- This topic has 15 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Det ensliga ljudet från från stadsvaktens horn följde med vindarna och ekade upp över bergsväggarna så att det hördes även i borgen högst upp i staden. En ensam stöt för att signalera att gäster passerat porten längst ned i dalens botten. Men det skulle ta nästan en timme innan entouraget klättrat längst det slingrande gatorna upp genom Aldhams många nivåer och portar. En timme till för tjänstefolket att förbereda det sista för deras ankomst, putsa de sista silverbesticken och bädda med de finaste linen. Allt till en glänsande perfektion att blända gästerna med. Anseende var allt inom Karms adel.
Förvarningen gav också borgens outtalade härskarinna och den framlidne Atero Eurelions änka tid att även hon klä sig till perfektion innan gästerna anlände. Men även om hon tog stor omsorg i vilken klänning och vilka smycken hon bar var det utan entusiasm för besöket. Ännu en adling som kom i hopp om att kunna vinna hennes gunst. Tanken var bitter då hon la ifrån sig brevet från Letham Valmont med en suck.
“Min dam, är allting till belåtenhet?” frågade tjänsteflickan lite nervöst och stannade upp i sin rörelse att gömma Oksanas mörka hår under den breda tiaran som var så vanlig i Mähren. Oksana såg upp i spegeln framför henne för att möta flickans blick och tvingade sig själv att le ursäktande.
“Allt är väl,” svarade hon med en behagligt mjuk röst och följde flickans reflektion med blicken då denna fortsatte fästa hennes hår. Hennes gråa ögon sänktes ned till brevet igen. En lång utfästelse om hur Letham Valmont beklagade sorgen efter hennes make och morbror som båda fallit under slaget vid Loradon, sedan hur han beklagade sig över ett dåligt knä och att han ville minnas de goda jaktmarkerna som fanns i Hus Eurelions ägor. Så långt ingenting närmare märkvärdigt. Till slutet då han hoppades hon kunde ta emot hans son Leoric för vårens jakt istället. Det han antydde mellan raderna fick henne att himla med ögonen inombords. Liknande brev hade avlöst varandra, såhär över ett år efter att hennes man gått bort. Vissa hade inte ens haft hyfset att vänta ett år på att göra insinueringar om vem hon skulle gifta sig med härnäst.Aldrig att hon skulle ge upp Aldham. Inte förrän hennes son Theron var gammal nog att styra som furste. Och då skulle hon ändå inte vara attraktiv för något giftermål, hennes sköte sedan länge vara ofruktsamt. Ytterligare en enslig stöt från ett horn, denna gång mycket närmare. Gästerna skulle snart anlända genom borgens portar. Det var dags att gå ut och möta dem.
Borgorden var stilla nedanför de onödigt många trappstegen upp till den lilla terrassen utanför dörrarna till själva huvudbyggnaden. Endast snärtandet av de svarta flaggor som bar fenix emblemet och någon enstaka hostning från en vakt kunde höras. Trots den kyliga bergsvinden stod Oksana rakryggad iklädd i en klänning som gick i ljusgrått och blått med broderingar hela vägen från kragen ner till kjolens slut där den snuddade mot marken. Över klänningen bar hon en mörk grå rock trimmad med pälsen av en silverräv. Hennes kinder blev behagligt rosiga av kylan och gav liv åt hennes ljusa hud. Tiaran gick som ett brett band över huvudet, samma färger som klänningen och broderad med pärlor och silvertråd.
Från platsen på terrassen kunde man se ned i dalgången där solen sken upp det vårgröna gräset och de färgglada marknadsstånden som formats utanför stadens portar. Det var nog en varm dag nere i dalen, även om det var svårt att tro här uppe i berget där molnen tätnade, men hon trodde sig kunna ana bönder som tvättade längst flodens stränder. Ljudet från resesällskapet hördes först och det fick henne att stryka ut ett obefintligt veck på klänningen och se sig kort omkring på de tjänare och lägre adelsfolk som stod och väntade med henne för att se till så de alla var på alerten och presentabla för deras gäster.
Gästernas sällskap rullade snart in genom portarna till borggården och synade de alla, tjänare som hästar för att se vad denna ankomst skulle kunna berätta för henne om denna Leoric Valmont. När de stannade nedanför trappstegen gav hon en kort blick åt sin, eller Hus Eurelions, rådgivare Koshkin som stod vid hennes vänstra sida. Den äldre mannen med långt, välvårdat och grånande skägg lutade sig lätt mot henne för att viska till henne vem av de unga männen som var vem. Oksana drog på sig ett vänligt med svalt leende då gästerna började sin väg upp för trappan och fäste blicken i den man som hon fått veta var Leoric.
“Leoric Valmont, välkommen till Aldham” -
För Lord Leoric Valmonts del hade det varit samma visa som vanligt, han hade sällan något att säga till om när hans far Letham hade beslutat sig för något. Denna gång var det ett försök att stärka husets makt genom att förena sig med ett starkt hus – kanske inte det första på listan, men det fanns trots allt en gyllene möjlighet med tanke på att hus Eurelion hamnat i händerna på en kvinna. Och såg man det ur Letham Valmonts syn var det knappast så svårt att kontrollera en kvinna och se till att ägorna föll in i provinsen Eltrams händer ifall de bara kunde snärja in henne med sonens charm. Men vad Letham inte räknat med denna gång var att något hade förändrats hos Letham, han var inte längre sonen som fruktade sin far… nå inte lika mycket som förr i alla fall… men den anmäkrningsvärda saken var att han hade en egen agenda. Så han nöjde sig med att anlända till Eurelions marker under pretentionen att det var hans far som ville matcha hus Valmont med hus Eurelion. Letham kunde väl tro att Leoric lydde sin far som vanligt, men så var det inte denna gång. Inte efter vad som skett de senaste veckorna.
Han kom ridandes på sin svarta ståtliga destrier som viftade dramatiskt med sin man, som om den visste att de hade alla ögon på dem, och varför inte? Trots allt hade Leorics hästskötare spenderat extra tid på att hästen skulle se så fin ut som möjligt denna dag. Leoric var inte så dum själv, en ung man på bara tjugotre år med skarpa drag som fick honom att se äldre ut än vad han var. Han hade axellångt mörkt hår och klara blå ögon som var fästa på damen i fråga. Dagen till ära var han klädd i de finaste tygerna i mörka färger som matchade hans hår, med hus Valmonts röda grip och gyllene bakgrund i en brosch som höll fast hans mantel. I hans följe fanns några andra ädlingar, och även ett litet garde som bar Valmonts banér i fladdrande flaggor. Så stilrent han kunde steg han av sin häst, trots allt kunde han inte klanta sig denna dag inför Oksana som hade en exotisk skönhet omkring sig. Många i Karm spottade vid nämnandet av Märehn och allt vad det innebar, Leoric själv hade inte haft så mycket att göra med dem då hans far alltid sett dem som lödder och hållit dem utanför sitt hov. Men om kvinnorna i Märehn såg ut som Oksana, kanske det kunde vara ett ställe han skulle tycka om?
Han gav henne ett charmigt leende som nästan fick hans tänder att gnistra, och böjde huvudet artigt inför damen i fråga.
‘Väl mött, Visroy Oksana Eurelion.’ hälsade han henne, såklart hade han inte behövt använda den titeln på henne då det var hennes son som skulle ärva den titeln. Men i all rätt var det ju hon som styrde provinsen just nu, och det skadade ju inte att fjäska lite. Han var dock inte så vågad att ta hennes hand och ge den en kyss, för hans rådgivare hade varnat honom för att folket i Märehn hade lite speciella seder då det kom till sådana saker. Visserligen var de i Karm, men Aldham låg på gränsen och styrdes av en Märehns kvinna – så bättre att ta det säkra före osäkra.
‘Jag vill tacka er varmt för inbjudan.’ fortsatte han, hans röst behaglig och stadig och van att tala inför publik – trots allt hade han inte studerat retorik vid Akademin för ingenting.
‘Min far, Letham Valmont, sänder givetvis sina hälsningar och kondoleanser med. Vi var alla sorgsna över att höra om er makes allt för tidiga möte med Athal.’ sa han och reste sig, och väntade på att hon skulle tala vidare så de skulle få det officiella fjäskandet ur vägen. -
Oksana bar kvar samma vänliga leende på läpparna då Leoric och hans följe tog sig upp för trapporna. Det var henne till belåtenhet att följet tycktes tillräckligt stort och välpolerat, ett för litet följe hade varit en skymf mot henne. Eller om deras ansträngningar att se presentabla ut varit för få. Men det som gjorde henne mest belåten var att Leoric själv inte var svår för ögonen, trots allt kunde vissa av adelsfamiljerna i Karm se ut som dåligt avlade hästar. Hans fördelaktiga utseende skulle både göra hela denna fars något mer uthärdlig, men hon visste också att hon hade en del lösaktiga adelsdamer i sitt hov som kunde få för sig att göra något skandalöst.
När han hälsade på henne med titeln Visroy blev leendet en aning bredare och hon smalnade belåtet av ögonen, om så bara för ett ögonblick. Han var smartare än han såg ut också.
“Jag tackar er för kondoleanserna, men det tycktes att Athal behövde honom mer hos sig än här hos oss,” hon sänkte nacken i en lätt nickning för att visa sin vördnad. När hon höjde blicken igen passade hon på att syna Leoric närmare innan hon mötte hans blick.
“Det är en ära att få ha er här i Aldham,” började hon med ett behagligt leende på läpparna “Och det finns gott om hjort och annat vilt för vårens jakt”
Hon höjde hakan en aning och såg som kortast mot sin hovmästare, en signal som genast fick honom och andra betjänter i arbetet att ta emot gästerna, deras packning och hästar.
“Men ni måste vara trött efter er resa och kan behöva någonting uppfriskande,” hon tillät sig själv ett varmare leende som fick ögonen att tindra då hon vände sig tillbaka till Leoric och erbjöd honom ena armen för att kunna leda honom till den mindre mottagningssalen där både portvin och bubblande vin väntade. -
Leoric studerade henne noga, som för att se om det låg något bakom hennes ord. För att försöka få en bättre förståelse av hurdan kvinna det var han hade att hantera här i denna stund. Än så länge var det svårt dock, det mesta masker och artighetsfraser inför åskådarna med subtila insinuationer under ytan. Det vanliga spelet, som han var så olidligt trött på och kanske inte den bästa på. Men han nickade artigt, ett charmigt leende på läpparna fortfarande men lite mer dämpat nu än innan.
‘Äran är min, så klart.’ kontrade han, så som en god gäst sig bör.‘Likväl är er gästvänlighet stor, uppfriskningar skulle uppskattas i högsta grad, Visroy.’ sa han och sträckte sig efter hennes arm då hon erbjöd den. Hennes varma leende tog han som att saker kanske gick relativt bra hittills, ja visst hade han en bra känsla! Han kunde nästan känna de kvinnliga energierna stråla ut från Oksana då han tog hennes arm, men han låtsades så klart inte om något utan lät henne leda honom till mottagningssalen i fråga. Medan Leorics närmaste eskorterades till sina rum och eventuella förfriskningar lämnade det Leoric med Oksana och de som hon tillät stanna.
‘Ah, en utmärkt start på dagen!’ ansåg han då han såg flaskorna ligga framme.
‘Tillåt mig.’ sa han, innan någon av tjänstefolket hann komma fram, och med inövad elegans öppnade han bubblet och hällde upp åt dem båda i de fina glas som stod tillhanda. Effektivt och precist sträckte han glaset åt henne.
‘Jag får börja med att tacka för ert varma emottagande.’ sa han med ett strålande leende.
‘Och likväl har jag en gåva åt er.’ sa han och dold bakom ryggen under sin mantel tog han fram en fin flaska vitt.
‘Det bästa vinet Eltram har att erbjuda.’ sa han och höll fram flaskan för hennes inspektion. -
Oksana behöll ett litet och vänligt leende på läpparna, någon hon förfinat vid Hannadons hov när hon väl förstått att det främsta vapen en kvinna hade var att vara behaglig för ögat och sinnena hos maktgiriga män. Med sin arm lätt i hans så ledde hon vägen genom en bred och vitmålad korridor vars väggar var kantad av fanor, vapensköldar och svärd burna av tidigare herrar av Aldham. Den lilla mottagningssalen var inte särskilt liten, utan det var högt till tak och stora fönster vette mot det atrium i borgens mitt där träd och växter som annars inte tålde den kyliga bergsluften odlades i stora krukor. Rummet var ljus och behagligt utsmyckat med stora konstverk av provinsens natur. Med dem dit följde högre adelsmän, som ett par furstar, Koshkin och några av Oksanas hovdamer som var av noblare börd.
Ett lätt och klingande skratt lämnade henne då han gjorde sak av att visa sina höviska färdigheter och hällde upp det bubblade vinet i ett glas. Hon tog emot det och höll den smala foten graciöst mellan två fingrar och log varmt mot honom, ögonen tindrande sådär förtjust i bekräftelse för hans uppvisning. Inombords försökte hon istället lösa ekvationen om hurdan han var.
“Nämen, vad tankfullt av er,” hon synade flaskan han höll fram med lätt avsmalnande ögon och log sedan för att ta en liten smutt av vinet. Hon behövde knappt vända huvudet åt sidan så var en tjänare framme för att ta emot vinet.
“Det är sällan förunnat att få dricka av Eltrams viner, men jag vill minnas att de är mycket goda,” hon drog lite på läpparna som att hon mindes en någonting gott “Jag tackar er för er gåva Lord Leoric. Våra viner blir alldeles för söta för min smak. Någon sa att det hade att göra med den tidiga frosten” hon såg lite fundersamt mot Koshkin som om hon var osäker på sin sak.Men blicken vändes tillbaka till Leoric och hon höjde sitt glas en aning som en skål.
“Men jag hoppas ni inte finner Aldham för kyligt och att ni ska trivas i er vistelse här” -
Leoric hade inte haft så höga förväntningar då han rest till denna del av Karm, trots allt sades det att de var hälften Märehner här, men det han såg var inte så motbjudande. Lite annorlunda, men inte på ett negativt vis. Karms närvaro fanns där, men också det mer exotiska och rustika norrifrån. Liksom hon höll han vant i glaset, och mötte oblygt hennes blick medan andra kanske hade sett undan.
‘Ah, det låter som vin i min smak.’ erkände han då hon beskrev vinet de producerade där.
‘Men det gläder mig att vi kan göra ett utbyte som gynnar oss båda.’ sa han, med en viss glimt i ögonen som kanske sade att det fanns något mer bakom de orden. Som om hon läst hans tankar fortsatte han.
‘Åh nej, jag finner skillnaderna mellan Aldham och Eltram behagliga, lite exotiska nästan.’ erkände han, som om han inte riktigt insett hur man kunde finna en semesterort så nära hemma.
‘Kanske jag får äran att visa er Eltram en dag?’ föreslog han. ‘Om plikterna som Visroy inte förhindrar er, så klart. Med tanke på att jag observerat min fars arbete hela mitt liv, ett arbete han förberett mig för, kan jag väl förstå er tillstånd…’ han lämnade det osagt, men att hon var kvinna gjorde ju så klart inget lättare.‘Och likväl hoppas jag att ni inte kommer vara för upptagen i era plikter, trots allt har hus Valmont höga förhoppningar om att du och jag kan lära känna varandra bättre. Jag har hört att era skogar är fantastiska för ritt och jakt.’ sa han alldagligt, men han hade övat på detta tillsammans med sin närmsta man Gahm innan de anlände, och hoppades hon skulle läsa mellan raderna. Men obekymrat som en ung adelsman drack skålade han med henne, och drack ur glaset med ett nöjt hummande. Det var ju lätt att spela en man utan bekymmer, då det varit hans liv för det mesta, det var den andra mer konspiratoriska biten som var ny.
-
Oksana synade honom med lugn blick och ett svalt leende på läpparna när han talade om vinet. En kanske trivial detalj, men likväl värdefull för att kunna visa att hon var en fullvärdig värdinna. Ett litet skratt lämnade henne, väl förklätt som förtjust.
“Exotiskt? Nå, Lord Leoric, så annorlunda kan du väl ändå inte finna oss?” hon smuttade av vinet med ett aningen roat leende på läpparna, men orden var inte kränkta utan snarare var hon skämtsam mot honom.Hon drog lite på munnen och för ett ögonblick smalnade hennes ögon av i belåtenhet. Det var minsann som hon trott att döma av hans ord. Med det behagliga leendet på läpparna tycktes hon syna ett av faten som ställts fram på flera runda bord runt om i rummet. Ett litet hummande lämnade henne då hon tog några steg runt bordet, slätade ut ett veck i duken som inte fanns och sedan vände blicken tillbaka till honom.
“Det hade varit väldigt trevligt att besöka Eltram en dag, jag har hört att det är fantastiskt vackert, särskilt om våren,” hon log mot honom innan hennes blick långsamt såg ut över de andra i rummet som serverades dryck av tjänarna. Egentligen hade hon inga som helst planer på att besöka Eltram. Hon hade minsann hört att Hus Valmont nästan berövats all sin makt efter inbördeskriget och att många adelsfamiljer inte fått ha riddare eller kämpar i sin tjänst.Den svala blicken vändes tillbaka till Leoric och hon knackade lätt mot glaset med ena fingret i en fundersamt gest.
“Jaktlyckan är oftast väldigt god, och tid att utöka vår bekantskap kommer vi få,” leendet blev aningen bredare på hennes läppar “Jag vet inte om jag kommer kunna medverka under hela jakten, men jag följer med till datjan imorgon” hon drack av vinet då hon begrundade honom.
“Vårt sommargods alltså, precis vid utkanten till de bästa jaktskogarna,” förklarade hon med lätt röst. “De i ditt följe som önskar stanna här i Aldham är välkomna till det förstås, men klimatet är mycket behagligare nere i dalen” -
Leoric fortsatte le ett hemlighetsfullt leende över hennes ord, och tog genast in tonen på hennes röst och stämningen i rummet för att spinna vidare på hennes skämtsamma ton.
‘Tillräckligt exotisk, om jag får säga det så.’ sa han mjukt, med inövad charm. Han följde hennes små rörelser med egna sådana, trots allt var det viktigt att se perfekt ut denna dag, samtidigt som han lyssnade på hennes ord som om de vore de mest intressanta i världen.
‘Åh ja, Eltram är ett idylliskt landskap.’ berättade han. ‘Självaste visionen av de Karmanska landskapen som inspirerade våra kända nationalromantiska målare.’ sa han lite teatraliskt.
‘Dimman som reser sig i morgonsolen över gröna och lummiga kullar, en värld – och ett land – värd att beskydda, ja till och med att dö för.’ sa han, och gav henne kanske en menande blick, men den var bara där för ett ögonblick. Vid hennes ord om bekantskap kontrade han med en nickning som samtidigt var en liten bugning, en tacksam sådan.
‘Jag ser framemot ert sällskap, och mitt sällskap kan jag lova er ser framemot att ta in visionerna Agarand har att erbjuda. Ni är en allt för vänskaplig värd.’ sa han och höjde sitt glas lätt i hennes riktning.
‘Om Eltram kan göra något för er, tveka inte att säga till.’ -
Oksana log mjukt åt hans beskrivning av Eltram, ögonen tindrade som på en förväntansfull ungmö.
“Din målande beskrivning låter sannerligen magisk, jag må göra mig tiden för att besöka er vackra provins,” hennes röst var behaglig och hon lät nästan drömmande. Men det som hon egentligen hade tyckt varit riktigt vackert hade varit Hannadon i brand och den tiofalt fördömde Sandor Thaldwin ställd inför rätta för de brott han gjort och gärna hängandes från en snara med öppen buk.Hon sköt undan tanken från sitt sinne och nickade vördnadsfullt mot honom då hon höjde sitt glas i gensvar.
“Jag tackar er för er generositet, och vet att Aldham inte kommer att glömma er vänlighet,” hon hade blicken fäst i honom då hon drack en liten klunk av vinet. En liten förnimmelse hade kommit till henne i hur han förde sig, de små orden han sa och vissa blickar. Kanske denna yngling hade andra motiv till sin resa hit än hans gamle far. Tanken fick henne att dra lite på munnen, men det hade lika gärna ha varit för smaken av vinet. Även om Leoric inte var många år yngre än henne själv kunde hon inte se honom som annat än en yngling, ärelysten och ambitiös. Precis som de flesta var i hans ålder. Och att döma av hans familjs tidigare nederlag hade han ingenting att förlora men allt att vinna.Med en lätt gest mot en av de små soffgrupperna bjöd honom honom att slå sig ner.
“Kom, sitt. Ni måste vara trött efter er resa,” hon hade ett vänligt leende på läpparna och satte sig värdigt och rakryggat ned på de mjuka kuddarna.
“Berätta om er resa och nyheterna ute i vårt ärade rike,” hon synade honom nyfiket innan hon fortsatte “Bud och ord når oss så sent på grund av bergen,” log hon även om det inte var helt sant, men hon ville veta vad han hade att säga om det som pyrde i resten av Karm. -
Han hade noterat en skarphet i hennes ögonblick där en stund, och undrade i sitt sinne lite vad hon hade tänkt på. Något de kanske hade en möjlighet att diskutera, om det låg i linje med de tankar han själv hade. Vid hennes inbjudan nickade han graciöst.
‘För att vara ärlig känner jag mig snarare rastlös än trött.’ erkände han med ett litet skratt.
‘Medan att sitta på hästrygg ute i det öppna har sin egen äventyrliga gav det mig också insikt att resa över landskapen på detta vis… Vilket så klart för mig vidare till er nästa fråga.’ sa han smidigt medan han satte sig ned. Han tog på sig en lite mer allvarsam min innan han fortsatte.
‘Landet lider, för att vara ärlig. Hemlösa västerifrån vandrar på vägarna och blir desperata banditer… Byarna är överfyllda av folkvandring de inte klarar av att hantera, sjukdomar sprider sig… Slaget kanske vanns, men kriget är inte över. Det får det att klia i fingrarna, får en att vilja… ställa saker till rätta!’ sa han med lite mer eld i rösten. Han specificerade så klart inte vem som skulle göra något åt saken, eller hur, utan lämnade det öppet.
‘Men det är en skam att se vårt vackra och starka Karm falla i bitar!’ tillade han, och drack sitt vin med en nästan aggressiv handgest. -
Oksana drack tyst av vinet, ögonen något avsmalnade då hon betraktade honom när han talade. Långsamt sänkte hon glaset för att låta foten vila lätt mot handflatan i knät. Hon vägde och mätte hans ord, utan att missa ändringen av ton. Tillslut snörpte hon lite på munnen då han talat färdigt.
“Det är minst sagt bekymmrande,” började hon tonlöst, än fanns ingen anledning att elda på hans missnöje. Inte förrän hon visste hans agenda “Här i Agarand har ännu inte nederlagets fulla effekt nått oss.”Hennes blick blev skarpare och tonen bitter när hon stilla såg på Leoric.
“För det var ett nederlag. En hel stad förlorad och fienden knappast nedgjord. Vi har alla hört rykten om att han bidar sin tid hos Drottning Isra,” så drack hon lite av vinet och hennes ögon blev mildare och hon log “Men än finns det styrka kvar i Karm och jag är övertygad om att de som ännu har hedern i behåll kommer att ställa till rätta allt,”Hon lyfte glaset som nästan var tomt och utan att behöva se sig om kom en tjänare för att fylla på det.
“Säg mig Leoric, hur mår er far? Han var så ångerfull över att inte kunna delta i vårens jakt,” den gamle galten mådde säkert förträffligt men hennes fråga var ju trots allt för att veta någonting annat. -
Kanske var han lite glad över att hon verkade hålla med honom i att anse att situationen var bekymrande. Hans blå ögon fäste sig på henne och han nickade lätt, som för att bekräfta hennes påstående. ‘Verkligen bekymrande.’ sa han, menande, och lät henne tala till punkt därefter. Hon bekräftade rykten som han hört, men ändå var han inte allt för insatt i fienden och dess natur. Men han visste en sak.
‘Och konungen skyddar vampyrer…’ sa han med avsmak. Trots allt hade ju det visat sig att ledarna i provinsen Calendiet med namn Saelorian var vampyrer, och snarare än att avrätta dem hade konungen tagit dem som rådgivare.
‘Vi såg ju hur det gick i Loradon.’ muttrade han och höjde sitt glas över hennes förkunnande.
‘För Karms styrka.’ sa han och tog en klunk till av sitt vin. Samtalet vändes till frågor om hans far, ett ämne han kanske undvikt.
‘Min käre far, Letham Valmont, är och förblir en stark man med en stark personlighet.’ sa han.
‘Men han är ingen ungdom längre.’ sa han, utan att verka speciellt bekymrad över det konstaterandet, trots allt var känslorna dem emellan inte de varmaste och det var ingen hemlighet att Letham var en åldrande man. Faktumet var ju att Letham var så envis att han säkert skulle styra tjugo år till om han kunde.‘För att vara helt ärligt, tror jag att Karm kunde behöva lite nytänkande i många av provinserna. De gamla tiderna är över, och nu behövs nya krafttag för att ställa landet till rätta. Eller vad säger ni, min dam?’ undrade han och studerade henne, nyfiken över i vilken riktning hon tänkte ta Agarand.
-
Oksana speglade hans avsmak då han talade om konungen och hans små skyddslingar. För få vågade tala om ämnet. Men det var inte heller många som hade hennes unika situation.
“Man skulle nästan kunna tro att det var Sandor som bjudit in styggelsen,” sa hon kort och drack av vinet. Den avmätta minen av avsky var knappast från smaken av drycken.Men då han talade om sin far byttes avsmaken till ett svalt leende och hon nickade lätt. Hon tog notis om hans ton men lät inte sitt egna uttryck avslöja mer än att hon varit genuint nyfiken om hans hälsa.
En liten suck, nästan förnöjd, lämnade henne och hon synade honom kort.
“Sannerligen krävs det nya tankar och unga starka armar för det. Jag förmodar att ni ser er själv som en av dem att göra det, Lord Leoric?” rösten var mild men blicken skarp då hon betraktade honom. En utmaning, ett mått på hans ambition. -
‘Verkligen…’ höll den unge ädlingen med, och tog en klunk av sin dryck nästan demonstrativt i hennes ord om styggelserna. Han liksom henne såg heller inte så nöjd ut, inte på grund av drycken – trots allt var den fantastisk – men snarare ämnet och mannen de talade om. Då hon fortsatte tala och ställde sin fråga log han lite mystiskt.
‘Nå…’ sa han lite anspråkslöst nästan, och lutade sig tillbaka lite i sin sittplats.
‘Låt oss säga att många furstar i landet har önskat att hus Valmont skulle ta en mer… ledande roll för att rikta Karm mot rätt spår.’ förtydligade han.
‘Furstar som meddelat att de skulle stötta mig, om det var så att jag skulle göra anspråk på tronen.’ sa han och ryckte på axlarna lite, som om han inte helt bestämt sig än.
‘Om plikten faller på mig, vem är jag att tacka nej?’ undrade han och såg på henne. ‘Det är tydligt att något måste göras… Det har vi båda, och många andra konstaterat. Om jag skulle få förtroendet för det uppdraget, skulle jag ta emot det.’ sa han, förvånansvärt ärligt, men det var vad han hade konstaterat och kommit fram till under de senaste dagarna och veckorna.
‘Trots allt… Hade inte Iselem blandat sig i hade troligen min far suttit på tronen nu, och jag varit Karms kronprins.’ -
Oksana studerade honom då han talade utan att avbryta. Hennes ansikte var en perfekt mask av en mild kvinna som var lyhörd och intresserad när män talade. Män, självgoda små varelser med trånga sinnen. Hon trummade lätt en ren och välpolerad nagel mot vinglaset och det klirrade lätt av rörelsen.
När han väl talat klart lät hon sitt sanna ansikte lysa igenom den mask hon lärt sig att bära. En kylig min som dolde ett kalkylerade sinne. Långsamt växte ett leende fram på hennes mörka läppar för att visa de vita tänderna. Ett rovdjurs leende.
“Farliga ord i oroliga tider Lord Leoric. Ni har väl inte glömt att Hus Eurelion stöttade Thaldwins sak,” ett skratt lämnade henne, klart och klingande. Nästan flickaktigt. Hennes blick gick över sina närmaste som minglade med Leorics följe, alla i överdrivna försök att inte visa att de lyssnade på var ord som sades.
Hon fuktade läpparna och vände blicken tillbaka till Leoric, en farlig glimt i de grå ögonen. Hon vägde och mätte honom med blicken.
“Några hade till och med dömt det som förräderi,” började hon och masken hon lärt sig att bära var tillbaka “Det såklart om Thaldwin hade tjänat vårt land troget,” och om inte hennes egna släkt stöttat Valmont. -
Leoric såg i högsta grad obekymrad ut, som om diskussionen de hade inte var farlig. Vilket den, så klart, i högsta grad var. Men han var ju tvungen att verka som om han hade saker under kontroll, som om han trodde på sig själv och sin sak.
‘Så klart har jag inte glömt… Men saker förändras.’ sa han och gav henne ett charmigt leende som passade hennes flickaktiga fnitter.
‘Och för att vara helt ärliga…’ sa han och sneglade på henne medan han balanserade sitt glas och tog en liten klunk.
‘…är det knappast förräderi att säga att det vore bättre om vårt land hade en annan regent.’ sa han, med en ton som var skämtsam men ögon som glimmade med mening. Han suckade lätt, lite dramatiskt över situationen – att landet hade behövt sjunka så lågt att man knappt behövde ha dåligt samvete då man snackade illa om konungen.
‘Men vad säger ni, kanske detta är en diskussion bättre ämnad för… vad kallade ni det… dajtan?’ frågade han och höjde ett ögonbryn frågande, fortfarande leendes.
You must be logged in to reply to this topic.