- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 5 dagar, 8 h sedan by
.
-
Helga älskade havet, men att vara fast på en båt med samma män ibland månader åt gången var utmattande, för även om man var född för havet så som Helga ansåg sig vara, hade kärleken sina gränser. Så när besättningen gick i en riktning, till det gamla vanliga värdshuset, så sökte sig Helga lite längre in i Spillerhamn. Med sin ryggsäck hängande över axeln, packad med allt det viktigaste, var Helga redo för ett dygn långt borta från båt och besättning.
Längst med vägen djupare in i Spillerhamn frågade hon personer hon passerade om tips på vart man kunde äta och eventuellt sova och den ena efter den andra hade samma rekommendation. Så det var dit hon gick och när hon väl klev in så märkte hon ganska snabbt att det inte var ett värdshus som pirater ofta sökte sig till, troligtvis för att det inte var ett av tillhållen närmast vattnet, men stället verkade mysigt, även om det var nästan helt tomt. Det var dock inte heller så många båtar i hamn, så det kunde förklara saken.
Iklädd en väst av grovt läder över en vit blus, hennes armar fulla med tatueringar, piratduken över huvudet, ett svärd hängande från bältet hennes och med ryggsäcken över axeln så rådde det inga tvivel för den som såg henne att hon inte bodde på ön, utan var en av havets resenärer. Trots detta brydde hon sig om hur hon såg ut, hennes ljusa hår var flätat och hängde strax förbi skuldrorna i längd, samt så hade hon väl omhändertagna, jämna ögonbryn och lite svart färg på läpparna och över ögonen, även om färgen tåldes att förnyas.
Helga vandrade genom värdshuset och satte sig vid baren, släppte ned sin tunga ryggsäck bredvid sig och väntade på att bli betjänad. Hennes ögonlock var tunga dock, hennes mage gnällig men i strid med hennes kropp som grät över faktumet att hon valde att gå till baren istället för till en säng. Men för allt som Helga behövde, mat, alkohol, sömn … så var sällskap det hon verkligen var svält efter. Så hon väntade.
-
Alva satt redan vid baren när hon såg dörren öppnas och kände igen Helga nästan innan hon hann in. Hon var svår att missa, den där hållningen som skvallrade om månader till havs och ögon som letade efter något bättre än saltvatten och slitna ansikten. Alva höjde inte ens på ögonbrynen först. Hon bara såg på när Helga hängde av sig ryggsäcken med en duns och slog sig ned.
Hon hade själv suttit där ett tag redan, med sin egen packning stående under pallen, förklädet fortfarande på, trots att hon borde ha tagit av det efter att hon svurit åt krogens kockar och blandat sig i deras gryta. Luktandes av rök, fett och salt, som om hon bar med sig både köket och havet överallt. Hon kände hur en trött värme rörde sig i bröstet när hon såg Helga – inte bara lättnad över ett bekant ansikte, utan något mer som stack till i magen.
Det var fan länge sen sist, och de hade lämnat varandra i vrede, eller skratt, hon minns inte riktigt vilket. Något med för mycket rom och för ärliga ord. Men nu såg Helga bara ut att behöva något – en plats, en vän, eller bara någon att dricka med.
Alva lutade sig bakåt på stolen, studerade henne med trötta ögon som vittade att hon nog spenderat många nätter vakna. Hon sparkade lätt på pallen bredvid sig i en stum inbjudan. Hon tänkte inte säga välkommen, de var inga landkrabbor som kramades vid återseenden, men det var nära nog.
Hon kände spritens värme i magen, och även om hon svor på att hon skulle hålla sig lugn ikväll så kände hon redan mungiporna dra sig upp till ett leende. För trots allt hon sa om att hon föredrog att vara ensam, så var det en förbannad lättnad att slippa vara just det. Det var förbannat skönt att se Helga igen.
-
Helga hade inte lagt märke till vem det var först, men under sin väntan på betjäning så tillät hon sig granska personen några steg bort. Alva. Hon vandrade med blicken sedan till baren framför Alva och anmärkte på det snart tomma glaset och därefter flaskan som hade blivit lämnad inom räckvidd för henne. Helga tog ett djupt andetag, lät det förflutna sjunka till botten av hennes känslor och förflyttade sig till Alvas sida, svaga signaler om ett leende på Helgas ansikte.
“Jag orkar inte med dina sanningars sanning ikväll, Alva. Kan vi spara ilskan till imorgon så tömmer jag gärna flaskan med dig.” Hon nickade mot flaskan och tog ett glas någon tidigare gäst lämnat på bordet hon passerade för att komma närmare Alva och vädjade med handen om att hon skulle skicka flaskan, medan hon placerade glaset framför sin plats.
Hon satte sig ned intill sin gamla vän, tog av sig västen sin med tydlig tacksamhet, svettens klibbiga hinna mellan skjortan och västen en tydlig markering att Helga tog av sig den på tok för sällan. Men med besättningen hon delade båt med gick det inte att vara för säker. Man borde kunna lita på sina skeppskamrater, men inte Helga, inte dessa. Så hon levde med förstärkt läder över bröst och mage på sig.
En tacksam suck, en fuktig blus och ett högt duns från att ha släppt västen på golven intill sig senare så kunde Helga faktiskt le åt sin gamla vän. “Tung dag?” Frågade hon och nickade mot förklädet som Alva bar på. Det kändes tryggt att anta att stress var orsaken att Alva skulle glömma förklädet på när hon lämnade köket.
Att de inte möttes på värdshuset Alva jobbade på senast Helga var i land, var något hon valde att inte kommentera.
-
Alva såg hur Helgas blick landade på henne med en stillsam igenkänning. Hon hörde orden, och kände igen tonen – trött, men inte kall. Hon sköt över flaskan utan ett ord först, bara en liten rörelse med handen som svar på Helgas vädjan. En gest som sa mer än vilken hälsning som helst.
“Det är en tystnad jag kan leva med” mumlade hon till sist, och såg på medan Helga tog tag i det smutsiga glaset. Alva lät blicken vila på klibbigheten i blusen, på tröttheten i axlarna. Hon visste exakt hur det kändes att bära läder när man inte litar på dem man sover vägg i vägg med.
När frågan kom – Tung dag? – flög ett snett leende över hennes ansikte, kort men äkta. Hon vred lite på sig, drog i förklädet med en grimas som om hon först nu kände dess tyngd.
“De kokade linser så hårt att de gick att rista runor i dem” svarade hon torrt. “Jag slängde sleven på väggen och tog över. De försökte bjuda mig på gratismat som tack. Jag tog flaskan istället.”
Hon tog en klunk ur sitt glas och andades ut genom näsan, som i ett litet skratt . Sedan sneglade hon på Helga, på ögonen som inte riktigt vilade ännu, på kroppsspråket som fortfarande var i vaktläge.
“Du ser ut som om du hållit andan i tre veckor,” sa hon mjukt, inte anklagande men inte heller ömt. “Men jag är inte här för att få dig att andas rätt. Jag är bara glad att du satte dig här och inte någon annanstans.” fortsatte Alva och med det lutade hon sig lite närmare, lyfte sitt glas mot Helgas och förkunnade en skål samtidigt som hon klirrade sin flaska mot hennes glas.
“Till ingen förbannad i synnerhet, och till att vi överlevde än en gång.”
-
Helga mötte Alvas skål artigt och lade glaset sedan mot läpparna sina, men väntade med att dricka, fast i en tanke. “Till överlevnad.” Svarade hon tyst och tömde glaset, stirrande in i den tomma botten när hon sakta sänkte ner det på bordet igen. Överlevnad. Vilket liv hon levde, där det var målet. Varför brusade inte hon upp sig över något så enkelt som dåligt lagad mat? Vart var hennes gnista?
“Tre veckor känns kort. Jag börjar tro att jag hållit andan sedan vårt senaste möte. Du är giftig, Alva, men du vet hur man får mig att andas.” Helga flinade. “Jag tänker fortfarande på när vi spikade fast aset Håkansnatts stövlar medan han stånkade runt med Leva. Jag tror ärligt att det var senaste gången jag skrattat.” Hon hade tidigt bestämt sig för att vara bitter på Alva över deras senaste möte, men hon hade det inte riktigt i sig. Någonting med kvinnan fick henne att slappna av.
Hon förde fingret längst glasets kant, runt, runt, runt. “De har börjat kalla mig Kapten, och det är ingen komplimang. De är idioter hela gänget. Håller jag käft dör vi till havs, men yttrar jag mig igen tror jag de slänger mig överbord.” Hon vred blicken lätt mot Alva, mest en snegling. Hennes stolthet gjorde henne stel i nacken. Tystnaden, kort som den var, vägde tungt nog att Helga nästan fick andnöd.
“Så jag borde inte beställa mat härifrån?” Hon flinade. Det var inte vad hon ville säga, men det var så bra som det blev i just denna stund.
-
Alva var inte långsam med att följa och svepte glaset likaså, lite hårdare satte hon ner glaset. Så hårt att värdshusvärden sneglade lite oroat på att ännu ett glas skulle gå sönder. Roat flinade hon över minnet, ett som Alva själv redan hade lagt så långt bort att de inte var lika enkelt att plocka upp. Ärligt talat mindes hon inte heller varför Helga skulle vara bitsk eller ilsken mot henne. Men flinet svalnade snart över hennes mer allvarligare ord och hon drog ihop sina ögonbryn lite fundersam.
“Kapten Helga?” fnös hon och skakade på huvudet åt förslaget, som om det inte riktigt passade i munnen för att sedan fnysa roat till igen och hällde upp ännu ett glas åt dem.
“Om de kastar dig överbord skrattar du väl sist? Då de stilla seglar mot sin död.” svarade Alva till sist och ryckte lätt på axlarna som om hon inte kunde bry sig mindre än de dårarna. Kanske världen var bättre utan dem?“Beror väl på, vill du tappa tänderna?”
-
Ville hon tappa tänderna? Nej tack. Hon log försiktigt åt svaret.
“Jag hade nog drunknat i frid, ja.” Hon fnyste till och gned sig längst näsryggen, ögonen slutna tungt från en huvudvärk hon hindrade från att slå till. Hennes andra hand höll hårt om det nu tomma glaset. Skönt som det var att prata skit om resten av besättningen, så var det inte det som skulle ge henne energi ikväll. Hon släppte ut ett långt andetag när hon började varva ner från det plötsliga, ovälkomna ruset av ilska och pressade fram ett leende åt Alva. Efter en stund av tystnad så fortsatte hon.
“Jag… ” Hon stannade upp nästan direkt och stirrade ner på barens slitna träskiva, hjärtat i halsen på henne. “Jag vet att jag inte alltid är den lättaste att vara med. Jag säger ibland saker utan att tänka mig för, jag brusar lätt upp mig, jag har blivit portad från fler värdshus än genomsnittet… ” Hon tog ett andetag som kändes som rostiga spikar i halsen, och vågade snegla bara lite mot Alva.
“Du hade rätt.”
Hon lät svaret ligga i luften en kort stund. Längre än hon vanligtvis hade låtit den ligga, men kortare än en borde.
“Fortsätter jag så kommer jag definitivt dö ensam.” Hon tvingade fram ett leende. Det var inte de exakta orden Alva hade använt senast de sågs, men det var så de kändes. Och då var Helga inte redo att höra dem.
“Jag skulle föredra om det inte blir så. Jag är bara i land en dag, två nätter, innan vi tar ett varv till. Om jag får spendera dem i ditt sällskap, med ditt positiva inflytande, så kanske jag överlever nästa varv.” Hon tvekade och tillät sig själv le lite bredare åt Alva, som i ett försök att lätta stämningen. “Jag lovar att inte ge mig på någon du gillar den här gången.”
You must be logged in to reply to this topic.