- This topic has 14 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Vinden piskade Vinga i ansiktet där hon galopperade fram på handelsvägen. Dammet yrde omkring henne och den vita skjortan som hon bar skulle snart vara i samma gråa nyans. Det bronsröda håret var fortfarande längre och hon hade flätat det till en fläta efter att blivit irriterad över hur det alltid kom i hennes ansikte. Gärna ögonen, eller munnen.
Blicken var fokuserad på vägen. Egentligen försökte hon att hålla tankarna i styr. Både hennes yngres bror klagande gnagde på henne och den andra äldre som med all sin styrka försökte att bryta kontraktet med Lucas. Så pass illa att hon hade missat den avtalade tiden att möta sin general i Kaelred. De närmsta dagarna hade hon pressat sin häst hårt i ett försök att komma ikapp.
Mörkret hade redan fallit för flera timmar sen och framför sig, en bit ifrån vägen kunde hon se hur en eld fortfarande brann. Kunde det vara dem? Hon var för rädd för att hoppas. Kanske hon äntligen hade hunnit ikapp Lucas, Mahrduk och de andra kaelendarna innan de nådde det större lägret. Hoppas kunde man ju.
“Se där, värme Pållen!” Uppmuntrande klappade hon sin häst på halsen.
-
Det var inte många som hade samlats i Kaelred för att ge sig av efter årets festligheter kring Eldens Dag, men likväl var Lucas otroligt tacksam för att äntligen vara omgiven av lite vettigt folk. Rediga soldater och inga sköra adlingar. De hade rest i snart en vecka och vinterlägret var inte långt borta. Han var oförskämt nöjd över att återigen ha resdamm och lera på sina kläder och rustning. Det gav honom någon form av inre frid. Att alltid vara på väg.
En lång vissling, en imitation av en fågel, hördes långt före den annalkande hästens hovslag och de alla hade redan rest sig och hade vapen nära till hands, om det skulle behövas, inför den resande som nu närmade sig. Innan ryttaren kommit in i lägereldens ljus grymtade Mahrduk någonting vilket fick Lucas att börja skratta. Han orchiske vän såg ju ypperligt bra även i mörker och visste redan vem det var som kom.
“Så det passar att komma nu?” Lucas höll dock kvar handen vid svärdsfästet, dock mer ledigt än tidigare då Vinga och hennes häst syntes i eldens sken. De andra soldaterna vred lite nervöst på sig och viskade sinsemellan. De hade såklart fått reda på att det var Vinga de tidigare rest med, efter hennes bravader i Kaelred.
-
Vinga stannade hästen och svingade sig av för att leda hästen i sina tyglar istället. Hon var lite obekväm med att komma så sent, men hon hade gjort sitt bästa för att hunnit ikapp dem. Och det hade hon gjort. Hon sjönk ner lite mer avslappnat med sina axlar när hon visste att hon var bland fränder.
“Det tog mig ett tag att rymma ifrån min äldre bror.” sa hon enkelt. Det var sanningen förstås och hon böjde lite på sitt huvud lite respektfyllt mot Lucas för att sedan låta sin blick fästa sig i hans igen.
“Och jag är ledsen över min försening. Men ni kan inte ha saknat mig så?” sa hon med ett litet leende, även om ursäkten var menad väl. Hon strök sin häst milt om halsen för att lugna den något. Eller om det var hennes egna nervositet. Tänk om han inte ville ha dig kvar?
-
Lucas gjorde inte mycket annat att skrocka lågt då hon nämnde sin bror. Hans blick gick från Vinga till de andra kaelerna som satt eller stod kring lägerelden. Då Lucas inte hälsat på Vinga med några titlar eller särskilt artighet så insåg de att det inte heller förväntades och hade nu börjat återgå till sitt. Lucas log en aning och vände tillbaka blicken till Vinga.
“Jag trodde du skulle stanna med din familj. Men det är visserligen bra att du inte gjorde det – att se dig i klänning var inte en fröjd” han skrattade retsamt åt sin egna kommentar och gjorde en gest mot den gryta som puttrade över lägerelden.
“Ta för dig, det ska finnas lite kvar” vid detta muttrade Mahrduk till, som säkert hoppats på att få ta ytterligare en portion efter de andra ätit, men det gick Lucas förbi och han slog sig ned där han tidigare suttit för att återgå till att laga en av remmarna till sin hästs huvudlag. -
Vinga andades ut lite för att sträcka på sig, innan hon satte sig ner och tog för sig lite av maten. Hon var däremot noga att inte ta för mycket, mest för att göra Mahrduk nöjd. Och hon placerade skeden mot orken för att skrocka lite åt Lucas retsamma kommentar.
“Var det dumt att packa ner en klänning menar du?” frågade hon med ett höjt ögonbryn för att sedan ge ifrån sig ett tack till maten och suckade lite för att sträcka ut sina ben något mer.
“Ett kontrakt, är ett kontrakt. Vare sig min bror, vår oerhört uppblåsta kung, tror sig veta bättre.” sa hon med ett litet flin för att ta en tugga av maten som kändes bättre än all annan mat hon hade fått i sig. Hon var lite vit i ansiktet när hon tänkte på vad som hade skett i palatset. Speciellt de senaste dagarna. Det var nästan som om hon förlorade sin aptit, men enbart nästan.
-
Lucas skrattade lågt, blicken sänkt till det han höll på med. Det var som att någonting roade honom extra mycket över hennes kommentar, någonting bara han visste.
“Tro mig, dit vi ska kommer du knappast behöva dem” han fortsatte skratta lågt för sig själv och skakade lite på huvudet med han gjorde ett nytt hål i läderremmen. Åh, om Tristian ens anat vart de skulle hade han nog gett bort halva sitt rike för att lösa Vinga från hennes avtal.Lucas la ifrån sig sin dolk och huvudlaget för att luta sig tillbaka och höja blicken till Vinga igen.
“Kommer du inte sakna dem? Din familj alltså, nu när det visade sig att de inte ville ha ihjäl dig?” -
Ännu en tugga av maten, och en till. Hon åt under tystnad medan hon begrundade sitt egna svar till Lucas. Det fanns en viss saknad där, åtminstone till Kael. Fast han hade blivit så bitter efter förlovningen att hon knappt tålde att vara i samma rum som honom. Speciellt var han också bitter, som om det var Vingas fel att Lucas ens kommit till palatset från början.
“Det finns inget att sakna.” sa hon till slut, bittert och såg kort upp mot Lucas för att möta hans blick om det fanns en ilska och en sorg där bakom hennes gräsgröna ögon. För att sedan le lite svagt.
“Och tydligen var det en dåraktig idé att spetsa min bror på tuneringen.” sa hon med ett litet skrockande.
-
Lucas betraktade henne med hon verkade fundera på sitt svar och inte visste han om hon talade sanning eller inte. Nåväl, det kvittade. Hon var ju här och inte kvar där. Ett leende sprack upp på hans läppar.
“Jasså? Jag tyckte det var fantastiskt underhållande” ett skratt lämnade honom och blicken gick upp mot skyn med en liten suck för att hejda sitt skratt. “Jag menar… kungligheter har ju alltid nån som räddar deras skinn” han syftade på helarna. Återigen sänkte han blicken till Vinga och fortsatte “Få har den möjligheten.”
“Medan kungen står på kullen med en magiker vid sin sida förblöder hans undersåtar på slagfältet. Ironiskt”
-
Att Lucas skrattade och tyckte det var roande, fick henne lite mer avslappnad och hon kunde inte rå för att le lite åt det hela. Hon tog en kvist från marken och petade lite in i elden så att några gnistor flög upp.
“Samma konung som dödar ens systers häst så att hon inte skulle kunna rida iväg.” sa hon och sedan såg hon upp mot generalen med ett litet lurigt leende.
“Men glömmer sin egna häst. Lite för fin i kanterna för min smak.” hummade hon och kastade en blick på den helt vita springaren bakom henne som frustade till
-
Lucas gjorde en liten grimas åt hennes ord, han fann det osmakligt. Blicken följde hennes till den vita hästen och han skrattade till.
“Du kommer få det kämpigt på slagfältet med den där. Det är allmänt känt att endast kungligheter rider vita hästar till strid” han skrattade till lite och synade hästen för ett ögonblick innan han åter såg till Vinga.
“Men jag tror knappast den är tränad för strid heller. Tristian verkar ju aldrig ha varit intresserad av det där.” något Lucas aldrig skulle förstå.För ett ögonblick tvekade han om han skulle berätta för Vinga hur allt låg till, men insåg det ändå klokast.
“Du vet, Tristian fruktar krig mot Iselem inom en överskådlig framtid.” Lucas gjorde en konstpaus. “Men vi kommer inte vara här för att kunna hjälpa dem om så sker” fortsatte han sedan och betraktade Vinga för att se hennes reaktion. -
“Det var det bästa jag fann för att hinna ikapp er…” erkände hon och kunde inte rå för att ge ifrån sig ett bubblande skratt för hans kommentar om hennes bror. Nej. Krig och död var inget för honom.
“Han svimmar vid åsynen av blod. Bara tanken på det gör honom vinglig.” påpekade hon och rynkade lite på ögonbrynen åt det andra som han sa. Det fick henne att känna sig tudelad. Trots allt var det hennes familj. Mne å andra sidan… Hon strök en fundersam hand genom sitt hår och ryckte sedan på axlarna åt det hela. Det var inte hennes problem längre.
Kaelred var inget annat än en nagel i ögat. Något hon förhoppningsvis aldrig behövde återvända till. Med lite tur.
-
Lucas betraktade henne och hans ögon smalnade av då hon ryckte på axlarna.
“…det är ett ganska stort beslut. Viktigt också. Ingen klandrar dig om du skulle välja din familj” hans ord dröjde i luften likt en fråga som hon skulle besvara. Ytterligare för något ögonblick betraktade han henne innan han höjde blicken åt ingen speciell.“Du vet…” ett litet leende började växa på hans läppar “Du håller alltid på med ditt hår när du är osäker eller nervös.” leendet blev till ett litet skratt, men ett varmt sådant. Om det var någonting han lagt märke till så var det hur Vinga alltid gjorde så i situationer som gjorde henne obekväm.
“Är du säker på det här?” återigen vände han blicken till henne då han ställde sin raka fråga. -
Ett tag var hon tyst, som om hon lät hans ord sjunka in i henne. Hans påstående fick henne att le dock och hon stannade med sin hand halvägs igenom för att hålla dem båda i sin famn.
“Jag…” började hon men tystnade igen, hon kunde känna hur de flesta andra av männen lyssnade på deras konversation och hon kände sig lite illa till mods innan hon drog ett djupt andetag och nickade sedan bestämt.
“Jag är säker. Jag vill inte sätta min fot i Kaelred igen.” fortsatte hon, efter den lilla tystnaden och sneglade sedan upp mot Lucas lite fundersamt. Trots allt hade han en familj i Kaelred med.
-
Lucas nickade kort åt hennes svar men lät blicken dröja vid henne ett ögonblick innan han lutade sig tillbaka mot trädet bakom sig.
“Gott” sa han kort, blicken gick från henne till lägerelden. En av de andra soldaterna, också från Kaelred, hade sänkt sin matskål då han lyssnat på deras ord. Lucas hade redan ställt samma fråga till dem alla, men ingen var adlig eller borgare vilket gjorde deras lojalitet till landet sviktande. Men han hade än inte berättat vart de skulle.“Jag hoppas ingen av er lätt blir sjösjuka” sa han till hela gruppen med ett förväntansfullt leende.
-
“Sjösjuka?” frågade Vinga, lite som om hon tänkte lite för högt och rynkade något på sina ögonbryn. Hon var inte helt säker på den frågan – för hon hade inte varit på havet så många gånger. Hon föredrog att hålla sina fötter på fast mark. Det hade en tendens att skumpa mindre.
Fast hon kunde inte rå för att vara lite nyfiken över det hela och såg på Lucas med ett förväntansfullt leende.
You must be logged in to reply to this topic.