Caspian följde henne i det tysta, som en skugga utan mål, med svärdet fortfarande tungt vid höften och varje steg ett eko av något som blödde i hans inre. Gatorna var stilla, men inte fredliga, det var tystnaden som följde efter stormen, den som gömmer sig bakom låsta dörrar och innandömen fyllda av röklukt och skräck. Att saker var så illa i staden hade han inte förstått förrän nu då han var där, så nära alverna. Nära nog att se hur de behandlades, hur de behandlats hela sina liv, som råttor, eller sämre.

Här fanns ingen vardag kvar. Endast ruinerna av den. Trasiga vagnar, kvarglömda skor, en katt med stirrande ögon som hukade i en korg av sot. Han ville bort så fort han kunde, men samtidigt ville han hjälpa dessa stackars krakar. Hans ögon följde hennes händer när hon pekade mot passagen vid muren, och något spänt inom honom släppte för ett ögonblick.

“Bra. Låt oss röra oss, innan någon märker oss!” viskade han.

Han drog svärdet ur skidan, det gav honom lite säkerhet och stöd i alla fall, ljudet var lågt men skarpt, som när ett löfte bryts. Han såg på henne, såg hur hennes ögon blänkte i mörkret, och ville säga något som kunde lätta på hennes oro. Men inget han kunde säga skulle ändra att de nu var en del av den här berättelsen. Blodet, röken, skuggorna. Hennes hem, som ändå kanske inte var ett hem, men allt hon kände.

De rörde sig längs muren, undan från det öppna, mot passagen. Men ljudet av stövlar på sten nådde hans öron. Han tryckte henne bak mot väggen och höll andan. Två, tre soldater. Röster. Någon som förbannade sin kaptens order. En annan som bad om vatten, och talade om vad som hänt kvällen innan. Caspian frös till, och höll Nelia tätt mot muren, försökte göra dem så osynliga som möjligt. Rösterna bar över gatan, fyllda av självbelåtenhet och slö grymhet.

“Såg du henne, den där lilla spetsörade slyngan?”
Den ena lät ung, ivrig, som om han fortfarande sökte bekräftelse bland sina kollegor.
“De är som råttor.” svarade den andre, äldre, trött och farligt likgiltig. “Springer i hålor, väser och skiter överallt. Man får ha ihjäl dem snabbt, innan de hinner få för sig att de är människor.”

Ett skratt, rått och torrt.
“Och du hörde att paladinen visst låg med en av dem? Så sägs det i alla fall. Skräp dras till skräp, säger jag. Fördömda Karmaner.”

Caspian sänkte blicken. Musklerna i käken spändes tills det värkte. Det krävdes all viljestyrka i världen för att inte resa sig upp just där och då.

“Ingen pardon nu.” sa den äldre. “Order från överbefälhavaren. Paladinen ska hitta, och hans kropp fanns inte på torget. Bränn ut dem. Skjut dem om de flyr. Om någon gömmer paladinen så ska de brännas på torget. Kom.”

Fotstegen började röra sig bortåt. Caspian andades in. Krutet i luften, det där unket brända. Människor som pratade så där om andra var inga människor längre. Han viskade, med låg, tung röst.
“Vi måste därifrån. Nu.”

De passerade, blinda för vad som dolde sig bakom fuktigt murbruk. Caspian väntade tills ljudet försvann innan han rörde sig igen. När de till slut kom fram till passagen såg han på henne, såg hur hon bar sin rädsla som en mantel.
“Vi rider härifrån tillsammans, men om de får syn på oss måste vi vara snabba. Du måste hålla i hårt, så du inte trillar.” han sa det snabbt, lågt, där under passagen. De hade bara några ögonblick innan patrullen skulle vara tillbaka.

Att vara rädd på detta vis var ingenting Caspian förr behövt uppleva. Han var ju trots allt en adelsamans son, och inte vilken adel som helst. Visroy av Isilas, den rikaste provinsen i Karm, om man inte räknade med huvudstaden. Visst hade han upplevt sig orättvist behandlad, men att faktiskt stå inför döden på detta vis var ingenting som hörde till hans vokabulär. Hjärtat slog fort, men på något vis var han inte förlamad av rädsla utan snarare beslutsam och på någon slags autopilot. Hans blick sökte sig vaksamt efter gardet på muren då de fått ett läge, och då tiden var inne la han en beskyddande arm om alven han beslutat sig att beskydda. Neila. Han kände hennes beröring ge honom styrka och värme, kanske en förklaring till varför han var där – ett mål att komma bort därifrån.
“Nu, kom, kom. Gå, gå, gå!” hetsade han lågt, och de skyndade sig mot hästen som väntade. Den frustade oroligt men välkomnande åt Caspian, som om den varit bekymrad över hans frånvaro. Hastigt lyfte han upp Neila på hästen och klev upp bakom henne, med armarna om hennes midja. I vanliga fall kanske detta hade kunnat vara en romantisk stund, en liten ritt man och kvinna, med kroppar nära varann, men nu handlade det om liv och död.
“Gå, Dagnli, spring, spring!” väste han åt hästen och klämde till med sina hälar, vilket fick hästen att rusa iväg snabbare än vad var bra utan uppvärmning. Vinden susade om dem, och Caspian såg sig flera gånger oroligt över axeln mot den hotfulla stadens murar som tycktes stirra dem i nacken.
“Neila, jag tror vi klarade det!” sa han, knappt som om han kunde tro det, i hopp om att det inte var för tidigt sagt.