- This topic has 11 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 10 månader sedan by Savage.
-
Aine Chaullac
Hon stod på den svarta stranden och såg ut över ett mörkt, skummande hav. Det var stora skillnader på platsen hon var strandsatt på nu och där hon varit för bara några dagar sedan. Vattnet var förlamande kallt och rullade ilsket in mot hennes smalben. Sjömannen vägrade stranda båten och hon hade fått hoppa in och vada in till land. Alla sjöfarare var vidskepliga och hon betraktade hur han rodde hetsigt. Pressade den lilla roddbåten mot de oroliga vågorna. Det mörka skeppet låg på ankar längre ut och skulle vänta in roddbåten innan de skulle hissa segel och lämna platsen. Inga skepp låg här efter mörkret, ingen ville ens gå i land här. En trött suck lämnade hennes läppar, det hade gått väldigt fort efter att informationen om en att dobbelganger använt hennes utseende för att kidnappa Wreax, en högt uppsatt adelsman och handelsman i Me’erisia. Aine hade fått reda på det efter att värdshusvärden för Den Gyllene Sköldpaddan hade kastat ut henne och hotat med att tillkalla stadsvakten. Famulus hade avskrivit henne omedelbart från Me’erisia. “Du blev utnyttjad och du borde sett det.”
Så hennes straff (även om det inte var ett uttalat straff) blev den mest folktomma platsen i världen, Tharmad. Hon vred sig omkring och såg upp mot de svarta paviljongerna och bortom dem ruvade ett dimhöljt och dött land. Ilskan vred sig inom henne som en mask, att hon varit så förblindad av Wreax att hon missat vad som varit precis under hennes näsa! “Du är bättre än såhär!” Hon var arg för att hon inte fått säga hejdå eller förtroendet att fortsätta uppdraget. “Du satte hela uppdraget på spel för din personliga njutning.” Aine hade avrapporterat allt hon fått reda på och Tredje Ögat skulle sätta någon annan på att infiltrera hovet, för det var dit allt pekade mot. Magikern ryckte irriterat av sig halsbandet hon fått från Wreax och skulle precis kasta det till havet, hejdade sig en kort stund och betraktade smycket. Det var en värdefull talisman, men hon kunde inte bära något med sig från andra platser. “Ni går som nyfödda till platser, nakna med inget som kan koppla er till något annat liv ni levt.” Aine hade inte hunnit skicka tillbaka det och hon var övertygad om att det fanns någon annan som skulle komma in i hans liv, som skulle förtjäna talismanen bättre. Aine tog sats och slängde halsbandet tillbaka därifrån det kom. Till havet tillsammans med en önskan att det skulle få återvända till Wreax. Kanske skulle en havsål eller något annat havsväsen bära det tillbaka till honom?
Så hon vände ryggen till havet och vadade upp till stranden. Hon lät minnena från havsriket sjunka till den dyiga botten tillsammans med talismanen. Hon gick mot de svarta tälten och sneglade mot den gyllene solen som vippade på en ensam fana. En riddare mötte henne halvvägs. Han såg mer död ut än levande. Han var av medellängd och spensligt byggd, på gränsen till mager. Även ansiktet var smalt och vasst, solbränt och väderbitet, kinderna insjunkna, hakan och näsan markerad och han var hålögd som en dödskalle. Aine förundrades över att inte tyngden av plåtharnesket inte knäckt honom på mitten än. När han började gå mot henne slängde han manteln över axeln och under den syntes ett väl använt bröstharnesk, ärrat och buckligt efter hugg och slag. Under den syntes det att han bar även hosor i läder och högskaftade ridstövlar. Hela uppenbarelse var solkig och fläckad. Över axeln hängde ett bälte med ett svärd och bältet runt midjan bar upp både en lång dolk och en pikyxa.
Riddaren svor en lång harang över att det tagit för lång tid, att hon var kvinna, att man skickat en enda magiker, obeväpnad, oduglig, det här skulle inte sluta väl, magikerna visste inget om helvetet som väntade…!
– OCH SÅ KOMMER VI BARA FÅ BÖRJA OM MED DET HÄR FANSK-!
– ARNAUD! Riddarens långa ilska harang klipptes av. En stark röst kom från paviljongens insida, bröt luften som en pisksnärt.Aine höjde förvånat på ögonbrynen i förvåning och mannen stod framför henne flämtade ansträngt. Hans gråbleka ansikte hade fått färg. Vad hade de egentligen skickat henne till?! Riddaren slet tag i hennes arm och ledsagade henne in i paviljongen, där det fanns ett stort bord och på andra sidan av det satt en annan riddare i svart rustning. Den andra riddaren var äldre, en kvinna med gråa stänk i sitt svarta hår och kråkfötter vid sina stålfärgade ögon. Även hon var bygd åt det smalare hållet, men hon hade en vass glöd och skärpa i sin blick som inte fick Aine att undra om riddaren skulle brytas av vid höfterna om det blåste hårt. När kvinnan gjorde en gest mot den tomma stolen på andra sidan tältet tryckte den yngre riddaren ner Aine i stolen. Sedan stormade Arnaud ut från tältet. Tystnaden föll mellan dem och Aine han reflektera över att hennes arm ömmade något efter den omilda behandlingen.
– Den här är till er, sa den andra riddaren till slut och räckte henne ett ihoprullat pergament. Ett brev och av att döma på sigillet så var det från hennes överordnade. Hon tänkte precis öppna det när den äldre kvinnan började tala igen. Aine hejdade sig och la brevet i sitt knä.
– För några månader försvann ett litet sällskap, bestående av mina två yngsta och tre av era magiker. Som du säkert förstår är detta ett brådskande ärende. Du behöver finna dem och återföra dem hit, du har ett månvarv på dig. Återkommer du inte innan dess så räknar vi med att du är död…
-
Triskian
En ensam alv kom ridandes på en gråbrun häst med hög fart från sydväst. Riddaren vid namn Arnaud stormade ut ur tältet, och blev nästan under hästen. De stannade båda upp innan det skedde, och alven hoppade av hästen, ursäktade riddaren som fnyste till honom högljutt. Han sa ett par befallande ord, och hästen hittade åt sig lydigt en plats i närheten där den kunde vara.
Medan den äldre kvinnliga riddaren talade steg denna alv in i paviljongen. På basen av hans klädsel var han tydligt en magiker, med en funktionell men snygg blå klädsel i läder, långt rött hår, och ögon som var gröngula. Han avbröt riddaren något abrupt i sin mening.
-“Förlåt att jag avbryter. Men hon ska inte behöva söka ensam. Jag är hennes kollega – vi ska hitta era yngsta, och de andra magikerna.”
Hans sätt att tala var självsäkert, erfaret. Det var också tydligt att det inte var hans första uppdrag. Han talade fortfarande till riddaren “Ursäkta oss. Vi behöver tid att läsa brevet, och förbereda oss.” Han vände sig mot Aine och introducerade sig “Jag är Triskian, kom med mig så talar vi mera utanför.”
-
Aine Chaullac
Den äldre ridarinnan suckade åt alven som stormade in, men fortsatte att tala. Aine såg sig överraskat över ryggen, åtminstone lite hjälp, men hon funderade på hur många som henne och denne Triskian som försvunnit i sökandet redan.. Aine fingrade tankfullt på pergamentrullen. -Det finns en… kalla det by om ni vill, ungefär en timmes ritt härifrån. Där kan ni nog finna någon som hjälper er genom det här landskapet. Den äldre kvinnan lutade sig framåt och la sina ärrade händer på bordsskivan. -Främlingar, det här landet har som en egen vilja. Inga kartor har ritats över Tharmad och inga kommer kunna ritas upp. Pesten.. förbannelsen har gått ner i jorden och landskapet tycks ha en egen vilja nu mera. Det förblev osagt att landet inte hade något annat än en illvilja, det var redan uppenbart. Med det sagt, adelsdamen tog inte någon större hänsyn till om magikerna ville förbereda sig, de hade ett månvarv på sig… hur de ville spendera den tiden var upp till dem.
Aine ville protestera över att bli kallad för “främling”, men i den härdade kvinnans blick var hon och alven sådana. De hade inte levt i det här landet, inte såsom riddaren och hans äldre matron. -Arnaud har gjort i ordning en häst åt dig. Rid hårt, så kanske ni når byn innan det blivit mörkt… Aine nickade och stoppade på sig brevet, reste sig upp och gick ut. Mycket riktigt väntade den smale riddaren ute på en svarta stranden med en sadlad mörk häst. Han sa inte så mycket som ett ord, utan lämnade bara över tyglarna och stövlade sedan surt iväg mot paviljongen. Smidigt satt Aine upp och rättade till sina kläder och vände sig mot alven.
“Jag har förstått så mycket att man inte vill vara här efter mörkrets inbrott. Låt oss läsa brevet och förbereda oss i den där byn.”
-
Triskian
Han nickade till Aine. “Jag håller med. Jag kom ridande förbi Iserion. Jag fick undvika Kordoros och de levande döda på långt avstånd redan på vägen därifrån. Får jag be om brevet, fröken…?”
Han tog emot brevet medan hon introducerade sig och han tackade artigt, varpå han läste brevet högt så att hon också skulle höra innehållet.
“Bäste Aspectorer,
Flera av Det Tredje Ögat har vi skickat till nordöstra Tharmad för att leta reda på en artefakt som upptäckts ha strålat någon form av mörk magisk energi. Det har inte ännu bekräftats, men det är möjligt att den har anknytning till det som drabbar det forna riket. Tyvärr har alla vi hittills har skickat försvunnit på vägen, och nu bör ingen arbeta ensam på detta uppdrag. Oavsett uppdragets nivå av fara har vi tyvärr för tillfället inte möjlighet att skicka en inkvisitor med er. Leta reda på artefakten, och se till att dess magi upphör. Se också till att ta med den för vidare undersökning.
Gör också vad ni kan för att hitta era försvunna kollegor. Var försiktiga och alerta.”
Längst ner på brevet var famulus-symbolen som användes som en signatur på dessa slags brev som gav uppdrag. Triskian såg aningen bekymrat på brevet. “Det var inte mycket att gå på… Men jag har aldrig nekat ett uppdrag, och tänker inte göra det nu heller.” Han ropade namnet på sin häst, som kom springande och han hoppade på den intill hästen som Aine fått att rida på. “Vi fortsätter österut, vi borde hinna tala mera då vi är framme vid byn.”
-
Aine Chaullac
Hon introducerade sig snabbt vid sitt förnamn och lyssnade på vad han läste upp. När han var färdig med brevet skulle det falla sönder i hans fingrar, bli till stoft. Hon fnös till, sedan när började de spara på personal? Hon blickade upp mot de mörka klipporna. De slösade inte inkvisitorer för att de dömde ut det här uppdraget och hon fick en dålig magkänsla omedelbart. Det förvånade henne att Triskian såg uppdragen som frivilliga. Hon betraktar honom med en sammanbiten min, antingen var hans ego enormt eller så var han nyinvigd.
Aine samlade hästens tyglar och hälade till den. Den svarade, hon lät den bara skritta en liten bit innan hon manade upp hästen till galopp. En tunga vägen längs stranden varade en kort väg, innan de red upp på en mindre, men igenvuxen väg. Hästen var svettig och tuggade fradga när hon höll in den vid åsynen av ett par hus. Asfåglar flög i cirklar ovanför hustaken. Var det här en by? “Ser ut som nån slags krog..” Hon nickar mot ett hus där fasande blivit grå och solblekt, men röken låg tät runt huset och dörren stod på glänt mot vägen. Hästen frustade medan den med dansande steg närmade sig huset. “Hallå! Finns det någon som lever här?! Ni har gäster..!” ropade Aine, när ingen kom för att hjälpa dem med deras hästar. Hon fick inget svar, men skymtade en gestalt i dörröppningen snabbt. “Vad är det här för krog..!?” Muttrade hon surt för sig själv och hon klev smidigt ur sadeln. Skuggan ruvade djup i krogens fönstergluggar, men hon kunde känna fientliga blickar från dem.
Innan hon gick in i krogen, band hon hästen vid ett vattentråg och lossade på sadelgjorden så den kunde vila ganska bekvämt. Hon väntar in Triskian på krogens tröskel. Det dröjde en stund innan hennes ögon vande sig vid mörkret inomhus. “Var är deras ljus?” mumlade hon lågt, det enda som lyste upp skänksalen var de dödende flammorna i eldstaden och det sega dagsljus som kom in genom de öppna fönsterluckorna. Det satt faktiskt några få gäster där inne, en enögd tjuv med en tatuering över halva sitt ansikte visade dem sin dragna dolk under ett bord, medan de andra gästerna blängde fientligt. En blek och koppärrad piga med stripigt råttfärgat hår mötte dem och hennes blick skvallrade om att en objuden gäst får på käften direkt. Utanför började vinden att tjuta kallt.
“Vi skulle behöva rum för natten.” Pigan teg och granskade dem noga, torkade av sina händer på en solkig trasa. Innan hon svarade med ett elakt flin. “Fullbelagt.”
-
Triskian
Han var inte själv så illa till mods över att de inte hade någon ytterligare att skicka. Han hade trots allt arbetat som aspektor i över sjuttio år, och hoppades på en chans att bli inkvisitor själv. Om detta uppdrag skulle gå väl och bära resultat som de i Tredje Ögat hoppades på skulle han ha en möjlighet till detta byte av uppgift. Naturligtvis var hans talanger mer lämpade för att vara aspektor på flera sätt, vilket förmodligen var en stor orsak till att famulus hade varit motvilliga till hans förfrågan.
Han själv hade varit det senaste årtiondet på uppdrag i Celeras, och undersökt förekomsten av olagliga magiska produkter i marknaden. Så viktigt som det var för Tredje Ögat att hålla reda på dessa, för att försöka ana vad som gick åt på olika håll och var malefiker kunde vara, hade nu detta uppdrag som han också blivit skickad att utreda tagit prioritet över det normala som han sysslade med.
Han tänkte för sig själv medan de red österut. Detta land hade verkligen sett bättre tider, tänkte han, även om han inte ens själv varit i liv då det hade gjort det. Förbannelsen som hade förstört riket över tusen år sedan hade fläckat själva jorden. Den största mängden levande döda som han stött på tidigare på vägen, vilket inte var särskilt många då han hade undvikt dom så gott han kunde, hade alla verkat sakna intelligens – de hade bara instinkten att söka efter levande varelser att ta med sig till den döda sidan. Att det alls fanns sådana som verkade ha kognitiv funktion var förvånande till honom, såsom riddaren vid namn Arnaud.
Så hemsökt som landet kändes verkade det att det fanns små hus i mitten av ingenting, byggda av människor eller andra folk som vågat sig dit. Han undrade över hurdana människor som verkligen skulle göra något sådant – dessa måste verkligen inte ha andra val, eller ha haft någon drift till att göra det valet. Största delen av folket hade trots allt fly till Karm, med mer eller mindre lycka i sitt försök.
Han märkte på Aine att hon inte var speciellt nöjd över att vara där hon var. Han visste självklart inget om hennes tidigare omständigheter, eller hur hon hamnat på detta uppdrag, men bedömde att hennes allmänna inställning var något han fick hålla ögat på. Han kunde inte låta bli att känna att hon väckte någon slags sympati hos honom. Han bestämde att det dock var något som han inte skulle tala om för att bevara professionalismen, tills vidare, om det inte annars skulle bli på tal.
Då pigan konstaterade att de var fullbelagda såg han omkring, och tänkte att han inte skulle vara förvånad om det verkligen var så, men han var övertygad att detta var det ända stället de kunde hoppas på att hitta innan natten skulle göra det för farligt för dem att färdas. Det var omöjligt att säga vilka andra faror än levande döda som skulle röra sig omkring efter de sista timmarna av solsken. Därför hade Triskian väldigt lite tålamod för längre konversationer om hur situationen kunde lösas. “Vi är redo att betala väl för att få övernatta här utan problem.”
-
Aine Chaullac
Hon drog ett djupt andetag, samtidigt som Triskian nämnde pengar kunde hon känna av ett visst intresse från pigan. Aine kunde inte skapa nya känslor, men hon kunde reglera dem existerande. Så på ett hjärtslag hade hon öppnat pigans själ och vridit på de känslomässiga reglagen. Tona ner hatet, misstankarna och fientligheten, dragit upp intresset och girigheten. “Mja… jag ska se vad jag kan göra.” sa pigan och klickade med sin tunga mot gommen. Även om människorna här såg ut som spöken och gengångare, var de i allra högsta grad levande. Levande hade Arnaud också varit, men de som levde här förblev inte opåverkade av förbannelsen. Aine följde pigan med blicken när hon gick till skänken och rotade på hyllorna. Hennes blåa blick vandrade bort från pigans arbetande händer och vidare mot de svartnade ikonerna som var uppspikade på väggarna. Det fanns inga gudomligt här och kanske visste de på värdshuset det också? Annars kanske de hade bemödat sig att torka sotet från helgonbilderna.
Hennes blick vandrade vidare till de andra gästerna. En av dem log mot henne, med en helt tom tandrad. De övriga människornas ögon såg helt likgiltiga ut. Deras munnar kunde röra sig – och det var först när de hörde något som ‘Vi är redo att betala väl..’ någon tillstymmelse till liv verkade vakna hos åtmsintone den ena av dem – han med tatueringen. Kanske flickor skulle kallat honom stilig, medan hans kinder fortfarande hade livets färg och ögonen var klara; inte som nu, när huden tappat sin lyster och ögonen antingen hängde halvdöda eller stirrade vansinnigt. Aine såg tillbaka mot Triskian, förstod han att de skulle behöva sova med ett öga öppet? Att de skulle behöva byta klädsel? Annars skulle deras vistelse i Tharmad bli kortvarig… ibland var de levande så mycket mer skrämmande än de döda. Pigan kom tillbaka, den här gången med en nyckel i sin hand. “Vi hade visst ett rum ledigt… följ med mig.”
Pigan ledde dem till andra våningen och öppnade en dörr som låg i direkt anslutning till trappan, här gällde det inte att vara grumlig i tankarna – för då skulle man lätt kunna kliva fel och falla ner för trappan. Hon satte i nyckeln och vred om, visade in dem till ett trångt rum. Om Aine stod mitt i rummet kunde hon sträcka ut sina armar helt och nudda väggarna. Aine dolde sitt missnöje, det här var bättre än att sova med de döda. En smal våningssäng stod längst in och täckte det lilla fönstret. Det var ett ganska dragigt rum, den malätna gobelängen som var uppspikad på ena väggen gjorde inte mycket för att hindra de kalla vindarna att leta sin väg in mellan planken. Det fanns inte någon eldstad i rummet dessutom. “Det blir 20 koppar… och vi tar betalt i förskott.” förkunnade pigan och höll ut sin giriga, men magra hand. Det här rummet var inte värt några kopparmynt… Aine sneglar mot Triskian, innan hon fiskar fram en skinnbörs från ena hennes bältesväskor. Hon la den med en viss suck i pigans hand och det klirrade innehållet avslöjade vad som fanns i. Mynt.
“Tack. Det här blir bra. Vi är hungriga och törstiga. Våra hästar också, ta hand om dem först. Det finns mynt här som mer än väl täcker för allt vårt besvär.” Pigan verkade gå med på det, även om hon först sett väldigt irriterad ut när det blev på tal om att de ville ha mat och dessutom stalla upp två hästar. Men pigan muttrade något jakande till svar och lämnade över nyckeln till alven, innan hon klev ut ur rummet och försvann ner för trappan med tunga steg.
-
Triskian
Triskian betraktade medan pigan verkade bli på bättre humör, och att hon var mer samarbetsvillig. Han nämnde inte om det, men som erfaren magiker var han känslig till användning av magi, speciellt som aspektor som ofta också hade som uppdrag att spåra magisk aktivitet. Då pigan ledde dem till övre våningen lade han märke till den tatuerade tjuven – denne kunde bli ett problem, vilket han noterade att Aine också upptäckt.
Rummet var minsann inte värd det som pigan bad om, men då det fanns en brist på alternativ fick det duga. Han tog emot nyckeln med ett leende av pigan, som däremot verkade mindre än entusiastisk på att göra allt det Aine bett henne att göra. Han väntade tills hon gått förrän han öppnade sin mun. ”En empat? Hade inte väntat mig det. Men era förmågor var mycket användbara i situationen. Rummet ska ni inte behöva betala ensam.” Han tog fram en börs i läder och gav den till Aine.
Han gick mot väggarna och vidrörde dem en i taget, vilket fick dem att bli aningen genomskinliga. Det sista av solljuset som sken igenom den illa bevarade yttre väggen gav lite ljus in i rummet som saknade god belysning. Till sist rörde han också dörren – någon som skulle stå bakom den skulle inte veta att de var synlig. Sen såg han omkring i rummet, och kastade en blick på sängen, sen på Aine. ”Det oroar mig stort att våra kollegor har försvunnit här i trakterna.” sade han med med en bekymrad min. “Hm, du kan sova i natt. Jag kommer att vila i en trans, och känner efter magisk energi och rörelser i närheten. Bättre att någon av oss är i vakt.”
Triskian tog en stol som var lutad mot väggen, och lyfte den aningen närmare så att han kunde sätta sig. Det verkade som ett litet mirakel att den inte brakade under hans vikt, med tanke på hur gammal den var. ”Men innan det, från kollega till kollega… Hur mår ni? Är det något som besvärar er? Om det finns något som ni vill tala om gör jag det gärna. Jag förstår om det inte är något ni vill tala om, då kan jag också ge er egen ro för en stund, om ni önskar. Jag vill att vi kan ge allt till uppdraget.”
-
Aine Chaullac
Emptens krafter var användbara, men att använda dem var som att balansera på en knivsegg. För starka manipulationer av känslor kunde slå fel, för mycket eller för lite skulle leda till att personen uppfattade att något var fel, att någon levde rövare i dennes egna huvud. Sådant som gick emot en annans natur kostade mer än vad det smakade. “Synd att odöda är tomma hål…” konstaterade hon torrt. Hål var tomma och försökte man fylla dem med något skulle det rinna ut. Nej, det kändes inte alls bra att vara här, speciellt utan en inkvisitor. De kanske skulle hyra några svärd? När han gav henne en börs med pengar tog hon emot den. Det var inte hon som betalade, de tillgångar hon hade var från Tredje Ögat och de tillgångar hon fick gav hon till Tredje Ögat. Men ville han ge henne pengar, skulle hon ta emot dem. Börsen försvann ner i en bältesväska. “Jag hoppas du har något ombyte med dig..” I andra länder där dyra kläder och skrytsamma plagg kunde imponera på de flesta, skulle de bara locka problem till sig här. Hon krängde av sig sin väska, som hängt på en läderrem över hennes ena axel och började rota i den, drog fram plagg betydligt mer blygsamma och intetsägande än de hon hade på sig nu. Det han sa om deras försvunna kollegor får henne att nicka. “Hur många tror du försökt hitta dem innan oss tror du?” Med tanke på att de skickade ut två aspectorer…
Hon höjde lite på ögonbrynet när han frågade hur hon mådde, en tung suck och en axelryckning fick bli svaret på hans fråga. “Hur kan du inte vara besvärad över att de skickar dig mot en säker död?” muttrade hon trött och satte sig på sängkanten. Betraktade alven en stund. Vad hade han gjort för att förtjänat uppdraget att vara här? Hon höll upp den gråa ylletunikan framför sig, men sänkte den något när han pratade om att ge uppdraget sitt allt. “Säger du att jag är ofokuserad? Nej, om du undrar har jag inget i mina tankar som kommer distrahera mig från uppdraget. Men med det sagt, bara för det betyder det inte att jag vill vara här och det vore mot min mänskliga natur att vilja gå genom De Dödas Dalar.” De Dödas Dalar var ett vackert smeknamn som Tharmad fått en gång i tiden. Men irritationen läckte ut i hennes röst, hon ville inte vara här – men hon lät bli att delge tankarna om att det här var en bestraffning för vad som hänt i Me’erisia. Men inget tyngde hennes tankar utöver att de var i ett döende land, med döda och delvis levande invånare. Det fanns ett krypande obehag som hängde i luften. Känslan av att hon vandrade mot sin egna undergång var något ovanligt för en magiker, som annars kände sig som en gud.
Aine suckar irriterat och drog av sig sina kragstövlar och ställde dem åt sidan. De behövde torka, de var fortfarande blöta efter landstigningen. Hon vred lite på sina fötter för att mjuka upp lederna, sedan började hon snöra upp sin påkostade klädnad. Vackert siden skulle bytas ut mot det mer matta och sträva yllet. Aine harklar sig och gjorde en gest åt honom att vända sig om. “Så, vad har du gjort för att str-skickas till Tharmad?” Hon fick lov bita sig i tungan för att inte säga att det var ett straff att hamna här.
-
Triskian
Han nickade till henne då hon frågade om ombyte. “Jag tänkte utnyttja illusion för det.”, sade han, och tog i sin ärm som nu blev en klädnad som liknade det munkar brukade klä sig i, som täckte både armar, överkropp och ben, och en huva som låg på axlarna. Klädnaden var trasig, och till sin färg något mellan mörk grön, brun och grå, vilket verkade lämpa sig väl till den dystra och utslitna omgivningen omkring dem. Hans hår förändrade sig också med illusionen till en mörkgrå nyans, vilket fick honom att se mycket äldre ut än han egentligen var.
“Svårt att säga”, sade han då hon fråga om vad han trodde. “Min instinkt säger att de inte skickat fler än de vi letar efter. Om uppdraget vi har misslyckas däremot tror jag att de inte har något annat val än att skicka en eller flera inkvisitorer.” Han lutade framåt på stolen så att han stödde sin överkropp med sina armar mot hans knän. Han såg på människan och insåg att han eventuellt varit okänslig i sitt sätt att uttrycka sig. “Ursäkta mig, jag menade inte alls att antyda att ni är ofokuserad.”, sade han med något av en lugnande ton. Då hon harklade sig vände han på stolen ifrån henne och satte sig med blicken mot golvet åt det andra hållet.
“Jag förstår fullkomligt. Detta uppdrag tog högre prioritet än min vardag i Celeras. Och jag förstår att våra kollegors liv är viktigare än att övervaka handeln av olagliga magiska varor.” Han suckade lite innan han fortsatte tala. “I sanning hade jag undvikit Tharmad ifall jag hade ett val. Allt jag någonsin hört om detta ställe besvärar mig stort. Men jag behövdes här, och jag vill se till att ingen annan från Det Tredje Ögat ska behöva skickas hit… Om det är något jag kan inverka på. Det skulle vara en tröst för mig.”
Han vände sitt huvud en aning även om hans blick hölls mot det andra hållet från Aine som höll på att byta om. “Och det ska inte bli en säker död för någondera av oss. Jag må fortfarande vara aspector i rang, men jag har gjort allt jag kan för att förbereda mig i strid ifall vi möter faror.” Han tittade mot den genomskinliga väggen, och igenom väggen såg han att den tatuerade tjuven som varit i nedre våningen gick upp för trappan så långsamt och tyst som möjligt för att inte orsaka de gamla trappstegen att knarra.
“På tal om det, så kan det vara att vi snart har besök…”
-
Aine Chaullac
Hon sa inget om hans plan om illusionerna, det lät som om det skulle bli energidränerande. Men hon tog för givet att han tänkt på saken och hade en plan för det. Aine klädde sig i mörkgröna kläder, i samma snitt som de kläder som bars av lokalbefolkningen. Undersärk av lin skyddade hennes hud från ylle, hon drog ihop de formlösa kläderna med ett läderbälte runt midjan och drog sist på sig struthättan. Under tiden som hon föste ut det kastanjebruna håret från hättans krage, fixerade hon blicken på dörren. Den var förvisso genomskinlig nu. “Det är inget sånt..” Mannens aura var lika ärligt öppen som alla andras, det var helt enkelt få som lärde sig att dölja sina intentioner. Mannen med tatueringar fiskade upp ett ihopvikt brev när han kom fram till deras dörr, snabbt skickade han in det i deras rum genom springan mellan dörren och golvet. “Han ville inte bli sedd… av de andra.” Hennes blick for neråt trappan så långt den kunde. Innan hon reste sig upp och gick för att hämta brevet.
“Hennes nåd berättade om att de hade en kontakt i den här byn, en spejare. Det där måste vara han.” Aine förmodade att Triskan inte brytt sig om att lyssna på vad riddarna på stranden sagt, eftersom han stormat in och tagit ton direkt. Hon öppnade brevet och där stod endast en plats, en tid och orden “möt mig.” Hon humm:ade lite och gav brevet till sin kollega. “Vi behöver höra vad han har att säga oss.” En kort stund senare knackade det på dörren, denna gången var det pigan som kom med deras mat på en bricka. Aine öppnade och den koppärrade pigan steg in och lämnade matbrickan på det enda bordet i rummet. Aine lyfte en av skålarna från bordet och noterade att det var väldigt vingligt. Pigan lämnade, men inte utan att redogöra att hästarna stod uppstallade och hade blivit både ryktade, vattnade och utfodrade. Aine som lagt sin penningpung åt sidan gav Triskan en blick som sa “ge pigan dricks”. Innan pigan ens hunnit lämna rummet, sjönk Aine ner på sängkanten och började äta. Maten hade en lätt eftersmak av … möggel. “Synd att du inte var en skickligare besvärjare, så hade vi kunnat ordna fram en bättre kock.” hon flinar lite, men åt resten av maten under tystnad.
-
Triskian
Han lyssnade på det Aine sade om mannen, och han var nu lugnare och nickade som ett svar. Det var sant, han hade anlänt mycket fort och missat de första delarna av konversationen som hon och den äldre riddaren hade haft. Triskian följde den enögda tjuven med ögonen då denne gick ner tillbaka längs med trapporna.
Triskian noterade knappt då pigan kom med maten, eller dennes ord. Han stod och såg fundersam ut, som om han var i sina egna tankar, innan han upptäckte att Aine uppmanade honom till att ge dricks, vilket han gjorde. Lite avsmak kände han då han studerade maten, vars bästa tider för konsumtion hade uppenbart redan gått en god tid innan.
“Ja… Det är inte en form av magi jag skulle ha betraktat som nödvändig… Innan detta ögonblick, kanske.” Hans min var besvärad då han tittade på sin måltid, och hans ögon mötte Aines, vilket fick honom att skratta lite. “Nåväl! Ta seden dit man kommer!”, han åt av maten, och minen på hans ansikte gav ifrån att han inte gillade upplevelsen.
“Låt oss äta i lugn och ro innan vi går. Så Aine, hurdana uppdrag har du vanligtvis arbetat i? Detta uppdrag här i Tharmad verkar enligt mig som ett undantag för någon av oss, minsann för mig också!”
You must be logged in to reply to this topic.