Helga älskade havet, men att vara fast på en båt med samma män ibland månader åt gången var utmattande, för även om man var född för havet så som Helga ansåg sig vara, hade kärleken sina gränser. Så när besättningen gick i en riktning, till det gamla vanliga värdshuset, så sökte sig Helga lite längre in i Spillerhamn. Med sin ryggsäck hängande över axeln, packad med allt det viktigaste, var Helga redo för ett dygn långt borta från båt och besättning.

Längst med vägen djupare in i Spillerhamn frågade hon personer hon passerade om tips på vart man kunde äta och eventuellt sova och den ena efter den andra hade samma rekommendation. Så det var dit hon gick och när hon väl klev in så märkte hon ganska snabbt att det inte var ett värdshus som pirater ofta sökte sig till, troligtvis för att det inte var ett av tillhållen närmast vattnet, men stället verkade mysigt, även om det var nästan helt tomt. Det var dock inte heller så många båtar i hamn, så det kunde förklara saken.

Iklädd en väst av grovt läder över en vit blus, hennes armar fulla med tatueringar, piratduken över huvudet, ett svärd hängande från bältet hennes och med ryggsäcken över axeln så rådde det inga tvivel för den som såg henne att hon inte bodde på ön, utan var en av havets resenärer. Trots detta brydde hon sig om hur hon såg ut, hennes ljusa hår var flätat och hängde strax förbi skuldrorna i längd, samt så hade hon väl omhändertagna, jämna ögonbryn och lite svart färg på läpparna och över ögonen, även om färgen tåldes att förnyas.

Helga vandrade genom värdshuset och satte sig vid baren, släppte ned sin tunga ryggsäck bredvid sig och väntade på att bli betjänad. Hennes ögonlock var tunga dock, hennes mage gnällig men i strid med hennes kropp som grät över faktumet att hon valde att gå till baren istället för till en säng. Men för allt som Helga behövde, mat, alkohol, sömn … så var sällskap det hon verkligen var svält efter. Så hon väntade.