Aeron flyttade sig från sin plats på golvet och satte sig istället på soffan intill Elian där han låg insvept i filtar. Den oro som tidigare varit tydlig i hans ansikte rann långsamt av honom, ersatt av ett mjukt leende när han såg på sin vän.

“Det är ingen fara, Elian,” hyschade han lågt, hans röst varm och lugnande. Försiktigt lät han sin hand vila mot Elians kind, hans beröring mjuk och betryggande. “Du svimmade,” förklarade han, hans blick studerande varje liten förändring i Elians uttryck. Hans tumme strök sakta över huden, en omedveten rörelse av ömhet.

Med handen fortfarande vilande mot Elians kind vände Aeron tankfullt blicken mot fönstren. Mellan draperierna fanns bara en mörk natt och stadens tystnad. När han såg tillbaka på Elian, hade en bekymrad rynka formats mellan hans ögonbryn.

“Hem? Nu?” upprepade han lågt. “Det är mitt i natten, Elian.” Som om han kommit på sig själv drog han långsamt tillbaka handen och lät den vila i knät istället. “Du kan stanna här i natt om du vill,” fortsatte han, hans röst mjuk och eftertänksam. Ögonbrynen höjdes lätt i en fråga. “Och innan du säger något om det – det är helt okej. Faktum är att jag skulle må bättre om du stannade, snarare än att ge dig ut ensam så här dags.”

Det vaga leendet på hans läppar blev aningen bredare, men det låg något genuint i hans ord. Uppmuntran, men också en uppriktig omsorg. Eller kanske skuld. För en kort stund frestades han att åter låta fingrarna smeka över hans kind. Men han lät bli. Istället flätade han samman sina händer i knät, en omedveten gest av återhållsamhet.

Hans ena hand var nu lindad i ett bandage, något som inte varit där tidigare. Men det var inget han själv reflekterade över i stunden. Det han fokuserade på var Elian, hur blek han såg ut, hur hans andning fortfarande var tung efter sömnen.

“Vad säger du?” frågade han med ett mjukt leende på läpparna. “Men innan du bestämmer dig borde du få i dig något. Du ser blek ut.”

“Jag ordnar något åt dig.”

När Elian satte sig upp tycktes Aeron först vilja protestera, men han hejdade sig. Hans axlar sjönk och han slappnade av där han satt. På Elians begäran att han skulle äta med honom log han bara svagt och nickade kort, knappt märkbart. Han hade inte ätit under kvällen– något han ofta glömde– och nu gjorde sig hunger påmind.

Hans blick följde Elians ned till den bandagerade handen. Han skulle just till att förklara vad som hänt när Elian försiktigt förde handen mot sitt ansikte. Orden fastnade i halsen på honom av den ömma gesten och för ett ögonblick trodde han att Elian tänkte kyssa hans hand. För första gången på länge blev han fullständigt mållös. Hans blick var fäst vid Elians ansikte och han blev plötsligt medveten om hur nära de var nu när han satt sig upp.

Han återfick sansen och lät blicken sjunka till sin hand. Långsamt andades han ut och slöt fingrarna över bandaget.
“Jag skar mig,” sa han lågt, rösten hes. Han svalde mot torrheten i halsen och sänkte sedan handen till knät igen. Hans blick sökte sig till Elian genom de mörka lockarna som fallit ner över hans ansikte.

“En av kopparna föll i golvet. Men det är ingen fara,” förklarade han och det vaga leendet återvände till hans läppar. Hans blick dröjde kvar vid Elians ansikte ett ögonblick innan han reste sig.

“Sitt kvar du, jag hittar något att äta,” sa han med en sista, betryggande blick till Elian och lämnade rummet. När han kom tillbaka igen var det med två glas vatten, några skivor bröd, smör och ost. Han ställde ned brickan och skrattade plötsligt till.

“Det här är höjden av min kulinariska förmåga,” sa han med skrattet kvar i rösten. Han såg nästan ursäktande på Elian, blicken vandrade mellan den torftiga brickan och hans vän. Leendet dröjde sig kvar på hans läppar då han satte sig ned och tog för sig av maten.

“Du kan ta min systers säng sen,” sa han efter en stund. “Vi delar rum, men hon är bortrest. Och jag tror nog hennes säng är bekvämare än soffan.”