- This topic has 1 reply, 2 voices, and was last updated 3 år, 2 månader sedan by
.
-
Mörkret hade börjat lägga sig över skogen som Leora befann sig i. Hon hade lämnat familjens hem för inte så länge sedan men hon hade aldrig riktigt tyckt om dem så att lämna dem hade inte varit speciellt svårt. Hon ville se världen, både det bra och dåliga, och nu var hon på ett mindre bra ställe, vad hon visste i alla fall. Kvinnan gick så tyst hon kan då hon inte ville dra till sig onödig uppmärksamhet från vättar eller orker eller vad som helst. Hon bar med sig en typ av väska där hon hade sina tillhörigheter som hängde över hennes ena axel och vilade mot hennes höft. Kanske var det dags att slå läger och göra upp en eld för att steka köttet från en kanin hon fångat tidigare under dagen? Dom vitgrå ögonen studerade omgivningen och hon stannade upp. Att göra upp en eld var inte heller det klokaste men magen knorrade upproriskt och hon suckade tungt. Det var lika bra att göra maten på en gång och sedan kunde hon släcka elden, förhoppningsvis blev det inte så kallt under natten. Hon hade ju sovit då det varit betydligt kallare, men hon var ganska varmblodig av sig.
Leora satte ner väskan på marken, började tyst samla ihop pinnar och liknande till en eld. Hon plockade även mossa från träden, det skulle komma väl till pass. Tiden gick och hon samlade ihop ganska mycket innan hon satte sig på knä på marken, byggde upp en stapel med ved innan hon plockade fram tändstålet hon stulit från familjen och efter bara några försök så kom en ordentlig gnista och elden tog sig fort. En annan pinne täljde hon snabbt medan elden blev större, fäste köttet på pinnen och grillade kaninen medan hon lyssnade på omgivningen och eldens sprakande. Hon kände sig dock iakttagen och såg sig diskret omkring i den numera mörka skogen.
“Jag vet att du är där, kom fram i eldskenet så jag kan se dig, ynkrygg.” sade han rakt ut i luften samtidigt som hon fortfarande såg sig omkring. Hon visste inte vem eller vad som befann sig i mörkret men hon skulle inte låta sig ätas upp eller mördas för ingenting. Hon greppade kniven hon täljt pinnen med, höll den stadigt i handen men så diskret som möjligt för att inte bli påkommen. Hon ångrade att hon inte stulit sin faders svärd också, just nu hade hon bara några knivar som vapen men hon var ganska bra på att använda dom. -
En mörk skepnad satt hukad över en djup grop någonstans långt inne i skogen, han stirrade ner i dess intensiva mörker och lade sakta huvudet på sned. De enorma hornen på varelsens huvud följde med i rörelsen och kastade spretiga kontraster. Nere i gropen låg en död människa, kroppen var avmagrad pågrund av långvarig svält och huden blek som krita. Livlösa ihopsjunkna ögon stirrade mot himlen och käkarna hade glidit isär så det såg ut som att liket konstant skrek efter hjälp i det tysta. Varelsen reste sig upp och ett lågmält läte lämnade strupen. Ännu en gång var han ensam, han behövde hitta en ersättare som kunde fylla platsen i gropen. Sakta vände han sig om men stannade upp igen, han kände doften av rök. Det var ingen skogsbrand, utan detta kom från något mindre, antagligen en brasa för värme eller tillagning utav mat. Kospow hummade nöjsamt och började röra sig i riktning mot doften av lägerelden. Han hade kanske redan hittat en ersättare? Snart hade han funnit den skyldiga, med en smidig rörelse tog han sig upp i ett träd för att enklare spana ner på varelsen. Det var en kvinna, och hon hade redan uppmärksammat hans närvaro. Detta var han inte van vid, hon var inte en simpel människa. Hon var nåt helt annat, nåt mycket mer enastående. Han studerade henne noggrant och hörde hur hon bad han att visa sig! Kospow log för sig själv bakom hjortskallen, detta var kanske vad han hela tiden sökt efter? Hon borde kunna hålla sig vid liv längre än någon av hans tidigare offer. Kospow slängde sig ut ur trädets täta grenverk, med blicken fastetsad på kvinnan.
You must be logged in to reply to this topic.