- This topic has 61 replies, 2 voices, and was last updated 6 månader, 3 veckor sedan by
.
-
Aeron kände hur rynkan mellan ögonbrynen djupnade för varje ord—varje ursäkt—som kom över Elians läppar. ‘Det var inte meningen’, ‘tänkte att du sov’, ‘förväntade mig något’, ‘bäst att gå innan det blev konstigt’, ‘förstöra det vi har’.
När Elian till sist viskade sitt förlåt kunde Aeron inte göra annat än att stirra på honom, ögonbrynen nu tätt samman. Han drog missbelåtet på munnen, som om han fått en dålig smak på tungan.
Ett ögonblick passerade i tystnad. Sedan höjde han på ögonbrynen och vände bort blicken. Långsamt återfick han sin svala, obrydda min. Men i bröstet slog hjärtat hårt och det vände sig i magen. ‘Gå innan det blev konstigt’, ‘inte förstöra det vi har’… Orden hade skurit som knivar inom honom.
Han vägrade att acceptera det. Ögonbrynen drogs åter samman och han reste sig upp. I en enda rörelse stod han alldeles framför Elian— så nära att han kunde känna värmen från hans kropp och höra hans andetag. Blicken borrade sig djupt in i Elians och hans röst sjönk till en låg viskning.
“Vad är det vi har, Elian?” Aeron flyttade sig ännu närmare, nästintill tvingade Elian att ta ett steg bakåt mot bordskanten. “Vad är det… du inte vill förstöra?”
-
Elian stirrade upp i Aerons ögon som om han plötsligt glömt hur man andades. Frågan kom så nära, så snabbt, att det kändes som att hela hans bröstkorg vek sig inåt. Han tvingades ta ett steg bakåt när bordskanten tog emot honom. Inget fanns att gömma sig bakom längre. Inte skämt, inte böcker. Inte ens tafatta ord. Elian stod helt stilla, som fastnaglad vid golvet. Aerons ord hängde mellan dem, “Vad är det vi har, Elian? Vad är det… du inte vill förstöra?.” Och Elian kunde inte tänka. Kunde inte ens blinka.
Hjärtat slog så hårt att han var säker på att det måste ha ekat i hela biblioteket. Hans rygg stötte lätt mot bordskanten, och det fick honom att inse hur nära Aeron faktiskt stod. Värmen från honom, doften, rösten. Han öppnade munnen, men det kom inget. Inte först. Sen, till sist, som en spricka i tystnaden:
“Jag vet inte,” viskade han, men det var inte sant. Inte riktigt. “Eller jo, jag vet. Men jag vet inte hur man säger det utan att förstöra det ändå…”
Hans röst bar knappt, men han fortsatte. “Det vi har… det är det finaste jag någonsin haft. Och jag är rädd för att kalla det något och att du ska säga att jag har fel.” Han sneglade upp, mötte Aerons blick bara ett ögonblick innan han vek undan den igen för att skratta tyst, nästan hånfullt mot sig själv.
“Så jag gick. Jag tänkte att om jag försvann först, så skulle det inte hinna gå sönder. Det var dumt. Jag vet det nu”
You must be logged in to reply to this topic.