? Men så, när han såg närmare, märkte han något. Spänningen i hans kropp. Det var nästan omärkligt, men Elian såg det. Hur Aeron satt där, som om han väntade på något men inte ville erkänna det. Som om han inte ville vara den som rörde sig först. Elian tog ett steg närmare, svalde nervositeten, och lät en låg, lekfull viskning lämna honom precis vid Aerons öra.

“Kommer du hit ofta? ” 

Orden hade lämnat honom innan han ens hunnit stoppa sig själv. Han frös till, förbannade sin impulsivitet. Aeron såg inte upp direkt, men Elian kunde se hur hans käkar spändes, om än bara för ett ögonblick. Paniken kom krypande i bröstet. Hade han gjort något fel? Hade han stannat för länge? Var det det här han hade fruktat – att han tagit för mycket plats, trängt sig på? Kanske hade han varit en börda utan att förstå det. Han svalde hårt och skyndade sig att rätta sig själv. Fast nu när han var närmare kändes det som om det var något annat.

“Är allt okej? Jag menar… du ser bara… jag trodde att du kanske… men det är inget, det var dumt…” skyndade han sig att säga och skakade snabbt på huvudet, försökte le, men det kändes stelt. Hans händer kramade ihop bokens kanter.

Det var dumt. Så jävla dumt.

Han visste att han borde släppa det, men känslan gnagde i honom, den vaga oron som han inte kunde sätta ord på. Att det var något som tyngde Aeron. Att han kanske kunde göra något. Men istället för att fråga, istället för att våga röra vid sanningen, sjönk han bara djupare in i sin egen osäkerhet.

“Förlåt, jag… jag ska inte störa.” Han drog fingrarna över sidorna, oförmögen att släppa boken, som om den kunde skydda honom från den knut av känslor som dragits åt i magen.

Det var som om luften sögs ur lungorna på Elian. Det var inte ilskan i Aerons röst, för det fanns ingen, men den där tonen, låg och sammanbiten, som skar igenom hans bröst som en kniv av skuld. Orden satt fast i halsen. Så han hade märkt det. Tanken fick det att slå lite i bröstkorgen och han kände hur kinderna hettade till, och han stirrade ner på sina händer där de kramade boken.

“Jag… det var inte meningen att bara…” han tvekade mitt i meingen och blicken rörde sig mot Aeron men vände snabbt tillbaka ner i golvet. “Att gå.” Det kändes dumt att säga det högt, dumt att stå här som ett barn som blivit påkommen med något. Men vad hade han väntat sig? Han hade smugit iväg som en tjuv.

“Det är bara… jag tänkte att du sov,” fortsatte han tyst, rösten fortfarande matt och osäker. “Och jag ville inte…” Han svalde, försökte samla tankarna men de gled undan och det kändes nästan svårt att greppa tag i orden.

“Jag ville inte att det skulle kännas som att jag… stannade för länge. Eller förväntade mig något.” Orden brände nu, precis som hans kinder, och Elian önskade att han kunde sluta prata, men orden bara vällde ur honom.

“Jag trodde kanske att du… att det var bäst om jag gick innan det blev konstigt. Om det inte redan var det.” Han försökte le, men det fastnade halvvägs och dog ut. Ett ögonblick vågade Elian se upp – mötte de där bärnstensögonen. De såg inte arga ut. Bara… sårade. Eller trötta. Eller kanske något Elian bara inbillade sig. Och det var nästan ännu värre.

“Jag blev ivrig över att hitta något nytt att presentera för dig… Och jag ville inte förstöra det vi har…” började Elian, rösten låg, knappt mer än en viskning. Han var inte helt säker på vad det var de hade. Var det vänskap? Studievänner? Men delade vänner säng på det viset? Eller fick hjärtat att slå så hårt?

“…Förlåt,” viskade han till slut. “Om jag gjorde dig besviken.”