- This topic has 10 replies, 3 voices, and was last updated 1 år, 1 månad sedan by
.
-
Eninâle’s gyllene hår glänste likt guld I skenet av långhusets eldstad, hennes kristallblåa ögon tindrade när tårarna föll nedför kinderna. Hennes syster Ninnîr var försvunnen, ingen talade om det och efter den tredje dagen slutade människorna i byn leta efter henne. Ångesten var helt oumbärlig där hon satt, ovetandes. Skuldkänslorna sprang igenom kroppen då deras sista samtal hade avslutats med ord ingen av dom kunde ta tillbaka. Ninnîr var förmodligen död, ingen som vandrat i Tystaskogen i nattetid själv har någonsin återvänt.
Hon stirrade djupt i glödbädden, försjunken i tankar som tuggade outhärdligt. Efter den sista kolbiten slutat glöda kvävde hon känslorna vilket plågade hennes sinne, därefter reste hon sig ur träpallen sträckte på ryggen så det knakade och gick mot ekporten vars gångjärn gnisslade högt när den öppnades.
Kopparbäcken’s vackra faunans gulröda löv svävade i den kyliga östanvinden, grässlätternas blomstrade välstånd spred sina aromatiska dofter i vindens milda hand. Man kunde höra stridsträningen på avstånd, ljudet av ringande stål och sköldarnas trumliknande solon ekade igenom byn. Eninâle hade alltid velat lyfta svärdet men blivit förbjuden av sin strikta far, svärdkonst i hans mening var olämpligt för kvinnor.
Hon muttrade för sig själv när hon gick mot träningsplatsen, stannade vid staketet vilket omringar en cirkel av sand där två blivande stridsmän tränade med sköld och lans. Hon kunde inte undgå att känna avundens bittra bett, där hon stod. Trots hennes sorg log hon vänligt åt dem båda, för att sedan gå vidare i riktning mot söder. Efter en längre promenad längst grusvägen som går igenom byn och sträcker sig vidare till städer med borgar runt Eltram, såg Eninâle cirkeltornets kolsvarta stenverk resta sig högt i luften. Tornets förgyllda spira bländade henne när solskenets glimmade ljus spreds.
Väl framme vid tornets fot blev hon medveten av den illusionsmagiska kraftansamlingen runt området, energi pulserade i kaotiska banor med ett surrande ljud av vibrationer runtom tornet, ett magiskt försvar som döljer dess närvaro från oskolade. Hon lade sin vänstra hand mot stenverket för att rita elementalrunans astrologiska tecken för förvandling i luften med sin högra och uttalade en formel:
“Vala domi akte no tek” En dörr visade sig, Eninâle gick in.
Mörkret var ogenomträngligt, förutom en enda ljusstråle som lös igenom en springa i fogen av murverket över en otänd fackla. Med trevande händer fiskade hon upp en flintabit, ett stål och ett litet förkolnad bomullstyg ur innersidan av livremmen. Hon höll stålet stadigt i sin hand, koltyget vilande mot dess sida när hon slog flintastenen på stålet, en liten gnista sökte kontakt med koltyget vilket började glöda, därefter antände hon oljan som omgav veken till facklan. Skuggorna dansade rytmiskt när elden svedde mörkret med sitt flackande sken.
Kammaren var helt tomt, förutom ett podium i rent silver där ett mässingskrus innehållande en okänd vätska stod. Hon gick fram, lyfte kruset, synade innehållets skimrade brandgula nyanser. Hon kunde känna närvaron av brygden när den talade till henne utan ord, dess förmagiska verkan svepte igenom kroppen, styrde hennes hand för att i ett svep tömma kruset. Hon föll i dvala.
**Ett landskap av tung dimma rasade över sinnet där illvilja förvred ljuset och förkastades av mörkrets tunga makt. Kylan isade märgen när gräset vissnade. Ett ljud surrade ovanför, Ninnîr framträdde I mörkret, förvirrad. Hon försökte säga något men kunde inte förmå sig att göra sig hörd. En mäktig kraft gjorde sig synlig, ett väsen av ren magisk energi visade sin fullständiga form. Fasan skar igenom hjärtat, dess ohyggliga makt fördrev alla känslor om ljus, om visdom till ett stadium av mörker, av rädsla. Med dess brinnande hand reste gestalten sin fasansfulla hydda högt över marken och antände luften vilket förvandlades till ett inferno som tvingade Eninâle ur drömmen.**
Hon fann sig själv sittandes i höggräset utanför böndernas tegar under månens ljus och kunde höra röster som färdades i vinden, ekande ifrån åkermarkerna och från värdshuset. Hon var helt förvirrad av den potenta kraften ur alrunans saft att hon somnade av utmattning.
-
Den ekande rösten tillhörde en främling till detta land vid namn Zaxabhar Ermelusho’is, generellt bara kallad för Zax. En person som var stor på alla vis, i kropp och i röst, som tog mycket plats omkring sig. På så sätt var hans sinne ganska simpelt, han följde sina impulser och integrerade således till omgivningen. En väldig man, nästan två och en halv, armar tjocka som trädstammar och ett ansikte som hugget ur sten med stora och vassa käkar iklädda i rött skägg och på hjässan lika rött hår som var knutet i en slarvig knut. Där djupt i hans starka drag fanns dock ett par klara blåa ögon som såg rätt snälla ut om man tittade nära – en tuffing på utsidan, men kanske inte på insidan. En stor man från bergsriket Barastar, ett rike de flesta i Karm inte kände till – och de som gjorde det bara såg ned på som ett gäng obildade vildar.
Zax var till de flesta Karmaners förlägenhet inte klädd i allt för mycket, en bar hårig och muskulös bröstkorg med en stark läderrem som höll hans enorma tvåhanssvärd på plats på ryggen – ett svärd som knappast såg ut att vara praktiskt eller något nån kunde lyfta. Läderbyxor med flärp fram och bak som fladdrade mellan hans ben, som låg tätt på hans tjocka muskulösa lår, och en stor packning över axeln som han nu lät falla ned till marken med en duns.
Han talade muntert med sin kompanjon, men dialogen tycktes nästan mest som en monolog och knappast speciellt intresserad att kommentera till heller. Nästan som ett barn kommenterade han varje hus och detalj de rörde sig förbi, som om han behövde alla tankar i tjocka skalle, medan hans stora kliv nästan skakade marken omkring honom. Ett passligt höggräs inbjöd honom för sina behov som han haft i åtanke ett tag redan.
‘Vänta, jag måste pissa.’ sa han åt sin kompanjon, och oblygt gick han av från vägen för att stiga in i gräset medan han fumlade med sitt bälte för att ta ned sina byxor en smula. En suck lämnade hans läppar då hans stråle fyllde nattens tystnad med sitt flödande läte, och det var då som han stod där och såg sig omkring som hans blå ögon fann en figur liggandes där i gräset.
‘Hej, här ligger någon i gräset!’ utbrast han, och slutförde sitt behov raskt och drog upp byxorna, för att sätta sig ned på knä vid sidan om figuren. En stor och rejäl hand la sig på hennes axel då han ruskade om henne.
‘Flicka! Mår du bra?’ undrade han, lite långsamt, högljudd och med tydlig främmande dialekt på sin karmanska.
‘Kom hit och hjälp!’ ropade han åt sin kompanjon.
-
Den andra anledningen till att det såg ut att Zax var ensam var för hans kompanjon var så liten. Faktum var att hon var så pass liten att det knappast gick att se med blotta ögat. En nätt älva, inte större än en humla. Hennes hud var lika mörk som natthimmelen med korpsvart hår som var flätat och hängde över hennes axel. För ett kort ögonblick trodde hon att Zax skulle vara tyst ett tag, något som han sällan var och älvan uppskattade.
Däremot verkade tystnaden vara kort, hon rynkade lätt på sin näsa för att röra sig mot flickan som hon nu såg ligga i gräset. Faktum var att hon förmodligen skulle lämnat flickan där, om inte Zax redan hade gjort deras närvaro tillkänna. Innerst inne svor hon över det, vem visste vad den här flickan kunde göra? Hon kunde se oskyldig ut, men ändå inte. En irriterad suck lämnade hennes läppar och hon flög mot främlingens ansikte – inte olikt på det sättet som hon och hennes kompanjon möttes på. De gråa ögonen var intensiva och fladdrade tillsammans med de vita tygarna som var som hennes klänning och de vita fjärilsvingarna. På huvudet var också två känslosprön som rörde sig i vinden som skapades av henne.
“Zax du kommer att skada henne om du ruskar henne så!” påpekade hon lite bestämt.
-
Visionen om eld brann fortfarande där hon sov, hennes verklighetsförankring var i gungning och ställt fler frågor än svar. En rad olika tankar kretsade runt i hennes huvud, okontrollerat, vad hade hänt egentligen? Hon behövde tänka, men var medveten om att hon inte var ensam. Trots sömnen kunde hon känna närvaron av levande varelser, det berodde helt på hennes talisman snarare än magisk förmåga. Den var en gåva ifrån Eninâles moder, Naala som gav den till henne strax innan hon dog.
Då alrunans potenta verkan hade förstärkt hennes magiska sinne innan, började den nu vändas emot henne. Det blev en kamp mot vad som kändes övermäktigt, där djup koncentration och ren vilja besegrade det som tidigare kändes omöjligt. Effekten av elixiret klingade därmed av och lämnade henne med dess bakomliggande biverkan, hon vaknade.
Dimman låg fortfarande runt hennes synfält vilket försvårade hennes syn, allt hon kunde se var en främmande gestalts hydda högt över henne.
Hon blev först rädd, sedan lugn, då skepnadens jättelika skugga var grov, avslöjade den med sina givmilda blåa ögon sin mjuka natur. Aldrig hade hon sett så vackra ögon över sig, vakandes. Det föreföll helt omöjligt att dom tillhör någon som drivs av ondska. Då Eninâle såg sig själv i dem visste hon att hon var trygg, hur kan man inte vara trygg med sig själv?
Det susade i hennes tankar och helt plötsligt blev hon medveten om dessa våldsamma skakningar, hon utbrast:
”Lägg av! Dåre! Jag är inte smutstvätt i sjön, sluta!”
Därmed blev allt lugnt. Hon återhämtade sig snabbt under tystnad och när synen var återställd såg hon den största mannen i sitt liv, främlingen var iögonfallande, Eninâle kunde inte undgå att rodna. Hon kunde även känna länken mellan talismanen och närvaron av en annan livsform, som svävade i harmoniska banor runt närområdet. Eninâle förstod att det var en älva trots att hon bara har hört historier om dem. Hon avslöjade inte älvans närvaro, då man kan aldrig vara nog försiktig. Dessutom förefaller det sig att älvan kanske också känner länken?
Efter vad som kändes som en evighet bröt hon tillslut tystnaden med en varm ton.
Vem är ni och vad är ert syfte, främling? När ni inte skakar sovandes små flickor!”
-
Den väldige barastaren stannade upp något över älvans ord, kanske nästan lite chockerat.
‘Jag menade inte att skada henne!’ utbrast han lite olyckligt, trots allt var han lite för stark för sitt eget bästa och glömde ofta bort att de omkring honom inte var lite tåliga som han. Dessa lågländare tålde ingenting hade han märkt. Bara man nuddade vid dem verkade det som om de tappade balansen, för att inte tala om deras stolar som brast till höger och vänster då han satte sig på dem. Han nästan hoppade till då figuren började gapa åt henne, innan hon föll i någon slags medvetslöshet.‘Vad ska vi göra med henne?’ undrade han med blicken på sin älvkompanjon och plockade upp henne som den fjäderlätta figur hon var i hans armar. Lite borttappat såg han sig omkring, som om han hoppades svaret skulle finnas där i deras närhet. Samtidigt såg det lite humoristiskt ut då han höll henne som om han var rädd att hon skulle gå sönder i hans armar, lite som en far som håller sitt spädbarn för första gången. Men svaret verkade inte direkt finnas där, så han la istället ned henne så varsamt han kunde och satte sig ned och väntade. Trots allt kunde han vara orimligt tålmodig till älvans förargelse, så där satt han och blickade tomt i intet medan han väntade på att något skulle ske.
Svaret kom då flickan kom tillbaka till sitt medvetande, och han ruskade på huvudet för att komma ur sina tankar. Då han såg henne log han brett.
‘Titta, hon är vaken!’ utbrast han glatt, och klappade sina händer så att gräset susade omkring dem i den plötsliga vindströmmen, säkert tillräckligt för att få älvan att tappa balansen med. Han reste sig och sträckte stålt på sig, bröstkorgen och hakan höjd i luften.
‘Mitt namn är Zaxabhar Ermelusho’is.’ förkunnade han med sin mörka stämma, med snabba kvicka bokstäver som flödade ur hans mun, som om alla skulle kunna uttala ett barastariskt namn i dessa trakter.
‘Men de flesta kallar mig Zax.’ erkände han till sist och stannade upp, trots allt hade hon ställt en till fråga. Lite frågande såg han på älvan, som om hon kanske hade svaret på den frågan.
‘Jag vet inte, har jag något syfte?’ frågade han lite tankfullt, som om frågan var speciellt svår att svara på.
‘Har du själv ett syfte, och ett namn, kanske?’ undrade han istället, muntert, då han inte orkade fundera på sådana komplicerade frågor. -
”Mitt namn är Eninâle Måndotter och jag är dotter till Gelindra Eriksstjärna. Du befinner dig i Koppardalen, på en konstig tid och konstig plats.” Hon reste sig på fötter, rätade till den gröna ylleklänningen innan hon fortsatte:
”Samtidigt hävdar du att du inte vet till vilket syfte du befinner dig i, vilket är väldigt suspekt. Det är konstiga tider omkring mitt födelsehem numera, hur ska jag kunna veta att du inte har något uppsåt för dig?”
En sval bris svepte försiktigt över kornfälten och blåste röda höstlöv i virvlar runt närområdet. Eninâle betraktade främlingarna med stora ögon. Hon suckade av lättnad när dom sista biverkningarna avtog, för att sedan skratta högt.
”En älva samt en jätte i dom här trakterna kan omöjligt vara ett sammanträffande, kanske har Moder Ljus sänt er i min riktning? Likväl vill jag veta varför ni befinner er här just nu?”
Hon insåg att hon nyss hade avslöjat sin vetskap av älvans närvaro men brydde sig inte om det. Eninâle tittade ner mot marken, och tänkte:
”Älvans egenskaper enligt legenderna, som alla barn i koppardalen kan utantill, borde kunna bryta den magiska barriären för att få åtkomst till den tystaskogen. Människojätten kan utan problem vara till skydd mot krigsmän.” Hon flyttade blicken mot älvans harmoniska vingslag, sedan talade hon
”Jag antar att det är en lång historia, tavernan ligger inte långt härifrån och jag är törstig. Låt oss slå följe, åtminstone dela en bryggd personer emellan. Dessutom blommar alrunan under svanens tecken.” Hon pekade mot stjärnbilden som tindrade i himlavalvet innan hon fortsatte
”Nå, vad är era svar? Väljer ni att följa med eller har jag misstagit mig?
-
Typiskt människor att komplicera allting. Att allt skulle ha ett svar och vara på deras order. Åt det fnös hon, dessutom skulle hon ge Zax huvudvärk. För stora tankar brukade ge den effekten på honom, säkerligen blev det också på hennes ansvar att få bort den. Som alltid. Fast å andra sidan behövde Zax mer mat och lite husrum. Hon kunde ju alltid överleva på pollen och små smulor men jätten behövde nog något mer. Hon fnös lite lätt och korsade sina armar för att sedan sätta sig på Zax axlar.
“Namn är mäktiga, men ni kan kalla mig, Rea.” påpekade älvan, rösten var mild nästan lockande och hördes i bådas huvuden samtidigt. Trots allt var hon en liten varelse och skrika det var något hon inte gjorde, så istället använde hon snarare det sättet att konversera.
“Svar? Vem är ni som kan kräva svar av två främlingar som nyss räddat dig ifrån evig dvala? Men ja, lite mat och dryck kommer stilla Zaxs huvudvärk.” fortsatte hon sedan, för att varken bekräfta eller inte bekräfta hennes kommentar om myterna. Det var inte hennes sak att kommentera och vad är dumt med lite mystik?
-
Zax såg mest förvirrad ut över ordvågen som spillde ur den unga flickan han nyss hittat medvetslös. Förvånansvärt hur mycket en så liten kunde prata, inte helt olikt Rea. Lite rådfrågande såg han på älvan, osäker på hur han skulle hantera hela situationen.
‘Koppardalen?’ var allt han fick ur sig, som om han försökte lägga namnet på minnet.
‘Vi är bara ute och vandrar…’ försökte han förklara, men han blev överöst av fler anklagelser om att vara suspekt, och att bli anklagad för att vara en jätte.‘Jag är faktiskt inte en j…’ men han hann inte säga så mycket mer igen innan hon började tala med Rea istället. Hon fortsatte babbla ord han inte riktigt förstod sammanhanget till, och såg något förvirrat på Rea. Allt prat började bulta i hans huvud och han såg lite vemodig ut. Tills en taverna kom på tal.
‘Öl!’ utbrast han muntert och tog ett kliv i riktningen flickan verkade leda dem mot. Några kliv stenare stannade han upp och såg över axeln efter dem.
‘Kommer ni då?’ frågade han otåligt. -
Natten gick till gryning när morgonsolens ljus bröt ur mörkret och förvandlade himlavalvet till en kaskad av skimrande färger. Dess rödgula nyanser blandades till synes i vinden, Eninâle började dansa. Det var som om färgerna fyllde hennes själ av kraft och energi vilket strömmade igenom hennes kropp.
Man kunde snart se hennes dansande ben sväva långsamt över marken, hon gungade harmoniskt i takt med sången hon sjöng, en visa om hennes avlägsna ättlingar i tiden före, en tid av stål och en tid av eld. Melodin pulserade i takt med hjärtat som rang starkt och ljudligt. När sista tonen bleknade landade Eninâle smidigt på fötterna i ett rosa moln av stjärstoft. Hon kunde känna magins trådar vävas igenom hennes hjärta för att sedan stråla ut i fingertopparna, äntligen hade hon återhämtat sig till det normala.
Tankarna for snabbt till hur allvarligt situationen var för att hon skulle dricka Alrunans dryck. Det var svårt för henne att minnas om hon frivilligt drack brygden, eller om det var den som förde henne i sin största nöd.
Även om elixiret skapades för att stärka mentaleffekter såsom själsligkommunikation samt förbättrad mental mottaglighet till elementia fanns det betydande bieffekter; däribland verklighetsförskjutningar samt en rad andra obehagliga tillstånd. Hon hade ändå fått kontakt med sin syster vilket var en vinst, men hon hade visat sig för en brinnande gestalt vars närvaro fortfarande låg kvar. Det gnagde på hennes psyke.
Plötsligt stannade hon, vände sig om och såg därmed Zax’s frågande ansiktsuttryck, han stod ett långt stenkast ifrån den unga magikan vars röda hår glänste i solens skinande strimmor.
“Den här vägen” ropade hon, gestikulerade i riktning mot den slingrande grusvägen på andra sidan av fältet. Morgonen gick över till förmiddag som i sin tur blev ersatt av dagen. Dom vandrade till dess att solen hade rest sig och stod som högst på himlavalvet när en stark vind svepte in över sällskapet, utan förvarning. Ljuset bleknade och det började regna, våldsamt. Eninâle skrek för att göra sig hörd då regnet smattrade i ursinne mot marken likt stora tunga djurskinns trummor.
“Vi måste söka skydd, omedelbart!”
Dom behövde inte springa långt innan dom hittade en grotta i utkanten av den stora lövskogen, Zax gick in utan ett ljud, sedan flög Rea in följt av Eninâle. Dom hade precis korsat öppningen när himlavalvet utanför exploderade, en röd blixt kom susade med otrolig fart och slog ner över grottan som förseglade ingången. Det blev tyst, likt en bortglömd gravplats omfamnade mörkret deras sinnen. Dom var instängda.
-
Zax studerade Eninâle lite förundrat då hon dansade, förvånad över vad han såg och den magi som verkade finnas i luften. Han försotd inte mycket, men tog in det ändå så gott han kunde. Kanske mer på känsla, än något annat. Och många öl under nattens gång gjorde kanske inte hans sinne klarare. På något vis hade han hamnat där, och följde henne utan att riktigt veta varför. Tiden passerade, och det var lättare att följa än att säga emot, trots allt var han inte den som ifrågasatte. Plötsligt sköljdes de över av regn, inte något som bekymrade honom men det verkade bekymra den rödhåriga flickan.
‘Om du säger det…’ sa han och sneglade upp mot skyn, kisande mot det hårda regnet, innan han följde henne till grottan som hon verkade hitta med enkelhet. Där i grottan var det i alla fall torrt, och han drog ett lätt andetag, för att skratta till då grottan fylldes med ljus från blixten. Skrattet blev kortlivat då grottan förslöts framför dem, och det var mörkt. Det tog ett bra tag innan alla stenar la sig och tystnaden omslöt dem.
‘Och nu då?’ frågade han till sist, förvånansvärt lugn trots situationen. -
Eninâle brast ut i ett nervöst skratt innan hon började hosta av dammet som letade sig in i hennes lungor, hon såg sig nervöst omkring och konstaterade att mörkret gjorde det omöjligt att urskilja något, än mindre att hitta en väg ut. Hon plockade därefter upp sitt elddon, slog en sprakande gnista i mörkret innan hon fångade den i handen utan att bränna sig. Gnistan började lysa igenom hennes fingrar när hon blåste mot sin knutna hand, magin resonerade våldsamt innan hon släppte vad som nu var ett glödande svävade klot. Hon häpnade av det magiska ljuset och när magin strömmade igenom hennes kropp blev hon berusad av dess energiska natur. Klotets iskalla strålar avslöjade välskurna sandstensblock vilket utgjorde väggarna till ingången.
Zax verkade helt lugn, något Eninâle fann märkligt då hennes puls skenade av rädsla. Hon stod helt stilla, oförmögen att tala till svar. Det dröjde en lång obekväm stund innan hon såg den store mannen i ögonen, hans blick förmedlade välvilja och lugn. Han var en främling men ändå kände hon sig säker av hans närvaro, som om dom hade känt varandra en längre tid. Hennes känslor förblindade henne, det var inte första gången hon litade på någon efter en sån kort stund. Men det var länge sen nu, även om det hade slutat olyckligt behövde det inte vara så nu. Dessutom var dom instängda och måste arbeta tillsammans. Hon tog ett djupt andetag innan hon skakade av sig rädslan med hjälp av Zax’s empatiska uttryck, för en stund var allt normalt igen. Hon såg sig omkring och talade,
”Det här måste vara den gamla koppargruvan min farfar stängde långt innan jag var född. Om jag inte minns fel om historierna från min barndom finns det en andra ingång ” hon pausade ”Vilket betyder att vi är i norra ingången just nu. Kanske, med lite tur, kan vi ta oss ut den vägen” Hon pekade mot skuggorna i riktning mot en rostig gammal räls med ruttna sliprar. ”Enligt historierna så är gruvan byggd med diverse mekaniska hjälpmedel och kryllar av illasinnade vålnader, vad som är sant eller inte vet jag inte. Men vi kommer troligen att få reda på det.”
You must be logged in to reply to this topic.